Senaste kommentarerna i forumet

Just nu, utan förvarning blev jag sugen på att supa mig full. Utan anledning, fullt sysselsatt på jobbet! Skönt att gå in på forumet vid ett sådant tillfälle.

....jag är bortom all hop. Känns som det är kört för mig.

Usch.....vi bråkade igår igen.....jag sa att det här går inte.....det är slut.....men jag menade inte det :-( Anledningarna till bråken är så fruktansvärt löjliga. Misstolkningar, övertolkningar, fel tonfall, fel ord. Han vill absolut inte förlora mig. Bråken blir värre när alkoholen finns med i bilden vilket fallet var igår och förrgår. Suck.

Jag har kommit till instinkt med mitt problem med alkoholen. Gjorde det för flera månader sedan men ändå så gör jag inga riktiga åtgärder till att rätta till det.

Just nu öser jag i mig allt onyttigt jag kan hitta samtidigt så vill jag hitta tillbaka till den dunder super läckra bruden med det långa mörka håret i de thigta läderkläderna och som lyssnade på killarna i kön ropa Lara Croft efter mig.

Det långa mörka håret har jag och det blivit ännu längre. Läderkläderna har jag också med de är numera för små för mig.

Jag vill återfinna min läckra utstrålning och min pondus.

Men jag tog i alla fall cykeln till jobbet idag igen. Torrt men svettigt med ruskig motvind. Jag fick till och med trampa aktivt i den långa nedförsbacken.

Puss och kram

Gud vad bra gjort! Jag fattar precis vad du menar med hur du liksom laddade i flera veckor och nästan i förväg givit upp/ planerat för att dricka. Jag tror precis som du att stödet från andra är en stor pusselbit.
Man tror hela tiden att man har tiden på sin sida, att man har lång tid kvar i livet och att allt går att vända och reparera och återställa "sedan". Medan livet ju är det som pågår JUST NU! Det hjälper ju inte om man har en bild av sig själv som sund osv, om ens beslut och val hela tiden driver en åt motsatt håll. Även om den där personen man "egentligen" är skulle ha gjort ett sunt val just nu, men den här "tillfälliga" personen jag är just nu väljer något annat....

Hur går det med mindfulnessen, musiken, kajaken och kollegan? Ha en fin dag!

Tycker du har kommit till en bra insikt! Du avgör själv hur du vill hantera det hela, men för mig var det en enorm lättnad att faktiskt berätta för en utvald krets om att jag har ett missbruk och behöver hjälp. Det på ett sätt gör att jag också har personer jag måste stå till svars inför om jag inte klarar av att hålla mig nykter nu. Det var också skönt att kunna erkänna "hej, jag är bara människa, jag begår också misstag och dumheter och har nu dukat under för ett gift". Hoppas du också kommer att se och känna detta forum som en draghjälp Trulsa. Kämpa på!

Som sagt är nykomling här. Nu är det nog, kan inte längre kontrollera eller bestämma över mig själv. Alkoholen har ett övertag som jag absolut inte vill att den ska ha. Har som många andra här försökt sluta/dra ner på intaget men det har inte alls gått som jag tänkt mig. Även om jag bestämt mig för att vara utan A under veckan så har jag ex på onsdagsem skitigt fullständigt i det och bara mättat suget, och fått den där lugna glada stämningen i kroppen som jag älskar.. Ibland tar jag 1-2 st 3,5, ibland blir det ett 6pack eller två under veckodagarna och till helgen vill jag oftast ha starköl. Har även problem med att jag försökt begränsa mig till ex 3 öl men oftast blir det fler. Nu känner jag att det måste få ett slut, mår dåligt har ångest och vill verkligen bli av med detta beroende / ohållbara beteende. Nu är de NU och inte sen jag ska göra detta. Har även människor runt omkring mej som är i ungefär samma sits, det blir ofta att vi triggar varandra och när vi umgås (som är väldigt ofta) är det nästan alltid med alkohol i bilden, om än inte så mycket alla gånger så vill jag inte ha det såhär. Vet inte om jag måste ta lite avstånd nu från början och berätta för dem att jag bestämt mig för att sluta upp med detta. Min sambo är förstående och vill verkligen hjälpa/stötta mig att dra ner på drickandet. Hoppas det finns några här som jag kan pusha och bli pushad av, känns skönt att skriva detta inlägg eftersom det hela blir mer "verkligt" om ni förstår hur jag menar..

