Senaste kommentarerna i forumet

Hej Morla! Tack för att du hörde av dig. Jag förstår att du kan känna dig både vilsen och olycklig. En separation är aldrig trevlig just när den sker, men det kanse kan bli bättre? Kanske hittar ni aldrig tillbaka till varandra igen. Men just nu känns det som ett mindre problem. Ytterst få har dött av en separation. Bra många har dött av alkohol och/eller dess bieffekter. Men allt det där vet du.

Så försök ta nya tag. Börja med att ta antabus igen. Har du ingen så kontakta samma läkare som förra gången. Sen skriver du mer här. Vi finns här i både med-och-motgångar. Du är inte ensam.

Kram och styrka skickar jag dig!

Fia

Får känslan av att du redan har distanserat dig från honom och pratar om honom som tredjeperson och dåtid, inte du OCH honom.
Det är nog en rätt tankegång, man kan inte hela tiden ta någon i sitt försvar trots att man tycker att de gör fel.

Vänd på det och tänk vad kan han göra för att göra ditt liv bättre?
om du sätter dig och dina barn i det främsta ledet.
Det handlar mycket om att ge och ta, och inte låta den andre få övertaget, då är det bara en tidsfråga innan det blir snedvridet i maktbalansen.

Oron över hur det kommer att bli när man bryter upp ett förhållande är oftast den som sätter käpparna i hjulet, att inte våga kasta sig ut i det okända, jag är tryggare i det dåliga förhållandet typ.
Jag vill påstå motsatsen, de tjejer som har vågat på forumet har alla mått bättre i sin nya livssituation, ensamt men lugnt och tid för återhämtning.

Gör det som känns som det rätta för dig, men sluta låta andra trampa ner dig som en dörrmatta och torka av sig sin smuts.

Du är värd bättre.

Berra

är det våld det du beskriver. Ger länk till Tuvaforum http://www.tuvaforum.se/ och rekommenderar dig att läsa där.
Läs också flygcerts tråd här på sidan. Kram / mt

Hej på er. Tack snälla för att ni hör av er och bryr er om, det värmer. Har inte varit inne här på ett tag. Har pendlat mellan olika sjukhus eftersom jag fått stressutslag över hela kroppen som inte vill försvinna...kanske inte så konstigt egentligen. Ja ja, rätt hjälp ska väl komma till slut.
Utöver det så är det 'som vanligt'. Pendlar lite upp och ner och fram och tillbaka. Idag kommer i alla fall barnen och ska förhoppningsvis stanna minst till på tisdag. Det glädjer mig verkligen, ska bli så mysigt (och skönt att jag vet att det inte kommer att bli något vin under dessa dagar, tanken finns inte ens).
Nu tjattrar jag bara på om mitt...typiskt mig ;-)
Kram på er där ute och jag önskar er en fin andra adventshelg.

sätta fingret på heller. Jag blev upp över öronen förälskad i honom när vi träffades. Vi kunde prata om allt. Allt började med att vi började skriva till varandra helt vänskapligt, utan någon tanke att det skulle bli något mer. Det växte fram genom våra brev, där vi utbytte erfarenheter, reflekterade över oss själva och varandra, stöttade varandra...sen träffades vi och har varit tillsammans alltsedan dess. Jag såg tidigt att han hade problem med alkoholen och att han reagerade otroligt starkt på saker som andra människor inte tar så allvarligt på. Men jag blundade. Jag tänkte nog att det skulle bli bättre, bara han blev tryggare i vårt förhållande, bara han kom igång med jobbet osv. Jag jobbar inom psykiatrin och kan ju se att han nog har en ADD i grunden (möjligen bipolär) och vet ju att det är vanligt att det följer psykisk ohälsa och självmedicinering med bland annat alkohol. Därför är jag ju glad för att en utredning nu ska genomföras via beroendecentrum. Det kan ju göra att han får hjälp att förstå sig själv och kanske att man hittar en medicinering som hjälper till mot hans snabba humörsvängningar och att reglera impulser. Jag menar inte att allt blir bra med mediciner/läkemedel, men jag tänker att det kan vara ett stöd. Sen handlar det mycket om att få en förståelse för hur man fungerar för att lättare själv kunna hantera de känslor och impulser som dyker upp.

