Senaste kommentarerna i forumet

Det verkar som att vi får dras med detta ganska länge, även om det verkar vara mer och mer sällan, och lättare och lättare att stå emot allt efter som tiden går. Har själv både fått en del vinflaskor av grannar som jag hjälpt under vintern. Samtidigt gjorde jag ett inköp till en bjudning i våras, som inte blev av. Har fördelat detta, så sedan månader finns det alkohol både hemma och på båten. Jag vet inte om det är fel men jag vill faktiskt ha det så. Jag vill kunna ha något hemma att kunna bjuda på om någon önskar. Jag vill inte behöva leva utan att kunna kontrollera mig själv och mina tankar. Jag vill vara "boss" över dom "slaskiga" tankar som dyker upp. På något sätt blir jag argare på detta för var gång tankarna dyker upp. Men var gång jag lyckas ge "gojan" en örfil tillbaka, så blir jag lite starkare.

Tredje sommaren... Låter fantastiskt Santorini. Den blir underbar, och jag känner mig inte orolig för att du skulle trilla dit. Men Berra skrev en gång till mig - att han hade lika långt till första glaset som jag - nämligen en armlängd. Det tål att tänka på, det finns ju flera trådar om de som fallit efter lång nykterhet.

Ta vara på dig!

//PP

Toppen att du i alla fall lyckas stå emot själv i allt det jobbiga du beskriver. Försök tänka på det och göra det till den framgång det faktiskt är. Så länge du grejar det kan du bara bli starkare och starkare, och då kommer du att kunna lösa det andra med. Kanske inte idag eller imorgon, men jag tror du löser det. Du förtjänar att ha det annorlunda och inte behöva ta skit som mt. skriver.

Det verkar som att han ger dig "lite godis" ett par dagar/veckor genom att behandla er relation lite bättre sen "tar" han ifrån dig det , genom att ´bete sig så illa på fyllan. Ja det är verkligen missbrukaren i honom. Tycker synd om honom eftersom jag tror inte han fattar vad han på det här sättet är på väg att förlora. Ja, läser han detta så hoppas jag att han förstår att det är högsta tid att ändra på detta nu. Det är en mäktig motståndare - missbruket - men även han har en del att tampas med. Du är nämligen inte själv utan det finns många här som kan stötta och de som har erfarenhet av din situation kan även ge dig råd. Tänker på mt och dom andra på medberoende sidorna.

Ta vara på dig, ta inte skit från honom när han är på fyllan. Åk till landet nästa helg istället och säg att du åker själv.
"Egogrisen" från igår kan stanna hemma!

//PP

Vi hade ett lugnare och ett bra samtal i flera timmar några dagar senare efter mitt utbrott. Han bedyrade att han inte vill leva som han gör, att han vill göra något. Dock säger han inte hur han vill göra något åt det... För mig är det ett försvar att inte berätta för att slippa erkänna att man misslyckats.
Han var till doktorn av andra anledningar och i samband med det så togs hans alkoholvanor upp av doktorn och det togs en massa prover. Nu när jag inte bor tillsammans med honom så har jag ju inte rätt att få veta vad som händer och sker och det känns så himla tungt. Jag är ju indirekt involverad i hur det går för honom då jag värnar om mina barn. Jag vet att det diskuterades samtalskontakt och medicinering vad gäller alkoholen. Jag tror inte på någonting innan jag ser det!!
I helgen har barnen varit med honom och igår så vet jag att han hade en gammal kompis på besök (suparkompis enl. mig). Jag vet ju inte om min fd sambo drack några mängder men fy vad dåligt jag har sovit i natt. Jag sade till min son att höra av sig om det var nåt som inte kändes bra- jag har inte hört något. Jag tänker mest att "det gick inte att hålla sig mer än en helg efter senaste jävla gången".
Hur ska jag någonsin få ro i min själ och kunna sluta vara orolig för då främst barnens hälsa i umgänget med honom men även hans hälsa. Åh, om jag bara kunde släppa allt som har med honom att göra.
Jag litar inte på honom ett enda dugg- jag tycker bara att han pratar en massa skit!

Åh, jag vet hur du känner! Fy vad vissa situationer och händelser kan göra ont. Ville bara säga att jag tänker på dig.

precis efter en sådan upplevelse, typ, som jag bar ut det nödvändigaste + några kära personliga saker till bilen mitt i natten, for min väg tidigt, tidigt. Efter en halvtimme ringde jag hem och sa att nu har jag gått. Det var en av familjeskäl mycket olämplig dag men den gången kunde jag äntligen bortse från det. Efter att säkert minst 100 gånger ha sagt "fattar du att jag står på tröskeln" behövdes detta för att han skulle fatta.

