Senaste kommentarerna i forumet

Som nykter, sen jag började om från början igen. Fungerat bra, trots att lunchen intogs på restaurang. Vatten till maten och iskaffe efteråt.
Varit och handlat, tittade inte åt hyllorna med vinflaskorna utan koncentrerade mig på olika juicer.
Sitter nu och smuttar på ett glas med en blandning av banan och citron. God, men kanske i sötaste laget.
Imorgon, dag 3, blir det svårare då jag är bortbjuden på middag.
Men som någon klok person har skrivit:
"Var dag har nog med sina problem"

Idag är jag nöjd för att senare få gå till sängs i nyktert tillstånd.
Vilket bådar för en riktigt god nattsömn.

Önskar er en fin kväll!
Kram
Tanten

att ha din egna ekonomi med täta väggar mellan er två. Spel är samma beroende som alkohol, sex, arbete, träning, mat mm mm så det måste behandlas samtidigt. En beroende kan aldrig bli frisk av mediciner, det är som att byta beroende.

Sätt gränser för din egen skull och hjälp honom INTE ur situationer han försätter sig i, han måste själv få känna av sina egna konsekvenser av sitt handlande. Sök själv hjälp för ditt medberoende hos exvis Al-anon eller beroendecentrum.

Du kan inte hjälpa en beroende att ta sig ut skiten men du kan vara till hands när han själv ber om hjälp.

Tänk i första hand på dig själv, du är värd ett bra liv.

bara kunde ana hur mycket du hjälper mig med din beskrivning av din fina stuga !

Jag är nämligen i ungefär samma situation som du när det gäller mitt boende och jag har varit tvungen att visualisera för mig själv, ha ett mål, hur det kommer att bli. Och du fyller upp min inre syn så bra ! Min tidplan sträcker sig av olika skäl ända fram till nästa sommar och mitt hus kommer också att vara målat i riktig Falu rödfärg med vita knutar :-))

För första gången i livet så får jag en egen liten stuga enbart för min egen skull som jag kan göra vad jag vill med och det känns stort. Just nu är jag relationslös men jag har bestämt att jag ska ha en dubbelsäng i mitt nya sovrum :-) Omutifallatt :-))

Idag så kan jag åter se en framtid värd att leva men det har tagit över 2 år sen jag blev sågad. Jag har lärt mig att jag inte kan skynda på mitt tillfrisknade, precis som med alkoholen, utan jag får det jag kan ta emot när jag är mogen för det. Och nu äntligen kan jag ännu en gång se och acceptera det. Och det är ok att vara ledsen under resans gång men nu kan jag också se att det är en läkande process.

Koka tomtegröt med mycket kanel tillsammans med dina barn i din fina lilla stuga !

Kram ♥

Om jag får ge dig ett råd prova inte. Jag har svårt att tänka mig
att man kan bli en normaldrickare. Du har ju varit nykter så länge.
Jag testade ett antal gånger och jag kan säga dig att det blev värre
och värre för varje gång att ta sig tillbaka. Sista gången slutade
med avgiftning precis som du. Trodde oxså jag skulle dö. Till slut
drack jag dygnet runt visste knappt om det var natt eller dag.
Kan bara prata för mig själv men jag skulle aldrig våga prova.
Och då har jag bara varit vit snart 3 månader. Du har ett och ett
halvt år av nykterhet det är ju fantastiskt.
Håller med dig att skriva här har varit min räddning.
Ha det bra
Konstnären

För mig är det dubbelt. Är nu inne på min 8:e nyktra vecka. Var trött i början, sedan släppte det och jag kände mig pigg i både kropp och själ. Nu, sista två
veckorna är jag jättetrött igen. Sover bra, äter bra (både frukt, grönt och vitaminer), tränar och märker att jag blir starkare fysiskt. Men har så svårt att komma igång på jobbet, och göra vad jag ska. Gäspar och ser helt mosig ut. Känner mig som en zombie.

Tror lite att det går åt mycket energi till att hålla igång förändringen. Ett förändringsarbete är ju just ett arbete. Tankarna virvlar hela tiden runt. Och så är det ju som du skrev, PP, att det känns som att hela världen borde fatta att allt handlar om mig nu...

Låter härligt med hundpromenad vid havet, konstnären. Min hund är ensam hemma nu, och jag är på jobbet och surfar här istället för att göra det jag ska.
Jaja, det blir väl bättre så småningom.