Jag trodde att jag hade hittat rätt. Att han var den jag ville leva med resten av mitt liv. Känna mig trygg med. Jag har upptäckt att jag egentligen inte känner honom som nykter. Jag vet inte riktigt vem han är. Jag har under vårt förhållande lärt mig att väga varje ord, överväga vad jag ska säga, vad som eventuellt skulle kunna misstolkas eller missförstås. Jag har blivit totalt undergiven, springer och hämtar saker, letar upp saker åt honom, gått upp en och en halv timme tidigare varje morgon för att han vill bli väckt, ha kaffet klart, hans väska packad med matlåda och bestick, hålla ordning på hans glasögon mm mm Och jag har gjort det. Utan protester. För att jag vet att det blir utbrott, högljudda svordomar osv på morgonen om han håller på och ska fixa allt själv, och då blir jag väckt ändå + att jag får ångest när han blir arg.

Idag är det dag 7 som nykter. Den här veckan har varit ganska bra. Han har fixat lunch till min dotter och hennes kompis (vi bor nära skolan och han är sjukskriven nu). Igår skjutsade han henne till hennes pappa för att jag skulle slippa köra när jag kom hem från jobbet. En sak för mig, med en omtanke bakom! Det händer inte ofta! Jag försöker att sätta gränser, att låta honom göra saker själv. Inga utbrott alls den här veckan. En del irritation de första dagarna bara. Han har strulat till jobbet så han kan inte gå dit igen, utan måste söka nytt. Tror han snart kommer att bli otroligt rastlös och deppad över detta, då kommer spelandet in och kanske alkoholen också. Om han inte klarar det. Men jag har inte så stora förhoppningar.

Jag känner mig så känslokall i det här. Det är som om jag skriver detta och att det istället handlar om någon annan. Hur kan det bli så?

Jag ser inte "klistret" i erat förhållande med den beskrivningen du ger. Vad annat håller er ihop, eller är det så att han är världens gulligaste när ni är nyktra ihop?
Att han blir en Dr Jekyll/Mr Hyde av en eller annan anledning är något som du behöver ta med i dina värderingar, kan du leva med det?
JAG skulle inte göra det. Den man älskar vräker ur sig en massa nedvärderande saker och ställer till ett husihelsike när det passar honom. Och du ska bara rätta in dig i ledet och acceptera det?
Ursäkta ordvalet, men i helvete heller.
Du kan ställa krav på att han behandlar dig lika 24-7, hans ångerfullhet accepterar du inte, när berättar han sin sanning?
Om han ljög om det då, vad säger det att han talar sanning när han är nykter...?
Ställ dina krav obarmhärtigt från och med i detta nu, alla svek får omedelbara konsekvenser på direkten. Väskan står packad i hallen, din eller hans spelar ingen roll. Det sker när han gör felet.
Tänk tillbaka hur din vision såg ut om hur din familj skulle se ut, tror inte att det ligger i närheten av din verklighet.
Det finns anledningar till att man har drömmar och mål i livet.
Det många glömmer bort är att sträva till dem, kortsiktiga såväl som de långsiktiga.

Du kommer att fixa det hära, låt aldrig någon deka ner på dig igen.
du har en värdighet väl värd att orka försvara.

