Senaste kommentarerna i forumet

Denna sidan hjälper mig så otroligt mycket, både genom att skriva och läsa. Nästan lika bra som om ni suttit runt mitt köksbord och pratat :-)
Och skall försöka göra som MT skriver när det gäller vårdcentralen, har så svårt att visa mig svag och det är väl därför jag är där jag är.
Adde du har helt rätt, att skriva hjälper och spöken dör i ljuset så det blir många tankar som skall skrivas ner.
Stigsdotter jag förstår vad du menar och allt har väl en mening även om den är svår att förstå ibland.
Men kom att tänka på en rolig sak i morse, nu är det damen i motionspåret som hejar glatt när jag och hunden kommer istället för damen på bolaget :-)
För min hund tror väl jag är tokig, för så här många rundor har det inte blivit på länge men det botar en del av stressen iallafall.
Så kramar och styrka till er alla, nu tar vi ett steg till/kramar♥ ♥ ♥

stämningen och delvis en annan händelse som gjorde att jag valde att radera. Å ena sidan har jag inget att dölja - å andra sidan ... saknar jag också ord just nu och känner mig något distanserad. Men, vi flummar på, vi håller kontakten levande och värnar om tilliten till det goda och till livet. Ha det fint på fjället - där är det som i havsbandet - nära till himlen och fri horisont. Kramar från oss ♥ / A

Biblioteket? Ska prova där på måndag. Kram

om jag visste vem du är i ytlig bemärkelse (som namn och adress) och om den inte vore "definitivt slutsåld" så skulle jag skicka en av mina ofta lästa böcker till dig. http://www.bokus.com/bok/9789127059030/om-karleken-och-doden/ -

Kom på att kolla och den finns http://www.antikvariat1.se/index.asp?Show=R8239 ifall du vill... den skulle i så fall trivas intill Rumskamraterna:) Kram, kram! / A

Tack Adde, ditt svar var mycket lugnande. Bra förklaringar till vad som menas med att inte sänka garden. Alltså inte detsamma som att vara konstant i stridsberedskap, som jag tänkte.

Vet inte om det är det du påverkas av, men energin är klibbig och riktigt låg och ofördelaktig på forumet sedan en tid. Jag upplever det i faktiska rum då och då i min lilla feng shui-verksamhet jag driver, men är förvånad över att jag kunde förnimma samma på ett forum där människor möts i skrift. Det gör mig för tillfället något ordlös och definitivt opersonlig i det jag delar med mig av. Någon/ev några hade en annan agenda än den som är av godhet avsedd här, och du blev i allra högsta grad utsatt i detta. H*n (eller ev energierna av h*n) finns kvar på ett eller annat sätt ännu utan att synas i skrift, vilket ger mig ett obehag. Hoppas du/ni står ut med mitt flum, men jag har velat skriva det i flera dagar nu utan att veta hur ; D

Dagen idag blir lite jobb innan premiärtur till vår husvagn i fjällen. Långkalsonger och kokkaffe, och om vädret tillåter det - årets första skidtur i morgon. Avskyr att åka i motionsspår och färdiga slingor (kanske för att jag alltid blir omkörd och känner mig ivägen- haha) därav blir det inga turer då jag är hemma i stan.
Behovet av långsamt och icke för ansträngande är stort nu, både vad gäller jobbet och fritiden. Situationen med min sjuka syster är tung att bära. Jag vill att hon ska leva, jag vill inget hellre, men detta är så utdraget och plågsamt. Jag försöker tänka att det finns en mening, en plan med att det är så. Det som är menat att ske sker. Försöker känna tillit mitt i kaoset, och det kräver långsamma andetag, långsamma steg, så jag inte springer förbi mig själv ...på något vis, kan inte förklara närmre. Jag måste vara där mitt jag är.
Men jag känner faktiskt ändå en form av tillit till...livet? Kanske är det det.

jag har raderat en del i min tråd men stannar här. Varm kram fina Du, söstra mi♥ / A

i min andra tråd. Det uppstod en situation som gjorde att jag valde att göra så - men först kopierade jag mina inlägg.
Att först kopiera och sen radera har tagit rätt många timmar och inneburit ännu en tillbakaresa i tiden. Nånstans skrev jag

