Senaste kommentarerna i forumet

Ett varmt tack till er som står ut med mina problem! Så skönt att äntligen kunna få prata om allt det här med människor som förstår och inte dömer. Trodde inte att det var möjligt.

Ja vilket liv vill jag leva? Inte det här i alla fall... Jag är så ledsen för allt jag har förlorat. Jag vill ha mina barn på heltid igen. Jag vill ha lugn och ro. Kunna svara i telefon utan att känna mig stressad, prata stelt och ytligt och känna att jag måste lägga på. Jag vill att folk ska kunna titta förbi på en fika och känna sig välkomna, utan att mer eller mindre bli ivägkörda av mig pga hans sinnesstämning som den är både med och utan alkohol. Jag vill kunna hälsa på en vän. Jobba över. Vill göra saker med barnen. Hälsa på släkten. Bjuda hem folk. Planera och genomföra saker. Ett helt vanligt liv.
Och vad har jag idag? Är det värt det?
Nej. Det är inte värt det. Oavsett hur det går med hans beroende. Jag försöker härda ut över helgerna som kommer, men jag vet egentligen inte varför. Jag känner att jag själv är på bristningsgränsen med mitt humör. Jag blir arg. Är jobbig mot honom på så sätt att jag svarar emot och grälar tillbaka när han skäller på mig. Säger ifrån. Han är inte van vid det och tycket att jag är sur och grinig och beter mig som en barnunge om jag bara framför en åsikt som inte stämmer med hans. Jag känner ju att det är bra för mig att försöka sluta med att bara ta emot allt jämt som jag har gjort förut. Jag behöver ju inte det. Men fasen vad svårt det är att ta steget ändå!! Blir arg på mig själv! Jag orkar ju inte längre egentligen men jag har inte kraft att lämna ändå. Vilken soppa allt är!

Som "skydd" har jag ändå vetskapen om att lägenheten är uppsagd. Har två hyror kvar att betala. Då måste han flytta. Är så rädd att situationen blir outhärdlig om jag väljer att avsluta nu. Han har ingenstans att ta vägen och kommer tvinga sig kvar under uppsägningstiden, och börja dricka igen. Nu slipper jag alkoholen i alla fall. Jag gick igenom en cellgiftsbehandling förra hösten, som var rätt jobbig. Han var inte med på ett enda läkarbesök, jag fick inte prata med honom om sjukdomen, han lyste med sin frånvaro. Söp, flirtade/stötte på andra tjejer, vredesutbrott... Det sitter ju också som en tagg. Jag har verkligen gjort allt som står i min makt för att anpassa mig, ge ge ge av mig själv. Han tycker inte att jag gör någonting för honom. Jag kan säkert räkna upp tusen exempel, men det hör så ont. Jag känner mig sviken, lurad och kränkt! Skulle vilja ställa honom mot väggen och skrika ut allt, få honom att känna sig lika ynklig och värdelös som han har fått mig att känna mig. Men han skulle inte förstå...

Vad har vi för framtid ihop? Likadant som det ser ut nu förmodligen. År efter år. Snälla någon därute, hjälp mig att ta mig ur det här.

Tack LillPer och mulletant!
Ja, detta året har varit en prövning för mig och jag känner mig ofta stark, och åtminstone starkare än tidigare, men jag ville bara att min lilla röda stuga skulle vara inflyttningsbar direkt!

Tidigare ägaren får stå för skadan, via sitt försäkringsbolaget, men det täcker ju inte allt eftersom det görs åldersavdrag osv -
det har läckt vatten i köket, och det har torkat upp igen, men hela träbjälklaget måste bytas, nytt golv läggas och det medför ju att alla underskåp i köket behöver flyttas bort... Och jag behöver därmed leta upp golv, och inte minst - leta upp en bra snickare och bra VVS-firma som kan göra jobbet "helst igår". Ja, ni förstår ju att det var inte riktigt vad jag var sugen på när jag var mest inställd på att bara flytta in.

