Senaste kommentarerna i forumet

I väntan på mer insatta människors råd, vill jag bara önska dig välkommen. Och säga att alla psykologer inte är sådär dåliga på att lyssna.
Jag tror att ett möjligt ställe för dig är al-anon, som jag tror vänder sig till just närstående till missbrukare. Hoppas det finns nära dig. Men jag tror säkert du kan få fler tips av någon som varit i din situation.

Och vet inte vad jag tycker än. Men det är värt ett försök, kan förhoppmimgsvis stötta mig i nykterhetsföresatserna.
Störande är annars godissug, och oro över att gå upp i vikt. Hå,hå, ja,ja...

... Du kunde ha valt året ut, så hade vi fått fundera tillsammans vid årsskiftet.

Men jättefint med fyra plus fem veckor ändå.

Vad roligt att höra från er, muränan, steglitsan, m-m, konstnären mfl. Det är verkligen på gott och ont att åka bort på lång och obestämd tid med sin fru som sällskap. Nu för tiden styr jag och ställer lite med min tid som jag vill (med ålderns rätt). Det är i alla fall positivt. Många har bevittnat, inklusive jag själv, hur stresskänslig man blir när man druckit under många år. Jag klarar inte längre av att ha så många bollar i luften och utsätts jag för svår stress och oväntade, obehagliga situationer får jag verkligen ta tag i mig själv för att förbli lugn.

Det är ju så att man har en tendens att förstora upp saker som en följd av sin alkoholism. Små bekymmer blir stora och stora bekymmer blir oöverstigliga. Jag tar sakta, sakta små steg i rätt riktning och även om det går långsamt går det framåt. Svårt dock att acceptera att det inte går fortare för en person som jag, som helst vill ha gjort allting så fort som möjligt och helst allt på en gång.

Dagarna flyter på och visst kommer alkoholsuget från och till men det är inte oöverstigligt. Relationen med min fru är OK men visst finns det otroligt mycket att reda ut. Det är så många saker jag förträngt genom åren och vägrat bearbeta. Flykt, antingen genom att resa bort eller in i dimman. Jag har fortfarande lite problem med humörsvängningar men det är ändå en mild västanfläkt mot hur det var för ett par månader sedan. Jag kämpar på och är tacksam för det stöd jag får av er bästa kämpar.

Må så gott/Tjalle
PS. Lite orolig över att du inte mår så bra just nu konstnären. Jag hoppar innerligen att det bara är tillfälligt. Alla mår vi ju lite dåligt från och till.

Idag känner jag mig stark, älskar såna dagar. Håller hårt i känslan. Vet att den kan försvinna lika fort som den kom. Nu ska jag fortsätta uträtta underverk.

Det känns skönt att ni stöttar mig! Det värsta och jobbigaste är när barnen är ledsna och arga på mig. Nu känns det helt plötsligt sim att jag är den dumma som ska straffas. Jag är så rädd för att min dotter kommer att ta avstånd från mig. Jag förstår dig Flygcert när du skrev förut att ditt ex köpte en massa saker till barnen och hur det kändes för dig. Det känns som att nin sambo har börjat köra den stilen lite nu för att vinna tillbaka sin dotter .
Ja Ullabulla jag tror också att jag kommer att känna att allt arbete har varit bortkastat om jag går tillbaka nu. Och jag vet ingenting hur nåt kommer att bli och hur det kommer funka. Men jag behöver ju inte bo kvar i den lägenheten för alltid men just nu känns det som en ganska bra lösning även om den är för liten för mig o min dotter men det går nog att få till det. Det kanske går lättare än jag tror el så blir det jättejobbigt! När jag slutar jobbet i dag måste jag prata med honom, det får bära el brista men jag är tvungen nu!!
Kram till er alla!!

Detsamma önskar jag dig. Idag ska vi äga.

KRAM

Tack Muris, det känns faktiskt fantastiskt och bra. För ett eller två år sedan när jag hade en vit månad så räknade jag ner dagarna tills jag skulle få ett glas. Jag började till och med tycka att en fernet vore gott. Inte nu. Jag har inte sett idag som ett avslut utan en fortsättning. För tanken är ju att jag skulle ta ett nytt beslut efter dessa fyra veckor. Och jag skulle nog vilja säga att jag håller mig vit till årsskiftet, men jag kan ännu inte förlika mig med att inte dricka någonsin mer ever. Så jag säger ytterligare en månad. Det är ju så skevt att jag nu när jag skriver funderar om jag ändå inte skulle klara av det här med A nu ändå? Hahahahah vilket skämt! Det är nästan så att jag ska dra på ytterligare en vecka bara för att jag tänker så. Så får det bli. Fem veckor framåt är fem vita veckor. Sen nytt beslut igen.