Ventilerar

det gjorde ont i mig att höra att han kände sig ledsen, men han sa också att han förtjänade det pga av alla gånger jag blivit ledsen på mina födelsedagar. Jo sa ja , men nu handlar det inte om nå hämd, utan allt handlar om självrespekt. Jag sa att ja hade haft en bra dag.

de vänner jag träffat nu på sistonde börjar förstå mer o mer att nåt håller på o förändras, o det var jag rädd för i början men inte nu längre, jag vågar säga jag lever själv, o att jag kan träffa andra om det sker

mitt ex låter eländig, sorgsen, och jag tycker inte om det, men jag kan inget göra. Han haft ofantliga chanser, till att medverka till att få till en bra relation, o att han försöker att bete sig fint nu, det har han gjort VARJE gång jag gått ifrån han. Skillnaden nu är att jag håller mig längre o längre ifrån allt..... ja om man inte räknar med min lilla natt med han nyligen.... suck

Jag har bearbetat seperationen länge, och det verkar som han börjar nu.
vet själv hur jobbigt det är med alla faser. Och jag lider redan med honom. Att veta att han kanske mår som jag gjorde när jag mådde som sämst, eller att han kommer hamna där känns jobbigt.
Kan tänka på de stunder jag gråtit av att han valt flaskan istället för ett liv med mig, men att idag inte känna lika starkt inför det. Tråkigt ? Ja det tycker jag, men jag tar på acepterandet av att så är det...
det finns en ro i det hela, det var en kamp atg komma till ron, o att det tar sån TIIIIID!! Det är allt innan som man blir galen av

att du mår bra idag!! Det går verkligen upp o ner hela tiden , ibland känner jag mig också glad o nästa dag kan det vara tvärtom o jag vill bara försvinna. Jag hoppas att de bra dagarna blir fler o fler o att de tillslut tar överhand. Det kan vara så lite som ska till för att dagen blir fötstörd o man börjar att tvivla o känner sig förvirrad. Jag tror att mitt ex också höll sig något så när nykter i början men absolut inte nu längre. Han kan inte ens hålla sig när barnen är hemma. Tycker att han borde väl skärpa till sig då så att de vill komma fler gånger men icke!! Suget efter flaskan är alltför stark. Det är sorgligt men han gör så jag känner mig säker på mitt beslut.jag tror också el vet att om jag skulle gå tillbaka så skulle ingenting förändras tyvärr!
Vi kommer att klara det här eller hur?
Kram<3

OJ vad energi min helg i Stockholm tog. Som jag skrev var det en riktig anspänning för mig innan helgen. Självklart även under helgen då det var en hel del prövningar, men jag upplevde ändå att den största prövningen var innan jag satte mig I bilen. Prövningen innan jag beslöt mig fullt ut med hela mitt hjärta att jag inte skulle dricka den helgen. Det var verkligen en inre kamp som pågick ända fram till dess att jag lämnade min lägenhet och började åka mot Stockholm. Jag inser att den inre kampen pågått länge. I flera veckor. Jag var verkligen enormt nära att falla tillbaka. Jag var så nära att det är läskigt. Jag inser hur jag gått och manipulerat mig själv dag för dag att "Klart du ska ta ett glas AnnaPanna". Jag har sökt bekräftelse hos andra steg för steg och "värmt upp dem" för att jag skulle dricka. Sökt medhåll och bekräftelse på att det är okej. Jag har gått runt med mitt eget hjärnspöke och planterat hjärnspöken hos andra för att det skulle bli legitimt för mig att dricka "lite champagne" under den helgen. Som tur var satte jag, med hjälp av min faster, stopp för mig själv.