Ha en bra dag alla därute!

... förutom att barnen är nästan halva tiden hos pappa och drygt halva tiden hos mig.

Jaa, Mt, det var skräck förra året i okt-nov, och sedan någon slags resa i fortsatt skräck till ett beslut.
Vi har nu varit på möte, och det står återigen klart - han är sjuk. De som höll mötet reagerade, men det kändes också som att det inte är så allvarligt att det kommer gå vidare. Barnen, mina älskade flickor... Vill att de ska ha det gott, inte behöva leva i den bergochdalbana som jag levde i! Det är jobbigt, men försöker att vara ledsen och låta mig vara det (som Sorgsen och många här lärde mig - det är ok och det är en känsla just nu, men den kommer inte att hålla i sig för alltid!!). Jag försöker stanna i nuet, jag vet inte hur det blir sedan, men det spelar inte så stor roll, för allt löser sig och jag gör mitt bästa (skriver jag lika mycket för att övertyga mig som för att jag försöker leva så).

På fredag får jag vårt nya hus, vår röda stuga!!! Lycka!!!
Vi kommer ha eget hus, med våra saker, egen trädgård, nära till en liten sjö och skogen (med blåbärsris, och kanske lite svamp?!!) och ingen som kan komma in i vårt hus om inte vi vill det!!! Jag kan gå och lägga mig och känna säkerheten i att jag kan sova hela natten utan att oro för att någon är missnöjd med mitt beteende. Vårt hus, vårt fina boende!!!!! Det är en härlig tanke! Jag är ledsen emellanåt, och jag känner frustration ibland, men jag är faktiskt också ganska stark emellanåt - jag tar mitt och barnens liv framåt, och allt är inte som jag vill ha det, men det jobbar jag på!

Kramar!

Jag är själv helt ny här på sidan och lever med en sambo som är alkoholberoende.
Jag förstår att ni i familjen har försökt prata med din lillebror om er oro för hans alkoholvanor och att han inte håller med er om att han har problem. Din lillebror är ju väldigt ung, bara 19 år och jag förstår att ni är förtvivlade. Oavsett om man är ung eller inte, så är det ju så att det är han själv som måste komma till insikt om att han har ett problem och jobba med det själv. Det kan inte någon annan göra åt honom. Men självklart kan ni stötta honom i det!
Jag söker själv efter svar på hur man kan hjälpa och stötta på bästa sätt, utan att göra för mycket. Det är svårt att veta var gränsen går och där har jag inga svar. Men jag vet att ni kan vända er till socialtjänsten och ställa frågor och be om hjälp både för er egen del och för hans del. Man kan lämna en anmälan om oro till socialtjänsten. Det kan man göra anonymt om man vill, men det är för det mesta bättre att man inte är anonym. Det är klart att din lillebror kan reagera med ilska och tycka att ni "sviker" honom, men glöm inte att det är precis tvärtom. Det är "sviker" som ni inte gör, genom att ta problemen på allvar och söka hjälp. Det är möjligt att detta inte hjälper den här gången, men ni kan med detta "så ett frö", en liten droppe av insikt, hos din lillebror som kan sätta igång processer hos honom, vilket kan hjälpa till på längre sikt så att han till slut får upp ögonen och börjar förstå. Ju längre tiden går, och man gömmer problemen utan att prata om dem, så "hjälper" man också missbrukaren att fortsätta sitt missbruk.

Jag tror också att det vore bra för er att läsa på den här sidan, det finns många som på olika sätt finns i liknande situationer som man kan lära sig massor av. Tipsa dina föräldrar om den här sidan! Läs på och lär er så mycket som möjligt! Det finns saker man kan göra som handlar om att förändra sitt eget beteende som anhörig och det är också viktigt!

Kram och lycka till!

Hej, igen!
Är så glad att jag hittat den här sidan! Så mycket som jag har läst av era berättelser de senaste dagarna, så mycket kunskap som ni alla delar med er av - det är helt ovärderligt. Känner igen mig i så mycket. Visst är det väl märkligt hur det kan följa samma mönster? Hur alla, trots våra olikheter och olika liv, ändå är så lika?