Jaa... jag ser ju att jag har löst detta på samma sätt som jag "löste" min separation: jag har kollat upp med personer som jag känner i branschen, jag har haft pålitliga personer ute för att kolla av skadan, jag har själv stått på mig i kontakt med försäkringsbolag och - precis som separationen: till slut löser det sig. Men känner mig rätt slutkörd. Snaaart är det jul och lite ledighet, tack och lov - jag behöver få vila nu.

Tack för svaret;) ska försöka härda ut. Idag har det ochså varit ok..men inte konstigt kanske. Har 39 graders feber. Så på ngt sätt var jag glad att jag hade feber pga att annars brukar jag dricka på torsd. Imorgon fredag och tänker ngnstans där inne att tänk om jag är frisk och kanske kan köpa vin..men dessa dagarna fastän inte många dagar har känts lite bättre i själen,inte ljugit f min man, och kännt mig mer friskare trött eller hur man ska uttrycka sig. Sedan är jag förvirrad av mig själv men med alkohol i kroppen har det blivit mycket värre. Glad lucia på er. Själv ska jag vara en tomte imorgon..med många tomtar på loftet men förhoppningsvis nyktra. Eller jag menar;ska vara nykter...

om att göra

om att g

om att gör så. Jag har också låtit mig förnedras och förlåtit så många gånger så du anar inte. Varför du tar tillbaka honom är inte svårt att förstå. Du har det så jobbigt att din energi inte räcker, det är så många problem att du inte hinner reflektera över din situation. Troligtvis har du inte längre tillgång till den där känslan av harmoni, det var så länge sedan du upplevde det att du inte minns hur det känns och man saknar inte något man inte vet om.. Lite så och så kan det tänkas att man blir fast för att det någonstans i hjärnan blir en felkoppling. Eftersom det är han som gör ditt liv till ett helvete så fixerar man sig vid att det också är han som kan göra det till himlen.. om han bara håller sig nykter, slutar träffa den där kvinnan etc så blir livet uthärdligt eller till och med lyckligt. Det är så man blir hjärntvättad! Samma person plågar och erbjuder tröst! Förebrå inte dig själv för att du inte orkar.. bara plantera tanken på att lämna honom så kommer du en dag när du är redo att sätta planen i verket. Allt behöver tid, skynda inte utan låt det mogna långsamt så kommer du säkert att komma loss! Lycka till!

och det känns fantastiskt mycket lättare idag! Tusen tack! Jag har fortsatt att motta meddelanden och brev om hur mycket han älskar mig och att allt han gör nu är för oss etc etc. Jag försöker att inte låta det sjunka in och bli till sanning utan påminner mig om alla andra gånger han sagt så och då kan jag stå emot. Tack Yogi för att du ställde de rätta frågorna. Jag har verkligen funderat en hel del på hur han har hjälpt mig, vad han har tillfört i mitt liv och den tragiska sanningen är väl att det enda han har tillfört är lögner och katastrofer. Det är faktiskt så att så fort jag har blivit svag, på grund av sjukdom hos anhörig, vårdnadstvist eller av annan anledning haft en svacka så har han supit till och ställt till med en massa problem för mig och mina vänner( han ska alltid ge sig på mina närstående när han dricker). Inte en enda gång har han varit ett stöd för mig. Han är verkligen en vän i medvind men aldrig i motvind, tvärtom vänder han sig emot mig då.. Det gör det lättare att stå emot det dåliga samvetet jag har över att inte finnas för honom nu. Tack vare att jag fick beskrivet av Adde hur det ser ut med stöd på behandlingshemmet så känner jag att det är bättre att släppa bomben när han är kvar där än när han kommer ut därifrån.Jag svarade på ett meddelande och skrev att jag önskar honom all lycka till med behandlingen och att vi kanske kan ta en fika på stan någon dag när han är kommer ut men att jag inte vill leva mitt liv med honom vare sig han är nykter eller inte.
Nu förstår jag inte varför jag stod ut så länge.. Han har svikit och gjort så mycket hemskt och då inte bara mot mig utan mot andra i min närhet. Han beskrev häromdagen för mig vilken dålig vän alkoholen är; den går emellan dig själv och de närstående, bråkar,skriker och kräver uppmärksamhet, kostar pengar, sviker etc.. Han menade också att om det hade varit en person så hade han bett den vännen att dra för länge sedan. Detta var det som avgjorde saken för mig. Exakt sådan vän har han varit och det sa jag också till honom. Jag tror han fick lite att fundera på. Jag vill inte vara elak men nu ska jag vara ärlig mot mig själv och andra och inte försköna sanningen för att skydda någon annan. Tack för råden om att söka hjälp för egen del. Jag har länge värjt mig och vägrat erkänna att jag är medberoende men det är tyvärr sanningen om mig och jag inser att jag behöver hjälp att ändra mitt beteende annars riskerar jag att hamna i samma situation igen. Nu ska resten av mitt liv börja!!

