Senaste kommentarerna i forumet

Du vet ju hur du ska göra. Att få vara anonym är ju hela grejen med forumet. Visst är det härligt att få skriva av sig. Fortsätt med skrivandet och läsandet. Det har hjälp mig med flera att bli fri från alkoholen. Tänk så enkelt det är. Man går och lägger sig nykter så vaknar man nykter :)

Vet inte vad jag ska skriva men känner att jag behöver att inte känna mig ensam just nu, behöver lite styrka och känna gemenskap.
Idag är jag inte så stark. Har misslyckats totalt med att hålla mig neutral, maktlösheten blev för stor...
Maken har druckit några kvällar den här veckan, det tär på mig även fast jag försöker att inte låta det påverka mig.
Idag var vi på stan och jag kände mig stressad, hade svårt att slappna av och ha trevligt, svårt att vara i nuet. Hade en krypande känsla av att det skulle bli dricka idag och det sabbade min sinnesstämning.
Jag gick hem i förväg och maken skulle hämta ut pengar och komma sen. Misstänkte självklart vart det skulle bära iväg, insåg att det stämde när han dröjde och förstod att jag hade rätt när jag sökte honom och han sa att han var och kollade till båten...
Detta var mitt på dagen och vi skulle äntligen fixa med blommorna färdigt, spola av altanen från pollen och fixa och dona.
Så förbannat själviskt!!!!!!!@@@@@@
Jag blev arg och sa nåt i stil med "vad i helvete"!
Kanske inte den bästa av kommentarer när han står sprit stinkande framför mig på gården men allvarligt, vad i helvete!
Jag kommer aldrig att förstå mig på hur en alkis hjärna fungerar! Oavsett hur mycket jag än druckit och hur jag än har betett mig så har samvetet aldrig lämnat mig. Jag har plågats och våndats över mitt agerande och många gånger försökt förändra situationen.
Maken visar tvärtom ingen vilja alls till förändring, inget dåligt samvete och absolut ingen som helst insikt om hur mycket hans drickande skadar familjen. Han uppträder som att han är nöjd med sig själv och uttrycker att allt som är dåligt beror på mig! Dessutom är jag psykiskt sjuk som inte kan kontrollera mitt humör idag...
Det är på gränsen till skrattretande! Hur orkar någon leva i en sån förljugen tillvaro?
Jag hade påbörjat att plantera blommor men lämnade skiten (och maken) på gården, tog mina barn och drog!
Maken började genast ringa och smsa om att jag inte hade rätt att fara iväg med lillan utan att meddela vart jag for, skuld över att jag lämnat blommorna ute och vem skulle ta hand om dom (vem fan bryr sig, kasta skiten) hot om att kontakta min pappa (varsågod) och kommentarer om att jag är självisk, psykiskt sjuk mm. Jag svarade inte...
Jag har tillbringat dagen med mina barn, vi har shoppat, badat, fikat, ätit ute och hälsat på hos vänner. Riktigt trevligt faktiskt!
Maken hotar med skilsmässa i vanlig ordning (okej) och har uppenbarligen fortsatt sin fina dag med att dricka samtidigt som han varit med sin lojala 9 åriga son. Han inbillar sig att sonen inte far illa men garanterat känner han också att pappa luktar sprit, det stinker nämligen lång väg och hur kul är det?!
Nu ligger han avsmullen i soffan men säger jag något om det imorgon så beror det på att han är trött eftersom han gick upp med lillan imorse...
Som sagt, idas ta en diskussion!
Jag känner mig inte ens upprörd bara less och jävligt mätt! Ursäkta mina svordomar men det känns lite bra att få svära just nu.
Faktiskt så känner jag mig en aning likgiltig också, typ sup så mycket du vill men lämna oss andra ifred! Jag bad honom att avlägsna sig idag men han bara fortsatte med sitt gapande om hur dum och dålig jag är, därför drog jag.
Han förminskar sig själv med det här beteendet. Jag har verkligen sett upp till honom, högaktat honom, men nu tycker jag att han är en liten människa. Jag förlitar mig inte ett dugg på honom utan räknar med att jag behöver fixa det mesta själv, lättare så.
Beteendet hos alkoholisten är mycket likt som ett litet barn, trotsigt och fokus på jaget.
Det är min man det, som ett litet barn...
Aldrig att jag vill bli som honom, jag är nykter och tänker så förbli!
Kram

Grattar och har faktiskt flaggat idag! Du kanske behöver lite semester m-m? miljöombyte och så.
Själv har jag blivit ganska duktig på att släpa hem alkoholfri öl. Man får se upp med den med
så att jag inte åker på en alkoholfriölmage.

