Senaste kommentarerna i forumet

Tack för att du frågar! :-) Området är helt underbart och huset behöver en del kärlek ;-)

Förstår att det måste vara skitsvårt att låta bli vinet när någon annan "hjälper till". Ska ärligt säga att jag nog aldrig klarat av det... Tänk på allt bra du klarat av och hur du har kämpat! Det är inte värt att slänga bort det och ha det ogjort!

Du kanske skulle ha nytta av möten? Få mer konkret stöd.

Största kramen

Här kommer ännu fler styrkekramar till dig! Tänker på dig mycket och önskar att du ska få ha det bra.

en stor varm kram till dig och en hög mjuka pappersnäsdukar. Många gånger har jag citerat en vän - en mycket begåvad och mycket känslig man och poet - som inte orkade leva sitt liv... "Gråt du mänskobarn ty det hör livet till". Jag önskar dig befriande, goda och läkande tårar... det blir ljusare dagar. Jag lovar! Kram, kram / mt

Tack så mycket allihop!

Kan berätta att det gick över förväntan. Han var inte alls arg eller aggressiv, utan bad så mycket om ursäkt - dock inte det där tårdrypande förlåt som man vet inte går att tro på - och sa att han ska hålla upp helt med alkoholen fram till sin semester (dvs tre veckor) och även efter det måste han ha kontroll, sätta gränser för sig själv.

Jag blev så lättad att jag började gråta. Sedan vet vi inte om det funkar, att han klarar sig. Men det kändes att han hade en plan och det är det första genombrottet hittills.

Vi får väl se om jag sällar mig till skaran som hamnar i källaren igen efter nästa återfall, eller om det faktiskt är ett steg i rätt riktning...

Oj plötsligt är det dag 5 utan att jag knappt tänkt på det :) 5 nyktra dagar!! Har hållit mig sysselsatt och fått hem en glad dotter så det är kanske därför. Visst tänker jag på vin, men inte så att autopiloten sätter in och jag åker och handlar. Skönt. Imorgon kommer eldprovet. Måste in till stan och fixa en massa ihop med dottern, det är när jag är i stan jag brukar falla. Bilen svänger liksom förbi bolaget som av sig själv, men det gör den inte imorgon. Det har jag bestämt.

Hoppas det går bra när han kommer hem och att det går att prata.
Jag förstår att du har ont i magen!
Det är så hemskt att inte veta vad som väntar en.
Värst är aggressiviteten och de hårda orden.
Du gjorde det rätta som visar honom att han inte kan hantera dig hur som helst.
Kramar

Starkt gjort, du lägger fokus på dig själv och vad Du vill!
Heja dig!

Bra, stå på dig! Om vi inte respekterar oss själva utan låter dem trampa över vår gräns, då kommer de fortsätta att tro att det det går bra och göra det. Du får visa vägen nu vad som är okej beteende och inte! De som gärna tar emot lastar andra på. Bekräftar man deras tycka-synd-om-känslor så växer de bara (känslorna). Lättare sagt än gjort, men jag försöker jobba med detta hos mig själv.

Skickade ett mail till honom idag på jobbet. Sa att jag inte tänker ta hans lögner och nonsens mot mig. Han måste söka hjälp! Skickade också med länkar och föreslog att han skulle flytta ut till vår gäststuga ett tag.

Han har inte hört av sig på hela dagen, inte ringt, inget mail- nada. Nu borde han vara på väg hem och jag har ingen aning om vad som väntar. Tårar, stor kram och förlåt? Eller hårda ord, aggressivitet och en ny fylla??

Har haft ont i magen och mått illa hela dagen, ändå är jag ganska säker på att det var rätt sak att göra. Gårdagens/nattens händelser var bara för mycket.

Men det hjälper tyvärr inte mot illamåendet och osäkerheten...

Hej Muränan!
Tack för ditt svar och att du bryr dig. Vilket bra knep att skjuta upp beslutet att ta ett glas vin 20 min. Det ska jag använda mig av. Nej jag har inte pratat med min man än.Jag har gjort det så många gånger tidigare så jag vet inte om det hjälper. Han vill ju gärna ha sällskap att dricka. Därför är han inget stöd här. Det är nog så att det här måste jag klara av själv utan hans stöd. Men jag kan ju alltid försöka en gång till.