Berra

är svårt att identifiera sig med. Han har aldrig slagit mig. Han har bara tagit tag i mig och "lagt omkull" mig en gång, och tagit mig hårt i armen en gång. Det som händer är mer...vad ska jag säga...verbalt "våld". Alltså att han skriker/skäller på mig, kallar mig för olika "namn", säger att jag är psykiskt sjuk, undrar hur fan jag kan leva med mig själv, att jag inte säger "rätt" saker till mina barn, och jag som är utbildad inom detta med barn och ungdomar som mår dåligt och jobbar med det trots att jag själv är en så dålig mamma, det är bara folk med egna problem som jobbar med det jag gör, att han inte kan fatta hur jag kan prata om killar och sex med mina tonårsdöttrar, att jag blir kåt på det, att jag är kåt på alla möjliga, att jag går igång på dotterns sambo osv osv. Jag vet inte hur många kristallglas som har krossats, rödvinsfläckar i taket och på väggar, skåpluckor som gått sönder, soffan trasig mm mm. Är detta våld? Jag känner det som om jag överdriver om jag kallar det så, även om jag ser vad jag själv har skrivit. Känslan är att jag överdriver. Ändå är det bara några exempel på vad som hänt. Det har också hänt att han uttalat hotelser mot min familj, det var för ett år sedan och då lämnade jag honom. Gick tillbaka efter några veckors kärleksförklaringar, ånger, förlåt mm. Men relationen till min familj är ju förstörd. Och jag förstår varför. Hur kan jag älska honom? Eller är det inte älskar jag gör? Är det något annat? Jag ser ju och vet om allting, men ändå är det som om jag inte ser, förstår och förmår agera. Det är det som gör att jag känner mig så värdelös. En så dålig mamma som inte har satt mina barn i första rummet - alltid. Så som jag i hela deras liv har gjort fram tills jag träffade honom för 1,5 år sedan. Varför sätter jag inte ner foten? Är jag rädd? Ja, lite kanske, men jag vet inte om det är det som är det överhängande. Jag tror inte att han skulle göra något mot min familj.

Gud, när man börjar nysta i allt så bara väller det fram det ena efter det andra. Det är ju inte bara alkoholen. Eller det är ju i och för sig när alkoholen är inblandad som allt det här händer. Det mesta i alla fall. De kraftigaste ilskeutbrotten kommer då.

God morgon
Sitter och kurar med en kopp kaffe. Ska snart gå ut med hunden och
det ser jag inte fram emot. Blåser nästan storm och snöfall, usch.
Igår kväll när jag var ute med henne stod hennes öron rakt ut såg
ganska festligt ut.
December snurrar på och det känns som även jag har kontroll över den
lilla jävlen som viskar till i örat. Han har inte gett sig av riktigt än
men så fort han börjar e sig till känna får han en käftsmäll av mig.
Idag är livet underbart, det var det inte för några månader sedan.
Känner mig stark i kroppen och psyket som en urkvinna.
Nej på med kopplet och ut.
Ha en skön dag
Konstnären

Vad glad jag blir när jag ser era inlägg i min tråd! Nej, det går urdåligt. Jag har separerat och känner mig helt vilsen och olycklig. Dricker massor. Ska göra ett nytt försök att sluta.

Jag som bara är i den allra första fasen i min nykterhet hade ganska mycket funderingar över hur månaden December skulle bli.
(Full)knökad som den är med en massa tillfällen då man bara "ska" dricka.
Men det ska gå bra. Jag har ingen som helst lust att offra det sköna lugn som har lägrat sig över mig och min familj. Njuter fortfarande av morgnar då jag vaknar av mig själv före klockan, fullständigt utvilad.
Det stora sömnbehov jag haft i många år pga alkoholen (och även efter de första veckorna) börjar minska och jag känner mig pigg ända till tio-tiden på kvällen. En tid då jag brukade däcka in i en sömn som var allt annat än återhämtning. Jag vaknade visserligen även då av mig själv vid fyrasnåret, men det var med ett ryck, svettig, törstig och ångestfylld... Varför skulle jag vilja få tillbaka det?

Här har jag kanske hittat EN anledning till varför det hjälper att skriva i forumet? Man påminner sig själv om hur det var och hur det är idag.

Riktigt skönt att du fortfarande finns här Berra och stöttar, det är starkt efter så många år.

Ja, jag hänger i alla fall på och gör dig sällskap över den här helgen, med kontroll, med välmående!

Buzzz

Tack Pellepennan! Du får mig också att tänka till (och skratta ibland). Den där korven, ja. Samma eller liknande som de har på 7-Eleven. Bara lukten av den gör att jag inte vill gå in i butikerna längre (mackarna slipper jag då jag saknar bil) och sedan ser man att andra människor väljer att stoppa den i munnen. Obegripligt! Men kanske är det som när jag själv har valt att hälla vin i strupen. Man tror att man inte har ett val? Vi har alltid ett val.

