Senaste kommentarerna i forumet

Och hoppas att allt går bra med valphämtningen idag. Tror att det kommer att bli bra för dig, att ha något att fokusera på de här första nykterhetsdagarna.
Lycka till!
/m

Har mycket svårt att bestämma mig idag om det är en bra eller dålig sak att känna sig som en utomjording i advents hetsen. Påminnelserna finns överallt, men det kanske bara är jag som upplever dom som så starka. Just hemkommen för att ordna inför kvällen, och jag vet att det kommer att gå bra! Även om jag slits fram och tillbaka, så har jag motivationen. Jag vill gärna en dag komma till punkten då jag känner att jag inte väljer bort något, som så många beskriver det. För övrigt är det som Alkoholhjälpen är en barometer på hur mycket ångest det just nu finns i landet. Så här dags på lördagen är det inte många inne. Brukar vara fler söndag efter lunch....

En fin lördagskväll till er alla!

gärna till exvis Aleforshemmet eller Nämndemansgården eller något annat ställe som har Minnesotabehandling. Eller läs på på deras hemsidor. Oftast räcker det med 29 dagar men ibland kan det behövas sk halvvägshus där behandlingen fortsätter med antal månader efter just ditt behov.

Många kommuner har avtal med nämnda behandlingshem men det går också att betala själv eller via ev företag man jobbar på. Tyvärr finns det även exempel på kommuner, tex min egen, som inte skickar på behandling utan försöker lösa det själva med synnerligen bristfälligt resultat.

Jag själv har gjort min behandling på Nämndemansgården i Blentarp. Minnesotabehandling är den mest välrenommerade behandlingen mycket tack vare att terapeuterna har eget missbruk bakom sig och vet precis vad det handlar om samt att de följer samma välutprovade koncept sen ung 75 år tillbaka med ett otal studier som visar bra resultat. Ca 33% får en stabil nykterhet direkt, ca 33% tar ett återfall men kommer tillbaka och har därefter ett bra liv medan de resterande försvinner ut i kylan igen.

Välkommen i gänget :-)

Efter en hel del resande igår, kom jag äntligen hem igen. Planet som skulle landa i Halmstad, fick istället landa i Jönköping och sedan en lång bussresa mitt i natten och i full snöstorm innan jag äntligen kom hem. Ingen rolig dag, men skönt att vara hemma igen. Och idag är första dagen på mitt nya liv och än så länge känns det jättebra. Imorgon åker vi, dottern och jag, och hämtar hem min nya lilla valp och det ser jag enormt mycket fram emot. Då får jag förhoppningsvis så mycket att tänka på att jag inte hinner längta allt för mycket efter vin. Varje gång jag idag har tänkt på det och saknat mitt glas, så skyndar jag mig att tänka på något annat istället. Måste hela tiden hålla mig sysselsatt, i varje fall tiden mellan tre på eftermiddan och fram till sex-sju på kvällen. Klarar jag mig så långt, så går det värsta suget över av sig självt. Det är alltid efter lunch och hela eftermiddan som är svårast, då vill man ha det där att gå och längta efter. Men, jag får hitta annat att längta efter.
En dag har gått bra i varje fall. Här får man räkna dagar.

Kände jag men det går att stå emot. Ikväll funderade jag inte på det.
Kämpa på

Dag 6. Fredagskväll. Frun tar ett glas rött till maten. Då är det tungt faktiskt, men jag håller mig till vatten. :)

blåsten och havet. Tog mig till staden. Här är det som det brukar.
Efter lite bestyr sitter jag i saluhallen -där du säkert hänger ibland Fia-
och tar en dricka. nu in i helgbestyren. blir nog bra, och gröna skylten
skippar jag på hemvägen. trevlig helg alla!

saknar dej här... Sänder en hälsning i ruskvädret och hoppas allt är väl med dig. Kramar / mt

Hej NyMan! Vill bara påminna dig om att det är dags att börja fila på Forumets egen julvisa nu, om du inte redan har gjort det :)

Kram och glad/god/lycklig andra advent! Fia

Bara en helghälsning till en god vän! Vilket jävla rävväder. Idag skulle jag lätt ha kunnat inbilla mig att en varm glögg skulle vara helt alldeles underbar när jag äntligen kom in i stugvärmen.

