Senaste kommentarerna i forumet

Åh, vad bra, vad skönt att din svärmor sa så, det värmer att höra. Min svärmor sa att jag hittade på och att det problemet verkligen inte fanns i deras släkt. Hur som helst tänkte hon i alla fall inte ta ut något sådant problem i förväg det var hon alldeles för gammal för att orka med. Dessutom kunde hon ju förstå att det inte skulle hålla mellan oss, vi är ju alldeles för olika och sen avslutade hon med att säga; Jag kände ju inte dig för ett antal år sen och jag mådde ju bra då också. Ett tag var jag arg på henne. Tänkte att hon ville visa en fin fasad utåt. Men sanningen är nog att hon tyvärr är väldigt sjuk i medbereonde själv. Det är nog en av anledningarna till att jag agerat som jag gjort. Det var liksom två mot en och till slut kände jag att jag höll på att bli tokig av allt förnekande. Vi sitter i samma båt vad gäller familj, jag skulle också velat ha en familj, men det blev inte så och innerst inne insåg jag att det inte är lämpligt med barn när föräldrarna inte mår bra. Antar att när man engagerat så mycket energi och vilja i att försöka få det att fungera tar det tid att inse att det inte alls blev som man ville utan precis tvärtom. Tack för att du finns där. Hoppas du får sova gott!

Kan det vara så att man kräver lite mer av livet när man inte dövar det? kram och ett steg till, vem vet vem som skall gå med ;-)

Man har sina dagar, men är det bara jag som börjar få problem i mitt förhållandet när man inte dövar med alkohol. Just nu tror jag faktiskt att han tycker att det var bekvämare när jag somnade i ett vinrus och inte krävde massa saker. Låter väl konstigt men jag tycker nästan att vi har det sämre nu än när jag somnade tidigt ( Blev full och slocknade).

Men ffa lite irriterad, dock inte som igår. Jobbig dag på jobbet idag, kän
Det var sådana dagar som gjorde att jag garanterat drack på kvällen, ikväll läste jag bok och såg tv istället. Kände en stund en fruktansvärd ilska, som om jag höll på att explodera snart, den känslan är inte helt borta än men är inte lika stark nu.
Jag vill bara be alla dra åt helvete och låta mig vara ifred, förmodligen för att kunna dricka, jag antar att det är suget som fått andra uttryck än att kännas just som ett sug. Vet ej om detta blev begripligt, för jag fattar knappt själv mitt sinnestillstånd sedan igår. Men jag håller mig nykter i alla fall.

Jag är bara glad att dela med mej. Vet inte om jag kommit så mycket längre än du...Det är alltid
lättare att ge andra råd än att ta till sej dom själv. Jag bearbetar min förtvilan varje dag. Undrar,
hur det kunde det bli så här? Det som jag bär med mej som ett mantra är hans mammas ord: Var glad
att du är av med honom! Det har jag tagit till mej. Hon förstod, efter lite info av mej. Jag är så
glad för hennes ord, glömmer dom aldrig, hon sa även, jag och "farfar" tycker om er lika mycket
bägge två. Jag tänker ofta på de orden. Hon är klok, min svärmor. Men jag är ändå ledsen för hur det
blev, ville ha en familj. Kämpade så hårt, men det gick ändå inte. Jag har läst, läst och läst. Det
ger lugn för stunden. En timme eller två, sen mal det igång igen...kunde jag sagt, gjort något annat?
Men till slut inser jag att så är det inte, smärtsamt men sant....kämpa på, det gör jag. Livet är
så kort, vi måste försöka må så bra det går innan det är slut...

Tack för alla tips! Han befinner sig någonstans i mitten av kurvan, som var ny för mig. Boken ska jag köpa och det känns så skönt att höra att jag kan ta mig tillbaka till insikten att jag gjort detta för att hjälpa inte för att slå kull benen på honom. Önskar att jag kunde varit ännu tydligare för som det känns nu förstår han överhuvudtaget inte alls varför jag gjort så här. Men, tänker jag efter igen, det går ju inte att nå fram, hur man än försökt. Kanske, kanske har något av det jag försökt säga sått ett frö någonstans. Kram till dig Uppgiven! Hoppas att du har kommit bra mycket längre i din bearbetning. Jag inser att det tar tid. Vilken bra blogg förresten. Tack för tips!

