Senaste kommentarerna i forumet

Och när du fixat det idag med en positiv eftersmak är det enklare nästa gång!
/m

...för de tröstande orden att alltid finns vägar ut...

ja, situationen är ju nästan ännu värre när jag säger att jag är delägare i bolaget,
så kör min man det i botten då åker jag ju också med i det...

Ska försöka få kontakt med någon beroendecentral till veckan för att hjälp,
får nu har detta gått för långt!

/C

Kan bara instämma i Viktorias och Konstnärens svar.
Och önska, hoppas att din helg ska bli bra.
Jag håller också tummarna.
Kram
Tanten

..och tack för att du skriver så uppmuntrande ord i min egna lilla tråd..

Fick en minnesflash i dina rader om hur det var för ca 20 år sedan,
då mina dåvarande arbetskamrater alltid såg till att jag hade något att dricka då vi hade någon sammankomst på jobbet eller ute för all del...
För om jag drack, då hände det alltid någonting, jag var den omaskerade pajasen som alltid drog till mig uppmärksamheten när jag var full.
Och som sedan fick sitta med hundhuvudet på måndagen på jobbet och fick höra vad jag hade gjort på fyllan.
Folk uppskattade mig för helt fel saker, de skrattade åt mig och jag skapade ett välmående åt andra...på min bekostnad..
När det sedan vände så kände jag en avsaknad, av uppskattning, men så här i efterhand av helt fel orsaker, jag dränerade inte mitt liv längre.
Svåra känslor att brottas med vill jag lova.

Jag brukar ofta tänka att man dricker av någon sorts anledning, medveten eller omedveten, eller någon sorts bekräftelse.
Inte förrän man upptäcker vad MIN orsak är till drickandet så kan man gå till botten med sina problem, eller så går problemet till botten med dig!
Att nysta i sina känslor och upplevelser, sakligt och grundligt undersöka och på ett obehagligt sätt spionera på sig själv, som om du hade satt en extern psykolog som inte vet någonting om dig att utifrån analysera hur du bete'r dig, och dagen efter komma med ett utlåtande.
Så här gjorde du när du utsattes för det här, kanske på grund av det här..

Det svåra är att inte bli FÖR FULL, utan att man fortfarande KAN analysera sig själv, hur reagerar jag nu, varje minut, och minnas det..
Man kan tänka, att nästa gång så ska jag inte göra som jag brukar, utan på ett motsatt sätt eller på ett sätt som är ovanligt för mig.

Kan ta upp ett exempel, jag som alltid har varit så konfrontationsrädd höll alltid med t.ex min svåger som nästan alltid kritiserade mitt sätt att vara när vi var fulla tillsammans, han kunde tycka att jag var snål i vissa hänseenden osv..(mitt val av byggmaterial bl.a).
Vid nästa tillfälle gick jag till motattack (hade bara suttit och väntat på det..), och i bastun tände jag på alla fjorton cylindrar,
vem säger att du har rätt?, bara för att du köper det dyraste hela tiden så betyder inte det att det är det bästa, vem ger dig rätten att kritisera mig, med vilken grund har du för dina påstående osv osv..
Det blev alldeles tyst i bastun, man kunde höra det stilla väsandet ifrån kokande vattenfållan i aggregatet, han satt tyst och tittade med tom blick in i aggregatet, jag satt högröd och kokande och beredd som en kobra att hugga på nästa yttrande...

Den minuten av pinsam tystnad har aldrig hänt därefter, och han har aldrig mer sedan dess tagit upp den frågan, jag fräste ifrån bestämt,
och jag fick en erfoglig respekt, mitt sätt att inte låta mig kränkas utan anledning, bara för att min svåger blir dum och tvär när han blir på fyllan, han har i mångt och mycket förändrat sitt fyll-förhållande efter detta mot mig, allra helst efter det att jag blev nykterist,
han vet att jag har alla sinnen i bruk och att jag på så sätt har ett övertag i diskussionen.

Igår (lördags) var vi ute två familjer med alla våra barn och deras respektive, vi var på en föreställning med efterföljande restaurangbesök och avslutningsvis en pubrunda, jag mådde bra när jag kunde ta en alkoholfri mohijito innan maten (otroligt fräsch och läskande), kallt och vasst bubblande vatten till maten med en limeskiva i glaset kände jag mig långt ifrån off mot de andra i sällskapet.
Puben var en irländsk sådan med ett enormt urval av olika sorter, tillika de alkoholfria alternativen, tack för det!
Jag och den numera 16-åriga grabben smakade oss igenom de olika alternativen, han tyckte nog att cidern var lite sträv i tonen,
ungdomar som är vana med dundersöta läsksorter i vanliga fall..