I morgon kommer barnen hit till stugan för att fira midsommar. Det får bli en helnykter midsommar för min del. Det är inte så svårt när barnen är här.Jag vill absolut inte att de ser mig påverkad.

Hur har din flytt gått? Trivs du i det nya huset?
.
Kram från mig

Känner för att gråta en skvätt, ibland blir det bara för mycket! Jag kämpar på i första steget med al anon men livet är ingen dans på rosor precis!
Jag inser att livet tillsammans med en aktiv alkoholist aldrig kan bli en acceptabel eller dräglig tillvaro för mig och barnen. Livet kommer ständigt att påverkas negativt av missbrukarens begär, beroende och impulser.
Jag vill leva med min man men jag inser att det är omöjligt så länge han väljer att vara aktiv. Barnen vill att jag ska skilja mig om han inte slutar dricka, dom har fått nog och det är noll som gäller! Deras ord och vilja väger förstås tungt men dom uttrycker samtidigt en oro över att deras lillasyster ska behöva växa upp som dom har gjort med en alkoholiserad pappa. Jag känner självklart samma oro!
Jag vet också att den dagen jag går så kommer jag inte tillbaka! Jag har brutit upp mina barn från deras hem tidigare och går jag nu så kommer jag inte att bryta upp dom från deras hem någon fler gång!
Samtidigt som jag sitter och skriver detta får jag ironiskt nog ett sms från min man som säger att han tagit kontakt med öppen vården, tagit in på hotell och studerat hela dagen!
Gott så tänker jag men jag känner mig tom och emotionellt helt slut.
Kanske är han på väg att ta tag i sitt missbruk, jag vet inte, den som lever får se men bra för barnen om de har en chans att få en nykter pappa! Mer än så orkar jag inte tänka just nu!
Jag stannar där och går och lättar på trycket en stund så barnen slipper se mina tårar.
Kram till er alla, jag vet hur ni kämpar!

blå timmen! Jag minns ditt nick från början av min tid här. Helt naturligt att gammalt pluppar upp - vi är som ryska gummor/dockor vi människor, inom oss bär vi med oss våra åldrar och livsskeden... upplevelser och erfarenheter från olika tider i livet. Jag fick nyligen lära mig att de ryska dockorna heter matrjosjka fast vi ofta kallar dem babusjka - man lär så länge man möter nya människor:) Visst är det fantastiskt!

På ganska kort tid har min tråd haft besök av Stigsdotter, viktoria, Sorgsen, flygcert och nu av dig blå timmen. Vi lämnar avtryck och spår i varandras liv. Ibland när jag sökt efter något i min första tråd - det är nog där vi träffats - ser jag de olika nicken och undrar hur det gick... Men våra liv här är inga noveller eller ens romaner... våra berättelser fortsätter längs livet, våra liv, och inte så ofta får vi veta hur det var - eller hur det blev sen - när någon satte trådens avslutande punkt. Desto mer välkommet när någon kommer tillbaka med ett avtryck, en hälsning eller en fortsättning - ett nytt kapitel:)

Att vidröra och låta sig vidröras skrev jag i en fb-status häromdagen... det är väl det som sker här när det är som bäst. Vi vidrör varandra och låter oss vidröras... i våra innersta skrymslen och vrår som vi annars döljer och höljer in i den yttre attityden. Jag tror, nej vet, att det finns en längtan hos många människor att mötas i det sanna och äkta... ärligt och respektfullt och utan krav på att förändra eller förändras annat än i sin egen takt. Att dela "sanningen", sin sanning, så långt man i nuet orkar ta den till sig. Vårt livsforum är en sån plats för dem som vill och vågar möta sig själv och dela med sig. Som har mod att förändras... Ett mellanområde (Winnicott) för att öva, pröva och upptäcka nya dimensioner av livet. Mitt liv!

Nu kallar verkligheten... måste nog göra en granskning av detta när kvällslugnet infinner sig:)
Allt gott och kramar till den som vill ha / mt ... Och en dikt

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda” (1989)

Tack för inspiration minz! Snart kanske jag också vågar...!

Hej S! Välkommen hit! Bra första stora steg i rätt riktning! Tror att vi alla känner igen oss i din känsla. Tror att det är få som lättvindigt säger att de vill leva utan alkohol. Men vi är alltför många som inte hanterar den så bra. Jag tänker att jag inte ska dricka tillsvidare och försöker fokusera på vad jag får och blir istället. För det där vi får och blir av alkohol är, som du skriver, romantiserat. Ta en dag i taget så inser du nog hur bra det kan vara att välja bort alkoholen. Ingen ångrar en nykter dag vet du! Den är lätt att ta igen ;-) Lycka till!!