Igår var jag tillbaka på jobbet igen efter helgen som "förlamad". Så skönt att få tänka på något annat. Ändå har detta fyllt mina tankar, men i alla fall skönt att lämna hemmet. Han har varit hemma. Han ringde inte till Beroendecentrum igår, och jag blev orolig förstås. Men han gick i alla fall upp ur sängen, fixade lite hemma och vi gick ut och åt lunch på dagen. När jag kom hem hade han spelat. Han var uppstressad och orolig och jag har ingen aning om hur mycket han spelat bort eller vunnit. Han spelade dagen innan också. Ytterligare ett beroende? Förmodligen. Detta är dock något som han ALDRIG skulle erkänna som ett problem, trots att han spelat bort stora summor under vår tid tillsammans, vilket självklart gjort att vår ekonomi är helt körd i botten. Jag har aldrig spelat om pengar förut, men han vill gärna att jag är med när han ska spela. Han frågar mig hela tiden om det är ok att han spelar och om VI ska fortsätta... Jag har sagt nej, försökt få honom att stoppa innan det gått för långt, innan allt är borta, men jag talar till döva öron. Han säger att han behöver det, att han blir lugn. Och jag är "förstående och accepterande" som vanligt. Detta gör ju att jag bidrar! Eller? Jag skäms så. Jag protesterar inte tillräckligt. Jag sätter inte STOPP! Varför gör jag inte det? Jag önskar att jag har något svar.

Nu har han ringt Beroendecentrum. Han sa att de skulle titta på remissen och att han skulle få en kallelse hemskickad. Hur länge dröjer det? Varför kan han inte bara få komma? Förstår de inte att han behöver hjälp NU!? Åtminstone behöver han få något läkemedel som han kan starta med i väntan på kontakt... Jag vet inte om han klarar att vänta. Ibland känner jag nästan att jag vill erbjuda honom att ta ett glas vin för att han ska kunna varva ner och hålla ut tills han får en tid... Är inte det helt sjukt?

Hur kan jag hjälpa honom? Jag vet varken ut eller in. Har så svårt att fokusera. Allt kretsar kring det här. Allt är så skadat. Jag vet inte hur jag ska göra för att få ordning på ekonomin, hur vi ska kunna hjälpas åt med hans beroende, med mitt medberoende, med familjerelationerna, med barnen, med allt. Ibland har jag bara lust att bara försvinna. Bara ta bort mig härifrån.

Instämmer med konstnären
De första 3 veckorna kunde jag sova....jäklar
Efter jobb en tupplur. Lägga sig tidigt, lätt 10 timmar sömn.
Helgen...1,5 timme tupplur. Lägga sig tidigt.

Nu, efter 43 dagar, sover jag ca 6-7 tim natten och är riktigt utvilad.
Kan ju säga att jag inte under de tidigare 10 åren någonsin känt mig utvilad trots sömn.
Men....fyllesömn är inte hälften så utvilande som nykter sömn!

Kämpa på!

God morgon
Läste ditt inlägg ang. trötthet. Jag minns att första 2 tre veckorna var
jag konstant trött. Tror kroppen behöver tid att reparera allt den varit
med om. Men det gjorde inte så mycket för mig jag visste ju att jag var
på rätt väg. Bara känslan av att man inte var bakis gjorde det lättare
att acceptera. Till saken, tröttheten är borta trots mörkret. Käkar
starka B-vitaminer jag fick utskrivet av läkare Oralovite vet ej om dom
finns receptfria. Har även som du ett enormt sockersug har nog aldrig
ätit så mycket kakor. Men jag vägde 48 när jag drack som mest fick knappt
i mig någon mat det var viktigare med alkohol. Nu äter jag som en häst
vet inte om det är vitaminerna.
Sen har man ju inte några skyddslappar längre, bara rakt ut i verkligheten
och det kan fresta på. Innan var det så för mig att, ja ja det gör jag i morgon.
Nu är det svårare och slingra sig undan vad det än är som gäller.
Nu blir det promenad med min härliga Labbe, ska gå ner till havet och bara
andas och släppa loss tankar. Det funkar.
Ha en bra dag m-m
Konstnären

Vill bara instämma. Dina inlägg har otroligt mycket att ge. Tänkvärda klokheter och funderingar runt så mycket. Jag menar runt din resa ned alkoholen, men även mycket annat som är livet. Att man sedan kan få sig ett litet skratt då och då är uppfriskande.