Men vem lurar jag. Tycker glögg smakar apa och lägger sig som en gräsmatta över tänderna. Men det luktar gott. Två saker hindrar galenskapen åtminstone ikväll. Antabus och tidig arbetsmorgon i morgon.

Hoppas du får en bra helg, hur du än gör!

Kramar Fia

Hej Surfina! Tjata på du om ditt, vi läser. Det där med stressutslag har jag också haft ( inte lika allvarliga som dina. Husläkaren räckte) för drygt ett år sedan när jag vantrivdes med arbetet och livet, ökade självmedicineringen för var dag. Det blir blev bara värre.

Men det skiter vi i nu för idag har du glada nyheter; Hoppas ni får en underbar förlängd helg du och barnen. Att du får en chans att visa dom vilken mamma du kan vara. Så ta vara på denna tid.

Kramar Fia

Hej Morla! Tack för att du hörde av dig. Jag förstår att du kan känna dig både vilsen och olycklig. En separation är aldrig trevlig just när den sker, men det kanse kan bli bättre? Kanske hittar ni aldrig tillbaka till varandra igen. Men just nu känns det som ett mindre problem. Ytterst få har dött av en separation. Bra många har dött av alkohol och/eller dess bieffekter. Men allt det där vet du.

Så försök ta nya tag. Börja med att ta antabus igen. Har du ingen så kontakta samma läkare som förra gången. Sen skriver du mer här. Vi finns här i både med-och-motgångar. Du är inte ensam.

Kram och styrka skickar jag dig!

Fia

Får känslan av att du redan har distanserat dig från honom och pratar om honom som tredjeperson och dåtid, inte du OCH honom.
Det är nog en rätt tankegång, man kan inte hela tiden ta någon i sitt försvar trots att man tycker att de gör fel.

Vänd på det och tänk vad kan han göra för att göra ditt liv bättre?
om du sätter dig och dina barn i det främsta ledet.
Det handlar mycket om att ge och ta, och inte låta den andre få övertaget, då är det bara en tidsfråga innan det blir snedvridet i maktbalansen.

Oron över hur det kommer att bli när man bryter upp ett förhållande är oftast den som sätter käpparna i hjulet, att inte våga kasta sig ut i det okända, jag är tryggare i det dåliga förhållandet typ.
Jag vill påstå motsatsen, de tjejer som har vågat på forumet har alla mått bättre i sin nya livssituation, ensamt men lugnt och tid för återhämtning.

Gör det som känns som det rätta för dig, men sluta låta andra trampa ner dig som en dörrmatta och torka av sig sin smuts.

Du är värd bättre.

Berra

är det våld det du beskriver. Ger länk till Tuvaforum http://www.tuvaforum.se/ och rekommenderar dig att läsa där.
Läs också flygcerts tråd här på sidan. Kram / mt

Hej på er. Tack snälla för att ni hör av er och bryr er om, det värmer. Har inte varit inne här på ett tag. Har pendlat mellan olika sjukhus eftersom jag fått stressutslag över hela kroppen som inte vill försvinna...kanske inte så konstigt egentligen. Ja ja, rätt hjälp ska väl komma till slut.
Utöver det så är det 'som vanligt'. Pendlar lite upp och ner och fram och tillbaka. Idag kommer i alla fall barnen och ska förhoppningsvis stanna minst till på tisdag. Det glädjer mig verkligen, ska bli så mysigt (och skönt att jag vet att det inte kommer att bli något vin under dessa dagar, tanken finns inte ens).
Nu tjattrar jag bara på om mitt...typiskt mig ;-)
Kram på er där ute och jag önskar er en fin andra adventshelg.

