Senaste kommentarerna i forumet

det är med "svamlet" man kommer fram till saker. Man skriver här för sin egen skull, sen är det en bonus om det hjälper andra. Vilket det gör. För övrigt tycker jag du skriver redigt och bra. Fördelarna du beskriver tror jag alla känner igen. Just gläden över naturen, överraskningen man känner ibland när man kommer ihåg att man alltid är körduglig. Jag blev också irriterad när jag blev "störd" på kvällarna. Fortsätt på din inslagna väg och det blir bara bättre och bättre!

Hoppas att gårdagens magnetröntgen blev bra.
Fortfarande får jag arbetsmail där jag ombeds styra upp ett och annat.
Blev ett kort svar tillbaks, jag är sjukskriven till december.
Hoppas dessa saker åtgärdas för det kan ju inte bara bero på en person........
Lös problemet.

Kommer bli en härlig dag nu, tack för tisdagshälsningen m.t.
Önskar ALLA godmorgon nu, och idag dricker vi inget.

Hahahaha, var just uppe och fixade kaffet och drack lokas vatten med pepparkakssmak.
Den är god, lite julkänsla såhär i November.
/Al

att du påminner dig. Här i din tråd. Önskar dig en fin tisdag! / mt

insikt - den att man (jag) kan gå. Att jag faktiskt kan det. Jag känner så väl igen att jag hittade ett inre lugn då. Jag måste tillägga att missbrukarens inre kraft sätts på hårda prov, länge. Värna och bevara din inre inställning - ditt liv är ditt val.
Andas lugnt och fint denna veckan. Livsluft. Kram / mt

Det är ju en hel vecka :-) Förstår vad du menar med ludd i huvudet... Tyckte första veckan var jobbig på så sätt att tankarna virvlade runt mycket. Känner som du att vissa saker kan jag relatera till hos andra och annat inte. Jag tycker att det är bra att läsa i trådarna hos dem som varit nyktra ett tag för att ta till mig av deras tankar. Det har hjälpt mig en bit på väg, tror det är viktigt med bra förebilder, även i det här sammanhanget.
/m

Vad härligt att du börjar bli fri :)
Ta hand om dig och barnen!

Tack för att ni tar er tid att skriva.
Känner ett konstigt lugn idag, som att själva insikten att jag faktiskt kan gå ger mig ro.
Jag tror att min sambo för första gången insett det oxå, att detta liv inte är för mig. Inte för någon av oss. Så nu väntar jag bara på nästa steg. Orden har inte längre någon betydelse. Bara handling som räknas. Han ska söka hjälp denna vecka. Jag ska inte tjata mer. Även om jag är rädd så villl jag tro på en människas inre kraft utan att vara naiv. Om han väljer livet eller spriten är utom min kontroll. Denna vecka bara andas jag och ser vad som händer...

på rätt väg tycker jag det känns som. En första vit vecka och ja, det går faktiskt. Det går ännu lite bättre när jag fyller tiden med något vettigt, och det är ju inte så märkligt. Trots denna lilla delframgång som en futtig vecka innebär, tycker jag mig inte känna någon större glädje för det. Det är mer som att vara omsluten av en trist likgiltighet, blandad med ludd i huvudet och en portion malande oro. En oro när man läser om alla skador som är relaterade till ett långvarigt alkoholberoende. Men det finns ju inte så mycket att göra åt det nu. Känns i alla fall som kroppen kämpar - vilket den förmodligen gör för att fortsätta att rensa upp. Jag tror vissa känner igen sig, andra kanske inte. Har när jag läst i andras trådar märkt att mycket är lika i mitt och andras beroende. Annat är för mig helt främmande, men det har jag väl redan skrivit om, som avsaknad av lust att dricka på morgonen etc. Har egentligen inte heller något större sug, det är inte det som tynger mest just nu.

Håller tummarna för alla som kämpar, och ser fram mot en "baksmällefri" tisdagsmorgon!

Läser ditt inlägg och kan bara instämma. Det känns som du har alla förutsättningar att lyckas.
Du låter väldigt motiverad och målinriktad.
Dessutom har du ju tidigare klarat av att leva ett alkoholfritt liv under 7 år.
Underlättar också att ha ett umgänge där det inte dricks så mycket.

