Senaste kommentarerna i forumet

Du låter stark lilla Anna :) Jag tror att det är bra att du bestämt dig för att prata med gubben och just det du säger med att han nog vill att du också ska dricka stämmer nog. Jag var tillsammans med en kille några år. Vi bodde långt ifrån varandra och träffades på helgerna ibland. När vi träffades så blev det alltid en fyllefest och en herrans massa sex. Allt planerades kring detta. En dag sa jag att jag ville att vi skulle prova en helg helt utan alkohol. Det var helt otänkbart för honom och efter ett par försök bröt jag med honom, utan att tala om att jag trodde jag hade problem. Jag visste att om han inte var med på en helg utan alkohol så skulle vi aldrig lyckas. Detta var strax innan jag blev nykter första gången. Senare har vi pratat om alkohol, jag har fortfarande inte talat om att jag är alkoholist men han erkänner att han dricker för mycket men gör inget åt det trots att han idag tror att jag är helnykterist. Han försöker fortfarande komma tillbaka men jag har stängt dörren och det är jag tacksam för idag, jag hade aldrig klarat av att bli nykter tillsammans med honom. Nu säger jag inte att du ska "stänga dörren" men tänk på dig själv i första hand och vad som är bra för DIG. <3

Tack Lungan, ja så enkelt men ändå så svårt :) Ja, jag ska skriva och hoppas jag hittar min väg igen :)

Är alltid ensam, jobbar hemifrån och har i princip inga vänner kvar och inget umgänge. Grannarna på grillade igår kväll. Känner mig utanför och ensam. En av grannarna gick förbi med grillen bakom mitt upp till andra grannens hus på förmiddagen och jag kände ett sting igen av ensamhet. Kände lite ångest en stund efter det. En ångestkänsla om att jag var ensammast i världen. Sen kom jag på att en kompis bjudit in mig och dottern till midsommar och då tänkte jag att - där har du ju gemenskap. Men sen tänkte jag att jag ju inte hade lust med det, jag är bjuden för att jag är ensam känns det som. Känner mig förvirrad. Vill umgås men ändå inte. Vill tillhöra en gemenskap men vill inte träffa någon ??? Fattar inte hur jag tänker..

i alla lägen. Jag har ett sjuhelsikes humör och kan bli fullkomligt rosenrasande på mannen och det är ju förstås inte bra. Skäms alltid över mitt beteende efteråt. Att veta att han pratar illa om mig inför sin pappa och bror som är de enda han pratat med i fyllan skrämmer mig. För om han säger en bråkdel av det han vräker ur sig till mig så är det fruktansvärt. Jag är inte vatten värd, en loser som inte har gjort nåt enda vettigt med mitt liv, jag kan ingenting och fattar ingenting, och detta evinnerliga "vem fan tror du att du är". Inte konstigt jag sen kan bli förbannad när han äntligen är nykter. Då vill jag bara ge igen, berätta allt han sagt och gjort men jag försöker lägga band på mig. Det hjälper ju föga.
Men förundras över hur lite han verkar skämmas. Att han inte faller på knä och ber tusen gånger om förlåtelse. Dottern kommer hem, som har sett honom och hört honom i hans sämsta form, och han låtsas som ingenting har hänt. Vad är det för fel på karln?? Det gör mig också så jävla förbannad.

Nu är han febersjuk med frossa och det är ju så synd om honom. Jag frågade om han ville följa med ut och cykla men fick svar att, varför skulle han det, jag tittar ju inte ens på honom. Så problemet är jag. Det är mitt fel att han dricker och mitt fel att det inte bara är precis som vanligt efter en tvåveckors suparperiod. Herregud säger jag bara.

Sorgsen, är så glad att du inte är rädd och kuvad iaf. Du klarar det här. Vi ska klara det här! Lycka och välgång väntar runt hörnet. Bara att ta sig dit. :-)Tack för att du finns och delar med dig.

o

Förvånansvärt gott. Trodde det skulle smaka saft men var en mer mogen smak. För en gångs skull så smakade jag på vinet istället för att stjälpa i mig det och fylla på nästa glas... Drack långsamt. Ja, man får ett annat beteende när man är nykter.

