Senaste kommentarerna i forumet

Att du fått stressutslag över hela kroppen. Hoppas de ger med sig.

Instämmer med Fia, fortsätt du att tjata om ditt. Här finns folk som läser.
Själv kommer jag att inte att vara så mycket på Forumet den närmaste månaden. Reser snart till Sverige, tusen saker som ska fixas innan och i Stockholm lär det inte bli av.

Gläder mig åt att du har haft och förhoppningsvis fortfarande har dina barn hos dig!
Sköt om dig!
Varma Styrkekramar till Dig!
Tanten

Jaha, det hjälpte lite att läsa här. Det gör det oftast. Se att jag inte är ensam i denna stundtals fullständigt obegripliga värld. Min doktor har tagit semester och jag kommer inte att få någon psykoterapilight på nästan två månader eftersom sen ska jag resa.

Men jag har er och jag har min kickboxning. Jag har börjat tänka om och se vad jag har istället för det jag "missar". Men det är långt kvar. Jag är fortfarande ofta arg och den ilskan tär på mig eftersom jag är för väluppfostrad för att släppa ut den. Idag sätter jag mina sparkar på ca 1,60, en arbetskollega som kallade mig "lilla gumman" igår. Jag är inte dum och jag ser var problemet ligger. Hos henne; Jag står för allt hon avskyr. Vi är jämngamla men jag är snygg, hon är plain. Jag är smal, hon är mullig/tjock. Jag är normalbegåvad, hon vet ingenting. Jag är kall, hon är en bullmamma. Jag är stundtals rolig, hon gnäller och försöker stjäla energi. Men ändå blir JAG stött. Inser att det är missbrukaren i mig som talar, som alltid tror att jag inte duger. Men det är inte sant. Jag duger, inte perfekt, men jag har bra råmaterial att bygga på och det ska ingen avundsjuk surkärring kunna ta ifrån mig. Så idag ska du få på käften S, även om det bara blir mentalt.

FighterFia

Godmorgon i hobbithålan! Det är så konstigt för att redan för ett år sedan när jag ramlade in på forum så kände jag lite "Sagan om ringen"-vibbar. Lyckades lista ut de flesta figurerna här. Men aldrig Frodo, trots att jag insåg att jag var en av hans korkade vapendragare. Nu har jag hittat Frodo.

Livet slutar aldrig att förundra. Nu lite Hjalmar Söderberg; "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet". Den kan jag ta till mig, du med kanske?

När det gäller matbiten - som du och m-m har diskuterat - så kan jag delvis instämma. Jag och mannen gillade att "äta gott" både hemma och på krogen. Tjena, i vårat fall förskönade vi drickandet och hade lika bra kunnat äta pulvermos så länge det serverades med vin. Nu har jag däremot börjat intressera mig. Tycker om att äta gott och att äta kvalite istället för kvantite. Men tyvärr är mina dagar i saluhallen lätträknade nu förtiden då det var mannen som stod för ekonomin. Som singel bli det mest Coop och jag läser deras prisblad för veckan ;-). Inte alltid "fiiin" mat (Jag ska nog ta Östermalmskärringen ur mig med) men drycken är lätt. Inget planerande, inget tänk. Bara ställa vattenkranen i köket på blått och låta forsa ner.

Hoppas din brunch gick bra!

Kram Fia

Godmorgon NyMan! Vilken fin film, så enkel, så självklar (mt's närstående) när man får se det presenteras så där. Tämj den svarta hunden och pussa fanskapet på nosen. Mig hjälpte filmen och jag kommer nog att se om den flera gånger. Sparad i favoriter nu.

När det gäller en sång i vintertid så tror jag faktiskt att det kan bli bra mycket bättre än min idé om en julvisa. För vi är ju inga jävla tomtar längre, eller hur? Ser fram emot vintertexten.