Hoppas du firar som sig bör, nämligen så du vaknar pigg imorgon ;-)

//PP

Vet inte om jag skulle klara det...
Kram vännen

Läste ditt inlägg och även Addes som även det handlade om hur avtrubbad man kan vara i sitt drickande. Skrämmande och jag känner igen lite av det ni beskriver. Jag förmodar att du har tänkt mycket på detta, och kanske är det ett sätt att bearbeta det du håller på med. Är övertygad att din mor skulle vara glad och stolt om hon kunde se dig nu konstnären!

Hoppas Gagarin snart har fått nog av drickat och att han har telefonnumret kvar till sin kontaktperson. Under tiden hoppas jag du kan ägna dig åt annat som ger dig energi. Bada som jycken kanske? blir ju varmare i vattnet nu!

ta vara på dig

//PP

Alkoholdrömmar har jag inte haft mer än ett par stycken men i natt hade jag faktiskt en. Minns att jag i drömmen hade en tanke att det hade gått åt pipan men att jag skulle ta nya tag imorgon. Det obehagliga var att det inte bekom mig något värst i drömmen. Ja, nu var det bara en dröm och drömmar kan vi inte styra över. Däremot kan vi styra över vad vi gör när vi är vakna, det är tur det :-)

Du har ju krupit fram från stenen med besked! Går som tåget skulle man ju kunna säga. Det glädjer mig att läsa om. Jag vet hur jobbigt det är, har verkligen inte glömt, och är faktiskt glad för det. Och alla har lika långt till det första glaset, det stämmer, bara en armlängd..

Idag var jag med om en ganska kul sak. Ett äldre par (grannar på samma brygga) hade ett knivigt problem med sin båt. Dom frågade om jag kunde ge dom ett handtag. "handtaget" tog en dryg timme och när jag skulle gå frågade mannen vad jag tycker om? Jag frågade vad han menade. Ha sa ja, vin eller whisky eller så? Han ville revanschera sig med en påse i sittbrunnen kan jag förmoda. Jag sa då något som jag aldrig sagt till en främmande person. "Jag dricker inte alkohol" När jag hade sagt det kändes det liksom konstigt i hela kroppen.

Det var bra det sa hans hustru då ;-)

Annars är det nog den gängse betalningen för tjänster. Har själv frågat äldre gubbar vad dom vill ha för ett mindre jobb. Mer än en gång har jag fått svaret "en böttel" Med det menas helt enkelt en flaska sprit. Vill man vara schysst kan man då välja något av en vettig kvalitet. Visst är det lite märkligt kan man tycka?

//PP

Antar att han porrsurfar eller spelar, vilket tror du? Det är asjobbigt att ha det så, att inte få känna lugn och ro i sitt eget hem utan att bli störd av ett fyllo. Han blir aldrig elak eller så då? Det blir en konstant fylla när de dricker på det sättet och bara fyller på varje dag. Det går aldrig ur. Vad jobbar han med och hur klarar han det? Kör han bil på morgonen?
Köp öronproppar så du inte blir störd och ta ett allvarligt snack med honom. Det vågar du väl? Säg att du vill att han drar ner helt på veckorna iaf. Vill han inte det så har han blivit alkoholist på riktigt och då är frågan hur mycket du älskar honom? Rannsaka dig själv, sov med öronpropparna och tänk ut hur du vill ha det. Det kan ta åratal innan man kommer till handling från det man börjar tänka men det spelar ingen roll. Processen är igång!
Lycka till, läs runt här och skriv av dig. Detta blir din dagbok som kan vara bra att ha under resans gång.
Kram

kommit tillräckligt långt ner i drickandet så går det att dricka "igenom" antabusen. Det finns också vanliga hushållsingredienser som neutraliserar effekten.

Antabus är ett tvångsmedel och finns inte vilja att sluta hjälper inte det.

jag vill bara skratta av glädje över den resa du gjort !! Det är underbar läsning och visar så fint på att det finns en lösning på de flesta jobbiga situationer.

Jag är så uppriktigt glad för din skull och känner att du visar vägen på det sättet som bara de som upplevt skiten kan göra.