"Den här tråden har blivit min dagbok, min vilo- och tankeplats och min avstjälpningsplats där jag kan skriva om allt möjligt som angår mig i mitt liv. I allt finns min bakgrund som tidigt inlärd medberoende som följt prognosen för alkoholistbarn och storasyster sgs fullt ut. De som återkommande skriver har blivit ett slags virtuell familj som jag skapar mig föreställningar om, som jag gläds med och lider med. Ibland tror jag att de andra känner varandra men inser att de flesta av oss är våra nick för varandra. ... Just den här processen är en lärdomsresa.... En av forumets styrkor är att det finns tid att reflektera och komma tillbaka utan att det hänt något (hmmm ???) i den del av forumlivet där jag är en aktiv del.... I den här världen är man lite mer en ö än i andra sammanhang. Amos Oz skriver att människan är en halvö som delvis är förbunden till ett sammanhang men med en sida riktad mot ensamheten. Kanske ensamhetssidan är lite större här, jag tror det. Javisst är det så. Här är jag en udde på den halvö i livet som är jag."

Något rubbade min tillit, nägot sköljde in över min strand... Något som skapade ett behov av att rensa i röran *skrattar* ...

Men jag stannar kvar och delar med mig av dikter och tankar som hör livet till. Idag blir det en dikt av Eeva Kilpi, igen.
Den handlar om mötet med en man men för mig handlar den här-och-nu om mötet med forumvänner...

Redan länge har jag varit försiktig,
frågat:
- Är denne man sänd av Gud?
Nu frågar jag även:
-Är han en människa som jag vill
öppna min ensamhes grind för,
låta honom stiga in i min ödemark,
störa den långsamt framvuxna
natuenligaordningen därinne,
betrakta de fridlysta växterna,
de ljusskygga fåglarna,
lämna sina spår på den sumåiga stigen,
sin lega i gräset,
sin änglabild på mitt innerstas skare.

gör inte alls fel Viktoria.

Jag har en förvissning om att jag klarar mitt liv nu och en bit fram (överblickbar tid)och jag känner mig numera trygg i min nykterhet. Allteftersom nykterheten framskrider så får jag också tillbaka min självkänsla som ger mig en egen identitet och trygghet. Jag går inte på tå och vaktar mitt liv men jag har lärt mig att vara försiktig. Jag är fn förkyld med en irriterande torrhosta och det jag kan ta är tabletter typ Noskapin el likn. Alla flytande, receptfria, hostmediciner innehåller alkohol och de som är på recept kan också innehålla morfin eller liknande preparat. Jag är livrädd att gå tillbaka till mitt gamla liv så jag tar inte sånt. Jag vet idag att jag är korsberoende med en hel hög av olika, till synes ofarliga preparat, som jag är mycket försiktig med. Jag har för mig att jag lagt upp en lista som jag fått av DSG här på forumet med riskpreparat på alkoholhjälpens fb-sida.

Det blir efter ett tag en livsstil som jag inte behöver tänka på, det blir helt naturligt att undvika riskfaktorer. Det är inte konstigare än att jag som astmatiker undviker vissa miljöer.

Dina tankar är sunda och leder till ett mer avslappnat synsätt när du väl kommer överens med dig själv om att det är så här ditt liv ser ut. Nykterheten kan upplevas som en begränsning i början men jag lova ...det är det inte !! Snarare tvärtom !! Jag har en fantastisk frihet idag. Jag äger mitt liv.

Alkoholen kommer alltid att vara en följeslagare i ditt liv oavsett du vill eller inte så se den som din vän som du trots allt haft mycket skoj med innan det gick åt pepparn. Idag bestämmer du över alkoholen !

Ha en bra helg vännen :-))

Hoppas din helg blir till belåtenhet Stigsdotter, unna dig något fint eller gott. Eller en film eller två till ungarna så du kan koppla av med vad du vill en stund: )Helgkram/Victoria

Läser på forumet istort sett varje dag, och har lite funderingar kring min nuvarande situation. Jag har ju för tillfället ett sorts "naturligt" antabus, eftersom jag är gravid. Tänk om jag slappnar av för mycket i det? I känslan av att min nykterhet är självklar och varaktig. Fast så känns det ju. Sedan läser jag i Addes tråd om vännerna som tagit återfall, en efter många år. Är det verkligen så att vi aldrig får släppa garden, slappna av? Jag har lite svårigheter med att acceptera det, vill tro att det skulle kunna vara på annat sätt. Att det faktiskt ska få fortsätta vara kännas så självklart som det nu gjort ett tag. Jag vill inte behöva vara på min vakt hela livet, har svårt att tro på att det MÅSTE vara så. Är känslan av den självklara nykterheten en fara för mig, eftersom jag inte kommer att vara gravid i all evighet? Att jag känner mig så främmande för ett återfall? Eller KAN det vara så att jag faktiskt kan lita på min egen förvissning om att detta är ett avslutat kapitel i mitt liv, alkoholen? Jag känner mig mer tillfreds med att känna tillit till mig själv, än att se "hur nära jag har till första glaset". Lite tankar jag haft dess dagar, som oroar mig lite. Gör jag fel på något vis?