Kram Fia

Hej m-m! Den där blääk-känslan, tror du inte att den kanske kan vara årstidsbetingad? Inte snön och kylan - för det har jag fattat att vissa människor (jag är inte bland dom) uppskattar, men det ständiga mörkret? Att inte ens på de få timmar dagsljus vi har inte få se solen utan bara en grå massa. Jag kan ha fel i ditt fall, men jag vet att i mitt eget fall så påverkar ljuset - eller frånvaron av det - jättemycket. Rent generellt så tror jag att vi alkisar är lite "känsligare" än folk i allmänhet. Sämre på att ta motstånd och att engagera oss för det sociala spelets skull - för att man ska. Så då tog vi till flaskan.

Jag har också dagar då jag tycker att allt annat förutom jag själv är obegripligt och att det är jobbigt att jag måste "spela" med. Tycker att mina arbetskamrater är en samling lågintelligenta, trista muppar som jag har blivit sammanföst med. Sen familjelivet då? Förstår att det är tufft, inte lika lätt att hänga av det på en krok i den mentala hallen.

Jag har inga råd mot blääk, men jag VET att du gör rätt att ta den lilla energi du har och fokusera den på dig. Tror också att det kommer att bli bättre. Precis som du ananr kanske inte i Januari efter "ledigheterna" men framemot vårkanten.

När det gäller att vara snäll på jobbet så tror jag inte på det riktigt. Du kan gott visa upp den riktiga m-m. Jag ryar som fan på jobbet ibland, men ingen tycks ta illa vara så länge man inte ger sig på en annan eller tredje person. Utan hojta för dig själv och sparka på möblerna när det känns tungt. Det underlättar faktiskt.

Fia

Lägger in den här som en påminnelse om hur jag måste hantera min själ och min tid för att kunna må bra med mig själv i mitt liv.

http://www.upworthy.com/what-is-depression-let-this-animation-with-a-do…

Kanske någon annan känner igen sig på något sätt? Min svarta hund dyker upp ibland och då klappar jag den på nosen, håller hans tunga huvud i mina händer och säger: Jag är inte rädd för dig! Kom här så ska du få en kram!

Och det samma till Er andra!/NM

PS. Har börjat på något som kan liknas vid en sång i vintertid, Fia. Kan det kanske vara något?

Tack för din kommentar. Ja visst har även han problem med alkoholen.
Vi har ju druckigt ihop i många år. Ingen bra kombination, i början
gick det bra men det eckalerade med åren. Vi pratade i går och han sa
själv att det var dumt och har lovat mig en vit jul inomhus alltså.
Sedan pratade vi om den nedåtgående spiralen som har blivit till av för
mycket av det goda. Han drack ur resten av dunken igår, men jag var inte
ens sugen. Jag är ju skiträdd efter det som hände i september, man har
ju bara detta enda liv. Nu låter jag som en predikant. Idag måndag blir
det nya tag för mannen, är så egeistisk och tänker tur det inte är jag
som ska bryta av. Man vet ju hur jäkligt det varit.
Visst varje dag är inte på topp, men så är ju livet man får ha lite
tråkigt ibland.
Hoppas det går bra för dig.
Ha en skön dag
Konstnären

Jag vill bara tala om att jag känner igen mig så i nästan allt du skriver.Vi måste försöka att vara starka och inte låta oss tryckas ner mer! Det är så svårt ,jag vet det. Men det är inte det här livet vi vill leva,eller hur? Hoppas din man tar imot hjälp! Min har inte kommit så långt än:( styrkekramar!!

och det fanns mycket nyttigt där! Tack!
Sitter i soffan nu, och är ganska nöjd och lite förvirrad efter denna dag... Har haft två av barnen samt äldsta dotterns sambo här på middag. Är märkligt nöjd. Trevliga samtal, god mat, allt helt NORMALT. Så konstigt och annorlunda för att vara här. Svärsonen har varit "portad" här sen i somras pga något min sambo fått för sig att han har sagt. Ständigt detta att döma ut människor och tvärt bryta kontakten. Antingen är en person svart eller vit. Och vita har det börjat bli väldigt få. Det finns nästan ingen vi kan umgås med längre. Men nu ville han sträcka ut en hand och göra allt bra med dottern och svärsonen. Det gick jättebra så det känns ju väldigt bra för mig såklart. Det har varit så jobbigt under den här tiden. Det har självklart varit något som både jag och min dotter har lidit mycket av. Särskilt hon. Och jag har skämts. Skammen återkommer och går som en röd tråd genom mitt liv och min tillvaro. Den är en ständig följeslagare.