Kommer bli tufft med tjejresa i november och alla jäka glöggjippon. Men det blir nog bra det här. :) Jag är glad över mina veckor och glad över mitt nya beslut.

Gillar verkligen att läsa det du skriver. Det kommer från hjärtat, är insiktsfullt och känsligt. Känner igen mig så mycket...

Ville bara säga det...

Bamsekram <3

Så bra jobbat SL! Hur känns det??

Kram <3

Stort, varmt grattis till dig idag m-m!! Vad du har kämpat på bra!! Kasta inte bort allt jobb du har lagt ner, utan njut och var stolt över dig själv. Du har åstadkommit något som är mycket långt ifrån självklart. Tror att vi tenderar att glömma bort hur mycket jobb och kämpande som ligger bakom alla nyktra dagar.

Man ångrar aldrig en nykter dag. Och nu. Nu får du säga: man ångrar aldrig ett nyktert år.

Återigen, GRATTIS I STORA LASS!! Bamsekram

God morgon min fina vän!

Tack för den goa hälsningen! <3

Vad bra att det vänt lite igen. Försök att hålla kvar dig i detta. Tänkte just på att du vill att mannen ska söka hjälp. Lika mycket som han behöver det - lika mycket behöver du också det nu. Fast av andra skäl. Anhörigmöten - minst en gång per vecka. Gärna mer. Eller hur? Varför ska du behöva/vilja klara detta själv?

Hmmm... jo, du är nog en gottegris du också ;-) Men jag tänker så här. Du skrev tidigare att du körde vindieten... Typ en ostskiva om dagen. Är det inte fantastiskt att du känner sådan glädje över mumsmums igen? Det kan vi väl se som ett friskhetstecken? MEN, visst, nog har du kanske bytt ett beroende mot ett annat. Det kanske är ok? Det känner bara du. För egen del känner jag att så länge jag underhåller mina beroenden, så är jag inte frisk eller fri. Men det är ju jag det. Om du drar ner på sockret - se upp! Man blir väldigt sugen på det MESTA. Du kommer klara det, men var beredd. Och som Ebba skrev - hellre ett godis(bakelse)återfall än ett a-återfall! :-)

En annan sak om sockret. Läste att om man bryter ett beroende (a, socker eller vad som ), så är hjärnan första tiden extremt inställd på att ta tillvara allt som eventuellt kommer in. Om man då i början tar sig ett återfall, så får man en sjujäkla effekt rent ut sagt, vilket gör att man sjunker ännu längre ner. Det är väl därför som det sägs vara så svårt att orka upp igen efter återfallen...

Varmaste kramen till dig!

Tjalle, två månader är inte futtigt, det starkt gjort av dig. Det där med att semestra utomlands har jag inte vågat mig på. Många frestelser, och jag vet inte ärligt, om jag klarat det. Det är mycket smärtsamt att ta fram gammal skit ur sitt inre. Flykten var ju den enklaste vägen för mig. Så det blev ganska packat kan man säga uppe i hjärnarkivet. Mår inte så himla bara just nu, men nu vet jag att inte lösningen på det är A. Jag får gå med min skugga som är lite i bakgrunden. Alltid något att han inte lyckats kollra bort mig och få mig tillbaka. Många förändringar kommer det att bli.
Du är strong TJALLE
Konstnären

Din tråd namn har förövrigt fått en ny innebörd ;-)

/PP

Kanske kan vi se det som en extra födelsedag? Men det kommer ju inte direkt att strömma in gratulationer, eller vad tror du?
Kanske blir det ett firande som sker lite i det fördolda på samma sätt som drickandet en gång gjorde?
Men jag hoppas mannen uppmärksammar dig, och så vi här förstås :-)
Blåser i partytutor hippar och hurrar! Njut av dagen och unna dig något extra. Något som är bara för dig.