Tråkigt med dina hundar.

Ha en fortsatt fin kväll!
Tanten

Hej
Det var ett riktigt bra inlägg du kom med där du beskrev dina tankar och bekymmer. Känner igen mig i mycket.

som många har skrivit låter du ärlig och stark när du skriver. Upp på hästen igen!

Tack för din kommentar!
Vet inte riktigt vad jag hoppas få för stöd/råd egentligen, men varje nykter dag och vecka låter fantastisk i mina öron

Lycka till du med!

..tack för ditt svar.
Jag skall bestämma mig i veckan och då först efter att jag har varit på ett info möte om hur det går till.
Efter det så skall jag bestämma mig.

Samtidigt tror jag oxå att det beror på vem som har det för att det skall bli bra.

Tror att jag går på info mötet först och sen tar beslutet.

Kan vara bra som du skriver att man får lyssna på hur andra har det, har haft det.

Tack

Fick med mig två gamla kompisar igår eftermiddag. Jack Daniels och Jim Beam. En anhörig tog hem från Tyskland till mig. 4 burkar öl också. Jag hällde i mig ölen på rekordtiden 30 minuter och han få i mig ett glas av både Jack och Jim innan jag hällde ut det tredje glaset i vasken och gick och la mig. Helvete vad jag gick igång på den där whiskeyn! Min livslust blev enorm och jag var så glad att jag satt och log i soffan. Allt var BRA IGEN!!! Whoohoo!!! Det var ju själve fan att det inte skulle gå att hålla sig helgen ut. Jag känner mig så jävla misslyckad. Jag fattar inte varför jag inte kan hålla motivationen uppe mer än 4-5 dagar. Nu blir det en prövning när Jack och Jim finns i huset. Nu måste jag låta dem vara ifred. Jag tänker inte tillåta mig att dricka av dem om det inte är fest med gäster eller nått.

Jag är i alla fall glad att jag kunde stoppa, VILLE stoppa efter två glas. Det visar ju att man har en gräns i alla fall och inte håller på till man faller omkull.

I övrigt var helgen OK. Lite smått låg men ändå OK. Har haft lite ångestattacker på tjejen när hon gjort eller sagt nått som jag ogillade.
Upp på hästen igen cowboy!

Blir glad för dina ord!

Ja, barfotamannen har skor på sig idag och hundräddarkvinnan har närmre till skratt än till tårar. Faktiskt två helt andra personer idag. Läser min trådstart och förundras över att den där kvinnan på riktigt trodde att det var hennes ansvar att se till att någon som supit bort sina skor inte skulle behöva frysa om fötterna.

Kram!

och kan verkligen rekommendera det.

Jag tror nog att alla som ställs inför en samtalsgrupp känner att det är obehagligt till en början. Märkte det tydligt då det var löpande intag, alltså ingen början eller slut utan man fick gå tills man kände sig redo att klara sig utan gruppen. De som gått längre pratade ganska öppet och ärligt medan de som var nyare inte sa så mycket. En bra gruppledare vet ju det och pressar absolut inte. Jag var livrädd första gången!

Det gav mig så mycket mer med gruppen än bara enskilda samtal. Mycket genom att jag genom andras berättelser fick en större förståelse för min egen situation, tankar och känslor. Vi dömer ju gärna oss själv, skuldbelägger, skapar känslor av skam. Det var lättare att hantera då jag kunde se på liknande situationer utifrån, om jag inte tycker att "Sara" var dum i huvudet för att hon bråkade/inte lämnade sin man/trodde på hans lögner så kanske inte heller jag var det?! Om jag inte tycker "Sara" får skylla sig själv så kanske inte heller jag behöver göra det? Om "Sara" klarade av att lämna och påbörja ett nytt och bättre liv så kanske också jag kan det?

Det är en helt annan sak att lyssna på någon professionell som säger något till en än på andra som faktiskt varit i liknande situationer och dessutom lyckats förändra dem, ungefär som här på forum, man ger ju ofta också råd till sig själv genom att ge dem till andra. Lite av den kärlek och respekt jag känner inför de tjejerna har jag faktiskt lyckats överföra till mig själv.