Blir glad att jag kunnat ge någon hjälp. Jag suger själv in allt som kan hjälpa mej. Har du läst
Nemos blogg? Han har skrivit boken Anfäkta, som jag läst fyra, fem gånger. Han är nykter alkoholist sedan många år. Han säger bla att jag hoppas att min fästmö ber mej dra åt helvete om jag tar ett återfall. Jag har även läst någonstans att alkoholister tackat
anhöriga för att de satt "stopp" när de senare kommit till insikt. Och vad jag kunnat läsa kommer ALLA
alkoholister att nå botten förr eller senare. Har de gott om pengar, jobb, familj tar det dock längre
tid, men förr eller senare når alla botten. För min sambo tog det ca ett och ett halvt år efter att
han lämnat mej. Har du kollat Jellinek kurvan? Googla på den och se var din alkoholist befinner sej
på skalan just nu. Lycka till när det gäller att komma ur dåligt samvete.

Tack, hemskt men samtidigt skönt att få sina tankar bekräftade. Det är ju precis så det fungerar. Man blir i princip idiotförklarad när man tar upp det. Egentligen vet jag så väl. Jag har provat och försökt så länge och så mycket och ändå ger jag mig inte. Inte ens nu när jag drivit igenom skilsmässa. Jag vill inte inse att jag ska ge mig. Det är säkert så att man ska överlåta vissa saker till proffs som du skriver, och så är det med stor sannolikhet när det gäller det här. Min grundtanke med att lämna var just att han skulle få upp ögonen, gå till botten för att sen ta hjälp. Det är bara så hemskt att acceptera att det bara kan gå åt ett håll om han inte väljer att göra något och den insikten verkar långt bort. Tack för ditt stöd och dina tankar! Mycket betydelsefullt.

Hej Lelas :-)

Tror jag förstår hur du tänker. Mina känslor styrs av dagsformen. Ena dagen känner jag att det är rätt att skydda sig själv. Jag kunde inte göra annat än att rädda det liv som går och undvika att båda går under. Nästa har jag otrolig ångest för att ha övergivit. Jag skäms. Arbetar på och vill tro att det ligger mycket i det som också Uppgiven svarade och som så många säger; Det är extra svårt att hjälpa när man står nära. Ibland känns det som att jag tröstar mig med det för att överleva och andra dagar, när jag mår bättre, känns det som att det är verkligheten och att det är den jag måste förstå.

Lite komiskt, men det va precis vad han sa. Citat: du tror du är så jävla bra och vet allting, du
är inte så bra som du tror och jag vet att andra inte heller tycker det! slut citat.
Grejen är väl att alkoholism och vissa andra psykiska sjukdomar går inte att lindra med kärlek, omtanke, stöd och hjälp men det är ju första tanken när någon mår dåligt, det passar ju att göra så
på de flesta andra sjukdomar. Sorg, cancer, influensa, benbrott och alla andra sjukdomar. Men just
dessa sjukdomar som påverkar psyket starkt är mer lämpade för proffs att ta hand om. Har en gång
träffat en psykiskt sjuk person (ej alkohol) hon blev våldsam mot alla och behövde tvångsvårdas.
Egentligen är det likadant med en gravt beroende, men där kan man bara rädda sej själv och därigenom
låta den beroende "gå ner sej helt" Jag anser att det är att hjälpa. Inte dra ut på pinan längre för för en alkoholist blir alltid sämre med tiden. Det är en sk proggresiv sjukdom. Det va mina åsikter,
efter allt jag läst i min förtvivlade jakt på svar varför alkoholisten gör som han gör. Hoppas det
gav något.

Tack Uppgiven för ditt svar. Jag har innerst inne en vag känsla av att det nog inte hade fungerat även om jag vetat. Att han bara hade tittat frågande på mig och sen sagt; Jaha, och vilken tur att du är helt perfekt. Vad begär du av mig? Får hoppas att det är så. Jag har en hemsk känsla av att ha övergivit en sjuk människa som jag fortfarande älskar och att han överhuvudtaget inte förstår varför jag agerat så konstigt som jag gjort för att slå mig loss. Pendlar mellan att se den friska och den sjuka människan. Tack för din erfarenhet inom området. //A

Hej! Jag lägger mig i här, då. ;-)

Det enklaste sättet att kopiera från en tråd till en annan är att markera texten som du vill kopiera och sedan högerklicka på texten som är markerad. Då får du upp en meny där du kan välja Kopiera (eller?). Sedan sätter du markören i fältet där du vill klistra in och högerklickar igen, och väljer Klistra in.