Kunde inte låta bli att med en undersökande blick skanna av borden runtomkring oss, där vackra och uppklädda unga damer långsamt förändrades till sluddrande och slitna våp med en glansig blick och mascaran rinnandes nedför deras kinder plötsligt bli sentimentala över någonting och grina öppet i någon diskussion med en ny bekantskap vid bordet, försöka rätta till frisyren som hänger därför att hårklämmorna har trillat ner på bordet.
Man blir förvånad över vad alkoholen förändrar någonting så vackert på enbart några timmar, och man undrar vilken fasad som är den rätta,
den korrekta uppmålade och tillrättalagda stilen, eller den trasiga själen som sitter och gråter med darrande händer vid ölglaset?
Troligen ligger sanningen någonstans där mittemellan, och jag undrar om deras nya bekantskap är nyfiken att ta reda på vilken av dess ytterligheter de närmast i verkligheten ligger.

Jag är på så sätt lyckligt lottad som inte känner någon press att behöva trösta dessa, inte heller ett behov att behöva sitta kvar i lokalen tills de stänger, och på vingliga ben uppsöka en ny lokal som har öppet någon timme längre för att öka på mitt egna fördärv.
Utan kan med stadig gång ta mig till parkeringshuset, lösa ut bilen och på 20 minuter ta hem hela familjen i tryggt förvar, utan att sitta på nedspydda nattbussar under en lång natts färd, till priset som är långt under lokatrafikens taxa eller en tiondel av två taxibilar..
Vi kan lägga oss kvart i två på natten, och det känns helt okey, inte för sent, inte för tidigt..

Har jag gjort fel?, vi står vid varje tillfälle inför olika livsval, och jag tänker...

"Varje gång jag väljer det nyktra alternativet, så står jag på en vinnares sida, gång efter gång.."

Jag borde uppskatta den mycket mer, men den har blivit en självklarhet idag, det finns inga andra vettiga alternativ, inte för mig i alla fall.

Varje gång jag går och lägger mig nykter, är som en vinst för hela det fortsatta livet, att man inte vaknar upp och direkt ångrar en ny dag.

/Berra

Efter ett lunchmöte nere vid hamnen.
Känner mig glad och nöjd då jag drack vatten till maten.
Fast visst dök suget upp när jag såg andras vinglas.
Efter maten beställde jag endast ett glas iskaffe.
Och inte blev lunchträffen mindre trevlig för att jag lät bli alkoholen.
Och desto bättre mår jag nu.
Inget sug som triggats igång av lite alkohol.

Önskar er en fortsatt fin söndag!
Kram
Tanten

Dagens föresats

1. Äta frukost (och duka till resten av familjen)
2. Spola grinigheten om det inte är livsviktiga saker att ta upp
3. byta däck på alla bilar

Jodå fungerar faktiskt hyfsat. Skönt att köra förbi macken på morgonen och kolla trycket, batterier etc. utan att först sitta och göra den hopplösa räkningen om hur många enheter det blev igår?, när började jag?, hur många burkar?, vad väger boxen?, varför mätte jag inte och loggade allt i promilleräknaren? Men mitt i allt dyker den läskiga frågan upp om kroppen fortfarande klarar av att bryta ned det som en frisk kropp kan? Vet inte hur ofta jag gjort det, och förmodligen hör jag till dom som ibland räknat fel. Balanserat på gränsen till rattfyllan.

Det är ju faktiskt nästan som en karaktär i ett svenskt humorprogram som en lördag sitter och tänker:

Hmmm... imorgon måste jag åka klockan 11.00 för att hinna till söndagslunchen klockan 12.00, klockan är ju bara fyra, jag hinner nog minst en halv box eller så, Resten tar jag sedan när jag kommer hem. jippie!!

Att i grund vara en person som har en ganska god moral, och att ändå komma dit då man tänjer på självklara gränser. Nej du alkoholens Ove Sundberg, dig ska jag nog försöka bli kvitt!

Nu en runda däck till i solen, ha det bra därute!

