Senaste kommentarerna i forumet

Känner viss oro över dig så snälla skriv här så snart du kan.
Varma kramar

KÄnns som att vi är systrar här i cyberrymden...Den här fruktansvärda alkoholen som äter upp våra män och spottar ut några vrakrester som skadar oss alla. Det är så vidrigt hemskt att leva med mannen man älskar som helt plötsligt är något annat, som gör en illa med sina lögner och svek, som skrämmer en och gör livet till en enda lång mardröm. Att inse att äcklet som sitter där och ser helt dum i huvudet är, som pratar en massa strunt, som kallar en för ovärdiga ord och gör ens nätter till långa tårfyllda timmar och arbetsdagarna till långa plågor. Ont i magen och ångest blir ens följeslagare.
Just nu mår jag iaf bra för min man har helt plötsligt kommit till insikt och har inte druckit en droppe sen i onsdags natt. Idag var han på AA-möte och hade en lång fin delning som han fick beröm för. Han var helt skärrad när han kom därifrån pga stressen och skammen att stå och berätta hur han nu förstår att han inte har någon som helst kontroll över alkoholen. Nu blir det möten och de 12 stegen. Jag har stått på mig om att vi ska sälja villan och vi är nu överens om det. Det kommer inte vara klart förrän till hösten och då vet jag ju om han står kvar i denna nykterhet och därmed får följa med till gemensam lägenhet.
Jag känner, naiv som jag är, ett visst hopp!
Önskar er kära vänner, av hela mitt hjärta, att ni får uppleva en kovändning vad gäller era män så att de också kan kasta alkoholen överbord och komma tillbaks till er och kärleken<3

jag var på en byggbutik i dag och där bakom en bunt isolering hittade jag en väl urkramad plastförpackning från en bag-in-box.
Gömma, gömma, gömma......jag tycker så synd om den alkisen som i sitt förvirrade tillstånd såg en chans att bli av med ett bevis. Minnen kommer tillbaka, inte på nåt sätt välkomna eller njutbara. Jag är så glad att slippa det där !!

en partner som dricker får många gånger föra ett tvåfrontskrig, ett för egen del och ett mot partnern. Det sliter nåt enormt. Hela familjen är ju en del i missbruket på sina olika sätt och när man helt plötsligt tar bort alkoholen som är det gemensamma kittet så blir det obalans. Jämför med en sån där mobil man brukar hänga över bebisarnas säng, tar du bort en figur så hänger mobilen snett.

Att partnern, och även barnen, får behandling är så oerhört viktigt för att de själva ska kunna hitta sina egna sätt att leva livet utan fokus på missbrukaren. Min dotter gjorde Ungdomsveckan några veckor från att jag kom hem från min behandling och det var en helt annan person jag gjorde sällskap hem med på tåget.Jag flyttade en efterbehandlingsdag just för att få åka hem med henne och det är nog det bästa val jag gjort i nykterheten. En underbar resa blev det. Min son har tvärvägrat att inse att även han är drabbad och följer således schemat för ett Vuxet Barn. Hans mående är tämligen uselt nu men att prata med honom är helt kört.

Känt är också att om den nyktre partnern gör en Familjevecka så kommer alkisen nästan alltid efter på en egen behandling efter några månader eftersom argumenten för drickandet inte längre biter. Tyvärr räcker ju inte bara en behandling.........en stor portion vilja måste ju till. Och tyvärr är det en pengafråga också :-((

Jag fick verkligen slita för att soc skulle betala dotterns vecka. Soc-kärringen var totalt, fullständigt, okunnig om barns behov av hjälp. Människan hade ingen som helst susning om missbruk, barn i missbruksfamiljer, behandlingar, AA eller något annat om missbruk. Och det otäcka är att det ser likadant ut fortfarande i vår kommun. Tex behandlar grannkommunen över dubbelt så många barn i missbruksfamiljer än min kommun. Och det fast det enl statistiken dricks och drogas mer i min kommun.

Ni kan hjälpa till bara genom att våga fråga barnen ! Att synliggöra ett barn och prata lite kan göra underverk.

http://kunskaptillpraktik.skl.se/nyhetsarkiv/drogmissbruk-i-ett-familje…

Masa dig iväg till BC! Det är bara stå där med mössan i hand och erkänna att man misslyckats.
Du har insett ditt misstag & du kan rätta till det.
Jag skall iväg i morgon och berätta att det sket sig och att jag måste börja om.
Finns ingen annan utväg. Jobbigt men inte hälften så jobbigt som logistiken kring drickandet!