Ge det en chans, gärna flera eftersom det är jobbigast första gången.

Kram på dig!

Hoppas du mår lite bättre. Det kan nog vara vändningen för dig. Kan tala om för
dig att jag känner igen mig själv. Jag gick ner mig totalt sista återfallet jag
tog. Tror och hoppas det vardå jag fick upp mina ljusblå. Jag tror en del människor
måste gå allra längst ner i hålet. Jag kan tala om att jag vågar inte prova en gång
till för en sak har jag märkt att efter varje återfall har jag mått sämre och sämre
både psykiskt och fysiskt. Jag visste knappt och det var dag eller natt jag bara sov
drack sov, men det blir ju ingen riktig sömn. Och denna ångest du skriver om den är
värre än något annat jag varit med om.
Tänker på digoch hoppas du mår lite bättre.
Kram Konstnären
Inget vin för mig i kväll. Jag tar bara en dag i sänder. Drygt två månader nu och
det är jag stolt över. Jag tror du kan.

Vad härligt att höra ifrån dig..
Kön eller ålder spelar ingen roll, det är bara otroligt fantastiskt att höra att du också valt att lägga av.. Får man fråga varför?

Jag vart tillfrågad om att gå i en samtalsgrupp som de skall starta på kvinnofridsmot. Är det något som du har gjort?
Vet inte om jag klarar av att sitta med en massa okända människor och våga öppna sig.

Skall bestämma mig den här veckan...

// Fågel blå

Sätt inte för stora mål på en gång, det finns en lösning för dig också.
Ta en vecka i taget, om inte det funkar en dag i taget.
Om du har klarat av ett delmål så känn efter hur det känns, oftast mycket lättare än när du började eller hur?
Ta ett nytt delmål och tänk inte på aldrig mer, utan du behöver först bli fri från tvångstankarna, sen kan du fundera vidare.

Det är okey att snubbla ibland, men man planerar aldrig att snubbbla,tänk på det!

Alla kanske inte kan göra på samma sätt, din stig kanske bara är lite krokigare än andra, det är ingen tävlan.
Bättre att hjärnan är med i rejset än benen.
stanna ofta och känn efter. Bättre idag än igår?

Berra

Förstår att det är jobbigt att han håller på att ringa. Kan inte låta bli att undra om han inte släppt taget om dig eftersom han fortsätter höra av sig, men jag tycker att du är stark som låter bli att svara.
Fåniga lekar de håller på med, håller med dig!

Skönt att du fått ett bra möte på kvinnofridslinjen! Det är värt att prata med någon utomstående, och som man känner förtroende för att de kan sin sak - speciellt när man ibland tror att man håller på att tappa förståndet själv. Jag går fortfarande på samtal hos min kontakt på kvinnomottagningen. Jag har gått där i ett år, och hon hjälper mig att se klarare, att må bättre, att sortera det som är viktigt och hon hjälper mig att se att det är inte jag som är knäpp/tänker konstigt/gör fel. Jag sänder henne många varma tankar!

Saker och ting blir bättre: jag har levt i något som jag bara hoppades skulle bli bättre, men det blev inte det, jag lämnade och allt kändes ännu jobbigare ett tag innan det vände, men jag är på väg mot något bättre. Ibland vågar jag inte riktigt tro att saker ska bli bättre, jag vågar inte tro det, utan tänker att "snart kommer det något hemskt" och jag kan inbilla mig att jag kommer bli sjuk, att jag ska dö ifrån barnen, att jag inte ska klara mig själv osv, men allt är bättre än att leva med en vidrig, hemsk människa.

Kram

Blir så jävla förbannad. Dagarna har gått och man känner sig att det går framåt, har varit på ett samtal på kvinnofridsrådgivningen.
Det kändes bra skall dit igen.