sätta fingret på heller. Jag blev upp över öronen förälskad i honom när vi träffades. Vi kunde prata om allt. Allt började med att vi började skriva till varandra helt vänskapligt, utan någon tanke att det skulle bli något mer. Det växte fram genom våra brev, där vi utbytte erfarenheter, reflekterade över oss själva och varandra, stöttade varandra...sen träffades vi och har varit tillsammans alltsedan dess. Jag såg tidigt att han hade problem med alkoholen och att han reagerade otroligt starkt på saker som andra människor inte tar så allvarligt på. Men jag blundade. Jag tänkte nog att det skulle bli bättre, bara han blev tryggare i vårt förhållande, bara han kom igång med jobbet osv. Jag jobbar inom psykiatrin och kan ju se att han nog har en ADD i grunden (möjligen bipolär) och vet ju att det är vanligt att det följer psykisk ohälsa och självmedicinering med bland annat alkohol. Därför är jag ju glad för att en utredning nu ska genomföras via beroendecentrum. Det kan ju göra att han får hjälp att förstå sig själv och kanske att man hittar en medicinering som hjälper till mot hans snabba humörsvängningar och att reglera impulser. Jag menar inte att allt blir bra med mediciner/läkemedel, men jag tänker att det kan vara ett stöd. Sen handlar det mycket om att få en förståelse för hur man fungerar för att lättare själv kunna hantera de känslor och impulser som dyker upp.

Jag trodde att jag hade hittat rätt. Att han var den jag ville leva med resten av mitt liv. Känna mig trygg med. Jag har upptäckt att jag egentligen inte känner honom som nykter. Jag vet inte riktigt vem han är. Jag har under vårt förhållande lärt mig att väga varje ord, överväga vad jag ska säga, vad som eventuellt skulle kunna misstolkas eller missförstås. Jag har blivit totalt undergiven, springer och hämtar saker, letar upp saker åt honom, gått upp en och en halv timme tidigare varje morgon för att han vill bli väckt, ha kaffet klart, hans väska packad med matlåda och bestick, hålla ordning på hans glasögon mm mm Och jag har gjort det. Utan protester. För att jag vet att det blir utbrott, högljudda svordomar osv på morgonen om han håller på och ska fixa allt själv, och då blir jag väckt ändå + att jag får ångest när han blir arg.

Idag är det dag 7 som nykter. Den här veckan har varit ganska bra. Han har fixat lunch till min dotter och hennes kompis (vi bor nära skolan och han är sjukskriven nu). Igår skjutsade han henne till hennes pappa för att jag skulle slippa köra när jag kom hem från jobbet. En sak för mig, med en omtanke bakom! Det händer inte ofta! Jag försöker att sätta gränser, att låta honom göra saker själv. Inga utbrott alls den här veckan. En del irritation de första dagarna bara. Han har strulat till jobbet så han kan inte gå dit igen, utan måste söka nytt. Tror han snart kommer att bli otroligt rastlös och deppad över detta, då kommer spelandet in och kanske alkoholen också. Om han inte klarar det. Men jag har inte så stora förhoppningar.

Jag känner mig så känslokall i det här. Det är som om jag skriver detta och att det istället handlar om någon annan. Hur kan det bli så?

Jag ser inte "klistret" i erat förhållande med den beskrivningen du ger. Vad annat håller er ihop, eller är det så att han är världens gulligaste när ni är nyktra ihop?
Att han blir en Dr Jekyll/Mr Hyde av en eller annan anledning är något som du behöver ta med i dina värderingar, kan du leva med det?
JAG skulle inte göra det. Den man älskar vräker ur sig en massa nedvärderande saker och ställer till ett husihelsike när det passar honom. Och du ska bara rätta in dig i ledet och acceptera det?
Ursäkta ordvalet, men i helvete heller.
Du kan ställa krav på att han behandlar dig lika 24-7, hans ångerfullhet accepterar du inte, när berättar han sin sanning?
Om han ljög om det då, vad säger det att han talar sanning när han är nykter...?
Ställ dina krav obarmhärtigt från och med i detta nu, alla svek får omedelbara konsekvenser på direkten. Väskan står packad i hallen, din eller hans spelar ingen roll. Det sker när han gör felet.
Tänk tillbaka hur din vision såg ut om hur din familj skulle se ut, tror inte att det ligger i närheten av din verklighet.
Det finns anledningar till att man har drömmar och mål i livet.
Det många glömmer bort är att sträva till dem, kortsiktiga såväl som de långsiktiga.