med husbekymmer! Det var väl ungefär det sista du behövde just nu. Bara att kämpa på ... kan du få sakkunnig hjälp nånstans?
Tusen kramar från mig / mt

det är inte lätt att förstå sig på sig själv - och dig själv är den enda du kan förändra. Jag läste dina tidigare inlägg och förstår din frustration över att ha tagit honom tillbaka. Jag klistrar in det inlägg i Carina Bångs blogg som hjälpt mig mycket http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html
Ta hand om dig och barnen / mt

Jag har trappat ner något snabbare än enligt den tidigare planen;
ikväll ska jag ta 12 cl och därefter minska 1 cl varannan dag.
Jag känner mig lite piggare nu än under 20-25 cl-perioden.

Kärlek till dig från mig!
Tänker på dig och vet att du klarar det!
Håll UUUUUUT!
Du är så stark o bra!

Ska inte förra ägaren se till att huset är OK?
Dolda fel?
Stå på dig här också!
Ta aldrig mer SKIT!

LillPer kramar dig hårt!

Måste tacka för det fina tipset i Askans tråd, det om att lista saker jag tycker är bra med mig själv kontra saker jag tror andra tycker är bra med mig. Gjorde detta och den färdiga listan gav upphov till en hel del funderingar och insikter. Bestämmer mig för att denna övning ska ingå i mitt årliga årerkommande "bokslut". Ha det gott!

... och det kommer bli bra, men det har blivit en del komplikationer - en del fel som upptäcktes efter övertagandet. Det är saker som går att åtgärda, men det ska göras och det kostar (en del täcks ju av hemförsäkring, men ändå...) och jag orkar liksom inte riktigt med det just nu. Är nere i en svacka. Försöker trösta mig med att "det är ok, det går över", men detta tillsammans med exsambons nu mycket varierande ilska pga den senaste tidens händelser, är lite mycket för mig. Har gråtit mycket det senaste - har svårt att hålla ihop jobbet...

Är mycket trött och ganska ledsen. (Jag hoppas) det går över...

Försök att behålla den där lugna harmonin som dyker upp ibland. Det var likadant för mig
ibland glimmade det till och jag kände harmoni. Men tristessen i början hade jag. Stod
emot den och styrde tankarna åt annat håll för stunden. Med tiden 3 månader överväger harmonin
så den kommer kan jag lova. Jag tyckte även synd om mig själv i början, men det är inte
synd om mig. Jag kan helt enkelt inte hantera alkohol, för mig är det allt eller inget.
Så det får bli inget och jag är på G.Försök ta en sak i taget. Finns liksom inga genvägar.
Önskar dig all lycka till
Konstnären

och det du går igenom. Det känns nästan som att du har sett vad jag har gått igenom och läst mina tankar och återger dem här i detta forumet. Jag kan berätta för dig att det finns en värld där utanför missbruket och lögnerna. Jag hade glömt hur det kändes att bara vara, den härliga känslan av att veta hur dygnet ska fortlöpa, att kunna planera en trevlig middag i hemmet med vänner utan att vara rädd för hur det ska sluta.

Min ex, för han är en ex idag, har lagt in sig för behandling och det är ju bra men det kom för sent( för min del). Jag lämnade honom, skaffade nytt hem, blev tillsammans igen utan att flytta ihop men jag tröttnade på de evigt brutna löften han överöste mig med och den allmänt oansvariga hållningen. Det var som om jag en dag fick nog på allvar och jag blev lika förvånad som han över att jag verkligen höll fast vid mitt ultimatum ( har hotat ett antal gånger med att lämna honom) men allt bara dog..