...mig så säker i mitt packande, både det realistiska och den inre "sammanfattningen" jag lyckats få någon form av ram runt. Den är inte hel och innehållet långt från definitivt eller strukturerat men det är mer samlat och inte lika grumligt längre.

Mycket kan hända när jag sätter foten i mitt hem imorgon. Jag både bävar och ser fram emot det.
Jag har förekommit, kanske för mycket, men förberett mina barn och, jag hoppas, mig själv, på det värsta. Om det inte i träffar tänker jag vänta med diskussioner till efter midsommar då den lille bebisen åker hem.

Jag ber till gudarna och mig själv över att behålla kontrollen och hålla mig samlad i ord och tankar oavsett vad som händer. Jag är inte rädd eller kuvad, det har jag aldrig varit, men ont gör det när beskrivning över vem jag är, hur jag beter mig och mina val skändas långt in i själen. Värst är att han lämnat ut mitt innersta till andra som ju naturligtvis njuter av detta eftersom alla vet vem jag är. Min familj vet allt som är sant, andra vet det de vill veta och gottar sig. Det bekommer mig normalt inte men oj så illa det tar när det initieras av den som borde stå mig allra närmast. Tänk att han är så lättpåverkad...tragiskt och tråkigt och tyvärr, avgörande för vår framtid.

AJ!

Känns tryggt ha er här, mina skyddslingar, tack för ni finns! Ni hjälper mig, tack....

Veckorna rasar iväg i snabb takt medan helgerna tenderar att gå långsammare.Veckan har flutit på fint. I det inräknar jag även sug och ångest som ter sig vara en del av vardagen. I mitt fall betyder inte nykterheten att jag går omkring på rosa moln, tvärtom är det ett hårt jobb som måste göras varje dag. Tack och lov finns det stunder av ljus. Nyckeln för mig är verkligen den klassiska: en dag i taget.

Har under dessa 6 veckor inte utsatt mig för miljöer med alkohol och det har varit skönt. Börjar känna mig mogen att snart skriva i andra trådar tror jag.

Hang in there

Hemma hos oss ser vi aldrig sprit flaskor längre, på sin höjd starköl i kylen. Här hemma märker vi att maken dricker på hans beteende, att han luktar stark sprit lång väg samt en och annan tom halvliters ramlösa petflaska som det luktar vodka ur...
Jag undrar hur man är funtad när man konstant smyg dricker och hur man tänker när man sitter där och häller över sin sprit i petflaskor för att sedan dricka den i smyg?! Inser man verkligen inte att man är alkoholist då och att man behöver hjälp? Eller kan verkligen förnekelsen vara så stark?
Även min make har länge nu hävdat att han håller på och har förändrat sina alkohol vanor, men jag vet fortfarande inte på vilket sätt han har gjort det och han kan inte heller själv redogöra hur... Han kan inte heller uppge någon plan eller strategi, inte heller något mål... Summa summarum han fortsätter att ljuga för sig själv och sin omgivning, han vill inte sluta med fyllet!
Vad är då motsatsen? Om man inte vill sluta med fyllet, vill man då fortsätta att vara alkoholist? Är det ett medvetet beslut?
-få se nu, efter noga övervägande har jag beslutat mig för att vara aktiv alkoholist, livet är så mycket bättre när man super!?
Ofattbart!
Mt du har helt rätt i att det är Ovärderligt med följeslagare på detta forum! Stödet och den anonyma vänskapen är livsviktig och upplevelserna skulle vara så mycket svårare att sortera utan er alla!
Tack för att ni finns här, att ni bryr er om och att ni orkar läsa och skriva på min tråd!
Med er hjälp och stöd kommer jag framåt, sakta sakta.
Kram

Att ha lämnat och tagit sig vidare är en skön känsla, och en styrka, men som du skriver: det betyder inte att det varit lätt, är lätt eller att allt plötsligt är ok.