Ja. självklart har du rätt att ta bort ditt konto. Om du har skrivit inlägg i en diskussion där andra har svarat så är det bra om du kan tänka dig att istället ändra ditt användarnamn, så att det går att följa tidigare diskussioner. Om du vill att vi ta bort kontot så kan du begära det här: https://alkoholhjalpen.se/borttagning
Tänk på att du inte kan logga in på kontot mer efter att det är borttaget.

Vänliga hälsningar
/magnus

Tack snälla för ditt svar. Han förstod att du menade allvar. Fantastiskt att ni hittat varandra igen.
Idag är läget akut, men han vill inte åka till psykakuten där han kan få något mot lugnande för abstinensen
som lär bli mycket svår efter detta fallet. Klart jag är orolig, och undrar hur det ska sluta. Jag kan ju
inte tvinga honom. Skakningar idag på morgonen i både ben och armar. Då öppnade han en flaska, så nu är ju han lugn.
Men jag är inte det. Vi bor i mellanstor stad och det finns hjälp att få som jag omtalat hundra ggr. jag har ju själv
varit där. Helst vill jag bara försvinna, packa en bag ta med hunden, men vet inte riktigt vart. Är säkert välkommen
till en av mina systrar. Men samtidigt känner jag att jag inte kan lämna honom i detta skick.
Tankarna fladdrar ska tänka över dagen. Men rädd är jag. Han är aldrig elak mot mig, men det påverkar ju allt.
Goda kära mulletant tack
Konstnären

... är det bara du som kan bestämma!

Försök att ta mycket hjälp: prata med många, samtalskontakter, socialtjänst, AA, AlAnon, vänner - allt för att få prata och höra högt hur du lever - så tror jag att du hittar mycket styrka!!

Kramar!

Tänk att det finns så fina människor här som ger av sin tid för att hjälpa och stötta andra!
Det är så fruktansvärt hemskt att det har blivit så här!!
Det kanske är som du skriver Yogi att min dotter kanske vill ta avstånd från honom och det är väl bra på sätt och vis att hon får utlopp för sina känslor istället för att hålla allt inom sig.
Det känns ändå jobbigt att höra att hon kallar honom fula saker men det är hans eget fel!
Jag håller med henne för han beter sig som ett svin och en idiot!
I går kom våran andra dotter hem på besök och kommer väl att stanna ett tag hoppas jag.
Vi har inte träffat henne på två månader och min sambo ringer henne aldrig och frågar hur det är och hur hon har det.
Hon är ju hans dotter!! Alltså vad är han för pappa igentligen?
Jag hade verkligen sett fram emot att träffa henne och längtat!!
Men han då, han beter sig så dumt som vanligt!
När hon kommer hem kommer han knappt fram och hälsar och frågar inget!
När vi äter säger han inget och innan vi ätit klart så går han från bordet och ner i källaren och tittar på tv'
Hur är han funtad , vill han inte ha kontakt med sina barn!
Han blir bara konstigare och konstigare!
Det känns som att jag kommer att lämna honom men när?
Kramar

Från en mamma till en annan så vill jag bara säga att jag känner med dig - ens barn är ju det finaste, vackraste och bästa man har och självklart vill man alltid skydda!
Jag har egentligen inte så mycket att säga, har ingen erfarenhet att dela med mig av och inga råd, men jag ville bara säga att jag känner med dig!
Och vad fint att du kämpar för din dotter, men frågan är hur mycket du kan göra - hon måste välja själv... Jag menar inget illa, och hopaps att du även kan ta hand om dig själv i allt detta!
Kram

- vet inte om jag förstår din tankegång "rätt", om jag läser som du menar... men, till Alanon, liksom till AA, går man för sin egen skull. Hela idén är att sätta fokus på sig själv istället för, som vi medberoende så lätt gör, rikta vår uppmärksamhet och vårt engagemang mot någon annan, missbrukaren.

Carina Bång har ett belysande och träffande citat av Melody Beattie (ur boken ”Bli fri från ditt medberoende) i sin blogg: ”En medberoende människa är en människa som har låtit en annan människas beteende påverka sig, och som är helt upptagen av att kontrollera denna människas beteende.”

