Senaste kommentarerna i forumet

-En sak i taget (när du tex duschar var bata där och då i tankarna)
- Handla tvärtemot känsla (nej jag ska fan inte dammsuga jo det ska jag!)
- Inte döma varken sig själv eller andra.
- acceptera precis som det är
- agera ej bara reagera (beror på såklart)
- tankar är tankar ej fakta
- Du är vad du tänker

Så. Ett litet bidrag till en toppenhelg jag önskar dig. Du är den enda som skulle få hälsa på mig i slottet. Vem kommer? Lens Nyman min vän som pallar er dårskap.

:)

LOVE EBB

Det finns väl 2 helt olika linjer om det där med 0-öl. Den ena, att det hjälper att motstå sug och att bygga en ny tillvaro utan A, den andra, att det håller upp vanan, smaken och porten till A. Själv tror jag att vardera kan stämma, för olika personer, eller t.o.m för samma person i olika situationer. Själv har jag alltid gillat det beska och speciellt ogillar jag söta drycker, så 0-öl är nästan oumbärligt för mig. Så pass mycket hedonist är jag dessutom, att jag definitivt behöver hitta andra njutningar, om jag någonsin skall gå över till helvit.

Jag har sagt det tidigare här, men de som gillar tyskt veteöl (weissbier) har tur. De flesta a-fria weissbieren är verkligen goda, betydligt närmare äkta vara, än andra 0-öl.

Jotack, det där känner man ju igen... :)
Har funderat lite till nu. Jag är inte sugen på dom där NA-ölen (hehe, det är ju inte lönt heller, för den delen) och dom väcker inget begär. Det känns bara lite skumt att det står öl i kylen. Rädslan bestod nog i att jag var rädd för att jag skulle ha blivit lite förslappad i nykterhetstänket i och med ölinköpen. Du vet, att det kanske betydde att jag börjat "glänta på dörren". Men det känns inte så, nu när tankarna fått snurra några varv. Kall bärsa ÄR gott så why not? Kom att tänka på en gång i somras när vi campade. Dom hade en servering där med ett litet urval av öl, svindyra 33:or som man fick hämta själv i nån kyl dom hade vid kassan. Jag köpte en var åt Lucas och mig (hade väl egentligen lust att köpa fyra åt mig själv) och så gick vi ut och satte oss. Efter en liten stund säger Lucas: "Men vad konstigt den här Mariestaden smakar!" Och visst, jag hade givetvis lyckats plocka två alkoholfria bärsor.

Nu går jag på affären och köper dom frivilligt... Men inte Mariestad, usch.

Tack för svar, PP! Du är en klippa!

/L

jag läste just ditt inlägg på din sida.
Jag förstår precis vad du saknar och känner, hatar och längtar, förstår det dubbla inuti och besvikelsen.

Jag vill inte skiljas, har aldrig velat och vill inte nu heller. Jag väntar inte på något under eftersom jag inser det aldrig kommer inträffa men jag saknar, längtar, och i hjärtat lever en kärlek som måste dödas. Jag vet vi hade kunnat få ett fantastiskt liv tillsammans om…detta OM…han vågat släppa sina garden. Det kommer inte hända och nu är allt trasigt. Jag kan inte stanna kvar för då finns inte jag kvar, Jag har förintats till ingenting, har inget värde i hans värld. Jag vet han älskar mig men han har trappat upp sitt hat, sin sarkasm så högt att det inte finns någon väg tillbaka. Han kommer aldrig kapitulera inför sig själv, aldrig…. Jag tror han kommer sluta med en flaska i handen och dö i tron han är oöverträffad, ensam med spriten. Det är vad jag tror men behöver inte oroa mig för det för nu går jag….för alltid…

Är riktig öl fast utan alkohol.
Om du främst druckit öl för att bli påverkad blir du nog först lite besviken
Men om det är för ölsmakens skull du köpt den så blir det nog bra till maten.

Tror inte du behöver oro dig. Det är främst alkoholen vi ska undvika.
Det är den som ger allergi . Det andra är bara placebo.

Men om du känner sug efter alkohol så skippa det framöver. För mig har det varit
Utan problem. Största skillnaden är nog att man är nöjd efter en eller två.
Det är ju då man börjar bli törstig med alkoholhaltig öl.
Ju mer jag drack av den, desto törstigare blev jag.

Trevlig NA helg!