Jag har verkligen insett det nu. Jag klarar inte det här själv. Jag trodde det, fram tills detta hände, att jag skulle klara mig nykter utan stöd. Tänkt att andra som skriver att man inte klarar det själv bara snackar skit (ja förlåt, nu är jag brutalärlig), men där fick jag mig en käftsmäll. Hade min faster inte skrivit: "Håll dig borta från alkoholen nu Anna. Du har problem. Gör inte som din mamma." Ja, då hade jag druckit. Jag hade inte klarat det utan henne och jag inser att jag behöver bredda mitt kontaktnät med personer som jag kan ringa och skriva till, som kan säga till mig med hundraprocentig kraft att jag ska hålla mig borta. Människor som jag litar på till tusen procent och som jag inte kan fly ifrån.

Sedan Stockholmshelgen är idag första dagen som jag känner mig pigg. Det tog mao 1 vecka och 2 dagar för mig att återhämta mig efter den helgen. Och då drack jag alltså inte en droppe alkohol. Hur hade jag mått om jag druckit? Jag vågar inte ens tänka tanken.. Förutom att kroppen tagit stryk hade mitt psyke säkerligen ballat ur totalt. Som sagt, vågar inte tänka på den ångesten....

Tänker tillbaka på mina drömmar som jag skrivit om här förut. Hur jag drömt att jag druckit ett glas vin, blivit superfull i drömmen och sedan ångrat mig så förbannat och även känt brutal ångest i drömmen. Inser hur mina drömmar måste bli min vägledning. Tänker att mitt undermedvetna och min högre kraft försöker vägleda mig och jag måste välja att se den vägledningen och våga lita på den. Jag måste välja ett nyktert liv och jag känner mig stärkt efter att ha klarat denna utmaning. Dock inser jag att det här säkert bara var en av många utmaningar som jag måste ta mig igenom. Jag tänker att det här inte va sista gången som jag försökte lura mig själv att dricka igen. Men nu kan jag gå stärkt ur det här och se tillbaka på hur jag lurade min alkoholdjävul denna gång. För första gången i mitt liv vann jag en riktig match. Förut har jag alltid förlorat dessa kamper, men nu vann JAG. Han kommer säkert tillbaka, men för denna omgång står det 1-0 till mig. Jag fixade det.

Jag heter AnnaPanna och jag måste erkänna att jag är beroende.

Kram till er alla som kämpar <3

Vad glad jag blir när jag läser det du skriver Valeria! Det känns tydligt mellan raderna i det du skriver att du blivit mer harmonisk under de här två veckorna. Underbart!
Jag är också jätteglad över den här nya vänkretsen som forumet gett. Tror aldrig jag hade klarat att vara nykter i 16 dgar utan stödet från dig och andra här. Ett varmt och Innerligt tack för att ni finns!

Det verkar vara vanligt att suget kommer på eftermiddagen, efter jobbet. Kanske för att det då blir tillåtet på ett annat sätt än under arbetsdagen? Själv brukade jag ofta känna det på vägen hem från jobbet och då var det lätt att slinka förbi bolaget och köpa en flaska. Länge lyckades jag lura mig själv att jag bara ska ta ett glas, eller max två, fast till slut visste jag förstås innerst inne att jag inte skulle sluta förrän flaskan var slut.
Inser nu att jag faktiskt inte känt det där eftermiddagssuget på flera dagar! Härligt, det hjälper visst att vara nykter :)

Ja, vi tänker och känner väldigt lika du och jag. Jag trodde också innan att det skulle vara så enkelt och skönt allting när jag verkligen hade lämnat. Men det har hittills varit väldigt jobbigt, men jag tror att jag gjort rätt. Jag har inget val. Kan inte leva som jag gjorde innan. Men det är som du säger, det är på ett annat sätt. Jag blev ju deprimerad av att leva tillsammans med honom.
Nu vet jag att han inte håller sig nykter längre heller, så om jag gick tillbaka skulle det bli precis som innan.
Jag har följt dig i din tråd sedan förra sommaren och jag kan verkligen identifiera mig med dig.
Idag mår jag ganska bra och det känns underbart!
Kram och tack för ditt svar, Izzy

Ja tack :)
Jo han vart ledsen för det, men ja har haft en kanon dag, så jag gjorde det rätta