Jag känner mig väldigt träffad av dina ord och tänker på hur jag försöker hitta mig själv i den del av min personlighet som är på ett sätt (där jag anser mig vara glad, öppen och ganska framåt) samtidigt som det ska kombineras med hur jag påverkats av det jag levt i med exet. Du och jag har ju lite olika situation eftersom jag behöver ha fortsatt kontakt med exet pga våra barn, men för mig är det ovärderligt att ha kombinationen forumet, samtalskontakt och vänner: forumet finns tillgängligt när som helst, många stöttar varandra och man får ett fantastiskt stöd och jag kan efter hand se hur fint det är att få hjälpa andra, så som jag blivit hjälpt; men min samtalskontakt är professionell och ger mig en officiell och professionell syn på saken. Och inte minst mina vänner - jag blev ensam under vårt förhållande, och är ganska ensam idag också - vänner som inte bjuder hem mig eftersom jag är singel, har få vänner och det är inte så lätt att skapa nya kontakter - men jag jobbar på det. Allt detta ger mig styrkan när det kommer djupa dalar... Ta hand om dig - prata med många!! Jag stärks av att jag behöver inte skämmas - jag har inte gjort fel och min upplevelse är som den är - jag pratar ibland med kollegor, eller där det plötsligt kommer upp - och det känns lättare inombords för varje gång!!!
För känslan som du har "stunder när han "tröstade" mig efteråt", orosklumpen i magen fanns kvar... märkligt. Vad var det som hände egentligen? Var det mitt liv? Vad hände med mig? Vem var jag?"

Och att du fortfarande har kvar skammen och skulden gör att du inte låter dig gå vidare - han påverkar dig fortfarande så starkt att du "känner mig som en sämre människa än alla andra. Vågar inte handla i vår lokala mataffär, inte gå på lokala festligheter, inte gå på släktkalas. Jag träffar bara min familj och några väl utvalda vänner"...
Genom att jag pratar om det, ofta och mycket; här, hos samtalskontakten, med nya bekantskaper och gamla, gör att jag hör hur sjukt det var, att jag öppnar upp för att inse att jag gjorde inget fel och jag försöker lämna det bakom mig.
Jag var ingen "psyksjuk hora", men väl en "jävla torrfitta som behövde mentalvård" - men jag är inte det idag, lika lite som du int ekommer vara en psyksjuk hora! Du är bra, för den du är!

Låt sorgen komma, först är den ju så intensiv att man tror att den ska knäcka en, men sedan mattas den av och den kommer som en våg och sköljer över en ibland -ibland hastigt och överväldigande, ibland mjuk som en smekning, och ibland stannar den länge, ibland kortare, men den drar sig tillbaka - och ibland är det bara stiltje, lugnt och blankt som en spegel och harmoni fyller hela din kropp! Det går inte att mota bort sirgen, låt den komma och vårda den, och den kommer minska!

på bemärkelsedagen! Firade med god mat och ett gott vitt alkoholfritt vin och NA-öl. Vaknade pigg och utsövd, och ska strax dra på mig träningskläder och springa 1 mil. Känns helt ok.
Dippen har lagt sig igen, känns ok med livet. Känner en ny stabilitetskänsla när det gäller alkoholen, inget sug alls, eller knappt ens tankar. Har ändå varit mycket tillfällen nu med alkohol inblandat, men det går mycket bra med alkoholfritt. Har också valt bort/tackat nej till ett par evenemang där alkoholen kommer att flöda, inte för frestelsens skull, utan för att det skulle inte ge mig något positivt tillbaka.
Ska ha en semestervecka nu, och sen jobba på annan ort, ska bli roligt. Miljöombyte, både fysiskt och psykiskt. Och jobbet kommer att kräva sitt, så det blir inga tillfällen att frestas att tulla på nykterheten. Och som det känns nu, finns det inget i vindrickandet som skulle kunna överväga känslan av nykterhet och närvaro i stunden.
Kort sagt, life is good... :-)