/PP

... så köpte jag ett par NA-öl på Coop. Carlsberg och Staropramen. Tänkte att vi skulle dricka dom till middagen när Lucas kommer hem i helgen. Men jag vet inte. Känns lite skumt att ha öl i kylen igen. Som att fresta en munk med ett halvnaket lår, liksom. Eller jag vet inte. Jag vill ju verkligen inte att dom ska symbolisera nån slags inkörsport till riktig öl.

Tankar som far.

Är inne på andra helgen som nykter och jag är inte säker på att han är det. Men är för lite för att riktigt märkas, min magkänsla säger att han druckit. Tycker det syns i ögonen och på hans sätt att vara.
Vi ska vara lediga nu en vecka, ska bli intressant att se vad som händer. Bara att avvakta.

Är inne på andra helgen som nykter och jag är inte säker på att han är det. Men är för lite för att riktigt märkas, min magkänsla säger att han druckit. Tycker det syns i ögonen och på hans sätt att vara.
Vi ska vara lediga nu en vecka, ska bli intressant att se vad som händer. Bara att avvakta.

Det kommer att bli bättre.
Du är så stark. Vet inte om det hjälper dig något men vill ändå skicka dig styrka i massor!

Jag gillade också att läsa din text, Santorinis svar med. Det där med att dricka i varsin bubbla är bara alltför bekant för mig och det kräver nog en hel massa arbete att ta sig ur de där bubblorna, när drickandet är över.

En tanke slår mig nästan som en slägga när jag läser din text, LillPer. Hur skulle det kännas om ditt äventyr skulle gå inåt, istället för ut? Om du skulle försöka krypa riktigt djupt in i dig själv, i stället för att försöka krypa eller springa så långt bort som möjligt? Som det låter på vad du skriver, kan det vara ett större (och svårare) äventyr än något av det andra du tänker dig. Och det där med skilsmässa, hoppas du inte ser det som en del av ditt äventyr? Jag tror det är många (män), som tänker så, och ganska så många av dem märker att de inte alls hittar det de hoppats på den vägen.

Det finns mycket i dina tankar som känns bekant för mej. Inte situationen som sådan men hur tankarna går när man slutat dricka. Hur saker kan komma upp till ytan när man inte dövar dom med droger. Det är smärtsamt men en möjlighet till personlig utveckling. Jag tycker det känns som att du kommit långt och det gläder mej. Fortsätt kämpa för nykterheten är värd det. Nykterheten känns för mej som vägen till frihet och mitt sanna jag. Plågsamt ibland att tvingas se allt, känna allt, utan möjlighet till bedövning och filter. Min bakgrund är inte alls så svår som din men ändå, det finns saker som dyker upp och måste bearbetas.

Sen det där med skilsmässa som du tänker på. Intressant nog så dyker det upp väldigt ofta här på forumet när man blir nykter. Jag har läst här av och till i snart tre år och många har skrivit om skilsmässa eller tankar på det. Först så beror det väl på att den ena utvecklas medan den andra står kvar. Om den andra inte ändrar sej också. Medan man är fast i alkoholmissbruk så har man fullt upp med det. Eller så dricker man för att inte behöva ta itu med problemen.

Jag har också haft problem. Min man drack också för mycket. Vi drack tillsammans eller ska man säga att vi drack och satt i varsin bubbla. När jag slutade drack han fortfarande för mycket och det blev ett problem. Jag tål honom inte när han är berusad, jag tycker han blir löjlig och personlighetsförändrad. Inte elak men en människa jag inte kan tåla. När jag själv drack märkte jag inte det så mycket. Vi har kunnat tala om det och undan för undan har han minskat sitt drickande. Om han nu nångång dricker för mycket så håller jag mej undan och sover i gästrummet. Han är glad att jag slutat dricka och jobbar på sitt eget drickande. Nu tycker jag vi nått en harmonisk nivå.

Jag tror du ska se tiden an och inte ta några förhastade beslut. Det tar tid att komma ifatt sej själv. Att sluta dricka är bara första steget, sen tar det tid att vänja sej. Men jag vågar lova att det lönar sej. Det blir bättre och lättare med tiden. Jag har nu varit nykter snart 2,5 år och det känns alldeles självklart.
Lycka till i fortsättningen.