Det är fruktansvärt tungt att tvingas gå igenom allt man tvingas gå igenom.
Det är svårt att behöva ta alla obehagliga sanningar som hinner ikapp en.Men dag läggs till dag och insikt läggs till insikt.
Ibland står de där,alla insikterna och skriker en i ansiktet.
Andra dagar lyckas man mota bort dom i ett hörn och man kan låtsas att allt ska bli bra och allt kommer att lösa sig.
Man berusar sig med hopp och framtidstro trots att sanningen ligger långt bort från den drömmen.
Men ibland så måste man få tro och hoppas även om chansen är minimal att det ska ske.För ibland så gör det ju faktiskt det, ibland så sker under.
Människor vaknar ur komatillstånd,Jesus vandrar på jorden :)
Nädå,självklart blir människor nyktra för egen maskin och vi anhöriga har vett och förstånd att resa oss upp ur askan och skapa ett eget liv trots det elände vi låtit oss dras med i.

Och framför allt, lite klokare och starkare blir vi oavsett om vi får till det med den vi älskar eller inte.

Det bästa vore att han var i sin supdimma och bad dig fara åt helvete!!
För då kanske du vaknar upp och inser att han inte vill förändra sig och inte vill sluta supa!

Eller så ringer du och om du har otur är han nykter och ångerfull och ber dig komma tillbaka......

Frågan är bara hur många varv till, i torktumlarn, du vill åka!
Du bestämmer själv och oavsett om du ringer, går tillbaka, snurrar några varv till, blir ännu mera kantstött eller väljer att låta bli att höra av dig och försöker ta hand om och hela dig själv så finns vi här!

Kraaaam och lycka till från en som talar lika mycket till sig själv, som till dig och som vet att vi tillsammans kan...

Segra

Jag förstår hur jobbigt du har det just nu, och att abstinensen inte är att leka med ibland. Vill bara säga: Håll ut! Det bliiiiir bättre! Bra att du ändå har tagit beslutet. Det är jobbiga grejer det här......-och jag skulle inte tveka att ta en insomningstablett. Får man inte sova så blir man ju ännu mer tokig i huvudet. Nu kanske inte just jag är den som skall propagera för insomningstabletter, då jag själv anser mig beroende av dessa sedan 8 år....Men om man bortser från det, så är det ju jätteviktigt med sömnen:-)

Känner också igen mig i den mardrömslika abstinensen och ångesten....åååh vad jag känner med dig. Jag hoppas att du har klarat att hålla dig från alkoholen de senaste dagarna - och att du sakta kan lämna den värsta abstinensen bakom dig. Det BLIR bättre! Jag vet att du vet det - men jag ville bara påminna dig!

Fantastiskt bra gjort! Det är verkligen som du skrev tidigare - du kommer må dåligt hur du än gör, så då kan du lika gärna göra det rätta. :-) Bra jobbat!

Bra gjort..jag skulle oxå vilja dela en god flaska vin men nu känner jag att det är avhållsamhet som gäller

Underbart att bestämma sig,gjorde det i natt..mycket abstinens,det värsta jag varit med om..inte sovit bra på länge så ikväll blir det insomningstablett..lite rädd att jag inte ska orka med studentmottagning här om en vecka..har en underbar familj som fick reda på detta idag...ingen har vetat om detta.så skämigt men stolt att jag sagt till min man att jag är alkoholberoende ..behöver mycket stöd av er här som vet hur det känns../L 63

Hej Hopp! =)

Det sista i ditt nick står inte för dig utan för han, han som hänger -lös...

Ser det så!
Du är Hopp och han Lös!!

Vet att det undermedvetna och våra ordval är viktigare än vi kan ana!
Där av mitt val av nickname... ;-)
För även om jag stundom känner mig hopplös och läget ser bedrövligt ut så vet jag att jag måste inbilla mig själv att det finns en lösning och en väg ut.

Jag lurade mitt undermedvetna genom mitt nick, tills jag började tro mig själv och tillslut så kommer känslan av att ha "segrat" vara min sanning! På riktigt! Det bara vet jag!