Jag vill inte ha honom tillbaka och det har varit så skönt att tänka framåt och känna att det är realistiska planer, drömmar och förväntningar jag har,inte som tidigare ett slags självbedrägeri för att orka med tillvaron. jag visste ju att det var omöjligt att planera för framtiden, såväl i stort som i smått pga att allt låg i hans händer eftersom hans alkoholvanor var sådana att katastrofen alltid väntade runt hörnet.

Jag tror att du ska sluta att tänka på hur du stöttar honom och istället tänka på hur du ska ta hand om dig själv. All den kraft, energi och uppfinningsrikedom han lägger ner på att manipulera, luras och skylla ifrån sig kan han använda till att bli av med sitt beroende om han verkligen vill. Se honom för vad han är; en vuxen och kompetent man som väljer själv hur han vill leva sitt liv. Lita på att om han verkligen vill sluta så klarar han det. Lita också på dig själv. Du har förmågan och styrkan att välja ditt livv, hur du vill leva det och var dina gränser går, med eller utan din man!

Lycka till med allt, du är inte ensam! Kram!

Tack för svaret..har gått ok idag med. Nä..att normal dricka är väl inget bra tänk. Ren desperations teori. Och när man tänker på hur mycket hemskt och dumt som hänt när man är full är det väl bara att tänka på att det vill man inte vara med om mer. Men ändå styrs man som det inte var en själv till den trofasta flaskan som oftast är gömd och säger till mig själv;idag ska det inte hända ngt dumt,jag ska inte bli arg eller prata känsloprat när jag är full. Utan jag ska bara orka göra det där vanliga sysslorna och grejerna som man normalt gör i vardagen. Och som går så mycket bättre de timmarna då jag är full. Hmm..så djävla sjukt men ändå sant. Och alla dessa lögner som tär så mycket i själen och får mig till att gråta,bli apatisk,väldans arg. Skulle vara så skönt att känna sig nyfiken,lyhörd, och harmonisk igen utan dessa djävulusiska samvetskval. Kommer inte ihåg senast..jo kanske en dag där för ca fyra år sedan..var på en anställningsintervju nykter idag. Kändes mer nervöst och stakigt. De senaste har jag varit full på fast tror det inte har märkts för jag fick ju jobbet tyvärr på två av dem. Och då tänkte jag såklart idiotiskt nog;månen vad bra då kan jag ju dricka på intervjuerna om man blir mer populär få..inte bra...

den här sidan som dagbok. Känner mig tjatig som ältar mitt liv helt ohämmat... Det ger så mycket tillbaka att se det svart på vitt och läsa alla svar, frågeställningar och reflektioner.

Har upptäckt att han har bytt ett missbruk mot ett annat. Är det vanligt att man gör det? I och för sig så har han alltid spelat en hel del men nu har det eskalerat till en helt sjuk nivå. Väntar fortfarande på kallelse till beroendecentrum. Vet inte varför det dröjer.

Fattar inte vart det här är på väg? Vad är det som händer? Nu är han igång och planerar julklappar till barnen, och som vanligt ska det vara så stort och överdrivet. Mängder och svindyrt! Det är verkligen inte så att jag missunnar barnen dyra julklappar, men vi ska kunna leva också... Förra julen var fruktansvärd. Vi hade inte pengar till mat ens i januari och inga räkningar blev betalda. Jag vill inte att det ska hända igen. Jag är van att snåla, mina barn är vana att inte få julklappar för flera tusen var. Och jag lovar - de har varit nöjda ändå. För oss har det alltid varit viktigast med samvaron med familj, släkt och vänner, och det är något som jag medvetet har velat föra över till barnen i alla år. Det handlar inte om pengar. För mig gör det inte det. Jag har försökt få min sambo att förstå detta, men för honom är det så viktigt att ge det dyraste, coolaste och bästa! Så att han får vara stolt över sig själv kanske? Den där lite grandiosa sidan förstår jag mig inte på... När jag fyllde 40 i somras hade vi bjudit alla barnen och några vänner på middag. Han hade stora planer vad gällde maten och present. Han fick dock inte lönen i tid, men jag hade handlat och fixade buffé av det som fanns. Han surade ner och låg i sängen hela dagen och jag fick göra allt. Han skämdes över maten (färskpotatis, fläskfilé, rostbiff, såser, frukt och sallad) för han hade tänkt sig nåt mer exklusivt. Jag gick till slut upp med ett stort glas vin till honom så att han kom upp ur sängen, duschade och satt med vid bordet.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Bitter? Ja, lite. Allt handlar om pengar eller alkohol. Förmodligen är inte det här en nyanserad beskrivning, men det är min upplevelse. Jag vet inte om jag fixar det här. Jag vet inte om jag orkar "stötta". Vad är att stötta? Jag vet inte vad jag får, tänk om alla goda sidor försvinner? Eller tänk om de aldrig har funnits där, det kanske bara varit tomma ord. Börjar tänka att allt bara är yta för honom. Han har en bild av hur det ska vara, men blir fruktansvärt besviken när det inte blir så. Han kan liksom inte hantera det verkliga livet. Allt ska vara som han vill, men han är inte beredd på att det kan vara en ganska krokig uppförsbacke på väg dit.