Han vill också försöka närma sig min familj igen. Han har hotat dem till livet en gång för ca ett år sedan och de har inte velat ha något med honom att göra sedan dess, vilket jag förstår. Det har med hans humör och gränslösa uttalanden på fyllan att göra. Det är sån han har varit. Och sånt jag har accepterat. Jag har hela tiden tänkt och trott att han inte "är sådan" på riktigt. Jag har sett andra sidor. Mjuka, romantiska, ömsinta, omhändertagande och empatiska sidor. Visst, det finns ett hett temperament men när han dricker blir det tusen resor värre. Det uttalandet kom en gång när han druckit kopiösa mängder under en lång period. Han höll mig vaken på nätterna för att han skulle prata. Jag blev rädd då och lämnade honom. Berättade för mina syskon vad han hade sagt. Gick tillbaka efter flera veckors bönande och löften. Skammen igen. Skulden för att det var mitt fel att min familj tog avstånd. Det var ju jag som hade berättat för dem, hade jag inte gjort det så hade de ju inte vetat. Mitt fel. Jag var löjlig och ville bara ha uppmärksamhet och att folk skulle tycka synd om mig, enligt honom. Skammen igen. Skulden. Allt sånt som har hänt vill han inte prata om, tycker inte att vi ska "älta" sånt som har varit. Om jag tar upp det så frågar han om jag vill sänka honom, ge honom dåligt samvete... Men jag vill bara att han ska förstå hur jag har upplevt det. Nånstans så vill jag att han ska veta och förstå. Jag tror jag behöver få förmedla om det ska vara möjligt för oss att gå vidare. Men frågan är om han kommer till det stadiet av ödmjukhet inför hur vi i hans närhet har upplevt det. Det kanske ligger långt fram i hans tillfrisknande. Om det nu blir något tillfrisknande... Han har så mycket att jobba med för att kunna bli frisk att jag undrar om det ens är möjligt.

Vad är det som händer nu? Menar han allvar med att försöka gottgöra/ställa till rätta? Är det uppriktigt och ärligt? Jag vet inte. Jag förstår inte. Det här är nytt för mig. Jag tassar fortfarande på tå, överväger noga vad jag säger och hur jag ska vara. Jag litar inte på att det här är på riktigt. Om det är det, så är det ju bra. Älskar jag honom? Vill jag leva med honom? Kan jag se en framtid? Hur skulle den se ut i så fall? Jag vet inte! Jag vet inte någonting! Jag har inga svar.

Men det ger mig otroligt mycket att läsa här, skriva här, ta del av era svar och reflektioner på mina inlägg, ta del av era erfarenheter. Stort tack till er som ger så mycket av er själva! Det här är verkligen en process och era frågor och tankar hjälper mig framåt.

Ja, jag ska väl försöka göra någon slags summering av veckoslutet och helgen.
Får alltid en bra känsla efter att ha plitat ner några rader här.

Var som vanligt ute och knallade en sväng i veckan, det har blivit en rutin som jag trivs bra med.
Jag funderade återigen över när det hela startade, dvs när inträffade "The Decisive Moment"? Alltså, NÄR lade jag grunden till mitt beroende?
Skrev förut i tråden att det inträffade i 35-års åldern, men när jag tänker tillbaka tror jag det var betydligt tidigare. Vet inte varför jag tycker det är så viktigt för mig och jag antar att absolut ingen annan är intresserad av detta, men jag skriver ändå...

Det jag kom att tänka på när jag knallade omkring var en period i slutet av sjuttiotalet då det var stadig utgång på helgerna och (för att samla mod för kontakter med det motsatta könet?) då dracks det friskt.
Låten som gick på repeat vid den tiden var Magnus Ugglas "Varning på Stan". Texten gick ju rakt in i våra tonårshjärtan! F_n vad häftigt!