Massor av kramar till dig ♥

Hej Lilla Anna,

Jag tror inte att du har något val, än att säga rakt ut till din man, att du inte ska dricka. Annars blir det nog olidligt svårt för dig att låta bli. Jag hade aldrig klarat av att säga nej om min man ställde fram ett glas framför näsan på mig. ALDRIG I LIVET. Det hade legitimerat mitt drickande för evigt. Du behöver kanske inte tänka hela vägen, alltså skilsmässa osv. Utan pröva som nummer att prata klarspråk med honom. (Lätt för mig att säga...)

Nu är det säkert också tyvärr så att det kanske inte kommer hjälpa. Jag kan tänka mig att din man gärna vill att du dricker, eftersom det legitimerar hans eget drickande. Om du vill sluta, så måste han ju syna sitt eget drickande. Alltså, måste du bestämma dig för att du inte ska dricka idag. Att du själv vill ha till en förändring.

En dag i tag och lycka till! Stor kram

Jag känner med dig och förstår nog ganska väl hur du mår, hur du blir behandlad och hur dina tankar går.
Vi sitter i samma båt. Vi får aldrig ge upp, kämpa kämpa. Även om det inte blir skilsmässa så kan man ju bo i eget hem för att se hur det är innan man tar beslut. Jag har bestämt att vi ska sälja villan nu och det kommer ta några månader innan det är klart så tills dess vet jag om han tänker hålla sig nykter och ge mig kärlek och trygghet eller inte.
Vi håller kontakten! Tack gode gud för detta forum:-)
Kram

Det är omöjligt att stå emot sådant, det vet jag, har provat i många år att säga nej när mannen propsat. Men jag kan sluta i tid, jag har inte det problemet, men några glas och jag får ändå ångest dagen efter. Tror jag är allergisk mot alkohol på nåt sätt;-)
Nu har ju min kära make utvecklats till en fullblodsalkis och jag har fått nog. Nu har även han, efter flertalet återfall senaste månaderna, fått nog och säger att han ska bi nykterist. Det vore ju underbart på ett sätt men tråkigt för mig som då aldrig kan sitta hemma och ta ett par glas till god ost eller middag. Det får bli ihop med andra, om jag nu stannar kvar. Vi ska sälja villan och under de månaderna som det tar innan det är klart så får jag svart på vitt om vi kan fortsätta.
Men Lilla Anna, är du nykter fler dagar per vecka än du är full så är det åtminstone åt rätt håll.
Lycka till och som de tidigare sagt, säg åt gubben att inte köpa hem vin och sukta dig. Han borde ju vilja samma sak som du ju.:-)
Kram och lycka till

...jag har läst det du skrivit men inte kommenterat förut.

Vill bara säga att jag ser dig, känner med dig, förstår dig.

Tid, det tar tid...låt det ta tid...tårarna kommer komma liksom känslor, ge det tid och var inte för hård mot dig själv.
Var tacksam över att du har några väl utvalda vänner. Du gör säkert redan små enkla, realistiska, positiva saker för din egen skull varje dag. Ge dem fokus och väx med dem. De små tingen i det stora gör skillnad.

Kram

...samvetet skaver och ger skuldkänslor, det är mänskligt.

Försök hitta en väg som är realistisk utifrån dina möjligheter i nuläget.
Ni/vi är alla fångar i missbrukets grepp men på olika sätt. Sök hjälp där du bor för din egen och barnens skull. Mannens missbruk kan han bara själv ändra.
Du kan ge honom informationer om vilka möjligheter det finns men han måste ta sig ur det själv och för sin egen skull.
Jag förmodar du har gjort som de flesta av oss här, läst och tagit in av alla vägar som finns.
Det är en lång kamp för alla men du har ju redan kommit en bra bit på väg eftersom du hittat hit.

Kram, du är inte ensam!!!

Ja, jag är glad att jag till slut lämnade. Det var en lång process och jag skulle ljuga om jag påstod att det varit lätt. Det är inte lätt nu heller, jag är ju inte fri från honom ännu eftersom han satt såna spår i mig. Och mitt mål är att jag ska bli fri från honom helt och att jag ska hitta mig själv. Den jag var kan jag ju aldrig bli igen. Men jag vill kunna känna igen. Oavsett om det är glädje, sorg eller ilska. Jag är i något slags neutralläge konstant. Förutom den jobbiga ångesten som blossar upp i tid och otid och stannar alltför länge. Jag kan längta efter att bli arg. Är inte det konstigt? Jag vill gråta ibland, men kan inte. Jag har inte fällt en tår sedan gud vet när. Det var någon gång på slutet av relationen, när han hade sina trevliga små pratstunder med mig om vilken hora jag är, att ingen kan tycka om mig, hur kan jag leva med mig själv osv osv...