Vad händer vännen? Ser lite konstigt ut i din andra tråd. Raderar du den? Varm kram V.

ska skriva ner på förhand vad du vill säga på vårdcentralen... och så tar du det med dig så att du säger hur det är! Hoppas helgen blir uthärdlig och helst att den blir riktigt bra!
Understöder Addes råd: skriv, skriv, skriv... / mt

Den får man visst aldrig släppa. Det är läskigt tycker jag, att det efter så pass lång tid som 9 år fortfarande finns risk att trilla dit igen.

men, som du säger,det finns en mening med alls som sker, gäller bara att se den meningen. En annan mening kan ju också vara att vi inte skall ta varandra för givna.

Skönt att höra att dina vänner bett om hjälp och tar sig upp på banan igen!

Hoppas du får en skön helg!

Känner så väl igen det där med att vara en flyktdrickare - en flykt från att ta tag i sådant som behövs tas tag i (livet!). Allt som tidigare dövats med alkohol får nu fritt spelrum. Och, detta är ju på både gott och ont men jag tror verkligen att Adde är något på spåret när han talar om spöken som lyfts fram i ljuset - väl där så är de oftast inte så läskiga. Sover vi på saker och ting som vi har funderat igenom riktigt ordentligt så kommer där oftast en lösning till oss på morgonen.

Jag är duktig på att älta och att grotta i sådant som hänt. Precis som du säger kan jag ju inte ändra på det som varit. Men, istället för att älta och ömka kan jag älta och försöka lära mig något: "jaha, varför gick det sådär då, vad hade jag kunnat göra istället? ja men då gör jag så nästa gång då" Lite förenklat men jag hoppas du förstår vad jag menar. Spökena ska verkligen fram, det duger inte att låta bli att tänka på sakerna utan ut med det bara, titta på det och släpp det sedan och vandra vidare.

Kram från mig!

Kalla, skriv !! Det är en underbar väg att få ur sig gammalt skit som en nynykter går och släpar på. Du måste tömma den där ryggsäcken som du fyllt med massor av skräp genom åren och här på forumet kan du tömma den. Jag tror nog vi pallar med för vi alla har nog liknande spöken som vi en gång dödat genom att lyfta upp dem i ljuset.

åker bergochdalbana när sånt här händer.

Först en väldig ilska för att de gör såhär mot mig, sig själva och alla andra som tror på dem.

Sen en väldig sorg när jag inser hur de mår och att det ÄR en sjukdom.

För att till sist övergå till en väldig glädje när jag förstår att de klarat sig igenom och det viktigaste av allt : De har bett om hjälp !! OCH fått den !!

Och efter ett tag inser jag att även jag inte på nåt sätt är vaccinerad mot alkoholen och det har de påmint mig om på ett väldigt smärtsamt sätt.

Jag blir påmind och faktiskt lite rädd att jag ska glömma eller bli för självsäker. Jag måste vara ödmjuk för det jag har och det jag kommer att få om jag sköter om mig själv. Jag friskar upp gamla rutiner som jag slarvat med och ökar mitt mötesgående för att få avlastning för mina tankar och få nya tankar som leder mig rätt i mitt fortsatta liv som nykter alkoholist. Och på så sätt ger deras återfall nån nytta till oss andra som kanske varit snubblande nära.

Det finns en mening med allt som sker, det gäller bara att se den meningen.

Tack bra mannen!

Hoppas hunden inte blivit helt chockad och att det är lika bra med denne som det verkar vara med dig :-)

Ha ha, där fick du mig Adde :-) Men jag är lika lugn som alltid ändå ;-)

Jäkligt tungt i övrigt för din del förstår jag, måste innebära en enorm psykisk påfrestning. Håller alla tummar och dylikt i hopp om bästa utgång.