"Varning på stan för nu kommer vi som hållit i gång hela dan
vi ska supa och slås och ragga brudar förstås då ere draget i stan
och vi e fulla som fan wov wov wov wov"

Kunde ju inte stämma bättre med hur vi hoppades att kvällen skulle bli, ja utom det där med att slåss förstås, ingen av oss var särskit benägna att ägna oss åt det.
Resten däremot, särskilt det där med att supa hela dan... Ragga brudar gick nog heller inget vidare eftersom vi mest riktade in oss på supandet och "draget",
Det här sättet att leva pågick 1-2år och tog slut ganska hastigt då jag faktiskt träffade en tjej som senare kom att bli min Fru. Jag var då som nu riktigt trött på eländet och orkade helt enkelt inte hålla på längre.
Helt alkoholfri blev jag aldrig, men det lugnade ner sig till något som kanske kan benämnas normaldrickande, om det nu finns något sådant.
Men, på något sätt så kom suget tillbaka efter att barnen blivit halvstora och eskalerade sakta till ett drickande som var VÄRRE än det jag pysslade med i övre tonåren.

Tja, jag vet som vanligt inte varför jag skriver detta eller vad jag hoppas få ut av det? Men kanske det är bra att få ner det ändå, kanske klarnar det längre fram, och jag kan gå tillbaka och läsa?

Slutet av veckan och helgen har varit bra. Den första exalterade glädjeyran över nykterheten har väl mattats något, men jag känner en otrolig ro och ett stort lugn fortfarande.
Vakna nykter & pigg är som sagt en stilla nåd.
Mina vandringar har blivit längre och längre. Det har gett lite utslag på vikten och det känns också skönt.

Ha det! Buzzz

det kan man undra. Jag tycker verkligen att det är roligt att laga god mat med förrätt på helgerna, och att kombinera med gott (vin eller öl) att dricka till. För några år sedan var inte det några problem, då jag/vi kunde köpa en liten flaska vin till förrätten och en annan till huvudrätten. Det är sista åren som det istället blivit boxvin till både för- och huvudrätt. Vet inte riktigt hur och varför det ändrade sig. Bara att helt plötsligt (?) var det viktigt att det verkligen fanns alkohol hemma för alla lägen. Och att första glaset hälldes upp tidigare på em/kvällen på helgerna. Känns som att så mycket tid har gått till alkoholen, kan bli ledsen när jag tänker på det. Vilket slöseri på livet.

Mitt mående är verkligen dubbelbottnat nu, som jag säkert skrivit om 10 ggr innan. Mår bra fysiskt och min självkänsla om drickandet känns ju bra. Men har ingen motivation till jobbet, och många andra måste-saker. Känner mig som en barnunge som bara inte vill! och får verkligen tvinga mig upp och iväg varje dag. Ser verkligen fram emot ledigheten som är på gång, samtidigt som jag är rädd att jag kommer att känna mig lika omotiverad och trött när jag kommer tillbaka. Inte te ut något i förskott, en dag i taget, jag vet, men det känns så blääk nu, så jag vet inte.... Känns inte som att energin räcker till för att både ta hand om mig själv och familjen och jobbet nu. Och just nu prioriterar jag mig själv, och har ingen ork till det andra.

Jaja, helgen har iaf varit mycket bra, och imorgon är en ny dag och ny vecka... Nu dags för glögg och pepparkakor. Kan jag behöva så att jag håller mig snäll imorgon på jobbet...

Jag tycker du är stark som kunde avstå från vinet igår. Tänker faktiskt när jag läser ditt inlägg, att vem har störst problem - du eller mannen? Med tanke på att du var så dålig i september förstår jag nog inte att han kan dricka något vin ensam hemma med dig, jag menar att det som hände dig borde varit en tankeställare även för honom. Men det är bara mina tankar, jag har ingen rätt att ifrågasätta honom. Tycker din lista var bra och visar att du är på rätt väg!