Bara en tanke... Kram / mt

du frågar om jag var borta länge när jag lämnade. Det var jag verkligen inte! Jag var borta ganska precis ½ dygn:)dvs 13 timmar... det avgörande var, tror jag, att han insåg att det var allvar. Det blev verkligt för honom att jag var på väg och hade lämnat. Det var en förfärlig dag - säkert för oss båda fast på olika sätt. Jag åkte alltså tillbaka hem samma kväll men med tydligt klargörande att jag var beredd att flytta omedelbart om han drack. Därefter hade vi vid två tillfällen (nyår och personalfest) en överenskommelse om att han skulle dricka två glas vin. Båda gånger drack han något även följande dag - därefter sa jag att för mig gäller hädanefter noll och inget annat än noll. Under det första halvåret var det fler krisartade situationer och den sista gången jag var och tittade på en egen bostad var i början av juli - faktiskt exakt sju månader efter att jag gick. Det kan vara lätt i efterhand att tycka att en dag är ingenting - men det var absolut ett allvarligt uppbrott, inget "hot" och det förstod han. Gemenskapen på forumet var oerhört viktig för mig under en lång tid och att läsa och skriva med tankeutrymme emellan passade mig perfekt. Styrkekram till dig, var stolt över din nykterhet! Jag fick en tanke av något av dina inlägg... ska kolla och svara kanske där också. Kram, kram / mt

Tack Adde för ditt svar.
Jag har precis börjat läsa här på denna sight, och skrev i min förtvivlan för jag fattar ingenting! Vet du vilken mat? Citroner vet jag, men inte något annat.
Det är svårt att se sin vuxna dotter fullständigt sabba hela sitt liv.
Hon är vacker, urgullig och omtyckt av alla. Ändå kan hon inte ta till sig allt positivt hon får höra, saknar fullständigt självkänsla.
Allt började när hennes sambo plötsligt tog livet av sig för ca fem år sen. Hans anhöriga lade, i sin sorg, all skuld på henne. Det höll på länge och resulterade i hennes egna skuldkänslor, ångest, självhat och succ allt mer självdestruktivt beteende. Matvägran och allt ökande vinkonsumtion. Flera destruktiva relationer.
Hon beter sig normalt, kanske litet omständlig och man tror det är lugnt, men så fort hon får en droppe vin så börjar det! Hon blir snabbt gråtmild, aggressiv, märker ord, lägger sig i samtal, grälsjuk och överhuvudtaget helt vidrig, så olik sig själv så det är fullständigt ofattbart. Hon har fått psykolog samtal, och en massa omsorg, men tydligen allt för mycket förståelse och kärlek. Som anhörig ser man inte alkoholen som problemet förrän det gått för långt. Man vill inte! Det är ju fortfarande min lilla flicka som man vill älska, förstå och skydda. Som mamma har man ju alltid dåligt samvete! Så många samtal och tröstningar!!!
Det har nu succ eskalerat, hon får antidepressiva, psykologsamtal och antabus. Trodde jag kunde känna lugn, men dagen efter hon fått sin antabus så har hon börjat dricka igen.
Trol får hon för låg dos el så har hon hittat knepen.
Jag fortsätter studera alla inlägg här och känner att vi är inte ensamma. Det är bara en dålig tröst när det är som jobbigast!
Det är bara att kämpa på, men snart är jag också helt slut.
Tack för att jag får skriva av mig!

Nu har ni alla här på forumet gett mig samma råd. Prata med mannen. OK. det är ett måste och ska ske i dag. Det är ju helt dumt att förstöra sitt eget liv för att vara någon annan till lags! Tack för att ni finns och stöttar mig. Det är helt ovärderligt. Man kan inte se sina egna problem helt klart även om det är helt uppenbart hur man ska göra. Jag är bra på att ge andra råd. Men när det kommer till mig själv så vet jag inte vad jag ska göra. När jag växte upp så lärde jag mig att vara till lags, annars blev pappa och mamma ledsna. Det sitter väldigt djupt tror jag. Hela livet har jag försökt att vara till lags. Det får det vara slut på nu. Nu ska jag ta hand om mig själv! Det är ju för sjutton var och ens skyldighet.