Testa, funkar det?

Och jag ser ju att du har lyckats skapa din egen tråd. :-) Heja dig!
/H. (som för övrigt är Mr Pianomans fru, men det kanske du har snappat upp i någon tråd...)

Hej, Anonymt! :-)

Det är ju så lätt att vara efterklok...

Jag har också ägnat en del funderingar åt det där med att alkoholism är en sjukdom. En kvinna som jag träffade på mina anhörigträffar hade lämnat sin man och senare fått höra av en annan alkoholist: "Han stannade ju hos dig när du var sjuk - nu är han sjuk och du lämnar honom! Hur kan du göra så?". Hon var förtvivlad efter det påhoppet, såklart.

Men det är olika saker, tänker jag. Att vara sjuk i till exempel cancer kanske i sig inte är argument för att bli lämnad. På samma sätt är inte alkoholismen i sig heller ett argument för att lämna en relation. Däremot har inte cancer i närheten av lika destruktiva konsekvenser som alkoholism har.

Jag övervägde under en period att lämna min man. Men - inte för att han är alkoholist, utan för att jag inte kunde tänka mig att leva i en relation som var så krävande och söndrad. Sjukdomen kan jag stå ut med, men inte vad den gör med vår relation.

Förstår du hur jag tänker? Kram!
/H.

Ja, det bästa vore ju om du kunde be honom att bara läsa boken, så att ni har ngt att prata om. Det borde han kunna ge dig, om han menar allvar med ert förhållande.
Men det är ju mest viktigt att du inser vilken motståndare du har att göra med, så att du kan göra det som är bäst för dig själv.
mvh
/Fenix

Hej, berättar hur det var för mej. Jag fick tag i boken medans eländet höll på, och andvände just de där uttrycken, "jag hör vad du säger men du förnekar....etc. men kan säga att det funkade inte det
heller. Möjligtvis kände jag mej lugnare när jag slutade tro att allt var mitt fel. Men på honom hade det INGEN verkan alls. Tyvärr får vi försöka förstå att ju närmare man står en missbrukare
destå sämre hjälpare. Därför finns aa och kan fungera, tror jag.

Jag läser mycket om alkoholism. Framförallt för att bearbeta, försöka förstå vad som hänt och ge möljlighet till att komma vidare i livet. Jag tänker mycket på hur det hade varit om jag förstått att det var en sjukdom han hade. En sjukdom som inte handlar om flaskor och vätskor utan om förnekelse. Att ha en sjukdom men inte se den själv. Inte vilja se eller kunna se vad som händer en själv och ens omgivning. Tänk om jag hade den, skulle jag inte vilja att någon fullständigt ruskade om mig då? Hade jag agerat annorlunda i vår relation om jag förstått att det var en sjukdom? Hade jag blivit mindre arg, ledsen, besviken och sårad om jag haft det att relatera till? Eller räcker inte det heller? Det kanske är nästintill omöjligt att inte ta på sig en medberoenderoll när man tycker väldigt mycket om någon. Hade jag som Lena Holfve skriver i sin bok Botten upp kunnat motarbeta hans argument och förnekelse och kunnat bemöta honom på ett annat sätt om jag bara förstått att det var en sjukdom? Då hade jag inte sagt, för min skull kan du väl sluta, eller tänker du sluta på en parkbänk? Hade jag kunnat vara helt cool och säga; Jag hör att du säger att du inte har problem, men jag ser att du har problem och förstår att det är en del av en sjukdom som innebär att du förnekar verkligheten. Jag hör vad du säger, men du har fel, och jag har rätt. Jag känner rätt. Det är ett problem. Vad hade hänt egentligen om jag varit mer cool och inte reagerat så starkt. Hade jag bemötts av än större förnekelse och mått ännu sämre? Var går gränsen? OM jag från början insett att man kan bli medberoende hur hade jag agerat då? OM jag från början insett att han inte ljuger utan själv faktiskt är helt övertygad om det han själv säger och tror stenhårt på det. Klart han måste tycka jag är helkonstig som bara tiger och till slut inte kan bemöta argument. Bara bli helt tyst. Oförstående. Tillåtande. Hade ett annat angreppssätt från min sida ändrat något? Kunnat hjälpa oss? Tillbaka i maktlöshetens land.

här ÄR vårt livs- eller levnadsforum. Jag tror det var viktoria som först skrev om det och sen plötsligt hade Magnus trollat fram det. För mig är Livet långt större än Alkoholen - men alkoholen har präglat min barndom och tidiga tonår och ett antal år det senaste decenniet... därför kan jag känna att jag hör hemma här även om det finns mycket annat invävt i livsväven.