/m

Gitanni, Konstnären, Suzy Q och Muränan! Tack för era svar som alla säger samma sak, att jag måste prata klartext med gubben. Jo visst är det så och det har jag försökt. Men det är nog så att han helst inte vill att jag slutar att dricka helt, för då får han ju inte sällskap. Det legitimerar hans eget drickande om jag är med på tåget. Det är så himla skönt att det här forumet finns! Går man bara omkring och tänker själv så får man inte samma insikt. Till slut går allt bara runt i huvudet och man ser inte problemet klart. Jag känner definitivt att jag är på rätt väg nu. De sista veckorna har det faktiskt varit fler dagar utan alkohol än med. Det känns väldigt bra. I går var vi på fest och jag körde hem. Det var inte ett dugg svårt att dricka alkoholfritt hela kvällen, tvärt om. Jag hade större behållning av kvällen och visste exakt vad jag hade sagt.Dessutom vaknar jag nu på morgonen och mår så bra. Det känns som om polletten har ramlat ned här. Jag har alltid varit mer mån om att alla i min omgivning ska må bra, än att ta hand om mig själv. Mår jag inte bra av att dricka alkohol ska jag respektera mig själv så mycket att jag sätter mitt eget välbefinnande först. Tycker maken att jag är tråkig som inte dricker med honom så är det hans problem och inte mitt. I mitt förra äktenskap var det saker som jag fick göra för mannen som jag inte mådde så bra av. Jag ser ett mönster här.När jag skilde mig så sa jag. Aldrig mer att jag låter en annan människa styra mitt liv. Men nu håller jag på att göra samma sak igen! Nej, nu räcker det. Hädanefter ska jag leva mitt liv som det är bra för mig. Inte som det är bra för mannen, barnen, hunden eller bästa väninnan. Det kanske inte blir så behagligt alla gånger för alla vet ju att jag sätter mig själv och mina behov sist. Men det är dags nu.

med de underfundiga dagsverserna har sagt det så fint

Ord
Ett ord som en människa fäster sig vid
kan verka i oberäknelig tid.
Det kan framkalla glädje till livets slut,
det kan uppväcka obehag livet ut.
Ja, det påverkar livet på jorden.
Så slarva inte med orden!

Underfund 1972 av Alf Henrikson

Du Sorgsen finns i mina tankar och mitt hjärta, styrkekramar idag / mt

och skickar en hälsning till er alla som stöttar varandra så fint! Genom mina år här har jag sett och själv upplevt hur mycket det betyder att få den där personliga klangen i inläggen och ni är många som når fram till varandra nu. Var och en måste gå sin egen väg i sin egen takt men att ha följeslagare är ovärderligt. Följeslagare som vet från sin egen insida vad det handlar om. Jag har mött många här som upphört med eget missbruk för att sedan upptäcka sitt eget medberoende, en dubbel frigörelseresa. Ni är ovärderliga för varandra och jag önskar er all styrka i världen för att ni alla ska hitta den egna vägen till ett gott och värdigt liv. Kramar, kramar / mt

... till någon annan, men den andre kanske aldrig glömmer de orden.
Jag känner så med dig när du skriver "Min välvilja, styrka, kärlek har kastats tillbaka rakt i ansiktet, gett mig sparkar och slag rakt i solarplexus. Jag är nu antagligen så blåslagen att nya slag inte känns för jag är van. Heltäckande är det inte däremot, han lyckas fortfarande såra långt in i själen. Vad är det tecken på???"
Det är så fruktansvärt att leva så, med osäkerheten, och saker som sägs suddas inte bort - de fastnar, i hjärnan och i hjärtat och äter upp kärlek och tillit...

Varm kram till dig!!!

Jag vet varken ut eller in, har försökt att få min man intresserad av detta forum. Kommentaren blir
vad bra dom skriver, det kan inte jag. Det är en löjlig ursäkt för att inte vilja. Måste bestämma
mig för hur jag ska göra. Man kanske har 20 år kvar att leva det vet ju ingen. Men ändå vill jag inte
jobba som vårdare som jag gör nu. Även om jag inte vill, blir jag kontrollerande. Luktar mig till när
han ljuger för mig. Skulle ut med hunden i fredags kväll sista rundan. Visst innan att nu går han och tar
en öl och en whiskey. Lite nonchalat kastade han ur sig när han kom hem, du jag gick och tog en öl.
Jag visste det sa jag innan du själv visste. Man känner vittringen i luften så ljuga kan han inte för mig.
Jag tror att det beror på att jag själv varit djupt nere. Du vet en alkoholist kan aldrig lura en annan alkoholist.
Vet inte hur han ska bli av brytningsfasen. Annars blir det väl två fot under jorden. Jag kan inget göra.
Men jag kan agera vad gäller mitt eget liv.
Styrka till dig vännen
Konstnären