Har sedan sist följt ett egenkomponerat "nedtrappningsprogram" där jag i förväg bestämt vilka dagar det var ok att dricka och vilka som skulle vara a-fria. Bestämde också utifrån det nuläge vi haft vilken dag som var sista dagen för intag tills bebis kommer. ( dotterns, för den som ej läst allt! Vi ska passa storebror då lille nytillskottet kommer, femte barnbarnet!) Det har fungerat bra och i torsdags hade jag min sista vinkväll på ett tag, får se hur länge.
Så idag är tredje helnyktra dagen och jag känner inte någon abstinens och inget sug.
Om något så känns det skönt att inte behöva grubbla över om jag ska eller inte, just nu ska jag inte! Inte ens något att fundera på, och det ger mig vila.
Jag tror inte det varit så bra för mig att läsa så mycket här och grotta in mig i alla andras problematik.
Jag märker att det blir för mycket så att jag tar på mig andras känslor och faktiska verklighet och tror att den är min, fast den inte nödvändigtvis är det. Jag är expert på att bära andras känslor, identifiera mig med andra, influeras av andra, ta på mig andras liv och tappa mina egna gränser. Därför har jag kanske problematiserat detta för mig själv mer än nödvändigt, vilket i sin tur medverkar till att jag tror att problemet är gigantiskt och att jag aldrig kommer att klara det. Att jag blir tankefixerad vid alkohol fast det inte skulle behöva vara så.
Jag tror faktiskt nu, just idag, att det här kommer att bli bra.
Blir det jobbigare än jag tror vet jag vart ni finns och vart jag kan komma och få stöd!

..att jag skulle försöka analysera mina drömmar, som ibland brukar ge mig otroligt svettiga nätter.

Det är ofta jag vaknar upp på nätterna av olika sorters mardrömmar där jag befinner mig i alla möjliga och omöjliga besvärliga situationer.
De säger att hjärnan bearbetar dagens intryck och sorterar in dem i sina färdigbehandlade fack, inte alltid blir de återupplevda på rätt sätt utan det kan bli en paralellsituation som med fantasins hjälp drar iväg till något som är helt oförståbart.
Tanken är väl att hjärnan ska förbereda sig på olika situationer så att man tar rätt beslut i framtiden, de som inte är upplevda ännu kanske?

Många av de mest konstiga mardrömmarna är sådana som bygger på vad jag har gjort och möjligen KAN ha gjort på fyllan.
En upplevelse var en fortsättning på en fyllegrej en kollega berättade för mig, det var två killar som var på väg hem från krogen,
de hade fått för sig att det skulle vara kul att sparka sönder backspeglarna på bilarna en efter en på den gatan de var på väg hem på.
De hann med 15-20st bilar och blev senare också anhållna och dömda för denna skadegörelse, där kan man snacka om fylleångest.
Speciellt när varje backspegel kostar runt 3-5000kr att reparera om det inte blev lackskador dessutom.

Jag satte mig in att jag var en av dessa killarna, och hur jag snabbt nyktrade till när jag upptäckte vad jag hade gjort,
och hur jag försökte springa ifrån polisen som jagade mig med blåsljusen genom natten, jag förstod att det skulle gå mig illa om jag åkte fast,
och om det fanns någon som kunde känna igen mig av de vittnena som hade sett hela skadegörelsen...
Jag sprang och sprang genom de små tvärgatorna hela tiden förföljde skuggan av mig själv i det blinkande blåljuset...

Vaknade alldeles matt och uppjagad, med en puls på tvåhundra, minst!
Det tog flera minuter innan jag förstod att det bara var en dröm, men den var så verklig att hela kroppen fortfarande befann sig kvar i jagandet.
Täcket hade klistrat sig fast runt vaderna av svetten och jag tittade upp i det mörka rummet, blinkade det ett blått ljus ifrån fönstret tro?
Hur hamnade jag här i sängen, ringer det på dörren????

Låg och sparkade en halvtimme klarvaken i sängen, livrädd att återkomma till samma dröm igen, tänkte på en oskyldig disneyfilm bara för att lura hjärnan att finna ett nytt drömspår, skulle det funka?

Dessa fylldrömmar var betydligt vanligare förr, när jag drack, idag handlar de inte lika ofta om alkoholrelaterade mardrömmar.

Men i natt hände en läskig sak, gick och lade mig i tid efter brakmiddag hos grannen, proppmätt..
När jag låg på sidan tryckte maten i magsäcken på en del av vagusnerven, det är den "oroskänslan" som startar i magen och kan orsaka magsår om den får ta för mycket av ens tid vid stresssymptom osv.