Senast igår kom jag att tänka på Fia. På väg till barnhämtning när jag var tvungen att tanka. En långtradare som fyllde diesel, säkert 900 liter, en kille som tankat klart och stod och pratade i mobilen utan att gå in och betala. Vid andra sidan en tom bil som blockerade pumparna. Jag satt där och väntade på tomgång och efter typ fyra fem minuter kom en dam ut med en treåring (förmodligen barnbarn) och handen full med korv. Sedan tog det ytterligare ett par minuter av bältande, ketchup torkande, nyckelletande innan dom for iväg. Jag höll på att explodera, och kom då att tänka på din bilden av hur det fungerar i kassan...

Det är som om det skulle vara något tvångsmässigt med att folk ska äta korv på bensinmackar. Två grillade med bröd, räksallad och sedan hälla senap på... fy faaan va äckligt! Så kan det låta i huvudet när mitt dömande tar fart.

En bra och glad dag!

Att vingla vidare i nykterheten..
Riktigt bra liknelse!

Tack för den och en fin dag till dig konstnären

God morgon där!

Äsch, jag tycker inte det är gnälligt, snarare intressant att läsa hur du uppfattar situationen. Du har ju kommit längre än jag, så jag ser det som en fingervisning i hur det kan vara/bli. Tycker det är lika viktigt att utbyta dom "små som dom stora" sakerna. För mig är det som om nu glädjen sakta återvänder, åtminstone till och från, men det ligger en känsla av trötthet och nästan apati över att ta tag i vardagsfrågorna som jobb, och den oändligt långa to do list som finns. Inte för att det var mycket bättre i bakruset, men nu blir det liksom tydligt att det tar emot. Innan kunde man tänka, ja det är klart, jag drack ju igår igen. Nu fattas liksom den anledningen till tröttheten. Men det kan var så att det tar lång tid? Skulle vara intressant att höra andra som skriver här har upplevt detta.

Önskar dig en powerdag i nykterhet!

Ligger här och klurar lite vidare kring alkoholfria alternativ. Ämnet kommer upp i trådar lite här och var. Självklart borde varje etablissemang med självaktning kunna erbjuda bra alkoholfria alternativ. Softdrinks är ju absolut inget problem och drinkar är ju både kul och lätt - om man har viljan vill säga. På öl fronten händer nog en massa. Och det går ju faktiskt att brygga öl som påminner om - just öl. Har testat ett par själv i helgen. Skalan på dom tre veteöl jag provade sträckte sig från urrrp till helt ok. Tidigare, när jag var duktigare med att ta vita månader för att hålla koll på ett eventuellt annalkande alkoholproblem, brukade jag dricka Clausthaler. Då var dom nog ganska ensamma om det, och faktum var att de inte var så dumt.

Alkoholfria alternativ på systemets hemsida är totalt 104 stycken i butik. Klickar man på alkoholfria rödvinsalternativ får man fram, hör och häpna 5.
Röda med alkohol är cirka 1800, och tar man beställningssortimentet till hjälp är det nästan 6000. Kollar man sedan på röda och vita blir siffrorna kanske 9 mot 9000. Gissa vem som förlorade? just det alkoholfritt!
Om man då ser på hur det ser ut med alkoholproblematiken i befolkningen, och för övrigt läser lite om systembolaget uppdrag, kan man ju bli lite fundersam...

Och hur kan det nu bli så? jo vet ni vad? Jag tror helt enkelt att det är klurigt att få fram en produkt som håller måttet när alkoholhalten ska ner till 0,5%. Det är en högst personlig uppfattning och kanske är det en fördom. Jag ska naturligtvis testa framöver, och ingen skulle bli lyckligare än jag om det inte stämmer.

Jag tror att det ligger i sakens natur. Det är som att vilja baka goda kanelbullar på margarin, snåla med sockret och strunta i kanelen. Då blir det andra bullar, och man blir ju inte på kanelen. Jag tror att alkohol är ungefär som fett. Alkoholen är tyvärr det som klarar att bära upp nyanser och komplexa smaker. Men kanske om dom mest begåvade vinmakarna får upp ögonen för att ta fram kvalitet, så kanske det kan bli bättre. Så tyvärr är det nog så att det godaste vinet tyvärr fortfarande innehåller alkohol.

Och inget av den varan dricker jag imorgon!

sätter jag in i rummet. Blev över sedan svärmor dog i morse. Jösses, får tårar i ögonen att det var så länge sedan jag var här,
Tack MT!
Kram
Fenix

Hej!