Är med dig, det är ju så likt mitt liv just nu. Fast jag har ju inga barn kvar i boet. Kan säga dig att det brast
för mig i går kväll. Tycker jag lyckats med att hålla mig kall och frånvarande. Men icke. Precis som du tänker
jag att A har gjort honom till en mycket liten människa. Ingen att luta sig emot längre, ingen som stöttar i min
egen nykterhet. Vart tog min starka man vägen, han som alltid sa det ordnar vi tillsammans. Han är borta och i stället
har det kommit hit en egoistisk människa. Han började dricka 21 maj med några starkcider, sedan har det eskalerat dag för
dag. Trots det påstår han att han håller på med nedtrappning. Skulle gå ner och hämta posten i fredags i vårt postfack,
och vad hittar jag längst in 2 l vin. Ibland kan jag inte låta bli att gapskratta hur uppfinningsrik man var även i sitt
egna. Ärligt, vet jag inte vad mina känslor tagit vägen, det enda jag vill ha tillbaka är den nyktra mannen.
Tror inte det blir så, en sak vet jag, jag behöver lugn och ro. Hade svårt att sova fick ta en insomningstablett.
Så vad väntar jag på. En förändring. Nej, ärligt. Förstår inte att han kan stå på två ben med detta intag.
Näst intill omöjligt att hitta ett krypin för sig själv i denna staden. En liten etta där oron inte finns mer.
Känner även igen det där när man är borta att det ska hända något. Jag har i alla fall fått en motståndare som är
oövervinnerlig.
Men idag ska bli en underbar dag för mig och vovven och min kära syster. Ska packa en fikakorg och åka till hundbadet.
Skickar dig tusen styrkekramar kastellen
Jag är med dig i tanken
Konstnären

Kära fina Kastellen!

Du är inte ensam! Vi alla finns här och tänker på dig och hejar på dig! Det du går igenom nu är obegripligt tufft för dig, men du kommer klara det. Det kanske är läge för ett al-non-besök också, för att orka vidare. Jag hoppas att han snart fattar att för varje gång han gör så här, så försvinner en liten bit av kärleken och snart finns inget kvar. Då kan han stå där och ångra sig.

Vet inte vad jag ska säga, men du ska inte behöva ha det så här. ♡ Skickar styrkekramar i mängder och tänker på dig! ♡

Tack PP för peppning! :-) Jodå, jag kravlar fram då och då ;-)

Vad coolt att säga det rakt ut - "Jag dricker inte alkohol". Man får väl börja med att säga det till främmande personer - för att öva liksom ;-) Hmmm... kan just tänka mig att frun i båten gärna hade bytt ut dig mot sin man i det läget!

Intressant det där med "betalning" för ett och annat handtag! Det är verkligen så att man ofta betalar i dricka. Har gjort det flera gånger, men fick faktiskt en tankeställare i höstas. En hantverkare som jobbat en del hos oss hade precis avslutat sitt arbete. Han fick visserligen betalt på faktura, men vi vill tacka lite extra, vilket vi brukar. Normalt får han en flaska whisky, enligt önskemål. Nu är det så att vi fått veta på omvägar att han har ganska omfattande alkoholproblem. Plötsligt inser vi att vi inte har en aning om vad man då ger bort till en man i 50-års åldern som "har allt" och inte har några uttalade intressen. Språkkurs i spanska...? Det slutade med att det blev en extra peng.

Men för att komma till poängen. Vad "normalt" det är att ge bort vin/sprit/champagne osv. Jag har tex inte gett bort en blomma när man dykt upp till middagar under de senaste tio åren. Det är alltid en flaska som gäller. Men som man känner sig själv, känner man andra...

Ha en fin söndag!

Fantastisk att du klarade av Köpenhamnsresan! Bra gjort! Jag vet inte riktigt hur jag hade klarat det...

Hur nära står du de här tjejerna? Är det typ bästis-nivå? Om det är väldigt nära OCH att de vet att du inte kan dricka utan att däcka OCH att du vill (har!) slutat - kanske du skulle våga dig på att prata med dem? Om det är riktiga vänner, så kommer de att stötta dig. Eller hur? Då kanske de tänker efter och kan hjälpa dig att inte hamna i frestande situationer? Du behöver ju inte säga allt, om du inte vill, men tillräckligt för att få stöd?

Förstår vad du menar med att inte kunna säga aldrig mer. Jag har inledningsvis tänkt att jag inte dricker "tillsvidare". Det kan hjälpa.