Fortsätt på samma sätt! Härligt när vikten går ner så snabbt och man får ändå äta sej mätt på god mat! Finns massor av bra böcker, i Åse Falkman Fredrikssons Viktminskning med LCHF finns mina favoritrecept.

hade jag, medicinerade i några år med diverse biverkningar. Bl.a svällde mina anklar upp, jag blev håglös och på gränsen till deprimerad. Gick upp en massa i vikt. Nu vet jag ju inte vad som var hönan och vad som var ägget. Det kanske var alkoholen som gav biverkningarna. Nåväl, när jag slutade dricka alkohol började jag äta enligt LCHF lågkolhydratkost, slängde blodtrycksmedicinen efter tre veckor (jag har egen mätare så jag höll koll) och gick ner 20 kg. Mitt blodtryck är perfekt, runt 125/70, trots min ålder, 60 nu. Där vet jag inte heller vad som var största vinsten för blodtrycket, att vikten gick ner eller att jag slutade med vinet. men vinet gjorde ju att vikten ökade så det är nog alkoholen som är boven.

Ekonomiskt tyckte jag att jag bra hade råd att dricka som jag gjorde men nu ser jag hur mycket mera pengar det finns på kontot! Trots att jag belönar mej med snygga kläder!

Jag tyckte inte att jag hade baksmälla, väldigt sällan i alla fall. Jag kunde dra i mej 1,5 flaska vin i värsta fall och sköta jobbet utan problem dagen efter. Trodde jag, tills jag märkte hur mycket bättre jag mår nuförtiden. Så mycket piggare, gladare, jag är. Energisk, positiv.

Det finns absolut bara fördelar med att vara nykterist.

Med vår konsumtion av alkohol råder det ingen tvekan om att den har effekt på vår mentala hälsa och vår sociala färdighet (Definition: vår konsumtion= vi som finns här och har problem med alkohol)
Men hur är det med den fysiska effekten. Då menar jag inte ont i huvudet, svettningar och darrningar utan riktiga alkoholrelaterade effekter på vår hälsa. Det kan vara högt blodtryck (var har vill.sluta blivit av? Det börjar kännas lite oroande), hjärtfel, leverskador, njurproblem och allt det där som finns att läsa om effekterna på kroppen vid ett långvarigt alkoholmissbruk.

Har någon här råkat ut för något sådant? Adde kan säkert ge oss alla (med största respekt) en lektion i alkoholens negativa påverkan på vår hälsa men jag tänker mer på någon levnadshistoria.

Strax innan jag loggade in här för första gången hade jag varit husläkaren. Han konstaterade att jag hade ett lätt förhöjt blodtryck men det relaterade han till mitt något stressiga jobb och min ålder(!). Inom någon månad skall jag ditt igen för kontroll och det skall bli spännande att se vad alkoholbristen har haft för effekt på blodtrycket.