Nu ska jag välja att tömma lådor och duscha. Sista jobbhelgen på ett bra tag.

Fia

Godmorgon i Hobbithålan Pellepennan! Förstår dina rader om självvald isolering. Ibland behöver vi det och självvald ensamhet är aldrig ensamt. Om bara fler kunde begripa det så skulle nog världen vara bra mycket bättre.

Hjalmar Söderberg har skrivit så träffande om det.(och mt har citerat det flera gånger) Mycket tänkvärda rader, ska försöka hitta dem åt dig.

Dessutom är vi ju inte "riktigt" ensamma här framför våra datorer/telefoner. Hoppas du hittar en styrka och en lagomnivå som passar just dig i helgen!

Fia

det där plötsliga retliga och vridandet och vändandet var en del i processen till mitt uppbrott. Inget var trevligt mer, alla situationer som varit trivsamma var förstörda av alkoholen och det sätt han förändrades. Det tog lång tid innan jag förstod sammanhanget och det var först efter ½ års nykterhet (med vita knogar) som jag kände igen den man jag en gång började älska. Då kunde han igen möta mig i mina känslor och hantera situationer som väckte nån laddad känsla inom honom. Det såg jag först efteråt - när han "kom tillbaka" till sitt sanna jag.

Jag tror du har helt rätt i det du befarar - att han inte kommer att kunna låta bli spriten. Antagligen är han inte pigg på att söka hjälp heller - alkoholisters löften i det läget du beskriver brukar inte vara mycket värda. Tyvärr.

Om du inte håller fast vid vad du sagt ser han tydligt att det är tomma hot... och så flyttas gränsen för vad du accepterar och står ut med ett steg till. Hota inte med nånting som du inte är helt säker på att du tänker och kan genomföra. Följ inte med på sånt du inte vill och var ärlig med varför. Ta hand om dig och gör det bästa för dig! Ta makten över ditt liv. Det kommer också att påverka honom och det är hans val vad han vill göra med sitt liv.

Jag vet att det här är världens utmaning - låt det ta den tid du behöver. Skriv, skriv - det hjälper. Styrkekram / mt

och dricker té... mysigt med vovven som snörvlar lite / mt

Jag blir såå arg och ledsen! Vad han kan förstöra allting! Han har lovat att han ska sluta dricka och om han skulle dricka igen så skulle han söka hjälp. Han går ju och smygdricker jämt! Jag vet, man kan inte lita på en alkoholist men man hoppas ju ändå att kanske kanske menar han det.I kväll satt vi oss och skulle ta lite glögg med våran dotter. Då rätt som det är blir han så där arg o retlig över något som jag har sagt. Han vrider o vänder på det jag sagt så jag vet knappt vad det var jag pratat om. Jag trodde först att han skojade men insåg sen att han var allvarlig. Och nu drar det igång med alla julbord och hur ska det gå? Han kommer aldrig att låta bli spriten! I helgen är jag medbjuden på ett julbord men jag vill verkligen inte följa med för jag vet ju hur det blir. Hur ska jag göra nu ska jag säga åt honom att han måste söka hjälp eftersom han lovade det? Känns som jag måste stå på mig nu annars kommer det bara bli som vanligt igen. Men om han inte gör det då villket jag inte tror? Jag tror inte ens att jag vill leva med honom längre. 20 år är lång tid o det känns som att jag inte orkar mycket mer.Det är sant som du skrev mt att jag måste försöka ta hand om mig själv och inte lägga fokus på hans drickande. Jag ska försöka men det är så svårt! Kram

Inget sug, inget planerande, bara helg utan fyllånger...
Känns det konstigt?, det borde det inte vara, för det är som det borde vara, innan man blev beroende...
Imorgon ska jag köra två tjejer till jobbet som jobbar på grannfirman, de ska ha julfest..
Jaha julfest, det ger mig kalla kårar utmed ryggraden, Hujedamig som krösamaja skulle ha sagt.
Vi ska ha våran om en vecka, men på något sätt när det involverar mig själv numera så är jag inte rädd längre, jag vet jag fixar det, inget problem.
Men när man tänker på hur det en gång var, Hujedamig!