Tycker det är bra att du höll uppe en vecka. Slå inte på dig själv.
Visst är alkoholen ett gift farligt som faan.
Tänkte som du i början att ska jag vara den där tråkige i sociala
sammanhang där alkoholen har blivit ett måste. Men jag har jobbat på det
och nu är det mer sällan jag tänkerså. Då får jag väl vara en tråkig
nykterist i andras ögon huvudsaken är att jag själv mår bra av avstå.
Tro mig sista återfallet jag tog den 10 september var ingen lek.
Tror jag var nere i botten, värre kan det inte bli.
Stå på dig
Kram
Konstnären

Jag fattar om han blir ledsen, din man, känner sig bortvald. Själv kände jag mig bortvald varje gång mina alkisar valde att dricka.

Jag har använt olika strategier med olika alkisar, beroende på vilken typ av relation vi haft och egentligen i vilken grad jag blivit påverkad av deras drickande. För pojkvän och pappa gäller det att jag inte vill ha någon relation alls till dem om de väljer att dricka. Inte ens sedan sambon blev särbo skulle det funka om han bara valde att dricka då han var hemma hos sig eftersom jag ändå blev drabbad och fick "städa upp" efter honom.

Däremot har jag en vän som är alkis men där har jag sagt till honom att han alltid är välkommen till mig bara han är nykter/inte bakis. Jag är inte medberoende till min vän. Han har aldrig varit elak mot mig eller satt mig i knipa p.g.a. alkoholen. Jag vill bara inte träffa honom då han är full då jag inte får ut något av de mötena och som jag ser det så är han inte riktigt min vän då utan en alkoholsnedvriden karikatyr av min vän. Kanske är det där du är med din man även om du inte har riktigt samma anledningar? Att du kan förklara att du gärna träffar honom men utan alkohol, att det kostar för mycket för dig. Då har han ju faktiskt ett val, skippa alkoholen om han vill träffa dig, utan att du för den skull påtvingar honom något beslut om att vara helnykter. Gör du tydligt att det är p.g.a. alkoholen så är det ju inte han som blir bortvald, bara du som väljer bort alkoholen i ditt liv. Det är ju snarare han som väljer bort dig om han måste dricka då ni ses.

Kram

är en blogg jag följer http://www.nt.se/bloggar/bloggentry.aspx?blogg=8018727&entry=9065750

Stil!

Och för att ta det lite lugnt och varsamt, efter att i ett par timmar legat och läst bakåt i min tråd och på så sätt och kanske börja, ÄNTLIGEN, förstå vad många menar när de i bästa välvilja skriver till mig.
Detta är en av anledningarna till att försöka hålla sig i sin egen tråd.
Jag for ju runt hos allt och alla och missförstånden haglade.......

Dagen första råd till mig själv är, ta det lugnt.
Ha tid för eftertanke, låt besluten ta sin tid.

Det gladde mig mycket när jag istället för att stressa upp ur sängen och skjutsa frun till jobbet istället sade:
-Ta du bilen, jag tar en skön promenad med barnen istället.
Så somnade jag om.

Skall iväg på konfermation senare idag.
Och idag dricker vi inte!

måste jag väl gå nu då? frågar du.

Ja, det "måste" du - annars flyttar du bara gränsen för vad som är möjligt. Både i hans ögon och vad värre är, för dig själv.

Välkommen hit till forum! Du är på rätt plats och även om gratulationer känns helt fel så gratulerar jag till din insikt om medberoende.
Så är det tyvärr. Läs i olika trådar här så kommer du att känna igen dig. Skriv gärna om hur du har det - det hjälper mer än man kan tro.
// mt

för ditt inlägg! Vi dricker vin, samma sort, på samma sätt och av samma anledning.

Angående Per Holknekt och alla de som här berättat (vittnat!) om hur lätt det är att återfalla ifrågasätter jag värdet av den färska studie på Riddargatan 1 där man kommer fram till att "hela 65 procent med ett beroende har uppfyllt sina mål att minska drickandet eller sluta helt inom sex månader." http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nya-ron-kring-alkoholism_8728506.svd?…

Jag tror att många av oss med personlig erfarenhet av missbruk anser att sex månader är en mycket kort tid för utvärdering av resultatet.

Jag avslutar med att instämma med santorini och kopierar hennes avslutande rader, helt enkelt för att de är så bra:

Jag skulle önska att det istället för att försöka lära folk med problem att dricka måttligt kunde man ha en kampanj där man framhäver vilket bra och rikt liv det går att ha utan alkohol. Att avsaknaden av alkohol inte ger försämrad livskvalitet utan naturligtvis tvärtom. Den där vinsten man skulle få av ett glas vin den får man nog dubbelt igen om man avstår.