Ja, visst kan man puttra av ilska, men så är det. Tänkte ringa återbud men jag ska gå en stund i alla fall. Hon förklarade ju i stort sett att hon inte villl lägga pengar på alkoholfritt, Går bra med vatten, men jag känner mig jävligt obekväm med hela grejen. Jag kan ju gå hem när hon börjar fyllna till för det kommer hon att göra det vet jag. Jag är inte lika trött men jag har stickningar i benen och armarna. Är det tabletterna eller ångesten, lite obehagligt. Men som du vet är jag envis. Det kommer att gå så bra med helgen för dig, du är en vinnare det vet du ju. Du är den stora vinnaren som inte behöver döva dig A. Lite prövning för både dig och mig, men vi går hela och starkare ur det. Fortfarande alkofritt hemma inte ens en liten folköl. Köpte nytt te igår, det var en salig blandning.
Friends for ever .
Kramisar till dig
Konstnären

Jag har tänkt på dig- undrat var du tog vägen. Jag minns hur mycket du kämpat och varit lojal. Nu är en annan fas i antågande och jag hoppas SÅ att du kan gå igenom detta med kraft och styrka. Livet gör fruktansvärt ont ibland- man undrar vad det är för mening.... Troligen (helt säkert) kommer man att gå starkare ut på andra sidan. En dag i taget!
Ta hand om dig och stå på dig!
Kram ❤️️

Jag har sagt det förr och säger det igen- ni, mina forumvänner, är ett oerhört stöd för mig. Tack för alla tänkvärda ord och frågor. De hjälper mig på min väg framåt. Min värsta ilska har gått över- men tanken på att det finns nån annan gör ont, jätteont. Jag blir så förvånad över min egna reaktion- jag är ju så säker (trodde jag iaf) på att vi måste sära på oss för att vi båda ska kunna läka- ändå så slogs benen undan för mig när jag fick reda på den "nya" kvinnan. Helt plötsligt skulle jag vilja förföra honom, vara nära och säga alla fina ord som jag vet att han vill höra och som jag vill säga djupt från mitt hjärta. Känslor lever verkligen sitt eget liv. Ni och mina närmaste vänner påminner mig om det som faktiskt gjort att jag valde att gå när jag själv i dagsläget plötsligt väljer att bara se hans bra sidor och längtar efter honom rent fysiskt. Mitt förnuft säger att jag måste förverkliga mina framtidsdrömmar och jag försöker varje dag hitta min plats i tillvaron. Jag har haft några sköna lediga dagar med motion, bra mathållning, frisk luft och vila. I morgon har jag tackat ja till ett kalas och jag tycker att det ska bli jättekul. Ibland blir jag rädd för mig själv för jag längtar så efter bekräftelse, närhet, ömhet, tillit och respekt- jag vill inte bli desperat och göra saker som jag ångrar. Jag saknar någon men ändå inte. Jag längtar tillbaka till mitt hus och ser fram emot när allt är klart med lån och flytt så att jag får känna mig hemma någonstans. Jag vill se ljust på framtiden. Det kommer att bli bra- måste bara få ta tid. Det är lite oroligt i magen inför min nya situation vad gäller ekonomin och att "driva" runt huset själv. Jag ska fixa det!! Jag önskade bara ibland att han kunde kapitulera och säga allt som jag vill höra......
Kram på er!

Ja.........
Jag fick ett sms från min pojkvän efter jag skrev , att jag accepterar inte det han gör mot oss två , men vill hjälpa honom om han söker hjälp själv - " Jag väljer inte mellan dig och alkoholen. Jag vill känna efter om jag tycker att du är den rätta för mig "
Ett straff och enkelt val -missbruket

…ett avtryck.
Du är en klippa!
Önskade i det längsta kunna behålla mitt äktenskap…nu är det totalt kört, tyvärr.
Tack för allt stöd….

…en kram.
Ilska är bra!
Ut med det ruttna i vredesmod!
Tänker ofta på dig...

…tack för dina ord, de värmer.

Jag känner jag kämpar med tårarna hela tiden idag.
Det är så ofattbart alltihop. Jag har några riktigt goda vänner som inte ger sig utan frågar hur jag mår så snart de märker det är något. Jag blir påmind om hur åra kontakt man kan ha trots geografiska avstånd, något som maken aldrig förstått. Jag är s¨tacksam jag har så innerliga vänner.