Jag känner igen detta, att till varje pris famla i blindo och försöka lösa det själv.

Jag har alltid vägrat att söka hjälp (får då är man ju alkolist ,typ)

Tills jag blev tvungen, jag var också livrädd för abstinens och ev farliga saker som skulle hända.

Jag kan starkt rekomendera proffshjälp, så du får en trygg avgiftning.

Det är inget att leka med själv och är både svårt och kan sluta riktigt illa.

Jag hade fördomar att det bara var missanpassade utslagna fyllon som hamnade på avgiftning.

På Maria pol, fick jag ett proffsigt vänligt bemötande, det var lugnt och stilla där.

Hade aldrig klarat det själv, läkaren sa att det kunde vara fara för mitt liv att göra det på egen hand.

Blev inlagd 3-4 dagar, fick stesolid ,b vitaminsprutor, sömntabletter mm.

De tog blodtryck och puls ofta dygnet runt, för att förhindra farlig abstinens, var det för högt, blev det mer medicin.

Hade eget rum, kände mig trygg och i säkra händer.

Efter jag blev utskriven, fick jag hämta medicin där och trappade ner under några dagar till.

Skulle aldrig klarat detta utan hjälp.

Nu har det gått 1.5 år och har inte druckit sedan dess.

Tveka inte sök hjälp, för avgiftningen.

Lycka till!

För dina kloka ord.
Förlåter mig själv och börjar om från början igen.

Önskar dig en fin kväll!
Kram
Tanten

Hej!

När man blir riktigt sjuk av drickandet så det slutar med inläggning på sjukhus.

Då blir man väldigt avskräckt från att våga dricka igen.

Som ni läste i mitt inlägg, så har jag aldrig haft respekt för alkoholen.

Har druckit på tok för mycket i perioder, men alltid lyckats ta mig ur det på egen hand.

Har trappat ner med öl några dagar,sedan har det varit lugnt.

Sista gången, fastnade jag på riktigt på min långa utlandsresa 3 månader.

Var tvungen att hålla promillen uppe för att inte få abstinens, var som att fastna i en mardrömsvärld.

Drack när jag vaknade till frukosten.

Var helt fast, och varje dag när jag vaknade insåg jag att det var ingen mardröm utan verkligheten.

När jag kom hem till sverige, blev det direkt från flyget till akuten, var så dålig trodde jag skulle dö.

Blev inlagd 3 dagar och avgiftad.

Sedan dess har jag inte vågat/velat dricka.

Även om jag nu funderat på om jag kan prova och dricka kontrollerat tror jag inte jag skulle våga chansa.

Skulle aldrig vilja fastna i mardrömsvärlden igen.

Att skriva här hjälper mig att hålla den nyktra vägen, att påminna sig själv, samt att andra också delar med sig.

Hej!

När man blir riktigt sjuk av drickandet så det slutar med inläggning på sjukhus.

Då blir man väldigt avskräckt från att våga dricka igen.

Som du läste i mitt inlägg, så har jag aldrig haft respekt för alkoholen.

Har druckit på tok för mycket i perioder, men alltid lyckats ta mig ur det på egen hand.

Har trappat ner med öl några dagar,sedan har det varit lugnt.

Sista gången, fastnade jag på riktigt på min långa utlandsresa 3 månader.

Var tvungen att hålla promillen uppe för att inte få abstinens, var som att fastna i en mardrömsvärld.

Drack när jag vaknade till frukosten.

Var helt fast, och varje dag när jag vaknade insåg jag att det var ingen mardröm utan verkligheten.

När jag kom hem till sverige, blev det direkt från flyget till akuten, var så dålig trodde jag skulle dö.

Blev inlagd 3 dagar och avgiftad.

Sedan dess har jag inte vågat/velat dricka.

Även om jag nu funderat på om jag kan prova och dricka kontrollerat tror jag inte jag skulle våga chansa.

Skulle aldrig vilja fastna i mardrömsvärlden igen.

Bra att du är här igen!
Nya tag och förlåt dig själv!
Jag har förstått av att läsa mycket här på forumet att det finns en sådan skamkänsla i att trilla dit och dricka trots att man bestämt sig för att inte göra det. Jag som vuxit upp med min pappas stora skam tror att den skammen är farligast av allt. Skäms man måste man smussla, smusslar man gör man lätt tokiga saker, ljuger och står i för att inte avslöjas (fast "alla" ändå vet, men tiger i medberoende) och får ännu mer ångest. Av ångesten följer dricka ännu mer för att döva och så är cirkeln igång.