// mt

Jag är så glad att jag nått så långt som jag gjort, nämligen att jag är fri från sug och bara tacksam och glad över att jag inte vill ha alkohol längre. Hade detta kommit tidigare i min process hade jag kanske tagit det som en ursäkt att fortsätta. Fortsätta den för mej omöjliga kampen mot måttlighet. Det finns förmodligen olika grader av beroende eller så beror det på var i processen man är. Om man nått sin botten eller inte? Jag läser om såna som fortfarande kämpar med sug efter år av nykterhet. Jobbigt. Jag bara njuter av den frihet nykterheten gett mej. Tycker Camilla K och Sven M uttrycker det så bra. Jag är inte heller en AA-människa, man kan bli nykter på andra sätt.

Jag återkommer ständigt till Per Holknekt som var nykter i, var det sju eller nio år, och tyckte att han skulle kunna dricka måttligt igen. Det gick inte. Det går säkert bra för några men kärnfrågan är just VARFÖR måste man få dricka alkohol? Varför är det nåt man ska kämpa för att lära sej? Jag röker inte och har svårt att tro att jag missar nåt väsentligt i livet för det. Tragiskt förstås om man blir bortvald i umgänget, det har inte drabbat mej men vi har inte så stort umgänge heller. Det är kanske på nyårsafton som sällskapet tycker att jag är tråkig. För efter tolvslaget brukar det bli ganska tröttsamt att vara nykter, onekligen. Men i mitt vardagsliv känner jag bara stolthet och acceptans.

Jag har också valt att dricka alkoholfritt vin ibland eller 0,5% är det. Ger inget sug eller nån önskan om annat, bara gott som omväxling. Torres Natureo är helt ok alternativ. Men det viktiga i mitt huvud nu är att jag gör det inte för att dölja att jag inte dricker alkohol.Jag försöker inte mörka att jag är nykter, jag gör det för att det blir tråkigt med bara vatten.

Jag skulle önska att det istället för att försöka lära folk med problem att dricka måttligt kunde man ha en kampanj där man framhäver vilket bra och rikt liv det går att ha utan alkohol. Att avsaknaden av alkohol inte ger försämrad livskvalitet utan naturligtvis tvärtom. Den där vinsten man skulle få av ett glas vin den får man nog dubbelt igen om man avstår.

- bra att du ser det. Vad glad jag skulle bli om du skulle skriva några goda råd, i din egen tråd och riktade till dig själv... gärna varje dag.
Som en god vana. Du är värd det! / mt

vilken besvärlig situation du verkar befinna dig i. Så bra att du inser att alkoholen är hans problem, att du inte kan få honom att sluta. Du ska försöka hitta kraft att ta hand om dig själv och helst (tycker jag) ta dig ur relationen. Du behöver säkert hjälp, både att göra dig fri från honom - om du vill det, och med att reda ut den ekonomiska situationen. Sök hjälp så snart som möjligt till exempel hos kommunens beroendemottagning!
Du är inte ensam om att ha det tilltrasslat och det finns alltid vägar ut! Läs gärna här och hoppas du får fler svar och goda råd.
Styrkekramar! / mt

Läste om min tråd från början och ja, jag är knepig........
Jag ser och förstår.
Bra på att peppa och hjälpa andra men inte mig själv......
/A

att livet är gott!
Ta väl hand om dig och de dina / mt

var jag står i frågan om att lära sig dricka måttligt. Känns bra att föra den här dialogen där vi har en vilja att mötas och förstå varandra från våra olika utsiktstorn.

Min reaktion härrör sig ur min sårbarhet, reaktionen var bara ett starkt och smärtsamt bevis på min sårbara punkt. Jag kan dessutom säga att jag blev dubbelt drabbad, min reaktion förstärktes av att maken hade en sorgeprocess senaste helg då en av de vänner som vi inte längre umgås med hade lagt ut en fredagsstaus på fb, ni vet: På väg till vart-det-nu-var för att fira helgen med goda vänner. Ni vet också hur de bifogade bilderna ser ut. Jag hade full förståelse för makens sorg "Aldrig mer..." och det innefattar långt mer än alkoholen. Det innefattar att känna sig inte inbjuden eller bortvald. Det innefattar insikten att det finns sammanhang där man inte får vara med om man inte dricker - alkoholen är en så stark del av grundtemat i samvaron. Det är sorgligt.

Alltså: jag drabbades av min sårbarhet - och hans sårbarhet, som skulle kunna utmanas till en frestelse som jag inte tänker utsätta mig för. Ett starkt hot mot min tillvaro.