Bra jobbat i alla fall. Och vi alla har gjort så mycket dumt på fyllan...

KRAM

Ja inte är det lätt att varken förstå eller leva med en alkoholist! Säger jag som själv har uppenbara problem med att hantera alkoholen för egen del, men det är ju i och för sig därför jag har valt att sluta dricka...
Idag glömde jag vartenda goda råd jag delat med mig av här på forumet och agerade helt mot min egen plan i full frustration...
Förb@ alkohol som förstör människor och så många liv runt ikring!
Jag hoppas verkligen att din man har kommit till sin punkt och nått sin botten nu! Min make har tyvärr inte ens insett att han sjunker...
All styrka till dig! Kram

Boken kan man köpa på AA.se eller på nästan alla AA möten i hela Sverige.
Att vara alkoholist innebär inte att jag dricker varje dag utan att när jag dricker så kan jag inte kontrollera den mängd jag konsumerar och jag inte har kunnat hålla mig borta från alkoholen med all min kraft. Jag har alltid börjat igen.

För mig så började livet efter att jag förstod att jag är alkoholist för att då kunde jag börja handla där efter.

När det kommer till depression så kan jag i mina fall alltid koppla det till rädslor som jag ältar. Hoppas att det kan vara till hjälp, skriv ner dina rädslor på ett papper och fråga dig varför du har den rädslan. I mittfältare så är det alltid min självtillit som svikit mig, idag lever jag med en tillit till en kraft som hjälper mig med allt.

Ha det gott,

..men kom inte på något alkoholrelaterat.

Satt och funderade lite, i vår familj är det precis tvärsom, här är det frugan som kollar på fotbollen och dricker alkoholen.
Jag är varken intresserad av sport eller alkoholen (längre), den uppochnervända familjen känns det som.
Är jag då en kärring?, nejdå jag är bara en stolt nykterist och helt ointresserad av sporten, jag har andra kvalitéer vilka gör mig unik på sitt sätt,
Och kan vara en intressant personlighet för den som är intresserad av en icke manlig stereotyp.

Tänker på en kollega som är ornitolog och därmed fågelskådare, men hur kul är det att glutta på pippisar egentligen?
Så tänkte jag för dryga 25 år sedan, idag surrar jag fågelarter med honom minst en gång i veckan, senast en havsörn som flög över stugan förra helgen.
Dissar jag honom för hans intressen idag, nej knappast, han är en stor kunskapsbank och en duktig inspiratör.
Idag avundas jag honom att han har ett sådant gediget intresse, och att han inte lyssnade på mig för 25 år sedan, jag hade fel och erkänner det utan skrupler.

Människor som inte lyssnar på andra och låter sina intressen gå före allt annat får all min respekt, att våga sticka ut oavsett vad. Att stå på sig.

Själv är jag idag i stort sett likadan med mitt antidrickande, jag står för det jag tror på, och jag tror inte längre på alkoholen.
Jag har inte varit en god förespråkare av nykterheten tidigare i mitt liv, tvärsom var jag en ivrig pådrivare av att legalisera alkoholen helt.
Idag förstår jag varför vi har ett systembolag,varför vi har åldersgränser och en allmän restriktiv hållning till alkoholen.
Det räcker med att bara gå ut på byn en vanligt sommarhelgkväll, det skrålas och skriks på gator och torg, aggressivitet och slagsmål, meningsskiljaktigheter utan någon direkt grund, svartsjuka och grälsjuka, taktlösa raggningsförsök, sönderslagna rutor och flaskor, polisbilar med blåljus och ambulanser med folk som har slagits eller slagit sig, spyor på trottoarer och bussar, borttappade plånböcker betalkort och mobiler, bråk om pengar och krognotor.
Raglande fyllskallar som snubblar över trottoarkanten, håller sig stadigare i taxistolpar, tappat sina skor och med rödvinsfläckar på sina kläder.
Det var vad jag hann att upptäcka när jag stod med bilen och väntade på dottern igår natt utanför krogen i tio korta minuter.
Så mycket elände klockan tre på natten, varför vill man överhuvudtaget återuppleva ett sådant kapitalt nederlag igen?
Jo det fanns lite glädje också, några hysteriska skratt från några yngre kvinnor, men de kändes inte äkta på något sätt, fyllrökande och flamsiga stod de och tjattrade utanför ingången på nöjesstället , och då tänkte jag, om det inte känns äkta skrattet alltså, så ljuger ju alkoholen ännu en gång.
Så sent på natten ser åtminstone jag bara nackdelar med vad alkoholen ställer till med, inget kändes positivt med den upplevelsen.
Eller så är det väl så, att vi svenskar inte kan i allmänhet kontrollera vårat drickande alls, i stort sett.
Vågar inte påstå att det inte finns i andra länder, men i mina ögon så har vi svenskar det svårt att sluta i tid.
Vi överkonsumerar alkoholen tills vi inte kan hantera varken den eller oss själva, och får det fortsätta helg efter helg så har vi snart sjösatt vår egna alkoholisms.