Jag har ingen som jag kan prata med om det här. Det är det som är så skönt med den här sidan. Här kan man berätta allt. Hela den osminkade sanningen. Jag känner nu vilket behov jag har av det, men jag har undvikit att skriva här. Har inte orkat eftersom det har gjort för ont att prata om det. Men jag har läst nästan varje dag och följt er andra här, och det har också känts som ett stöd även om jag inte deltagit själv.

Jag tänker inte på honom längre, men får ångest så fort en tanke på honom poppar upp, eller om någon säger hans namn. Jag älskade honom. Hur kunde jag göra det? Vi hade så fina stunder ibland, det är sant. Men de stunderna byggde sällan på ömsesidighet eller ärlighet. Det var fasad och spel. Konstgjort. Det kunde handla om de stunder när han "tröstade" mig efteråt. Det kändes fint, tryggt och bra trots att orosklumpen i magen fanns kvar. Det är så märkligt. Vad var det som hände egentligen? Var det mitt liv? Vad hände med mig? Vem var jag? Jag vet att jag tidigare beskrivit mina skuld och skamkänslor. De finns kvar. De påverkar mig så att jag rakt igenom känner mig som en sämre människa än alla andra. Vågar inte handla i vår lokala mataffär, inte gå på lokala festligheter, inte gå på släktkalas. Jag träffar bara min familj och några väl utvalda vänner. Jag kan inte säga att jag saknar det andra, det är inte det som är problemet, utan problemet är min upplevelse av mig själv i relation till andra. Jag skäms och känner mig skyldig. Som en dålig mamma. Som på något sätt trots alla mina ansträngningar lever ett låtsasliv, som inte är på riktigt. Vem tror jag att jag är? Vem skulle vilja umgås med mig, jag som är en psyksjuk hora...

...så fint du skriver och beskriver, jag blir alldeles varm inuti över dina ord men också över hur olikt det är vår första kontakt här.

Du ska se att mannen du pratar om kommer ge tydliga signaler när/om det blir seriöst.. Han lever förmodligen inte helt så fri som han kanske tror, det är aldrig detsamma att säga man lever som ensam när man har en partner, oavsett hur det ser ut med känslor dem emellan. Ta det inte för allvarligt men njut av euforin.

Ta däremot ditt nya liv, din torkvinda, dina barn, din spinnande katt, din hjälp från din pappa, ditt hem och allra mest dig själv, på allvar. Allt du har runt dig nu har du skapat själv, alldeles på egen hand. Var stolt! Det är jag över dig, jag är så stolt och tacksam jag får del av ditt liv. Tack vännen!

Jag gläds med dig, av hela mitt hjärta!
Visst är det en underbar känsla att kunna sitta i lugn och ro i rent och tryggt hem, mjuta av ett glas utan att ha ett elakt fyllo runt benen. Åhh vad jag längtar efter det...har bestämt att vi ska sälja villan nu vilket kommer ta några månader innan det är klart, och tills dess har jag fått bevis på om min man kommer att hålla sig spik nykter eller har tagit fler återfall. Så får vi se om kärleken har överlevt.
Kram till dig <3

Det är så härligt att läsa. Ja, jag tycker att du ska unna dig att känna, leva och våga igen. Det låter så fint det du skriver. Du är klok och medveten om det du upplever. Bra att du är rädd om dig, bara du inte blir för rädd om dig så att det blir ett hinder...det är ju alltid en risk när man en gång har blivit så illa tilltygad ända in i själen. Det är alltid en balansgång. Njut av att han är fin och god mot dig, du är värd allt det! På riktigt! Jag förstår ditt dilemma om att vara "den andra kvinnan" och kanske bli orsak till en splittrad familj. Men du vet ju att de redan hade problem som tidigare har förorsakat en separation.

Ja dessa känslor, sviterna efter exförhållandet som hela tiden gör sig påminda. Ilskan man känner över hur man blivit behandlad och låtit sig bli behandlad. Och precis som du beskriver, så kan det komma när någon gör något snällt för en, när man inser hur det KAN vara. Vad man har gått miste om. Tilliten till andra människor är allvarligt skadad, det kommer man inte ifrån. Även om insikten finns att våra ex är undantagsfall från den stora massan. Man kan veta det rent intellektuellt, men känslan då? Oron och rädslan att det ska upprepas? Jag tror att man måste vara öppen med hur det ligger till, hur man känner och att ta det försiktigt för att bygga upp det igen.