Jag vill inte ge råd... men ditt inlägg påminde mig efterhand som jag läste om mitt uppbrott. Inledningen kändes så positiv... den första varningsflaggan var minnet av de varningar för terapeuter som inte har kunskap om missbruk som tidvis förekommit här. Numera tror även jag att det är mycket viktigt då missbruket verkligen förändrar människans beteende och handlingsmönster så gravt. Den andra var din mans hastigt påkomna otrevlighet efter nån folköl - det känner jag också alltför väl igen.

Fint att du sett att du genom att sluta ta ansvar kan påverka stämningen... men i övrigt kan jag inte låta bli att säga som Grynet: Ta ingen skit! Ta inte emot mer, det räcker nu! Jag skriver detta med hjärtat i halsgropen, jag vill inte ge råd och jag minns de raka besked jag fick i början här... och att jag alltid valde min egen väg och lärde av misstagen. Det ska förstås du också göra och jag tror du fixar att göra det!

Det är inte din man som är jävla skit, det är missbrukaren i honom - en Mycket Mäktig Motståndare.
Trycker på Spara med tvekan men gör trycker ändå... du behöver inte finna dig i skitlivet och du ska inte behöva vara hackkyckling.
Önskar dig en bra dag! / mt

jag går på a.a möten och tar antabus prova det de hjälper tror du e lika stark som mig kram

Plötsligt hände det någonting, en märkbar förändring i stämning, atmosfär och något som var svårt att sätta fingret på! Från ena dagen till den andra så kändes inte Maken som min motståndare, det var inte krig i luften och ett saknat lugn infann sig... I ca två veckor har det känts så. Han har inte gett något nykterhets löfte och vi vet båda att han har druckit men jag har struntat i det och han har varit vänlig på ett sätt som jag känner igen från förr. I veckan har han varit bortrest och jag fattar att han varit full på resan men det får vara osagt.
Idag har det varit svårigheter bland familje medlemmar runt ikring oss och ikväll flaggade han att han tänkte köpa några folköl till maten... Ingen är så törstig att man behöver Några öl till maten varav varnings flaggan åkte upp!
Jajamen han kom hem, tog mat och blev nästan omedelbart otrevlig och knäpp på ett bekant vis. Jag påtalade att han betedde sig som att han var full, jajamän blev svaret!
Så vart landar det då? Vad, hur och när har han druckit? Har han kört bil på fyllan igen, gömt sprit osv?
Verktygen när det uppstår jobbiga situationer är obefintliga, direkt ska det bedövas och fly in i dimman! Jag är så jävla förbannad, less och besviken!!
I fredags var vi på samtal och alkohol frågan kom som alltid upp, het potatis. Han menade att jag måste slappna av och lita på honom... Men lita på vad, att han kommer att svika igen, att jag ska få gå och invänta vad han bestämmer sig för, att han ska få ha makten över hur min och barnens helg kommer att se ut?
Nej tack att slappna av gör jag när jag känner mig trygg och lita på gör jag när han har jobbat upp tilliten igen! I min värld ställer han orimligt höga krav och förväntningar i det avseendet!
Ikväll på fyllan så passade han även på att lägga skulden på mig över släktingens dåliga mående eftersom att jag pratat med personen ifråga om våra alkohol problem. Denna jävla skuld beläggning! Det känns som att jag konstant måste försvara mig!
Jag ska leva under extrema och plågsamma förhållanden, jag får inte prata med någon för att få stöd och andras reaktioner och beteenden är mitt fel! Själv försöker jag bara att överleva men även det borde jag tydligen göra med ett leende!
De jag valt att prata med har känt till makens drickande sen före min tid. Det är släktingar som älskar honom oavsett och som vill honom väl.
Responsen har varit att alkoholism botas med ett lyckligt äktenskap och om maken super så är det mitt fel eftersom jag är så självisk. Jag måste ändra mig så han blir lycklig och därmed slutar supa!
Person nr 2 har själv alkohol problem och dessutom psykiska problem men älskar min make högt. Den personen har det senaste året ställt mycket frågor om drickandet och jag har berättat en del men också sökt stöd när det varit som värst och jag knappt har kunnat andas. Tragiskt nog har jag inte haft någon annan att kunna prata med...
Så visst det var kanske inte så smart men att det är mitt fel att hon nu igen dricker mer och oftare och ballar ur och ställer till rabalder är inte något jag tänker bära skuld över!
Jag känner mig drabbad! Dom super och beter sig som knäpp skallar, hur kan det vara mitt fel?
Om maken inte söp och gjorde mitt liv till en plåga så skulle jag inte behöva någon att prata med, och om släktingen inte söp så skulle hon inte bli knäpp och balla ur!
Jag efterlyser eget ansvar!
De beter sig illa men skulden är min! Jag hamnar under luppen som den som gör fel, ständigt under attack...!
Jag är i verkligheten också den som kämpar för att återhämta mina krafter efter en depression, jag är den som varit nykter i över fyra månader trots dessa levnads förhållandena. Jag är den som försöker laga det jag sabbat med och för barnen och jag är den som egentligen behöver stöd i allt detta!
Jag har fortsättningsvis inte lust att ha någon som helst kontakt med makens familj! Jag orkar inte varken prata med dom eller vara ikring dom. Jäkla energi tjuvar! Parasiter, kobra!
Ja jag känner mig ordentligt uppretad, jag har fått nog av att försöka men aldrig duga!
Är man tyst eller pratar man så är det fel, svara på tilltal eller inte svara-båda är fel, vara som du vill eller som dom vill- båda är fel, bry sig eller inte bry sig- båda är fel osv... På mig går det att hitta hur många fel som helst! För att inte tala om om jag söker stöd och hjälp så är det för att jag är egocentrisk... Suck! Dra åt helvete!
Så lördag kvällen tillbringas på numera sedvanligt vis i sovrummet för att slippa sitta och lyssna på makens elakheter. Sen när han smulligt av i soffan så kan man smyga ner och hämta sig lite snacks. Barnen är utspralade på sina rum för ingen hör tvn pga hans snarkningar...
Familje mys lördag var det tänkt ikväll, tur att en person fick som han ville helt utan hänsyn till oss andra!
Såna här jävla skit kvällar skulle jag kunna gå ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka, aldrig mer utsätta mig för dessa ständiga påhopp och anklagelser och aldrig mer utsätta mig för dessa sjuka manipulerande människor!
Jag skiter snart i dom hela bunten, dom bara tar och trycker ner och jag är spyless på att vara deras jäkla hackkyckling. Den som dom använder sig av för att rättfärdiga sig själva och sitt eget beteende!
Jävla skithelg, jävla skitliv när man inte ens kan lita på och luta sig mot den man älskar!
Fortfarande varken kåt eller lycklig men har hunnit få en glimt av hur det känns att ha en fungerande vardag...