Nu börjar helgen och jag tycker dom är ganska jobbiga, under veckan rullar allt på men helgerna är så kopplade till att dricka. Har mått lite dåligt av allt som hänt under de senaste åren, har ju dövat det med alkohol förut men nu väller alla känslor upp. Jag tycker det är jäkligt svårt att hantera den stressen för det som hänt har ju hänt och det kan jag ju inte ändra på.
Har så dåligt sammvete för många saker och det skapar en väldig stress och att man känner sig väldigt deppig. Det har gått 48 dagar nu och först mådde man jätte bra, så fallet hit var enormt känns det som. Har ju alltid varit en flykt drickare, dvs all stress och olustiga känslor botas med alkohol och nu när den är borta känner jag mig helt vilsen ibland.
Lider med min man som är så naiv att han trodde att detta skulle bli en lätt resa, men inser att mitt problem är inte alkoholen utan att jag vill fly livet. Alkoholismen är en konsekvens av flykten från livet och nu är jag livrädd att fastna i något annat. Skall till vårdcentralen på måndag, skall försöka säga detta då, men brukar bli så himla käck när jag träffar läkaren.
Förlåt att det blir lite virrigt i dag, men hjärnan känns som en centrifug.
Men tar ett steg till även om det är ett myrsteg i dag/ så kram och styrka till er alla

Tionde helgen står för dörren. Börjar få nya vanor känner jag. Hunden har fått lära sig ett nytt koncept, nämligen kvällspromenad. Den orkesnivån hade jag inte förut. Pannlampa och reflexväst på.

Hur går det för PiL och ni andra på tråden? Ska vi arbeta oss igenom helgen tillsammans och vara lite extra aktiva?

jag haft flera vänner som valt att livet av sig efter ett återfall så blir jag så rädd när jag hör om det innan jag vet att de är på banan igen.
Den ena vännen nu gjorde som h*n är skolad till och knallade direkt iväg till ett aamöte och lastade av sig skamkänslorna. Nu försöker h*n få lite hjälp med nån form av kortare behandling. Den andre vännen , som är nynykter, har det kämpigare eftersom hon även använder tabletter. Hon kommer också att få proffshjälp så snart hon är avgiftad.

På sätt och vis är jag tacksam att de tar "mitt" återfall dvs påminner mig om att jag måste göra saker som är bra för mig. Jag får aldrig glömma vem jag är, min historia är min framtid. Livet kan vara dystert och plågsamt ibland men det blir aldrig bättre om jag väljer att supa.

Till dig PiL vill jag bara säga : Ta det lungt :-))

Vi alkisar vill gärna att livet ska flyga fram och att det är vi som är piloten, så är inte fallet men det krävs lite övning att inse det. För mig tog det ett år :-) Fortsätt skriv direkt från hjärtat så kommer de andra snart att fylla i din historia och delningarna tar fart igen.

Sköt om er och tänk lite på vad ni gör är ni snälla.

fundering om stiltje här på forumet. Och om återfall:(

Minns första gången jag funderade över rörelsen här - som jag nästan vill beskriva från stiltje till storm, faktiskt ja. Som livet. För den som har stöd och hjälp av att läsa och skriva här tror jag att envishet och uthållighet är bra... Att inte tro att man är färdig och att inte ge upp. Det har skrivits om att vara beroende av forumet - det är jag gärna så länge jag har ett liv irl. Också.

Det jag tycker mig ha sett ett antal gånger är den inledande, nästan euforiska lyckan över att hitta människor som "vet och förstår" och hur det sen avtar och människor försvinner. Jag minns att jag frågade Adde första gången jag "kände" det här... Nu när jag tolkar in sådant önskar jag att människor ska hålla ut, lite längre och lite till. Ha tålamod att vänta ut tider av stiltje.

De senaste dagarna har jag funderat mycket över mitt skrivande här, min känsla av att det är en trygg plats har varit i gungning. Det aktualiserar vad jag vill lämna ut och hur människor tolkar varandra - speciellt hur andra tolkar mig... Jag väljer ändå att fortsätta både läsa och skriva, det är viktigt för min egen skull. Forumet har varit så viktigt för mig och några av människorna här har haft en avgörande betydelse för var jag är idag. Mitt nya år ska få vara ett år. / mt

berättar Adde men jag väljer att tolka som Lisamari.
Ta hand om dig! Kram / mt

Instämmer med föregående talare till 110%.

Jag är själv relativt ny som mer frekvent besökare, men är det inte en ovanlig stiltje här på forumet sedan några dagar tillbaka? Eller det kanske brukar vara så periodvis?

God sen kväll och natt på er alla!