Genast började hjärnan att söka efter olika jobbiga situationer som den kunde relatera till just den stressen ifrån "magkänslan",
hur sjukt som helst, jag var ju fortfarande vaken och jag märkte hur hjärnan jobbade och jobbade med att finna något "elakt" att börja nysta i till en början på en mardröm, men sluta nu skrek jag inom mig, lägg av!, det finns inget att "straffa" mig med längre, lägg ner jävla tankar!

Jag fanns där och var fullt medveten om vad som höll på att hända innan jag föll in i medvetslösheten, okapabel att avbryta mina tankar.
Fan vad läskigt tänkte jag, bara för att magen full av mat låg och tryckte på en nerv i magen, kanske sura uppstötningar var på gång?

Vände på mig och ploppade öronen fulla av musik med hjälp av mina hörlurar, trycket försvann från nerven och jag började genast fantisera mig in i hur den här låten skulle gestalta en del av mitt liv, fantasin var på väg åt ett helt annat håll, och den blev en fortsatt god natts sömn.

Tidigare i mitt liv så var ju nästan alltid magen full av olika alkoholhaltiga drycker nedsköljda efter chips, ostbågar och salta pinnar.
Det var nog ett "tryck" i magen av det, som bjöd på en hel del läskiga drömmar...

Så ni som undrar, jo det blir bättre sömn när man har slutat dricka alkoholen, och inte lägger sig med full mage varje natt.

/Berra

Redan inne på tredje dagen utan alkohol och jag känner mig jättestolt över det. Visst längtar jag lite efter det och suget känns emellanåt, men min efterlängtade lilla valp tar så mycket tid och är så rolig att jag inte hinner fundera så mycket. Det är att torka kissepölar från golvet och springa ut titt som tätt och försöka lära henne att kissar gör man ute. Första natten gick riktigt bra och jag behövde bara gå ut en gång vid tretiden på natten för att lilla vovven skulle få kissa. Då var det skönt att inte känna ångest över att jag druckit en massa vin på kvällen. Hoppas och tror att detta var ett riktigt bra tillfälle att sluta med alkoholen.

Har inte kunnat skriva något sedan i torsdag, då både dator och TV
varit ur funktion på grund av stormen Sven som den heter.
Det går upp och ner i går var inte så bra då min man drack vin.
själv avstod jag tänkte på min ångest som kommer som ett brev på posten.
Men det var som något klack till i mig när jag så boxen. blev stressad
på något vis triggade igång något. Men det var uthärdligt när jag såg
mannen efter ca 6 glas, rödögd, gråtmild, tjatade om samma saker, vinglade
till lite lätt när han skulle på toa. Jag gjorde mig en lista på
nackdelar med alkohol. Den ser ut så här
Han blev ful, och även jag blir ful när man dricker
Han ville bara ha mer och mer, och även jag vill bara ha mer när jag börjar
dricka.
Ringer och gaggar med folk, gör även jag.
Vaknar framåt nattkröken med ångest och oro.
Nej det får vara för min del det är ju 3 månader nu på tisdag och det ska
inte sabbas.
Må bra alla
Konstnären

fundera vidare :

http://www.spelbehandling.se/hjalp-till-anhorig/

http://www.al-anon.se/

som det är och vad du vill !
Hur soc kommer att agera går inte att säga för det skiljer så oerhört mycket bland Sveriges kommuner. Får du en hjärtattack så får du bra vård omgående men är du sjuk i beroende så varierar det från behandlingshem ner till att du skickas hem med piller och orden "Ta det lite lugnare".
Beroendevård i Sverige är inte på långa vägar likvärdig vilket medför att det i vissa kommuner dör mångdubbelt fler i sviterna av beroende än i andra. Men den statistiken kommer nog aldrig att lyftas upp i ljuset.
Kommuner i södra Sverige samt Stockholm är mycket bättre på att vårda sina patienter. Kunskapen är större där.

Generellt är det bäst om du är ärlig och öppen och visar att du verkligen vill förändra ditt liv. Gå gärna på AA som är en del i Minnesotas "medicinering".