Tack för tipset! Har försökt att tänka igenom detta, men det är svårt att leva sitt eget liv när man lever med en partner och det påverkar ens liv. Svårt och smärtar samtidigt att kanske behöva bryta. Men när man är i dåligt skick av andra orsaker och har fullt upp med det blir det än svårare.

Haft en helt underbar dag idag, sol, lång cykeltur, fina samtal med mannen om livet nu, då och framåt. Och sen grill... och vinsug. Tycker att det är jobbigt att det ska dyka upp, men det kan ju inte göra mig något så länge jag inte gör ngt åt det. Men det tar ner humöret när det dyker upp.
Jaja, jag ska inte, vill inte, kan fortfarande spela hela filmen till slutet, och det är inte aktuellt med något vin. Hur gott det än skulle kunna vara.
Ha en bra kväll i solen,
/m

Drabbades också av vinsug för en stund sedan, och lite den där varför just jag-känslan. Fint väder, stuga, varmt, grill... Tillät mig att för en stund minnas, känna det positiva av vinet, men fortsatte sedan till yrsel, illamående och bakfylla. Nej tack. Skönt att ha förnuftet i behåll en kväll som denna...
Ha det bra,
/m

Jodå, det funkar bra på jobbet :) Den "illvilligt snälla" är inte kvar. Imorgon bär det av till AA här och om 2 veckor träff med en okänd doktor, som jag hoppas kommer att förstå mig. Som sagt behöver nya mediciner och deltidssjukskrivning för att kunna ta hand om mig, för att kunna ta hand om familjen. Ärligheten kommer. Det har börjat för mig, för det är det enda sättet för mig iaf att ta hand om mig själv. Det känns bra :)
Hoppas du får en fin lördagskväll!
(Och offerkoftan ska brännas på bål snart :))

Så skönt att höra!
Ha en fortsatt skön lördagskväll!