Blir så glad när du berättar om ditt lilla hus, din katt och berget på tomten! Du riktigt strålar genom raderna och jag kan ana glittret i dina ögon. Då ler jag och glittrar tillbaka :) På något underligt sätt, men ändå så enkelt och självklart, så är ni mina vänner härinne. Är glad för det! Riktigt glad. Och tacksam.

Kram

Vet du var jag kan få tag i boken?

Jag önskar jag visste.. Men nu när jag insett att jag troligen är alkoholist även om jag inte dricker varje dag så kanske de är lättare att möta problemet

Hahaha, ja, SuzyQ - det är en go' känsla... Känner mig lite elak när jag skriver det - men det känns så bra: jag har varit som ett asplöv när han är med. Jag har inte vågat prata med någon annan, inte vågat titta så mycket på andra, inte skrattat åt andras roligheter osv - allt i rädsla för att han ska tycka att jag flirtat med andra, att jag inte är nöjd med att vara med honom osv. Vi ses ju sällan eller aldrig på samma ställen, men vid enstaka tillfällen och då så förstår jag allt mer att jag är mer och mer den jag var innan: jag är glad och öppen, pratar ganska gärna med olika människor, är inte översocial, men pratar utan problem med de flesta. Men han är numera den som inte pratar så mycket (även om han fortfarande tar chanser att trycka till mig genom att säga saker som att "grannarna vill gärna prata med mig nu för tiden, till skillnad från när du bodde här" - men när jag möter dessa grannar så säger de att de inte pratar med honom, frågar om han varit mycket arg på mig osv - jag blir starkare för varje gång!)
Ja, SuzyQ - jag darrar lite inombords, är lite rädd vad han ska ta sig till nästa gång, är lite rädd att han kanske haft rätt ändå (att han är trevlig och omtyckt, men att folk talar illa om mig, att han är enkel och bra, men jag är tråkig, oflexibel och lite svår...) men jag jobbar hårt med det, väldigt hårt - jag har lärt mig av en vän att jag ska låtsas gå i min dräkt som skyddar mot alla hans påhopp och så drar jag upp (låtsas)dragkedjan ända upp över huvudet, som en rymddräkt, och tar ett djupt andetag, och så kommer allt han säger/gör studsa tillbaka!

Åh, Sorgsen - du, min vän! Jag tror att du kanske slagit huvudet på spiken, fast jag inte förstod det förrän du skrev ner det: det är kanske enklare än någon som är singel...
MEN: jag vill inte vara vare sig "den andra kvinnan" eller den som bryter upp en familj.
MEN- han säger så fina saker, han är så snäll - och det skrämmer livet ur mig: är det möjligt att någon är så snäll????? Jag vänder ut och in på mitt huvud - finns det någon som är så snäll? Någon som kan vara så snäll mot mig??? Åh, vad det gör ont att känna så - att jag har blivit så trampad på, att jag lät någon trampa på mig så, att jag blivit så sårad att jag sitter här och misstror allt han säger, att jag är så inställd på att jag är tråkig och bara fel så att jag nästan försöker tala om för honom att han inte inser att jag är fel... (så jag kanske inte helt tar in att det skulle kunna finnas kärlek för mig?!)
Och när han säger fina ord om en möjlig framtid tillsammans så är jag som en sköldpadda som snabbt drar in huvudet i sitt skal: så gjorde exet: var snabb med att "fråga" om vi skulle flytta ihop, förlovning, hus, barn osv och om jag visade minsta tveksamhet (oavsett tvekan pga att jag tyckte det var för snabbt eller av rädsla för hans ilska) så bröt helvetet lös - och nu är det nästan en principsak att jag inte ska säga ja utan sätta mig på tvären bara för att testa... kommer han bli vansinnigt arg? Kalla mig saker? Hota mig? Men näe, han säger bara "om du säger så till mig så blir jag lite ledsen" och så frågar han hur jag menar... och jag undrar nog mest om det är något fel på honom, vad det är jag missar?
För jag tänker fan inte acceptera några dumheter, inte en gång till. Bästa Lottis ska få agera domare och godkänna den dagen det blir aktuellt med förhållande ;-) Hon har röntgensyn när det gäller typer som exet!
Ja, jag är mycket påverkad av denna man, lite förhindrat förälskad: jag känner mer än vad jag vågar säga, och stoppar mig ju lite pga situationen. Den som lever får se hur det blir...
Ibland tänker jag att jag inte ska ha någon kontakt alls med honom, i mitt tingsrättsröriga liv, och samtidigt tänker jag att vi kan ha lite kontakt så att jag får lite distans till mitt liv, och (ironiskt:) det enda lilla molnet är: detta är emot alla mina principer, på alla plan.