Den sista "morgonen" (mitt i natten) på en dryg månad som jag behöver ge mig ut i svinottan se en del av konsekvenserna av Stockholms nattliv. Igår morse stötte jag på en pingla i 30-års åldern som hade valt att gå ut barbent! Hon såg ut att må mindre bra klockan 6 på morgonen. Ensam i sina high heals i tunnelbanan. Tyckte så synd om henne, men blev lite tröstad av att hon säkert i alla fall slapp att bli våldtagen på vägen hem från t-banan. Våldtäktsmännen på förorternas och stadens promenadvägar lyser nog med sin frånvaro i denna tempratur. Alltid något!

Själv vaknade jag en timme "för" tidigt nu i natt. Ser det bara som positivt då jag hinner med en lång morgonfika. Motivationen att ge sig ut i morgonkylan är dock inte på topp. Det ÄR för kallt. FylleFia hade säkert hittat en maginfluensa eller ett migränanfall att skylla på en sån här morgon. Ett snabbt sjuksamtal in till jobbet och sedan vin för att dämpa ångest och skam.

Ett framsteg; Fick precis ett samtal från mannen som också var vaken. Han var vaken av den "vanliga" anledningen. Dålig sömn på grund av för mycket av det "goda" i går kväll. -Jaha, ska du medicinera nu då? Undrar jag. - Nej, du Fia! Jag ska hämta dig efter jobbet och sen ska jag bjuda på en nykter brunch!

Jag blev så glad. Nu vet jag att en nykter brunch innebär en eller två öl för mannen, men det stör mig inte. För mig brukade en nykter brunch innebära ett antal Bloody Mary.

Nu lådor, dusch och många minusgrader. Funderar på att köpa mig en dunjacka till vintern.

Fia

är nog vad jag känner, till viss del i alla fall. Det är så svårt att förstå det där att man å ena sidan rent intellektuellt förstår hur illa det är och vilka beslut man behöver fatta och å andra sidan inte klara av att genomföra det! Skuld, skuld , skuld och massor av skam är vad jag känner. Jag till och med distanserar mig till mig själv! Som om det inte är mig och mitt eget liv det gäller!
Spelberoende. Han spelade bort 8000 i torsdags. Noll på kontot. Fick låna 1000 kr av min bästa vän, så vi skulle ha någonting i helgen. På tisdag får han in betalning från en kund. Såg på kontot nu att 6000 kommit in igår, en utbetalning av vinst från spelbolaget som han berättat tidigare att han väntar på. Han har inte berättat för mig att de kommit in och nu kollade jag kontot och såg att han spelat bort allt! Jag vet inte hur jag ska få honom att fatta att det här också är ett missbruk/beroende. Har försökt prata med honom flera ggr men han slår ifrån sig totalt. Han spelar för att dämpa ångest, att det är kul och att han får en rush av det, säger han. Hör han inte själv vad han säger?? Suck. Jag har dock inte sagt ifrån att jag inte accepterar det, och det borde jag kanske ha gjort. Får ta det också. Ska dra ut kontoutdraget och göra en sammanställning och visa honom svart på vitt hur mycket han har spelat bort de senaste månaderna.

Annars har det varit ganska lugnt och skönt den här veckan. Det gör sån skillnad bara alkoholen inte finns med i bilden. Men jag litar ändå inte på att han verkligen kommer gå till beroendecentrum. Tänker att han kommer dra nån vals att han inte fått någon kallelse, som jag tror att han gjorde förra gången. Ska vänta till måndag, har han inte fått nån kallelse då ska jag be att han ringer. Tänker kräva att han gör det, det är mitt villkor att han inte tänker försöka på egen hand den här gången. Väljer han oss så väljer han också att ta emot hjälp. Tänker vara tydlig med det. Det är så lätt även för min del att tycka efter en kort period att det är lugnt och att man inte orkar tjata eller att det inte behövs för nu är det ju bra...

Han ska på anställningsintervju på tisdag. Tror inte att han kommer att få jobbet, men om han får det har han tänkt att skaffa en liten lägenhet i en annan stad, 15 mil härifrån. Har inte sagt nåt om det. Hade det varit för några månader sedan så hade jag blivit ledsen och bett honom avstå, men nu tänker jag bara att visst, då kan han dricka varje kväll och söka bekräftelse från andra (har hänt OFTA förut) helt utan inblandning från mig. Men då finns jag heller inte kvar. Och det kanske är hans sätt att få distans till mig. Då får det vara så.