Stod och surrade med en hantverkare som hade varit ute och druckit öl kvällen innan, det gick inte i så många knop den dagen ska man säga.
Han såg sliten ut och påstod att det var sömnen som fattades honom, jojo sömnen...
Han berättade om alla nya ölsorter han hade testat, och vi pratade om alla gamla....
Försökte minnas alla smaker och berättade ur mitt minne, men men kunde bara känna sticket i munnen och kylan, inte den distinkta smaken direkt.
Ölrapen som hade en förnimmelse av....malt?, eller var det beskan, nej beskan satt ju i munnen liksom sötman, var det humlen som kom i rapen???
Jag blev minst sagt helt låst i mina tankar och tappade talförmågan, minnas minnas, hur smakade de mörka ölsorterna, sött?, kaffe? choklad?
Jag gav upp och nickade bara instämmande till slut och han upptäckte hur mitt intresse svalnade, vilket jojointresse han måste ha tyckt jag hade.

Samtidigt, vem bryr sig, är det viktigt??
Inte ett stort problem, saker som är viktiga håller sig kvar i mitt minne, i mån av plats.
Skickade iväg fimpen över den frusna gräsmattan, gick ner för trappen och lämnade problemet där det upptäcktes.
Jag kunde inte "leverera" ett fullgott tyckande hela vägen ut, hålla kvar en diskussion, utan gav upp.
Nederlag, nej knappast jag gav upp och höll inte fast i något där mina intressen hade tagit slut, det är ovant för mig, men nyttigt.
Förändringen i mitt inre pågår alltså fortfarande.
Vi kunde i alla fall förenas i vårat gemensamma tyckande att folk är som mest puckade när det dricker de dyraste sorterna när de är som fullast och kan tillgodogöra sig smakerna som sämst, de borde ha börjat med whiskyglaset för fyrhundringen istället för att avslutat den med den när pengarna var slut.
Ytterligare ett bevis för att man inte tar de bästa besluten när man tror att man är som smartast, alkoholen ljuger för oss om vår tillvaro.

Nu ligger man och väntar på att stormen Svenne ska göra sitt intåg under natten, det ska kännas extra mysigt att höra hur det viner utanför när jag själv ligger under ett varmt och skönt täcke, lite som den känsla man får när det regnar under natten när man ligger i ett tält.
Man förstår att man som människan är liten i naturens makter, men ändå känner sig trygg i sin tillvaro, det är stort det med.

Tryggheten över att veta att jag inte vaknar upp under morgondagen med dödsångest, det är nog ännu större..
Kontrollen över mitt egna liv har tagit sin början, jag har fortfarande en valmöjlighet att kunna ändra på det, men vem vill byta bort den möjligheten?

I morgon är det Fredag, jag mår konstant bra nu, och fortsättningsvis under hela helgen, jag har kontrollen, vilka gör mig sällskap med den vetskapen?

/Berra

Jag bäddar i ordning en madrass på golvet. Känns tryggt på något sätt, som när man var liten.
Soffan är ledig, om någon annan också vill sova över så går det bra. Kanske vill jag inte prata men nu när det finns en tv kan man ju somna till någon film. Säkert kommer jag att prassla med en chipspåse och smula ner, men jag städar upp i morgon. Min hund brukar snarka lite men det är bara att peta den i magen så brukar den rulla ihop sig till en något förnärmad boll.

God natt

♥

Hemma... Jaha, ett tillfälle till med alkohol avklarat. Fick en konstig känsla, när det fanns en vinbox och öl framme, kände en lockelse av själva boxen, men inte av vinet som dryck. Mer som att boxen sig är ett föremål som skickar signaler till min hjärna. Kan inte förstå själv att jag inte var sugen på att dricka. Nu var vi ju flera som körde och det underlättar kanske, men ändå. Sådana saker har inte avhjälpt suget innan. Har jag kört, så har jag hällt upp vin när jag kommit hem, för att,kompensera för att jag avstått tidigare. Skön känsla.