Låter jag dyster i min analys?, men det känns som den är närmare verkligheten än det motsatta.
Är glad att jag inte längre kan falla in i den kategorin, utan har valet att själv kunna avgöra när festen inte blir rolig längre, och lämnar den kvar till proffsen.
Jag kan ta det bästa ur festen och ändå få behållning av dagen efter, har alla fördelar kvar så länge jag inte tar der första glaset med felaktigt innehåll.

Oj, det blev många rader ändå fast jag inte hade något speciellt att prata om alkoholen med...

Mår bra för att jag fortfarande har ett ett val, med alkoholen har jag inga kvar.

Berra

Jag läser runt här i trådarna och fastnar på en som tillbringat natten i en fyllecell. Det har jag med gjort. Från att ha varit med mitt ex på ett av de flashigaste ställen i stan och druckit champagne till att vakna upp i en mardröm och tro att man är inlåst i en källare och kommer att bli mördad och bara kan banka på dörren och kissa i hörnet. Det är fan det vidrigaste jag varit med om i mitt liv. Detta var 3 år sen. Och ändå slutade jag inte dricka. Jag förtränger upplevelen men när jag läser om det nä fy fan. Då KAN MAN inte kontrollera sitt drickande inte då inte nu, aldrig.

Godkväll vänner,
Hemma från en trevlig dag i Köpenhamn. Bor ju bara en stund därifrån så dagsutflykt räcker. Käkade lunch det blev goda wraps på mitt favvoställe i Christianshavn. Färskpressad apelsingjuice. Vännerna tog öl, det gillar inte jag. Strosade runt i parker och på stan. Det blev några öl och cider för tjejerna men inget för mig. Vatten och cola light. Hade inga problem idag. Idag ja. Men kan inte tänka längre fram. Aldrig aldrig mer. Tjejerna pratade om drinkkväll. Det vet hur jag blir efter mitt drickande. Jag berättar inget för dem. Har sagt det för många gånger förr. De vet att jag helt tappar kontrollen. Ett glas är lika med drick tills allt tar slut eller jag däckar. VILL INTE det mer. En dag i taget. Nu sett sista delen av säsong 2 orange is the new black. Katten är vid sidan av mig. Hunden är hos mamma. Ingen man, men det beror ju på hur jag varit ute... Oattraktivt är det. Ingen man som vill ha det. Hur har er lördagskväll gått?

KRAM och godnatt

Jobbar han inte? Jag blir så apatisk när min man super och är helt borta, jag orkar och vill ingenting. Finns noll och ingen energi.
Tycker du är fantastisk som orkar umgås med vänner och göra egna saker. Bra för dig!
Nu är min gubbe äntligen nykter, vi sitter och tittar fotboll och äter popcorn med bubbelvatten och juice i glasen. Nu är jag trygg med det för jag vet och känner att han inte ljuger. Jag kan inte vara normal mot honom än, är så arg, besviken, ledsen, äcklad och gud vet alla känslor jag känner. Jag svarar på tilltal och pratar allmänt men tittar inte på honom och han får absolut inte röra i mig. Det lär väl släppa efter nån dag men det känns annorlunda. Jag har bestämt nu att vi ska sälja villan. Då har han några månader på sig att bevisa vad han går för. Då vet han att det är allvar från min sida och sluttramsat. Klarar han inte det så är det över. Jag hoppas att han kan välja mig och livet.
Önskar att din man kunde göra detsamma.
Kram på dig och kämpa vidare