Jag vet inte om jag älskar honom. Om jag inte gör det, vad är det då? Sympati? Jag förstår inte... Hur kunde jag fastna i det här? Hur kunde jag? Och varför, varför är jag kvar??? Vad är jag? Jag skäms så fruktansvärt! Både inför mig själv och min omgivning, men mest inför mig själv. Jag är inte värd att kallas mamma. Jag har inte gjort mitt jobb som mamma. Innan jag träffade honom så satte jag dem alltid i första rummet. Som en gökunge kom han och knuffade undan dem, en efter en. Känns som att jag förlorat allt.

Hemma från krogen redan vid halv nio. Mitt första restaurangbesök utan alkoholhaltiga drycker på kvällstid sedan... Ja, frågan är om jag någonsin varit i det läget innan? Har ju blivit taxi hem eller någon annan har mest kört. Jag har ju aldrig anmält mig frivillig direkt.
Ingen var direkt hungrig så menyn blev inte lång. Intressant var att välja mat utan att ta hänsyn till dryckesvalet. En helt ny situation att läsa ett urval och ställa sig frågan vad man är sugen på, för vad är man sugen på? Det var faktiskt som att gå på restaurang lite för första gången.

Nåväl besöket blev ganska kort, och eftersom jag inte skulle ha något mer vin efter maten - som jag annars gärna beställer in - så blev det ingen ost heller. Vi släntrade istället hemåt i snålblåsten, och ungarna fick köpa några godisbitar, så även jag :-)

Nu sovs det redan här i huset, och runt omkring i lägenheterna festas det. Man hör det ganska tydligt, och man vet att om en halvtimma blir det lugnare, då dom flesta drar vidare ut i nattlivet. Och det är faktiskt inget jag saknar ;-) Blir ganska skönt att gå upp imorgon bitti. Brygga lite kaffe och kolla på morgon Tv eller så. Sedan Brunch, men då är det faktiskt inte svårt för mig att säga nej. Det var värre igår och idag.

Trevlig andra advent!

Och varför lägger man upp en meny eller en hel kväll som man gör? Faktiskt ganska intressanta funderingar som lite "påtvingat" kommer till en i nykterhet. För mig har det oftast varit enklare att ta fram dryckerna än att klura ut hur menyn ska se ut. Kanske en liten sorbetkula mellan rätterna för att fräscha upp smaklökarna, men vad ska vi då dricka till det? Man hör ju själv hur det låter... kanske en skvätt vodka eller så?

Trevlig myskväll!

Tack adde! Ska träffa soc nästa vecka för utredning, låg inlagd för avgiftning första tre dygnen efter jag tog antabus då jag fick besvärliga abstinensbesvär. Sjukhuset har kontaktat soc som nu vill träffa mig. Hur ska man lägga fram det för soc om man vill bli skickad till ett behandlinghem? Är det svårt att bli beviljad av soc? Vad bör jag tänka på inför mötet?

Och så här dags hade jag tidigare definitivt varit inne på andra glaset vin, och säkert någon öl uppdrucken också. Hade lagat förrätt och druckit något glas till det, sen varmrätt med mer vin. Nu känns det som att middagarna med förrätt osv var ett sätt att få en ursäkt att dricka lite mer. Precis som att då har man ju inga problem, det hör ju liksom till med ett glas vin till god mat. Vi äter god mat nu också, men nu är det maten som är viktig och inte nödvändigtvis det som är i glasen. Känns skönt.

Och när Downton Abbey börjar är jag fortfarande klar i knoppen. Bara en sån sak... Behöver inte fundera på vad som egentligen hände förra avsnittet, och känna mig dum när jag frågar maken... Känns också skönt.

Hoppas ni andra också har en bra och nykter lördagskväll i decembermörkret.

Kan bara trösta dig med att det blir bättre. Tyckte mina första nyktra fredagar var pest. Nu känns de helt ok. Håll ut.
/m