Snart två år sen jag slutade dricka alkohol och den tredje sommaren utan blir det. Sommarsäsongen med stugliv. Maken har öppnat en box Lindemans Shiraz och faktiskt, jag kände att jag skulle också vilja ha ett glas i solen. Nu är mitt beslut så fast så det finns inte på kartan att jag skulle ta ett. Jag inbillar mej inte längre att jag skulle nöja mej med ett eller två glas. Den tanken skulle vara förödande, det har jag testat tidigare när jag hållit upp och trott att jag är säker. Så det är ingen fara nu, bara en känsla som far genom kroppen. Gammal reflex, inte så konstigt. Inte farligt heller eftersom jag känner mej trygg med mitt beslut. Förmodligen kommer det framöver att nu och då dyka upp en längtan efter alkoholen, reptilhjärnan minns det positiva men mitt förnuft har också starka minnen av det negativa. Tack för det.

..kan jag inte låta bli att släppa några rader på forumet...
De är bara minuter kvar tills dess att vi måste åka, 3/4-delar av familjen...på bröllop.
De sista finslipningarna, nyduschade, nyrakade, håret perfekt lagd, skägget ansat, skjortan struken, kostymen avcheckad, fräscht rakvatten, t.om rensat av hårstråna i öron och näsa, finaste deon på, borstat tänderna, laddat kameran, nu kan det inte bli mera tipp-topp, bättre än så här kan vi inte bli, vår familj.
Utåt sett, jo man bygger upp en sorts fasad, helar utseendet på något sätt, vara representativ.

Ska naturligtvis vara fyllechaffis i natt, har därför även tankat upp och tvättat av bilen, en liten eftergift man får göra som nykterist.
Gör det något då, att bli utnyttjad ständigt?, nej jag gör det frivilligt och dessutom så är det en bra avhållsamhet ifrån konstiga dryckestankar.
Det kommer ju att bli fest och mycket lycka, hoppas att jag kan falla in i den upplevelsen helt och hållet, trots min nykterhet.
Men jag har ju varit på tidigare nyktra bröllop, det här är ju inte min första, men jag ser det inte alla ser, fyllan!

Tar inte åt mig längre, men förfaras ändå, tycker att det blir lite förutsättningsbart på något sätt...

Det blir sent i natt, det vet jag ju redan, men har massor av saker som måstas göra i morgon, känner en viss press ändå..
Ska bli skönt att det kommer att bli ett passé så man kan återkomma i den gamla vanorna igen, men kul också!
Livet är föränderligt och ändå vill man klänga kvar vid det på något sätt.

Såg att flygcert skulle på bröllop idag också, kanske är det samma?, tänk vad spännande det skulle vara..!

Nej nu börjar irritationen bli stor på den kvinnliga delen av familjen, de kan inte stå ut med en sådan tidsoptimist som jag,
Dags att "lyda" för familjefridens skull...

Vi hörs, fortsatt trevlig helg för dig som funderar på något helt annat, dvs tankarna åt att dricka alkoholen.
Gör det inte!, ingen har hittills ångrat att inte ha druckit, men så många fler som har gjort det motsatta.

Berra

kämpa!!

Att vara utan alkohol känns idag som det enda rätta men tankarna finns ofta, kanske inte så konstigt då mkt handlade just om alkohol tidigare. Jag är fast besluten att inte låta tankarna skena. Om någon måste kontrollera mig är det väl JAG...
Mitt ex som fortfarande bor här försökte igår att få mig att dricka, blir ännu mer på det klara att han är ett X. Hur kan man vilja förstöra för någon som försöker sluta? Jag finner det mkt elakt. Jag säger inget och låter han dricka men håller mig i annat rum. Han blev sur. Tror jag ska våga mig på kvinnomöte på AA i morgon. Har varit på några där det bara var män och det gick ju bra men känns lite skrämmande med bara kvinnor, varför vet jag inte..

Alla Ni där ute, visst kämpar vi tillsammans?!!

Kommer tiden då det dyker upp fler positiva tankar kring detta med nykterheten kruven. Om vi fungerar lika vill säga. Jag tror att du kommer att få uppleva det ganska snart. Två veckor är verkligen bra, och se det som att du tagit dom veckor av investering som kanske inte ännu ger så mycket igen, men det är på väg. Bara tanken är väl en belöning i sig. Unna dig något kul eller något som får dig på andra tankar. Använd gärna pengen du inte supit bort till det :-)

Kämpa på!

//PP

Idag dricker inte jag heller en droppe!

Idag ska jag inte dricka och det betyder att jag inte rört alkohol på 2 veckor. Nu är det helg och det är verkligen den mest kritiska tiden för mig. Kryper i kroppen och jag vet inte riktigt vad jag ska göra istället för att hälla i mig alkohol från det jag vaknar. Svårt att ta mig för att göra saker, blir mest att jag blir sittande och mer eller mindre bara tittar rakt fram. Det är så det känns, men om sanningen ska fram så har jag varit mer social med familj och vänner.