Han slutade helt ha kontakt sista året, men passar ju i tid med hans nyaktiva intresse för andra kvinnor och "vänner", beteende han haft i sitt aktiva missbruk och nu samma men utan alkohol i kroppen. Det är de där som aldrig hör av sig när jag finns i närheten förutom bimbon som ringt när hon varit stupfull.
Måste skriva det, vet det låter som svartsjuka, och visst kan vara så men jag känner mig inte svartsjuk utan bara genomtött på alla lögner. Om han velat ha någon annan så är det ju enkelt., bara avluta och gå vidare. Det märkliga är att han inte varken erkänt kondompaket eller samtal, mail eller sms som jag fysiskt sett, tagit på och frontat med eller läst tillsammans med honom. Förklara det någon som kan...
Hur djupt kan det där missbrukarbeteendet rota sig fast undrar jag?
Varför har ingen lyckats ge honom tillräckligt motstånd så han bryts ner i behandlignarna han genomgått? Flera har tom sett upp till honom. Hur fasen är det möjligt? Tänk om jag kunde ge dem bilderna på snuset på väggen, spela in hans vredesutbrott och all galla han spottar ur sig, allt hat, förakt och fraser jag tror ingen av dem tagit i sin mun om sina nära.

Nu är det inte min uppgift men det hade onekligen känts som en form av upprättelse för mig.
Jag har klippt banden och det sista är nära förestående.
Känslan att blivit grundlurad är ett faktum och jag kommer behöva tid komma över detta, både ekonomiskt och mentalt.
Men, det kommer gå! Irriterar mig jag inte gick när första tecknen var tydliga för mig. Jag trodde ju han ville ändras och han anser nog han har gjort det. Tragisk männsika, glad jag inte behöver leva i hans lögn längre.

…du håller, håll fast, håll i och håller dig till det som är sant. Var inte rädd för ta plats och tid i dina beskrivningar om hur det varit. Ord känns så oerhört tomma när man återberättar för någon som inte vet eller kan förstå. Men, jag och vi här vi vet hur det känns att bli överkörd, nonchalerad och utnyttjad av den som torde agera efter logik och sunt förnuft. Allt det där som försvinner hos några människor och gemene man inte kan sätta sig in i. Jag vet hur det känns, som igår, hur otillräcklig man känner sig när allt vinklas och man inser hur lite av allt man sagt har blivit uppfattat. När både jag och barnen sa till soc hur det låg till kunde hon inte ta in det utan strök med stor pensel över allt och avslutade med att "ja men, det är ju inte så märkvärdigt att ni vill bo lite hos mamma nu" Det blev för mycket för henne. Långt senare blev hon varse hur illa det var och varit när anmälningarna trillade in.
Håll fast vid dig och dina upplevelser!!!
De är rätt, riktiga och sanna!
Kram

När jag läser din kommentar träffar den som en riktig hjärtevärmare. Tack, gulledu! Solid lixom ... det vill man ju va. :)

Jag puttrar av ilska å dina vägar vännen! Jävla tant - den där kärringen! Morr...!

Men, du kommer klara det fint. Du får tänka på att det är hon som verkligen har problem med drickandet. Det har inte du i alla fall :-)

Hur mår du annars? Känner du av någon mer trötthet? Sover du? Man kan få yrsel och lite stickningar i händer, armar m.m. Känner du av något eller går det bra?

Bamsebamsebamsekram till dig min kära vän <3

Jag har inte orkat skriva på ett tag eftersom jag har mått så dåligt. Jag är också lite rädd att han ska hitta hit till forumet. Vi har varit till juristen tillsammans o hon berättade om sambolagen och skrev ner saker som vi måste diskutera. Han var inte trevlig mot mig när vi var där och det kändes pinsamt. Jag vet inte hur jag ska gå vidare för jag kan aldrig tänka mig att vi ska kunna prata om det vi behöver prata om. Han tänker inte heller gå till banken! Han säger att jag ska betala på huset även fast jag inte kommer att bo där mm. Flytten har blivit framflyttad en månad. Det känns så svårt o min dotter är så arg på mig o vill knappt prata med mig o jag ser att hon mår väldigt dåligt. Det gör så ont i hjärtat att se att ens barn inte mår bra. Jag vill ju att vi ska kunna prata med varann. Livet är verkligen inte lätt att leva. Att det ska vara så mycket motgångar , kommer det någonsin att bli bättre. Jag bara undrar!!
Kram