När jag kom in på forumet kände jag ett så stort hopp om möjligheten till förändring av dem som varit med länge - på båda sidor av forumet. Till exempel från dig Pia, Adde, viktoria och Berra och från Mie, Märta, Lelas och lillablå. Det viktiga var inte möjligheten att bli fri från antingen alkohol eller medberoende utan möjligheten att förändra sitt liv. Ni kändes som forumets ryggrad eller som ränningen i väven - höll samman och rätade upp när det behövdes. Och ni förmedlade, nej ni VAR ett hopp. Personiferade ett hopp i anonymiteten. Många har passerat här, kommit och lämnat - några undrar jag vad det blev... några kommer igen. Forumet ändrar skepnad som norrskenet jag såg på TV från Arktis(?) igår kväll.

Fint att du finns med... jag gillar tanken på levnadsforumet för oss med en gemensam erfarenhet av livet. Jag såg att du skrivit på annan plats att du känner igen dig både som missbrukare och medberoende - det gör jag också även om jag inte tillåtit mig att bli alkoholmissbrukare - bränd från min barndom. Jag har skrivit här för min egen skull och det har varit till oerhörd hjälp. Det har ändå betydelse att rikta sig till "någon" och då känns det rätt att var på en plats där det framgår att man är i "det vidare livet". Varm hälsning / mt

Alla har ett ansvar för sundheheten oxå. Säger du ifrån Berra? I alla lägen är det OK att säga ifrån!!

Alla har ett ansvar för sundheheten oxå. Säger du ifrån Berra? I alla lägen är det OK att säga ifrån!!

Alla har ett ansvar för sundheheten oxå. Säger du ifrån Berra? I alla lägen är det OK att säga ifrån!!

Alla har ett ansvar för sundheheten oxå. Säger du ifrån Berra? I alla lägen är det OK att säga ifrån!!

Gävle! va kul då är vi fler.../naiv

Kanske tillför man inte något till de som fortfarande kämpar? Därför har jag inte skrivit så mycket här sedan jag blev stabil. När jag var mitt i det så hjälpte jag mig själv (och förhoppningsvis andra) genom att skriva.

Denna tråden tycker jag är jättebra, vi kan väl se hur det utvecklas. Annars startar vi ett "levnadsforum"

Kram

att sluta skriva här. Tänker då att jag kanske inte länge passar in, att mitt liv är för bra för det nu. Att det blir störande att skriva om vardagsproblem och vardagslycka, särskilt det senare. För mig har vardagsproblemen och framförallt hur vi numera i det nyktra livet löser många av dem visat sig vara betydelsefullt. Livet är inte problemfritt och rör sig i vågor - och så tror jag att det ska vara och kommer att förbli.

Nu när vi fått en sida för det vidare livet borde jag känna, och känner jag mig helt på rätt för min egen del. Brukar tänka att den som äger problemet äger rätten att lösa det - och för mig är det inget problem utan angeläget att skriva om det som kan uppfattas som trivialiteter eller något annat. Det handlar också något om att utlämna sig. I skenet av den jag är i vardagen har jag delat mycket här. Mina upptäckter om mig själv i den stund de visat sig. Det har känts gott och rätt i skyddet av anonymiteten och i samexistens med andra som delar det svåra(ste) i livet - och glädjeämnen.

Jag har hittat "vänner" - medmänniskor här som jag inte vill förlora, snarare vill jag finnas kvar för att kunna fördjupa. Funderar vidare på detta ikväll. / mt

inte särskilt rörigt. Intressant! Att studera och reflektera över det man inte förstår sig på hos andra - och kanske framförallt hos sig själv är en rik källa till lärdom och utveckling. De senaste åren har ju hjärnforskingen kunnat visa mer av vad som faktiskt finns i hjärnan och det finns "synliga" förklaringar till mycket. Såg du Addes länk igår i missbrukares hjärnor? Vi är mycket biologi och natur och så har vi vårt medvetande och samvete som en utmaning att tampas med.
Det är spännande att vara människa och att dela. Jag är så glad att du flyttat in till den här sidan! / mt