Å till din historia nu! Jag fattar verkligen att det gör ont! Ont så in i helvete!

Har upplevt samma känsla av både kärlek och lyckorus som du, tror jag, och de hemska kontrasterna som uppstår när den man älskar väljer något annat än en själv och förhållandet som man satsat på och hoppats på och levt i så länge!

Tror du vet precis vad du behöver göra! Så inga goda råd från mig, tror jag behövs.

Men forsätt läs och skriv av dig din ilska, frustration, sorg och besvikelse!
Här hjälper du anda genom att dela med dig av din historia!

Tillsammans kan vi

Segra

Har läst mer i från dig Ullabulla och du skriver precis allt som försigår även i mitt innre. Min egenbilja vill fortfarande ha honom och det kliar i fingrarna att lyfta lure och ringa.
Är bara rädd att han fortfarande är i supdimman och ber mig dra åt skogen.

Tänk att jag "trillade dit" igen....-är jag förvånad? Både ja och nej. Söp till rejält under tisdag till fredag förra veckan..... Detta skedde under lediga dagar, och jag har inte sjukskrivit mig. Var på jobbet igår - och det var tufft, svettigt och ångestladdat. Dock nödvändigt. Jag är ändå "glad" att jag lyckades bryta själv efter "bara" 4 dagar. Vet att jag har misslyckats, men måste ändå försöka se något positivt i återfallet. Jag säger allt oftare till mig själv: Jag har alkoholproblem!

En sen kväll, tror att det var torsdag, så skulle jag ner till Ica och köpa lite fler mellanöl. Klockan var tack och lov sent - och både Ica och restaurangen mitt emot var stängda - så jag fick gå till sängs utan öl. Vilken tur! Det gav mig några timmar att nyktra till en del, tillräckligt för att nästa morgon inse att det var dags att bryta. Dock gick jag ner och köpte några få öl, för att "fasa ut" lite långsamt. Om Ica hade varit öppet kvällen innan så är risken att jag fyllat vidare även denna kväll/natt. Fick lite hjälp på traven att lägga av kan man säga. Tack Ica:-)

Jag har ett halvjobbigt ångestpåslag för tillfället, men helt hanterbart. Min nära anhöriga som har blivit sjuk har blivit sämre - och jag kan INTE hantera det. Jag måste vara stark, hjälpa till, ta beslut, ringa samtal.........-men ibland så blir jag såååå liten och vill bara bli omhändertagen själv - och slippa alla dessa "vuxna" beslut och handlingar. Jag kanske aldrig har blivit vuxen........? Hur som helst så har jag iaf problem att hantera känslomässigt jobbiga situationer på ett adekvat sätt - och väljer allt för ofta att fly in i den icke-krävande alkoholdimman. I den så avkrävs inget ansvar för något - det är den perfekta flykten från känslorna, och satan så förrädisk........

Nåväl, tycker ändå att detta forum hjälper mig en hel del. Att läsa, ibland skriva. Ofta funderar jag över de människor som under perioder skrivit mycket/ofta. Sen är de borta. Jag hoppas verkligen att det är för att de mår bra - men förstår att det ofta kan vara tvärtom, att de "fallit"........-och inte vill skriva p.g.a. skammen och skulden? Synd - för HÄR finns ju inte skam och skuld från någon, utan enbart stöd och support från "andra" som har problem......

Till Ulla bulla och det du skrev den 9 augusti 2014 "om jag kunde". Det kändes som om det var mig och min kärlek du skrev om.
Den här underbara personen som man ser mindre och mindre av och den här " andra " som hellre gör andra saker med andra som också dricker och skiter fullständigt i vad vi har bestämt och skulle göra. All svek !!!
Och endå är det precis som du skrev ..... skulle inget hellre önska än att jag kunde spola tillbaka tiden och hade jag satt hårt mot hårt då och fattat ..... så kanske han skulle gjort nåt åt sitt drickande. Jag undrar varje dag hur jag ska orka en till dag utan min stora kärlek. Honom har jag haft överseende med i mycket fast jag är kräsen igentligen . Fucking jävla liv !