Kommer på fler saker att vara nöjd över (med nykterheten):
- behöver inte tänka imorgon att jag var vinpratig ikväll
- behöver inte tänka att jag hade velat fylla på mitt glas en gång till men inte gjort det, eftersom det skulle kunna tyda på att jag dricker för mycket
- behöver inte känna mig dum imorgon och undra om det var någon mer som tog ett glas till hemma
Ja, det finns fler saker, men det får räcka med de här ikväll.

Tänker på det som Weekend skrev i sin tråd, om att rekommendationen är att hålla uppe 90 dagar för att bryta hjärnans mönster. Har också läst det någonstans här på forumet, men tycker att det låter som en kort tid. Isf skulle jag kunna bryta min nykterhet i mitten på januari, och vad har jag hunnit ändra då? Klart att jag har visat för mig själv att jag klarar mig utan alkohol i tre månader, men det är en kort tidsperiod, där det är många situationer och personer man inte hunnit träffa. Jag vill fortfarande inte sätta upp några tidsgränser eller yttre ramar för min nykterhet, men i smyg tänker jag att jag vill vara fri från alkoholen under en lång tid.

Imorgon är det fredag, och jag ska träna på em. Inte längre för att jag känner att jag behöver ha något inbokat för att mota bort vinsug, utan för att det känns bra att starta helgen med ett träningspass. Skönt!

Nu är det sovdags, med vinden vinande utanför... Hoppas vi inte blåser bort!
God natt!

kraft, kärlek och styrkekramar / mt

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ :) / mt

... när jag såg ditt inlägg trodde jag att jag läste i någon annans tråd *generad* Tack för en fin komplimang!!

Ja, nu får det f*n räcka: vi sitter på möten och han vräker ur sig allt han tycker om mig och jag lider, jag hör hur illa han tycker om mig, hur mycket han tycker att jag förstört i hans liv, hur han vänder på det jag säger och jag är så rädd att jag skakar, att hjärtat håller på att ömsom stanna, ömsom hoppa ur kroppen, men jag försöker möta hans blick, jag står på mig så gott jag kan och jag känner mig så stark och så galet nöjd att jag inte har backat denna gång!!!!!! Fattar ni - för första gången så står jag på mig!? Alla gånger som jag varit nära att anmäla så har jag backat av rädsla, och sedan ångrat mig så oändligt, men denna gång har det blivit en utomståendes anmälan, men jag står på mig, jag tar chansen till någon slags upprättelse. Oavsett vad som händer eller vad utredningen visar så har jag äntligen stått upp för oss, och han får inse fakta - nu kan han inte längre hota mig! Känns gott!!! (eller: hota kan han ju, för han ser ju att jag blir rädd, men det biter inte så bra som förut...! Heja mig!!)

Och - imorgon är det dags, imorgon får jag nycklarna till mitt hus! Är så glad att jag skulle kunna skrika ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Kram

Hej Monami! Jag tror att det blir bra att trappa ner för då får du mindre negativa biverkningar.Du ska se att allt ordnar sig!

Hej Pellepennan! Visst är det skönt när man känner ett behagligt lugn! Var hos en kompis o fikade,hon ville bjuda på glögg men jag sa nej tack o det kändes så skönt jag känner just nu att jag vill inte ha något alkohol utan jag vill ha verkligheten att veta vad jag säger o gör.hon frågade varför o jag sa bara att jag inte var sugen,vågade inte säga sanningen!

när jag skrev ett inlägg till en medsyster insåg jag att i denna stund är det tre år sen jag åkte till ett evenemang och bad mannen lova att vara nykter när jag kom hem. Han lovade och har berättat senare att omedelbart jag stängt dörren började han dricka. Det märktes minsann när jag kom hem ett par timmar senare. Den natten bar jag ut det mest nödvändiga till bilen och på morgonen for jag till min vän. Om detta har jag skrivit många gånger här.

Nu sitter vi och mår bra i varandras sällskap medan stormen viner utanför. Man kan förändra sitt liv / mt