Du kommer att fixa det hära, låt aldrig någon deka ner på dig igen.
du har en värdighet väl värd att orka försvara.

Berra

är svårt att identifiera sig med. Han har aldrig slagit mig. Han har bara tagit tag i mig och "lagt omkull" mig en gång, och tagit mig hårt i armen en gång. Det som händer är mer...vad ska jag säga...verbalt "våld". Alltså att han skriker/skäller på mig, kallar mig för olika "namn", säger att jag är psykiskt sjuk, undrar hur fan jag kan leva med mig själv, att jag inte säger "rätt" saker till mina barn, och jag som är utbildad inom detta med barn och ungdomar som mår dåligt och jobbar med det trots att jag själv är en så dålig mamma, det är bara folk med egna problem som jobbar med det jag gör, att han inte kan fatta hur jag kan prata om killar och sex med mina tonårsdöttrar, att jag blir kåt på det, att jag är kåt på alla möjliga, att jag går igång på dotterns sambo osv osv. Jag vet inte hur många kristallglas som har krossats, rödvinsfläckar i taket och på väggar, skåpluckor som gått sönder, soffan trasig mm mm. Är detta våld? Jag känner det som om jag överdriver om jag kallar det så, även om jag ser vad jag själv har skrivit. Känslan är att jag överdriver. Ändå är det bara några exempel på vad som hänt. Det har också hänt att han uttalat hotelser mot min familj, det var för ett år sedan och då lämnade jag honom. Gick tillbaka efter några veckors kärleksförklaringar, ånger, förlåt mm. Men relationen till min familj är ju förstörd. Och jag förstår varför. Hur kan jag älska honom? Eller är det inte älskar jag gör? Är det något annat? Jag ser ju och vet om allting, men ändå är det som om jag inte ser, förstår och förmår agera. Det är det som gör att jag känner mig så värdelös. En så dålig mamma som inte har satt mina barn i första rummet - alltid. Så som jag i hela deras liv har gjort fram tills jag träffade honom för 1,5 år sedan. Varför sätter jag inte ner foten? Är jag rädd? Ja, lite kanske, men jag vet inte om det är det som är det överhängande. Jag tror inte att han skulle göra något mot min familj.

Gud, när man börjar nysta i allt så bara väller det fram det ena efter det andra. Det är ju inte bara alkoholen. Eller det är ju i och för sig när alkoholen är inblandad som allt det här händer. Det mesta i alla fall. De kraftigaste ilskeutbrotten kommer då.

God morgon
Sitter och kurar med en kopp kaffe. Ska snart gå ut med hunden och
det ser jag inte fram emot. Blåser nästan storm och snöfall, usch.
Igår kväll när jag var ute med henne stod hennes öron rakt ut såg
ganska festligt ut.
December snurrar på och det känns som även jag har kontroll över den
lilla jävlen som viskar till i örat. Han har inte gett sig av riktigt än
men så fort han börjar e sig till känna får han en käftsmäll av mig.
Idag är livet underbart, det var det inte för några månader sedan.
Känner mig stark i kroppen och psyket som en urkvinna.
Nej på med kopplet och ut.
Ha en skön dag
Konstnären

Vad glad jag blir när jag ser era inlägg i min tråd! Nej, det går urdåligt. Jag har separerat och känner mig helt vilsen och olycklig. Dricker massor. Ska göra ett nytt försök att sluta.