I början på veckan var jag lite låg, grinig och irriterad, och livet kändes inte alls speciell bra.
Funtade ett tag på om jag var på g till en ny deppighetsperiod, är livrädd för att hamna i det helvete igen.
Har lärt mig mina tricks att försöka hålla den stången, tänka på saker som gör mig glad och lättare i sinnet,
Se fram mot något som jag längtar till...
På jobbet är det slitigt och väldigt ryckigt, det går inte att planera någonting, det kastar både hit och dit.
Det tär på en och man är oftast helt slut i kroppen av all anspänning, det skulle smakat fint med en avkopplade fylla då.
Men icke...
Vädret hjälper ju inte till heller precis, grått mulet kallt, och man måste ha handskar på morgonen i bilen.
Plånboken är utsinad och lika torr som Nevadaöken, inget roligt att kunna gaska upp en med heller.
Det bli lätt deppigt då..

Långsamt...långsamt så vänder det, man hinner inte känna av självaste vändningen för det går så långsamt, så blir det bättre.
Fredag imorgon, och det närmar sig en ny helg med en rasande fart, med lön dessutom...
Jag borde vara hisnande glad, men är lite trasig i humöret efter veckans lågvattenmärke, vågar inte hoppas för mycket.
Har ett stort jobb med grannen denna helg och kanske ett par till, vi ska byta alla våra fönster på våra övervåningar, själva.
Pirrigt eftersom det är takkupor med plåtar på utsidan, det kan bli besvärligt, riktigt jobbigt.

Har lagt en hel del jobb på mitt utseende på sistone för att muntra upp en sliten kropp.
Har kört 5:2 dieten under 1,5 år nu, tappat dryga 15 pannor, börjat kunna se lilleman när man kissar, hejsan kompis!
Går oftare till frisören och byter långsamt till en besvärligare frisyr, ansar skägget oftare.
Är på min sista spruta på tandblekningen, tänderna börjar återfå sin forna vita glans, utan rök, snus och rödvinsfläckar.
Sommarens strålars inverkan på hudfärgen har börjat blekna, så jag fuskar med att löpa till solariet någon gång i veckan.
Konstigt vissa saker bleker man, det andra jobbar man precis tvärsom med...
Några skulle nog kunna säga att jag har kommit in i en personlighetskris, söker ungdomen igen, det tror jag inte.
Vill bara måna om mitt yttre att försöka se lite fräschare ut igen, förfallet har ju fått fortgå allt för länge.
När det trillar in deg igen vid typ skatteåterbäringen så blir det nog tid för alla ladda på lite nya paltor, klär mig fortfarande som en slusk.
Min garderob får bara lite tillskott av nytt blod vart femte år annars.
Ni ska nog få se....en vacker dag börjar jag nog att gå till gymet också, men för att gå dit behöver jag nog ramla ner några kilon till.
Annars kommer det nog vara en allt för stor liknelse med ett ånglok som stånkar och frustar, med ångvisslan där bak.

Klockan har dundrat in i nästa dygn, det är som vanligt alldeles för sent...
Men jag är lite rädd för nattens drömmar, det spökar allt som oftast med olidliga marisar, då man bara önskar att man få vakna upp snabbt för att pausa eländet.
Så inte nog med att det vardagliga livet sliter ut en, nattens härjningar i drömmarnas värld är minst sagt lika jobbiga...
Önskar bara att jag kunde få vila någon gång, bort ifrån alltihopa..
Inte undra på att jag tidigare drack alkoholen för att smita bort ifrån verkligheten, detta hade varit ett ypperligt tillfälle/ursäkt.
Men jag har en annan egenskap också....jag är envis, en dygd och har inte sin uppkomst från en brygd i alla fall...

Natti!

Berra

Kära vänner, det blev en kort frånvaro från forumet. Jag hade en känslomässig berg o dal bana sist jag skrev. Det var några dagar med väldigt mycket tankar och olust från barndom och uppväxt. Med lite distans så inbillar jag mig att det var normalt och vanligt det jag fick utstå, men det är ju inte sant. Jag vet att det var helt sjukt vissa perioder och det är på något vis fortfarande svårt att greppa vansinnet jag upplevde. Jag vet samtidigt att det ursine jag visade upp som liten Per var något helt makalöst.
Vilken oerhörd vrede och hat jag växte upp med inombords. Vet inte riktigt när det var som värst men någonstans där runt 8-9 års ålder kanske det började för att sedan eskalera fram tills jag kunde börja slå tillbaka och försvara mig.
Jag vet att jag vid tillfällen velat slå ihjäl min egen morsa.
På riktigt.
Det är helt klart så att genom att avstå berusning och alcohol har jag börjat fundera mer. Vet inte om det är så bra. Jag känner och upplever fortsatt en inre tomhet som jag faktiskt klarar av att hantera UTAN att springa 15 km i skogen. (Efter skogsrundor är jag alltid fylld med god energy och fin karma) eller att snabbt svepa ett par 7,2 or i garaget en fredagskväll.
Jag är en sån där rastlös, högpresterande, kravfylld, förväntansfylld gubbe som vill ha saker o ting gjorda, NU! helst så bra som möjligt....men det vet ni ju vid det här laget.