Grattiskram

//PP

Varmt grattis till din ettårsdag mm. Unna dig något speciellt idag. Oj, vad vi har kämpat detta år. Du beskriver precis hur jag känner ibland, lätta på trycket om så bara för en stund. Jag skulle bara lura mig själv, inte skulle jag vara nöjd med ett par glas vin. Ingen sa heller något till mig under min aktiva period. Men nu kan man bli ifrågasatt, men orkar inte bry mig. Känns lite lättare idag, tog tag i mig själv och gick på anhörigmöte, har ju verkligen slarvat med det. Fokus på mig själv hela tiden, och jag tror att alla negativa tankar snart vänder. Det är verkligen viktigt att komma ihåg hur det verkligen var, gör det varje gång jag försöker försköna det hela. Visst kan det vara så att man lagt allt fokus på alkoholen, plus jag med mannen. Känns lite som luften gått ut. Inga rosa moln som fanns första halvåret, bara en krass verklighet som inte går ens för en stund att fly bort från med A. Acceptera.
Hoppas du får en underbar ettårsdag, tänker på dig
Konstnären

Önskar dig en bra & rolig dag.
Det önskar jag mig själv också faktiskt.

.

Ju upp en annan viktig sak också, att du inte tycker att du investerar så mycket i det privata. Det är ju en viktig observation, klart du är värd ett rikt privatliv. Men låt det ta tid och du får grunna på vad du vill bygga där. Kräver kanske också lite extra energi som du får vänta in.
Känner mig så påflugen som kommenterar dina inre tankar, hoppas jag inte är för ovarsam.

Du skriver så detaljerat och välbeskrivande om att vara runt andra i en jobbsituation, och jag känner igen mig i en hel del. Känselspröten, ambitionen, och filtret mot at visa sitt innersta. Jag känner också igen rädslan att inte duga, att tappa masken, kanske spinner jag iväg för mycket. Med ömhet önskar jag att du omfamnar dig själv och inte klandrar dig din ofullkomlighet. Sen tror jag att vi SKA ha ett filter och inte visa allt för alla.
Var rädd om dig!

Är så trött och det är sent. I alla fall tillräckligt sent för att jag kommer få morgontrubbel med uppstigningen. Men varför går jag inte och lägger mig? Vad är det som håller mig vaken? Måste bara kolla en grej till, sticka ett varv till. Har någon skrivit ngt mer på Alkoholhjälpen? GÅ OCH LÄGG MIG!

... att jag nästan har lust att be jobbet fara åt helvete för att det är jobbet som får det bästa av mig medan jag själv nöjer mig med avskräde. Och bara tanken på att jag tänker och känner så är ju horribel.

Jag har alltid gjort bra ifrån mig när det kommer till studier och jobb. Alltid vetat att jag i alla fall är intelligent och kompetent. Men det har ju blivit en ojämvikt, en balansförskjutning mellan jobb och privatliv som heter duga. Jag gör allt för att vara allt på jobbet. Och när jag kommer hem gör jag ingenting för att vara nånting inför mig själv. Varför det då? Jo, eftersom min förtvivlade längtan efter att duga och erhålla bekräftelse och få känna mig unik ställs på sin spets i vissa sammanhang. Dom känslorna väcks inte till liv när jag sitter hemma i soffan. Alls. Då vill jag bara grotta ner mig, sjunka ihop, krypa in... Och det här med att vara perfekt mejkad, snyggt dressad, hårstråna som jävlar i mig sprejats till att ligga i militärisk precision så det ska se charmigt slarvigt ut... Allt det är bara an act in fear också. Skulle jag inte träffa en människa så skulle jag inte bry mig ett skvatt om hur jag ser ut. Det skulle vara skitsamma.

När chefen pratar om att skicka mig på vidareutbildning blir jag livrädd. Livrädd för att ta ansvar. "Ta ansvar", bara dom två orden alltså... Jag blir så för ögonblicket själaglad när han säger att jag är "av en helt annan kaliber än...", men jag är nästan redo att säga upp mig eller klanta till det oförlåtligt bara för att jag inte törs steppa upp till bevis, fylla kostymen.

Gud, vad less jag blir på mig själv ibland!

Nja det är nog blandat, jag har nog mina känslor utanpå kroppen så ibland när jag inte orkar med dem så då drar jag på mig mina hörlurar. Men jag försöker oftast vara glad, för då lurar man alla runt omkring att tro att man är lycklig och vill alla väl. Ingetdera stämmer egentligen om det inte gäller de människor jag plockat in i hjärtat.

:)

Du är nog en toppentjej som sprider mycket fint på och i jobbet.
Får den känslan SL <3
Tro på dig själv det gör jag.