Jag som bara är i den allra första fasen i min nykterhet hade ganska mycket funderingar över hur månaden December skulle bli.
(Full)knökad som den är med en massa tillfällen då man bara "ska" dricka.
Men det ska gå bra. Jag har ingen som helst lust att offra det sköna lugn som har lägrat sig över mig och min familj. Njuter fortfarande av morgnar då jag vaknar av mig själv före klockan, fullständigt utvilad.
Det stora sömnbehov jag haft i många år pga alkoholen (och även efter de första veckorna) börjar minska och jag känner mig pigg ända till tio-tiden på kvällen. En tid då jag brukade däcka in i en sömn som var allt annat än återhämtning. Jag vaknade visserligen även då av mig själv vid fyrasnåret, men det var med ett ryck, svettig, törstig och ångestfylld... Varför skulle jag vilja få tillbaka det?

Här har jag kanske hittat EN anledning till varför det hjälper att skriva i forumet? Man påminner sig själv om hur det var och hur det är idag.

Riktigt skönt att du fortfarande finns här Berra och stöttar, det är starkt efter så många år.

Ja, jag hänger i alla fall på och gör dig sällskap över den här helgen, med kontroll, med välmående!

Buzzz

Tack Pellepennan! Du får mig också att tänka till (och skratta ibland). Den där korven, ja. Samma eller liknande som de har på 7-Eleven. Bara lukten av den gör att jag inte vill gå in i butikerna längre (mackarna slipper jag då jag saknar bil) och sedan ser man att andra människor väljer att stoppa den i munnen. Obegripligt! Men kanske är det som när jag själv har valt att hälla vin i strupen. Man tror att man inte har ett val? Vi har alltid ett val.

Nu ska jag välja att tömma lådor och duscha. Sista jobbhelgen på ett bra tag.

Fia

Godmorgon i Hobbithålan Pellepennan! Förstår dina rader om självvald isolering. Ibland behöver vi det och självvald ensamhet är aldrig ensamt. Om bara fler kunde begripa det så skulle nog världen vara bra mycket bättre.

Hjalmar Söderberg har skrivit så träffande om det.(och mt har citerat det flera gånger) Mycket tänkvärda rader, ska försöka hitta dem åt dig.

Dessutom är vi ju inte "riktigt" ensamma här framför våra datorer/telefoner. Hoppas du hittar en styrka och en lagomnivå som passar just dig i helgen!

Fia

det där plötsliga retliga och vridandet och vändandet var en del i processen till mitt uppbrott. Inget var trevligt mer, alla situationer som varit trivsamma var förstörda av alkoholen och det sätt han förändrades. Det tog lång tid innan jag förstod sammanhanget och det var först efter ½ års nykterhet (med vita knogar) som jag kände igen den man jag en gång började älska. Då kunde han igen möta mig i mina känslor och hantera situationer som väckte nån laddad känsla inom honom. Det såg jag först efteråt - när han "kom tillbaka" till sitt sanna jag.

Jag tror du har helt rätt i det du befarar - att han inte kommer att kunna låta bli spriten. Antagligen är han inte pigg på att söka hjälp heller - alkoholisters löften i det läget du beskriver brukar inte vara mycket värda. Tyvärr.

Om du inte håller fast vid vad du sagt ser han tydligt att det är tomma hot... och så flyttas gränsen för vad du accepterar och står ut med ett steg till. Hota inte med nånting som du inte är helt säker på att du tänker och kan genomföra. Följ inte med på sånt du inte vill och var ärlig med varför. Ta hand om dig och gör det bästa för dig! Ta makten över ditt liv. Det kommer också att påverka honom och det är hans val vad han vill göra med sitt liv.

Jag vet att det här är världens utmaning - låt det ta den tid du behöver. Skriv, skriv - det hjälper. Styrkekram / mt

och dricker té... mysigt med vovven som snörvlar lite / mt