Grattis till veckodagen!! Bra jobbat!! Fortsätt på detta sätt så kommer det gå bra!

Förstår hur du känner. Vi har alla gjort en jäkla massa dumma grejer på fyllan. Gjort illa oss själva och andra. Men nu kan det bara bli bättre från här!

KRAM

Tror att det var Kastellen eller möjligen Konstnären som skrev så bra i min tråd. När man känner sug och är på väg att trilla det, skjut upp beslutet typ 20 minuter före du dricker. Efter 20 minuter så gör du samma sak igen, tills suget passerat. Har du pratat med din man än? Eller hur känns det för dig? Jag skickar styrkekramar och tänker på dig!

... du vet Lycke - efter alla dessa turer borde man vara klokare, och ändå tvivlar man så på sig själv ibland. När sjutton ska man bli "vis" och klok...

Det var något som hände i går och jag går inte in på vad. Men det fick mig att inse att nu är det nog. Det som skulle bli ett glas rödvin till maten blev många fler glas. Jag vet ju att jag inte grejar-bara ett glas. Lär jag mig aldrig? Nåväl, jag ska inte sparka på mig själv. Det leder ingen vart. Nu gäller det att klara av den här dagen.

Bra skrivet, jag tror att alla vi med barn som har en partner som dricker för mycket har samma tankar, känslor och skuldkänslor rörande våra barn. Men, du kan känna dig stolt att du bröt upp, att du är en bra förebild för dina barn i detta, att du visade att ni var värda något bättre. Och vissa saker går att lappa ihop i efterhand, med rätt inställning.

Jag vet faktiskt hur du menar och hur du känner dig.. Det är ju ett av alla problem alkohol ger oss. Att vi tappar spärrar och sunt förnuft. Men om du vet att inget har hänt så är det "bara" att släppa det. Lättare sagt än gjort tyvärr. :(

Men ett tips är att du pratar med din sambo, berättar hur du mår och kanske ber honom om hjälp att stoppa dig innan det blir några shots för mycket. Även dina vänner! Det har hjälp mig ganska mycket att berätta för dom att det inte finns någon hejd på mig innan det blir för mycket. Dom har hjälp mig många gånger att stoppa när det räcker. Behöver ju inte vara alla vänner man berättar för och ber om hjälp, utan de närmsta bara. :)

Om du vet att du är så emot otrohet och att du är så rädd för det tror jag ändå att du kan lite på dig själv, att du faktiskt säger nej.. Kanske bara är så denna gång att du inte minns att du sagt nej/stopp till han som var dj?
Nästa gång du går ut så försök att ha i åtanke hur du mått tidigare när du blivit för full, det kan också vara en motivation att tacka nej till t.ex shots?

Ett annat tips är ju kanske att ta dig en funderare på hur du dricker, om det är nått du kan försöka dra ner på, som du blir på tok för full av osv.. Jag vet t.ex att shots är som att skjuta mig själv i foten. Jag klarar inte av att dricka sprit. Och det ser jag som ett steg i rätt riktning.. Man måste förändra för att kunna förbättra. Om det så bara är det lilla.

Jag vet inte om mitt svar var till så mycket hjälp, men jag ville bara att du skulle veta att jag vet hur det känns..
Och dela med mig lite av vad som hjälp mig!

Stor kram! / S.

Att bryta mig loss efter 27 år är det tuffast jag gjort i hela mitt liv. Och innan jag gjorde det... jag såg inte HUR det skulle gå till. Allt praktiskt ... från stort till smått ... det kändes omöjligt. Och mitt medberoende, vårt liv, gjorde att jag kände mig som en urvriden trasa. jag låg vaken om nätterna och ältade och blev ännu tröttare. Men till sist kom jag till den punkt att det bara inte gick längre. Jag berättar gärna mer om det praktiska någon annan gång om du vill.

Du skriver om rädslan för ensamheten. Jag kände mig mer ensam, där i vårt hus, med en drucken man, en vad jag gör idag. Visst, jag blir melankolisk ibland, har inte träffat en ny man... än. Men har mycket mer tid att träffa vänner. Och när jag tog steget ut, berättade för min omgivning, hände något märkligt. Jag fick nya vänner och hjälpande händer kom från ibland oväntat håll. Det låter som en schablon men det är det inte, på något sätt visade sig världen vara snällare än jag trott. Så var inte rädd!