Jag tänker för min egen del att jag tagit över den där skamkänslan , och beteendet att dölja, även om jag inte behöver. Som att jag ärvt en skam som inte är min.
Jag vill därför jobba med att inte skämmas.

Kan säga dig att i kväll är allt uppåt. Ja, det blir nog mycket känslosvall.
Kanske är det så att det blir lite dippar som du säger vid 3 månader o.s.v.
Jag räknar oxså dagar har blivit som en slags mani hos mig, men lite lustig
kan man ju få vara. Varje dag är ju en seger. Jag vet ju så väl ett litet
snedsteg och jag har sabbat allt. Så nej jag vinglar vidare i nyktert tillstånd.
Tur att man har forumet som kan stötta och att man själv kan skriva av sig.
Ha en skön kväll
Konstnären

over and out....
Varför tillbaka?
Kör ett år till. Ikapp dig om 1 år och 8 månader... ;-)

Kämpa på!

Har inte skrivit något på knappt en vecka. Har hållit mig lite undan då det inte funkat så bra för mig.
Druckit ganska mycket alkohol under helgen.
Dessutom har jag inte klarat av att hålla mina löften. Igår fanns det en flaska rött hemma. Skulle ju aldrig mer köpa hem något!

Igår kväll drack jag ett par glas vin på krogen. Vilket skapade ångest som gjorde att jag inte kunde somna.
Varvid jag öppnar vinflaskan och dricker ur den. En dålig form av självmedicinering.
Tillräckliga mängder tar tillfälligt bort ångesten men genererar i efterhand i ännu mer ångest.

Idag har jag inte druckit någon alkohol!

Börjar om från början.....Börjar om på nytt...

Kram på er!
Tanten

Har hållit mig lite undan då det har inte gått så bra för mig i helgen.
Drack ganska mycket alkohol i lördags när det var stor fest här i byn då 1:a advent firades en dag för tidigt.
Aningen bakis igår morse, men på kvällen blev det ändå ett par glas vin på krogen.
Hemma fick jag sen ångest, kunde inte sova.
Något som ofta inträffar när jag "bara" druckit lite alkohol.
Hade en flaska rött hemma. Vilken jag drack ur.
Köpte den några dagar tidigare under förevändningen, kan vara bra att ha ut i fall att jag får oväntat besök.
Idioti, att ljuga så för sig själv!
Somnade av vinet.

Sitter nu och dricker körsbärsjuice. Gott!
Duger även åt ev. gäster!

Har vacklat fram och tillbaka, kommer jag att kunna dricka socialt eller måste jag avstå helt?
Tror nog att jag måste försöka avstå helt.

Hoppas det har funkat bättre för dig!
Kram
Tanten

Jag har ju skrivit vid några tillfällen att det går bra med alkoholen. Det gör det, inget sug precis, men jag är sååå trött på dagarna. Sover så gott om nätterna, men har så svårt att komma igång på dagarna. Vissa dagar, som idag, är det som att jag inte kommer igång alls. Måste skriva listor på allt som ska göras, både på jobbet och hemma. Det som inte är uppskrivet där, blir inte gjort. Skulle kunna sitta (alternativt ligga) i soffan större delen av dagarna. Jag kommer iväg och tränar eller är ute och går, och det är ju bra, men jobbmotivationen och aktivitetsnivån där är minimal... Känns lite surt, innan var det sådär eftersom jag var trött pga att jag sov dåligt, nu sover jag men är trött ändå. Fattar att det kan vara någon efterreaktion på alkoholen, men hur länge ska detta isf hänga i? Eller är det någon vanlig hederlig novembertrötthet? Och dessutom, när eftermiddagströttheten kommer så kommer också sockersuget, mata tröttheten med snabba kalorier, pigga upp mig en stund och sen trött igen.

Tänker också att det här att alltid vara närvarande tröttar. Har skrivit det tidigare också, men vindrickandet var ju ett sätt att koppla bort vardagskänslan, nu blir det ingen bortkoppling... Ååh, vet inte vart jag vill komma med det här resonemanget, men trött är jag...

Ett gnälligt inlägg, känslorna varierar snabbt :/