Därför blev jag så innerligt glad över Camilla K´s inlägg i SvD.

Därför önskar jag att ni på Riddargatan inser (det gör ni säkert) vilket synnerligen grannlaga uppgift ni har när ni presenterar forskningsresultaten som jag i sig inte tvivlar på. Där har ni säkert en hård "kamp" att få media att inse detta - det är ju genom kvällspress, TV, radio som resultaten når folket. Att redan i ingressen, eller framförallt i ingressen, klargöra vilken grupp det handlar om. Och gärna också tala om det Magnus skrev här: att lära sig dricka måttfullt är en kamp, ofta svårare än att sluta.

Jag är väl insatt i forskningsfrågor, jag vet att alla resultat ska presenteras och jag förstår absolut nyttan med att nå den stora grupp som är er huvudsakliga(?) målgrupp. Jag förstår likväl mig och alla andra nära berörda som reagerar starkt på mediapresentationen: Alkoholister kan lära sig att dricka måttligt med små insatser och medel. Så framfördes nyheten i morgon TV. En fredag.I ett senare program var det en forskare (?) som sade att idag är det huvudsakliga problemet medicinskt medan det förr var de sociala frågorna som var det stora problemet. Därav min reaktion på detta. Vidden av de sociala problemen sträcker som ringarna på vattnet långt utanför missbrukaren och drabbar hårt - både enskilda individer och samhället.

Jag vill inte driva strid mot dem som för fram resultat av forskning. Jag ville främst skriva av mig min egen smärta, som också berörde makens - vi sörjer sällan de som valt bort oss för att vi valt bort alkoholen men den här gången drabbade det honom hårt att bli påmind om att vi inte längre är delaktiga. Just detta umgänge har vi tidigare varit oeniga om, jag har aldrig gillat deras dryckesmönster men en av dem är en person som maken verkligen tycker om. De gillar varandra men alkoholen har kommit emellan dem. Ungefär så. Komplexitetsfaktorn är hög. Och sårbarheten.

För övrigt dricker vi ju alkholsvagt vin och har gjort det ca 1½ år nu. Maken upplever verkligen att det är en tillgång att han kan dricka nollöl - han dricker ungefär som jag föreställer mig att Berra gör. Han har konstaterat att det är en känslig fråga på AA så han talar inte om det där. Många där, liksom här vågar inte och ska inte testa. Det drar igång suget. Däremot har han talat om det med personer han träffar vid nollölshyllan - både i kvartersbutiken och på storköpet - personer som slutat för att det inte höll längre och som blivit nyktra på egen hand. Som flera av dem som skriver här.

Så bra att det finns olika vägar. Informera om det alla som kan och vill. Och informera gärna om vinsterna med att leva nykter!

Söndagsfrid! / mt

Höra hur resten av familjen drar timmerstockar.
Livet är gott!
/A

Tack Markatta! För Descartes. (tror din skola var bättre än min ;-)) Tar till mig tanken om "zen mode". Nu går jag ju mina powerwalks men ska sanningen fram så tänker jag jättemycket under promenaderna. Så kanske bör jag börja fundera på om det finns någon annan slags träning jag kan ägna mig åt? Kanske något med rytmik och rörelser som gör att man bara kan fokusera på det man håller på med för stunden. Ni är det närmaste jag kommer "zen mode" att arbeta. Jag hinner inte grubbla på arbetet. Vet inte längre vilken helg för i raden som det är jag arbetar igen. Dels mina "egna" helger och sedan mina arbetskollegors. Det finns alltid de som vill byta bort sin helg. Helgen tycks vara "helig" i vårat samhälle. Och jag förstår. För många har partners och barn som de bara hinner att umgås med i helgerna. Jag jobbar gärna eftersom det ger mig ett "yttre" skäl att inte kunna träffa mannen. Att inte vaggas in i våran lilla tresamhet, med honom, mig och alkoholen.

Men han blir ledsen. Känner sig bortvald och eftersom detta är ett äktenskap/en relation som jag vill ha kvar så har jag lovat att helgen om två veckor så ska vi tillbringa tillsammans. Det ska bli ett spännande expriment som jag faktiskt ser fram emot. Men idag är det arbete som gäller. Och tunnelbana. Med rak rygg ska jag väja för de sista "lördagsfirarna" och samtidigt försöka att undvika att trampa i någons spya. För några veckor sedan såg jag en kille som spydde hela vägen mellan två hållplatser. Ca två minuter. Tycker de som städar dessa vagnar verkligen är människor att se upp till. Tror inte jag skulle orka mer än en dag.