Varför jag fastnat i alkoholmissbruk och varför jag varit "tvungen" att dricka genom åren är nu väldigt klart för mig.
Jag kan bara släppa taget och slappna av riktigt efter god träning eller av att dricka mig berusad.
Först då släpper tomheten och stressen inombords.
Denna brist på harmoni i själen är ju jobbig.
Tryggheten som sällan finns där. En helt enkel vardaglig trygghet att 80% är bra nog. Att jag är bra som jag är.

Den här tomheten som jag tror att många bär på är nog ofta helt enkelt svår att komma ifrån. Vårt samhälle är så väldigt mycket uppbyggt runt självförverkligande och klassresor hit o dit. Att bli någon. Att bli bekräftad precis hela tiden på sociala medier. Dessa bekräftelser betyder ju i verkligheten inte ett skit. Det är nog vår tids största självbedrägerier. Telefonen är idag mångas bästa vän. Det är inte längre hunden som är det, den får inte heller den uppmärksamhet som den förtjänar och behöver. Livet levs allt för ofta genom sociala medier och syntetiska digitala miljöer.
Social kompetens och att tolka sina egna och andra människors känslor är snart bortglömt och mycket svårhanterat.
Telefonen må vara smart men den gör människor fullständigt dumma i huvudet på manga plan.

Nå, nu fick jag vara lite gnällig gubbe också, men det är helt ok det med.
Läste för övrigt om Akvariet och hans funderingar i en "krönika" på forumet i kväll. Mycket bra skrivet och tankar som jag själv delar.
Akvariets fruga drack fortfarande rätt mycket och verkade go med det. Jag hade nog inte stått ut med det själv om min andra hälft skulle överkonsumera.
Jag skulle börja själv igen, lämna henne eller sätta en gräns. Det skulle vara mycket märklig situation för min egen del.

Mina funderingar just nu går mot att göra ett stort äventyr, en utmaning, helst krävande sådan. Det pågår ett sökande i mitt inre efter andra "saker" Viktigare och större än det vanliga man går igenom hela tiden.
Det finns massor att kasta sig ut i. Stort och smått som är något annorlunda än vad som sker just nu.
Man kan springa jorden runt, krypa till Australien, dyka upp o ner djupast i världen eller lära sig virka en mössa. Kanske till och med försöka fånga en ubåt.

Något jag funderat mycket över den sista tiden är skilsmässa. Inte nog med att jag är utomlands i jobbet väldigt mycket. Vi trivs i varandras sällskap men det behövs mer just nu. Gemensamma intressen finns tyvärr inte så manga. Eller inga alls rättare sagt. Väldigt märkligt att vi hållit ihop så länge som vi gjort. Å andra sidan en helt fantastisk kvinna som förstår mig och det jag varit med om. Kärleken är där när vi öppnar ögonen och ser varandra. Svårt det här att vara människa, vi har det rätt bra ihop ändå.
Ambivalens, någon?

Ja, då var jag tillbaka i forumet med alla mina ord och känslor. Det blir rätt långt och segt ibland kan jag tänka. Men det är lite av min terapi att skriva och betrakta här inne. Ibland upplever jag att det är grymt jobbigt att behöva komma in här överhuvudtaget då jag önskar att jag aldrig hamnat i den sits jag själv satt mig.
Men ändå, forumet och ni människor som skapar och driver den framåt med alla inlägg, stora som små, glädjefyllda och sorgliga, är helt enkelt fantastiska.

Tack alla.
Sov gott
Nykter sedan 7 Juni.
LillPer

Jag har inte ens tänkt på nyår ännu. Jaaaa du, det kommer onekligen bli en liten utmaning. Är det någon gång som man kommer bli ifrågasatt är det nog då. Jaha jaha, dags att fundera ut strategier. Låt oss spåna tillsammans ;)