Det som har varit skönast under dessa 2 veckor är att slippa planera drickandet och tänka ut strategier för att ingen ska märka att jag är en missbrukare. Helt otroligt vad energi jag lagt på det innan.

På måndag kommer mina barn och det känns pirrigt...

I förrgår natt drömde jag att jag drack öl...

Har berättat för flera människor i min omgivning att jag har problem med alkohol...

Och det visar sig att jag inte är ensam om det...

att det gör ont. Hoppas dagen idag blir en ljus dag.
De allra varmaste kramar, sol, fågelsång och valfria vårblommor från med till dej / mt

du har kommit rätt! Så bra att du skrivit och satt ord på din situation. Så många, många kvinnor som delat just "din" berättelse genom de år jag läst och skrivit här. Också jag har varit en av dem. Det du kan göra är att börja sätta fokus på dig och ditt liv - däremot kan du inte få honom att sluta dricka, det måste vara hans eget beslut. Läs här, du kommer du känna igen dig i många berättelser, och fortsätt skriva. Det hjälper mer än man kan tro. Jag klistrar in en länk till en bra blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Kram / mt

att ta upp det, rakt och ärligt. Många "Vera" har skrivit på missbrukarsidorna genom de år jag funnits här och många kvinnor har på anhörigsidan beskrivit den manliga motbilden till din fru, då brukar gömmorna vara i garaget. Lycka till idag! / mt

så bra att du hittat till forumet! Du hittar andra i samma situation och har större chans att få svar om du skriver på siten Hjälpa nån som står nära. Där finns många i samma situation som du. Det viktigaste och faktiskt enda du kan göra är att ta hand om dig själv och leva ditt eget liv. Det går inte att välja bort alkoholen åt nån annan - men man kan ta makten över sitt eget liv och få det bättre oberoende om väljer att fortsätta leva med missbrukaren eller inte. Här är en bra blogg om medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Fortsätt skriva på forum för din egen skull! Kram och Grattis till att du tagit det första steget! / mt

För att du delar med dig av din berättelse "från den andra sidan"!

I dag är det dags att berätta vad jag vet och känner. Ligger här i sängen och väntar på att frun ska vakna.
Tänkte att vi skulle ta en gemensam morgonpromenad med hunden och då ta upp det.
Hon är inte typen som blir argoch ljudligt upprörd så jag tror att det blir ett bra tillfälle att promenera och prata.

Och Vera71, önskar dig all lycka och hoppas du kommer till rätta med ditt problem!

Det är en hemsk känsla det där, när man kommer för att hämta saker och det i sig känns mycket sorgligt, men det är också en press att känna att det blir så uppenbart varför man lämnat. Svamligt kanske, men...

Håll ut, varm kram till dig!

... Det är när jag blir påmind om mitt misslyckade förhållande... Åh, trodde inte att det nu längre faktiskt gör så här ont.

Imorgon gifter sig en nära släkting - i den kyrkan som mitt ex och jag hade bokat för att gifta oss, med efterföljande bröllopsfest på den restaurang där vi hade bokat vår bröllopsfest. Och som om inte det vore nog - på den dagen (dock ett år senare...) vi hade bokat för att gifta oss. Ironi eller bara någon som vill testa mig?!
Det är länge sedan jag drog mig ur det ju, mitt eget bröllop alltså, men fy F-n, vad ont det gör. Jag trodde att jag hade förträngt det nästan, men... tydligen inte.
Jag har skrivit ett fint tal, men vet inte ens om jag kommer kunna hålla det. Jag känner mig så fruktansvärt självisk som bara önskar att helgen ska vara över... Vill inte börja gråta mitt i talet.

Jaa, märklig känsla - lättnad över att jag inte lever med exet längre, och oändlig sorg att jag inte kunde få "lyckliga äktenskapet" och ge mina barn en fungerande kärnfamilj, sorg över att jag lever ensam, sorg över att jag känner sorg...
Ja, det är allmänt mest stress för tillfället- stress på jobbet, stress med en hantverkare som är och fixar med mitt hus och jag kan inte bestämma mig riktigt hur jag vill ha det, stress över exet, stress över bröllopet... Åh, vad gnällig jag är. MEN - så här ledsen är jag idag och det får jag vara. Min ledsenhet kommer gå över; inte nu, kanske inte ikväll, kanske inte imorgon, men det går över.