Jag märker att jag ser saker nuförtiden. I fyllan brukade jag bara titta. Man lär sig något nytt varje dag.

Fia

Ja du, lång startsträcka kan vi väl kalla det :-)
Under ett av mina - ganska lyckade försök - tidigare hjälpte det mig att se på "soppan" med lite självironi!
Sedan efter 5 sex veckor slog jag krokben på mig själv, så det gäller att se upp... var dag, och även när man tror att det är lugnt.
Ta vara på dig!

Det gör det faktiskt. Det värsta är att det förmodligen borde vara bättre att åka till en öde ö, ett halvt år eller så! Inte för att suget skulle vara så svårt. Mer att jag upplever att jag är svår och stingsligare och lite grinigare än vanligt mot mina kära ;-) Egentligen tycker man nog att dom borde förstå vad mitt problem är. Dom har säkert vetat att jag dricker "lite för mycket", och även tagit upp detta till och från. Men jag tror inte att dom faktiskt har sett hur illa det är. Det känns som om jag längtar efter den personlighet jag var, och som gradvis blivit en annan. Nu efter 6 dagar är jag i och för sig nöjd med vad jag går igenom, och hur det går, men jag skulle önska mig att jag kunde vara en annan....

Fokuserar på att göra nytta ute, gärna kroppsarbete. Känns bra för tankarna.

Hoppas på snar bättring med humöret!

Lördagshälsning från BubbelvattenP

När jag för tre år sedan hittade forumet, var din tråd en av de som dök upp och jag läste, Vill minnas det var svårt, och inte självklart att det skulle gå vägen. När jag nu hittat tillbaka, både till forumet och min motivation, gjorde det mig glad att se en person från då som skriver "från andra sidan" om man kan säga så :-) Stort grattis, det ger mig kraft och vilja att själv komma dit!

Länge sedan jag var här. Saknar inte a i mitt liv, men drömmer väldigt ofta mardrömmar, vaknar med ångest och rädsla innan jag förstår att det bara var en dröm. Alltid samma tema i drömmen, jag är onykter och kan inte minnas var jag är eller vad jag har sagt och gjort. Känns som att jag lever med en skugga som hela tiden följer mig. Hur länge ska jag känna mig jagad?

Efter ett antal veckor utan alkohol har jag brutit denna form av fasta. Det är Inte så att jag avbröt uppehållet på grund av ett oemotståndligt behov utan helt och hållet på yttre omständigheter. Det finns kulturer, tillfällen och omständigheter som gör det omöjligt att avstå den i många sociala sammanhang obligatoriska gruppmarkören.

Det som gör ovanstående orsakssammanhang intressant är att på grund av att jag drack alkohol av konvention inte på grund av behov upplever jag inget som helst sug eller längtan efter alkohol. Det är som om detta tillfälle bara var något som skulle göras precis som allt annat arbetsrelaterat.

Jag har inga avsikter att avsluta den inslagna linjen med ett alkoholfritt liv. Jag har ju en strategi och handlingsplan och så långt tycks den fungera inte bara i teorin utan och också som en benchmark i verkligheten.

Förutom allting annat positivt med en alkoholfri vardag är att jag mår mycket bättre. Tillsammans med all motion och en lätt korrigering av kosten har jag redan tappat några kilon och dessutom har konditionen blivit mycket bättre.

När jag surfar runt på forumet tycker jag mig numera kunna förutsäga när någon några dagar senare skall meddela oss andra att vederbörande har fallit för frestelsen. När jag läser texterna tolkar jag dem som ett sätt att få sanktion, av forumet eller sig själv, att det är ok att falla för frestelsen. Lite av en självuppfyllande profetia. Det finns en gemensam nämnare i uttryckssättet som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag gissar dock att Magnus och beroendecentrum har ett hum om vad detta står för. Observera att jag inte värderar eller kritiserar utan bara konstaterar vad jag tolkar. Men det är kanske trots allt något att fundera på.

Jag vill inte framstå som kaxig i mitt eget agerande mot alkoholen eller värderande mot andras kamp. Min egen regel för att skriva här är att vara ärlig och rak utan bli förolämpande samt att delge mina tankar och idéer i den gemensamma kampen mot en gemensam fiende. Jag hoppas att jag framstår som sådan också.

May the force be with you