Men jag blir så förbannad pga exet. När man känner att livet kommer, att man tänker mindre på honom, man försöker att glömma allt,så ringer han,,,
har ringt flera gånger den senaste tiden. Jag svarar inte, men en gång så såg jag inget nummer och svarade då.
Han lämnar en massa meddelande och det värsta som är är att han är så jävla fräck och vill be mig om tips på matlagning, som han kan bjuda den nya tjejen på. Tydligen är det han som lagar mat där. (han har inget jobb). När vi bodde ihop så lagade han ingenting.

Hur fan kan man vara så fräck, han kan väl ringa sin morsa,,,,,

I fredagsnatt ringde telefonen halv fyra på morgonen. Svarade som vanligt inte, då var det exets nya tjej som ringer, säger att de leker sanning och kånka (hmm, vilken barnstuga) och att han hade sagt att hon skulle ringa till mig och säga hej.

Vad fan tänker de på, de är som barnrumpor.
Vill bara att de lämnar mig ifred så jag kan må bra.
Men de gör mig bara sårad och arg.

// Fågel blå

Det finns så mycket i dina berättelser som kan hjälpa mig om jag bara tar in det jag läser och håller det kvar vid nästa prövning.
Jag är verkligen trött på mitt sjuka beteende och alla förnekelser.
Jag faller ständigt i samma fällor. Jag lär mig inte av mina misstag.
Mycket märkligt att veta vad man vill, men inte göra det?

Hur kommer det sig att jag alltid sätter upp stora mål som nästan är omöjliga att nå?
Varför måste jag hela tiden i tanken vara flera månader in i min nykterhet innan den ens har börjat på dag 2?
Kan jag inte vara nöjd med det lilla?
Varför är jag hela tiden så angelägen om att göra allt bättre? Det räcker inte med gott nog.

Konflikträdd är jag också och har svårt att stå för mina åsikter tillsammans med vissa människor.
Med andra människor kan jag säga allt vad jag tycker o tänker. Jag antar att jag känner mig trygg med dessa människor.

Jag önskar att jag var där du är nu Berra.
I min dröm och tanke kommer jag troligen dit, för det är ju det jag innerst inne vill.

Nu vill jag inte må dåligt mer.

LillPer

Jag ser framför mig en ung tjej som vill lägga av med aloholen, precis som jag. Fast jag är kille och dubbelt så gammal.
Du har allt gott framför dig.
Sluta idag så tar vi denna resa tillsammans.

Min vardag blir också liiiite lättare om jag skriver och läser här.

Tillsammans kan vi klara det.
Stor kram till dig E

LillPer

Kära Fia,
Tack för din omtanke och din analys. Det är nog huvudet på spiken när det gäller tänkandet.
Jag har haft en bra helg och varit kreativ. Men samtidigt en skithelg. Har druckit i tre dagar och i dag är jag så låg som bara jag kan bli.
Förtvivlad och förundrad varför jag hela tiden förstör för mig själv.

Jag vet att jag kommer bli nykter och det är mitt största mål i livet just nu.
Varför, varför, varför, varför kan jag inte tänka rätt?

Åh, vad det är tungt att vara LillPer just nu.

Jag frågar mig igen, varför?

Det här med tänkandet ska man väl klara utan att behöva bedöva sig?
Åh, jag vill bara dö just nu.

Ny dag och nytt beslut om att vara nykter.
Jag är patetisk. Jag är sjuk. Jag vill inte mer nu. Jag vill vara frisk. Jag vill inte mer nu.

LP

... om att han "valt bort dig": du skriver att han inte valt bort dig för flaskan utan för en annan kvinna - fast jag tänker att han har ju valt henne just för flaskan: hon har nog ännu inte insett hans alkoholmissbruk och säger inte så mycket om det = han kan fortsätta dricka, han behöver inte höra någon annans "tjat, gnäll, hot" (ännu?). Jag tror inte att det är så att han plötslig gått och träffat Sitt Livs Kärlek och därför valt bort dig - tvärtom: du gör det du ska göra: du visar att du inte accepterar det han håller på med och det blev så jobbigt för honom att han inte klarade av det, han valde en enklare (och dummare?) väg.

Jag vet inte, men jag tror inte att han i första hand vill såra dig, han är nog fullt upptagen med sina tankar på alkoholen, att få dricka osv.

Men, jag förstår att du är ledsen, med rätta!
Kram!!