Hur är det med de ekonomiska effekterna av ett missbruk? Vi kan enstaka gånger läsa om individers ekonomiska problem som ett resultat av missbruket men hur är det generellt. Om jag gör en mycket generell kalkyl över konsumtionen här på forumet så lägger de flesta mellan 2000-4000 kr/månad på alkohol. Hur påverkar det individens/familjens ekonomi?

Det finns ju så många olika aspekter på ett missbruk så varför inte bara rada upp dem här. Vi kanske blir lite klokare och lär oss något nytt. Allt i syfte att minska och helst bli av med vårt beroende.

May the Force be you

Tack för svaren allihop!

Lilleskutt, jag förstår vad du menar, och håller egentligen med, men jag är inte där än, kanske framöver. Känner igen mig mycket i det som m-m skriver, "Innan ville jag inte ha någon uppmärksamhet riktad mot att jag drack för mycket, och nu vill jag inte ha den för att jag inte dricker alls". Outar jag att jag har problem med alkoholen så kommer det bli en reaktion på det...som jag inte är redo för.

m-m, bra det där med att inte framställa sig som ett offer som egentligen skulle vilja dricka, då skjuter man bara upp "konfrontationen". Och jag vill faktiskt inte dricka på nyårsafton, precis som Pellepennan ser jag verkligen fram emot att vakna upp på årets första dag och var pigg och glad istället för bakis med ångest! Och kanske funkar det som "ursäkt".

Och så har jag ju faktiskt börjat träna igen, vilket inte riktigt funkade på bakfyllan, så jag lägger in ditt tips Weekend i ursäktsmixen oxå.

Sjukt egentligen att man ska behöva konstruera ursäkter istället för att vara ärlig. Men så är det. Lilleskutt, jag ska läsa ditt inlägg igen om någon månad, kanske har jag en annan syn på det hela då.

Abel

länkar nu....

http://www.youtube.com/watch?v=mAZdynkEoCM

Godmiddag
Tror noga att du är på bättringsvägen, visste knappt själv vem jag var
vad jag kände, vad jag kunde stå för. Men det har klarnat mer och mer.
Jag har är fortfarande kvar i den där hålan du skriver om. Trivs ganska
bra med det just nu, men man kan ju inte ligga där för jämnan. Visst är
jag ute på långa promenader och cyklar mycket men när jag kommer hem har
jag ingen lust med umgänge. Jag är nog lite rädd för att trilla dit igen
om jag börjar träffa gamla vinkompisar. Har tyvärr inga nyktra vänner.
Dom vi umgåtts med spottar inte i glaset och jag var ju likadan.
Men nu tycker jag att man fått andra värderingar. Jag kan bli så lycklig
över en snöflinga som sakta dalar. Sånt där lite i vardagen la jag aldrig
märke till innan. Man hade fullt upp med planer veckan, inköp vin, stressa,
dricka och sen hemska hemska ångesten. Känner mig fri på ett annat sätt nu
Visst är det en balansgång håller med dig men i början för mig var linan
jättetunn, nu är den som ett rep.
Ha det bra
Konstnären

Kanonbra av dig med dina sex dagar. Vad mysigt med lilla valpen.
Han eller hon kommer att ge dig mycket kärlek. Har själv en labbe
och hon har hjälpt mig otroligt i svåra stunder. Alltid lika glad
och kärleksfull.
Själv har jag varit vit 3 månader och det var svårast i början.
Det enda som känns lite jobbigt är julen med mycket fritid, men
det får bli långa promenader med vovven.
Kanon att du gått ner 2 kilo.
Önskar dig och din lilla hund en skön dag
Konstnären

Det är oerhört svårt att "normaldricka" när man inte kan det!

Dina känslor är helt normala. Till en början känns tiden rätt meningslös när man inte får ett rus!
Det är behovet i hjärnan som vill tvinga in dig i ruset. SKriker efter uppmärksamhet..rastlöshet, ångest.
Klarar du att motstå så kommer du efter en tid att se livet ur ett nytt perspektiv, det nyktra.
Efter några år i ruset så har man tyvärr glömt bort hur extremt skönt det är att sova gott och vakna utvilad UTAN betongluva och ett mörker i sinnet.
Det kommer även att finnas plats för andra tankar än hur du enklast och snabbast skall få i dig alkohol.

Kämpa på!