Tack för din kommentar. Tror mamma förlåtit mig i sin himmel, men jag har haft svårt att förlåta mig själv.
Ja, alltid denna flykt man höll på med. På med skyddslapparna och dra vidare. Känsliga saker kunde man inte hantera.
Flaskan var viktigare än allt annat.
Sant Adde att nu har möjligheten att själv påverka mitt liv. Är så lycklig över min nykterhet, tacksam.
Strongt av dig att varit nykter så länge och verkar trivas förträffligt med det. Drygt nio månader har gått för mig.
Ska inte sticka under stol och påstå att det varit lätt. Men nu känns det stabilt.
Tack än en gång
Konstnären

Tack för hälsning. Ja du när är vi snart framme vid kronjuvelen men det känns lugnt. Första
nyktra midsommarafton sedan jag var femton år tror jag och det var ju ett tag sedan. Då gick man
igång på något glas slibbig likör kommer jag ihåg den hette Apricot brandy. Tvi känner sockersmaken.
Hade lite världsliga problem i veckan och tänkte hur ska jag hantera detta nu när jag inga flyktvägar har.
Blev så vemodig och tyckte bara lite synd om mig själv som fick klara det nykter. Vad lätt jag hade för att
fly in dimman när det var något jobbigt. Jag tror att mamma förlåtit mig i sin himmel.
Tankarna och gojan har inte varit här på någon vecka och det är underbart, jag har ju skiten mitt framför
näsan men icke att jag blir sugen. Bra det konstnären. Gagarin är kvar i dyn, men igår tog han upp det själv
igen och sa att han måste lägga av. Men viljan var finns den. Påstår att ha måste drick till sin egen botten.
Botten upp svarade jag lite frusterat.
Har du det bra, och det flyter väl på med nykterheten. Har inte provat veteöl men det ska bli till midsommar.
Idag måste jag disiplinera mig och jobba hårt så man äta bakelser, middagar, frukost och betala hyran.
Solsken till dig pelle
Konstnären

Är du på väg hem nu? Träffar du maken idag?
All styrka till dig - du är värd allt gott!

Känner med dig, bästa du!
Kramar

Tack för dina värmande ord. Visst betyder det mycket att vi har varandra, speciellt när situationen är lika.
Ja, du mannen har inte kommit till insikt ännu. Undrar vad som ska hända för att få honom att vakna upp. Måste
jag gå frågar jag mig själv varje dag. Samtidigt känns det som om jag sänker honom mera med det. Kanske ett tecken
på medberoende. Ja, jag älskar honom när han är nykter, men inte när han dricker. Känns så klurigt allting känns som
jag står med en fot i och en utanför. Tänker och grunnar varje dag, men samtidigt känner jag mig stark i mitt egna beslut.
Får jag fråga dig om du var ifrån din man länge. Tänker att det kanske är den rätta vägen att gå. Svårt, svårt att lämna
efter 14 år. Kanske lite rädd för ensamheten.
Idag moln på våran himmel men jag har solsken trots allt
Ha en fin dag
Konstnären

Vet inte om jag har ork och kraft att gå på medberoendemöte. Just nu tänker jag som så, jag har ju själv
slutat, varför ska jag lägga mina krafter på att sitta där om det visar sig att jag inte vill vara kvar här.
Just nu velar jag hit och dit. Kanske jag tänker fel, vet ej. Men du verkar få sinnesro av det, gott till dig.
Personligen tycker jag att så länge inte mannen vill för det måste handla om det. Då vill jag springa hans ärende.
Han är ju så medveten att det är A som har tagit honom i besittning. Men därifrån och ta till hjälp är klivet
tydligen enormt för honom. I går tog vinet slut då gick han till en vän och lånade som förmodligen ska ställas
tillbaka idag. Tycker det är skönt att ha dig här inne och bolla med. Vi känner ju inte varandra vet inte var den
andra bor, men ända känns det som vänskap.
Själv tuffar jag på och idag måste jag jobba hårt.
Fin dag till dig kastellen
Konstnären

...och snart på väg hem efter en avslutande, lång arbetsdag. Jag packar det sista och är så nöjd över sista halvåret, jobbet flyter på bra och jag är stolt över att jag orkat ta mig ifrån det som kunde slutat illa för mig i höstas och strax efter jul. Då dalade det bra hastigt, nu har det vänt och jag är på banan, faktiskt känner jag mig starkare än tidigare. Hur det är med den saken återstår att se efter sommaren. Mycket kommer hända och förmodligen inte allt kommer vara positivt. Jag kommer däremot göra allt jag kan för hålla fokus på det goda!
Med de orden går jag till sängs och sitter imorgon fm på ett flyg, förmodligen med dubbla känslor...men det kommer ordna sig, det måste det ju på ett eller annat sätt...

Tack kära ni här inne, jag tar era ord med mig och kommer läsa dem så ofta jag behöver....