PS. Något som fick mig att tänka till var tanken på hur vi skulle sitta där som bittra pensionärer, när barnen flugit ut, hänvisade bara till varandra och hans sprit. Det fick mig att bli livrädd...

bara mer och mer.

Jag vet att jag egentligen inte borde, för min egen skull, men när han vaknade gick jag med på sex. Det var inte fantastiskt, om man säger så. Jag ville bara bli av med honom. Funkade det? Nej! Nu har han i stället fått för sig att jag är lesbisk och att det är därför jag inte vill ha sex med honom. (För honom kan det ju inte vara nåt fel på...) Och detta bara för att jag en gång sa att Katy Perry är snygg och att jag gillar serien Orange is the new black. Men det har ju ingenting med att vara lesbisk att göra!!

Men han kom in i sovrummet mitt i natten och skulle diskutera det här. Han hade uppenbarligen druckit ännu mer. Egentligen ville han ha sex igen, men jag lyckades avstyra det. Sa att jag måste få sova för att klara av allting som jag måste göra. Han hade nog inte klarat av det i alla fall.

Det blir bara värre och värre och han säger alla möjliga sårande saker och så ska jag hålla på och försäkra honom när det bara är nonsens. Jag vill lägga min energi på annat!

Vet inte hur jag ska få honom att fatta. Funderar på att skicka honom länkar hit och till andra ställen som kan hjälpa, men det fungerar säkert inte bättre än allt jag bönat och bett om hittills.

Tack för att ni svarar och är så förstående. Jag vet att det är för att ni har samma erfarenheter, men det betyder så mycket att veta att man inte är ensam och att man kan prata om det. För det är ju så tabu annars. Jag drog in hela hans familj i det här i våras när jag funderade på att lämna honom om det inte skedde en förändring, men var är de nu?? Känns som om de snarare undviker oss. Vad ska man göra?

Jag förstår precis hur du tänker. Ena stunden bortförklarar man det jobbiga, ser till det som är bra och det man har gemensamt,hoppas på nytt, för att sedan banna sig själv när fyllan återigen är ett faktum. Jag känner också att komma till ett liv i ensamhet känns som ett oövervinnerligt berg. Sälja hus, hitta lägenhet, barnen, barnomsorgsfrågor... Allt känns tungt. Och så den hemnska sorgen att en drog ska få gå in och förstöra ett förhållande som faktiskt är bra i nykterhet... Ändå säger ju alla rådgivare att alkoholisten måste nå sin botten för att göra ett val, så man borde ju lämna när allt tjat, alla böner är verkningslösa. Kanske man då skulle vara närmare ett nyktert liv än man någonsin varit. Att bryta sig loss kanske också sätter igång nya krafter hos oss, nu känner vi oss trötta, sjuka och förvirrade, men det beror ju på att vi lever under de omständigheter vi gör. Jag tycker ibland att leva med en alkoholist är som att leva med en dement. Obetald anhörigvård på hög nivå, det är inte konstigt det sliter!

7 dagar utan något vin.

Så mycket som jag har festat i mitt liv så räcker det för en hel livstid. Jag har festat färdigt. Jag har redan konsumerat vin för en hel livstid och en till kanske. Det känns bra just nu. Och det är ju bara nuet som räknas. Jag äcklas när jag tänker på hur jag har betett mig. Så vidrigt... Så mycket det där vinet har förstört. Dag för dag. Ville inte vara bakis någon mer gång, vill inte känna ångest och självhat mer. Vill bara må bra, jag är värd det.

Även om jag inte har varit här på länge, länge, var Forumen för mig nästan en livlina ett tag. Som tillsammans med rådgivare och vänner gav mig styrka. Hur ensam hade man inte känt sig annars! Jag har också kommit vidare, men inser nu, efter två år som skild, att det är inte slut. Saker pluppar upp - bra och dåliga - och man fortsätter att arbeta med sig själv, minnen etc... och vissa saker kommer ikapp. Men det är en egen tråd,s om jag kanske börjar på här. Så Mulletant - fortsätt skriva och tack för alla kloka kommentarer du gav mig för flera år sedan!