Åh, Mulletant, så fint du skriver! "Du flyger så fint på egna vingar nu så jag tror du klarar det galant:)"
Ja, som synes ovan så är jag inte odelat positiv, men det är verkligen fantastiskt fint att jag vågar känna. Och - jag är noga med att tänka att "att jag säger till någon att jag tycker om hans sällskap kan aldrig vändas till min nackdel - att tycka om någon är fint!" men jag vill inte bli sårad nu igen så jag är lite passiv.
Du har sån värme Mt, "Jag läste nyligen att när man lyssnar till någon ger man en dyrbar gåva, man ger sin tid. Tänk så mycket tid vi givit varandra här. Så mycket liv vi delat med varandra. Det djupaste och mest sårbara. Det är stort, det är ömsesidigt och dyrbart. Vi har för alltid en plats i varandras hjärtan."

Känner mig ju på flera sätt så lycklig - pirrig och bara lätt till mods. Och samtidigt så kom det över mig när jag skrev nu - att jag ska känna att jag inte vågar tro på en snäll man känns så befängt, och jag blir så ledsen, för då kommer det också över mig hur rädd jag faktiskt också är att han en dag skulle kunna skrämma mig så att jag ligger inlåst på badrumsgolvet, igen.
En dag i taget - allt löser sig!
Och - idag har jag hängt upp tvätt på min nya torkställning som kära far satt upp i berget, i berget som är på min tomt, i min trädgård, vid mitt lilla underbara hus, och här i soffan bredvid mig ligger lilla katten och springer i sömnen, och jag ska snart ta en halvtimma för att plocka iordning lite, dammsuga av lite och sedan njuta av lite Baileys (för det kan jag nu för tiden :-) )
Jag har lyckan, jag har min egen lycka. Så skönt att min ledsenhet nu för tiden är så kort, att jag låter den komma, accepterar den och sedan låter den lämna mig!
Tack för att ni finns här!
Kramar!

Också ny här - kan instämma i att jag också "ältar" och tar in allt. Dock så kan jag leva flera månader utan alkohol, eller nästan ingen alls........är nog i grunden rätt kreativ - men har ett jobb som är så statiskt och andefattigt. Varför funkar det ibland, under månader, att inte dricka, eller dricka måttligt? Och sen helt plötsligt så brakar helvetet loss, och det blir en period på flera dagar där det inte går att sluta? Jag har insett att jag även har en depressionsproblematik - och har insett att mina perioder infaller på våren. Jag HATAR våren, och försommaren - och älskar sensommar - augusti/september/oktober. Detta är nog en utlösande faktor?! Jag blir fan inte klok på mig själv? Varför går det så bra ibland, och fullständigt åt h-e andra ggr?

n

Håller med ovanstående, kan du inte prata med din man. Det är ju frestande för dig med goda ostar och vin.
Jag och min man hade ju det gemensamt och det var kul några år till det spårade ur. Känner mig ofta ensam
då min man har fortsatt att dricka. Inte lätt, men man vill ju inte ha vinet under näsan om man har bestämt
sig.
Ha det fint
Konstnären

..."befriande" använde jag själv igår. Tyckte samtidigt det inte riktigt beskrev min känsla och fyllde på med "lösande" eller "betungande" men i alla fall "annorlunda".

Jag har känt att uppgörelsen kommit närmre för var månad och nu är det nära. Att det därmed vore över vore ju naivt att tro, men en ny språngbräda får jag att stå på. Min alldeles egen dessutom. Med det menar jag inte nödvändigtvis skilsmässa, en sån är ju mest ett tecken på ställningstagande rent byråkratisk när allt annat är förbi. Det där "allt annat" som involverar handlingar med känslor är ett gissel!!!

Min välvilja, styrka, kärlek har kastats tillbaka rakt i ansiktet, gett mig sparkar och slag rakt i solarplexus. Jag är nu antagligen så blåslagen att nya slag inte känns för jag är van. Heltäckande är det inte däremot, han lyckas fortfarande såra långt in i själen. Vad är det tecken på???