Har gått regelbundet på AA möten nu i ca tre veckor, 3 ggr i veckan. Har en sponsor och en grupp där jag känner mig trygg. Mina besök här har blivit färre. Jag var så rädd att hamna i en sekt eller något där påtvingas en gud. Så fel jag hade. Min väg fortsätter bland människor. Precis som mitt mål var, att vända mig utåt, istället för att skåda inåt hela tiden. Det känns faktiskt riktigt bra. Jag har känt mig glad och känner att styrkan återvänder, men det kommer att ta tid. Jag är tacksam för att jag hittade dit. Tacksam över all hjälp och stöttning jag får. Tacksam över alla som vill hjälpa till helt förbehållslöst. Tack för att jag får vara nykter ännu en dag.

God natt där ute!

Du är värd allt gott. Ta hand om dig!!!

Kramar

Oj, vad fina ni är mot mig!

Ja, Yogi - jag är rädd, men jag trodde att jag skulle vara ännu räddare. Nu försöker jag mest tänka att jag kan bli sårad, men jag kan ge en annan människa gåvan att jag tycker om den personen. DOck - inte på ett nära sätt, pga mina förbehåll (inte vara den andra kvinnan, inte splittra en familj!) Tack fina du - för dina ord till mig!

"Ditt inlägg andas livskraft och styrka!"
Precis så känns det för mig - jag känner mig så stark idag, jämfört med i förhållandet. Jag känner själv hur det strålar i mina ögon när jag sitter i och kring mitt hus, i min trädgård - tänk att jag kunde få det så här bra?!

Mitt fina hus, som är precis som jag vill ha det, mitt härliga liv! Jag har aldrig varit i sådan harmoni, att jag är så nöjd - trots tider av oro, sorg och rädsla och omsorg om barnen så är jag ändå så nöjd. En av de allra viktigaste sakerna för mig idag är hur jag hanterar min sorg: jag låter den komma när den bubblar fram, jag tar hand om den, vårdar mina tårar, uppmärksammar dem och efter en stund minskar de och så känns det lite bättre igen. Det känns så fint - för jag brukade ju mest få skäll när jag var ledsen, och jag skämdes alltid över mina tårar...

Tack Sorgsen, du är en ögonöppnare för mig - ja, tänk mina första ord här inne... Åh, jag blir tårögd av att tänka på det - jag orkar ju inte läsa igenom min tråd riktigt, men ibland läser jag ju i mitt första inlägg och minns att det är ändå en väldigt liten del, och även jämfört med allt som kom sedan... Och att läsa att jag ändå tänkte att jag försökte sätta ner foten, men att det var ju en droppe i havet jämfört med vem jag faktiskt är... och osäkerheten i avslutningen "Vad gör jag nu?" - jag ville ju bara att någon skulle "rädda mig". Och idag behöver jag inte bli räddad, för jag har min magkänsla ;-)
Ja, tänk, som saker ändras... tack och lov.

Adde, blir varm av dina ord - ja, vilken resa, va?! Jag trodde inte jag skulle överleva, jag satt vid motorvägen och ville bara hoppa ner, jag önskade att jag skulle bli krossad av en lastbil, för allt var så fruktansvärt jobbigt... Men jag har kämpat, som en j-a galning, och se; det ger utdelning!

Kramar!!

Tack för ditt svar. Jag har gått länge och tänkt blir lite irriterad på mig själv men samtidigt mår jag inte bra i övrigt så man får väl försöka vara ok mot sig själv men detta tar ju energi. Han åker buss till jobbet han har inget körkort. Han hänvisar till att den dagen han inte kan hålla rent och inte kan gå till jobbet först då bör han göra något åt det. Men de flesta alkoholister sitter ju inte på parkbänken utan är som han. Han har blivit mer egoistisk, kan svar otrevligt och annat som är konstiga beteenden. Hur ska jag klara att ta steget och vad ska jag säga för att få ett avslut som gör att man gör det vänskapligt? 1-1,5dl i varje glas med sprit och en lugn dag ligger väl det på cirka tre st. Annars mer som igår när han skulle gå i en trappa så var det farligt. Någon som har råd hur man orkar med att ta steget in i ensamhet. Ena stunden känner man starka känslor för att sedan känna att detta är fel.

Varit på ett möte ikväll igen, ovärderligt är det att kunna möta människor i samma eller liknande situation, precis som det här forumet!
Sinnesro finns inom räckhåll såna här kvällar, ovärderligt även det!
Ha en bra kväll allihopa!