Senaste kommentarerna i forumet

Fenix: också intresserad av din historia och kanske kan vi stötta varann i kampen mot djävulen .. För jag vill inte ge upp och lägga mig platt

Ja, det är j-a skit helt enkelt. min man dricker på kvällar i perioder, ibland inte alls och ibland ganska mycket. Delvis beroende på vad som finns hemma - jag dricker så gott som aldrig, jag köper aldrig alkohol, men min man ser alltid till att det finns när vi ska ha gäster och då gärna "lite extra - man vet ju aldrig vad gästerna vill ha"...

Nu har jag försökt sätta hårt mot hårt: han har lovat så många gånger (både pga mina krav och på egna initiativ, när det riktigt gått åt skogen och han skäms) att han ska sluta dricka, men denna gång räcker inte det: jag vill att han söker hjälp, annars vill jag inte ha detta liv. Han svarar med att jag borde söka hjälp. Han har kallat mig så mycket hemskt, beskyllt mig för så mycket hemskt att jag knappt vet hru jag ska kunna komma över det, även om han vore nykter.

Vi har liksom inte kaos, han dricker inte och gapar och skriker eller är våldsam (jag sover ju), men det blir väl ändå kaos antar jag; det är ju inte för inte som jag nu gåter över detta varje dag, ringer socialen, AA, Al-Anon, familjerådgivning osv.

Men oj, vad jag önskar att vi hade en situation mer lik din! Du är stark!!

Berätta din egen historia och lite om ditt liv
Ur ditt perspektiv, jag VET att det finns massor
med personer här som vill veta hur det går för
dig osv.
Varför inte börja en ny vit period nu?
Lycka till!
/A

Tack för era svar, det är hjälpsamt och det ligger mycket i det ni säger som att det blir jag som lever hans liv och det där med Jag, du, vi gillar jag. Vi pratar mycket om mitt nötande och överhuvudtaget så har vi en rak kommunikation där åtminstånde jag är 100% ärlig i vad jag känner. Det som händer nu är att jag blir så otroligt provocerad och arg. Ska försöka beskriva det som händer. Han kommer hit efter att ha varit på sitt första AA möte och berättar att det var bara han och en till kille där. Dom satt och pratade en timme och han berättar att han kan öppna en flaska utan att dricka ur den, varpå den andre svarar - men då är du ju inte alkoholist. Han har fastnat i detta att då kan han ju inte vara alkoholist. Nu är det ju inte riktigt sant utan det har ju varit så på den tiden vi fortfarande drack alkohol tillsammans så drack han förutom det vi drack tillsammans som kunde vara att dela en flaska vin, där jag fick ett glas så drack han i smyg både före och efter. Det är som borta för honom nu och han envisas med att ändå säga att han tror att han kan få till ett normalt drickande. Jag förstår att det inte hjälper att bli förbannad och att han förmodligen behöver den här processen. Men jag fattar inte, det har inte fungerat riktigt på flera år och han har försökt få det att funka men icke och ändå så fattar han inte. Det han säger är att han vill komma dit att han kan förstå och acceptera och att han gör allt han kan för det (vilket jag inte upplever) Han blir ju ledsen när jag går på som en bannhund men han vill ändå inte bryta när jag föreslår att det kanske är det bästa för oss båda. Jag antar att det är rädslan över vad eller när det går över styr som får mig att bli så arg. Han är ju nykter nu och går behandling, men bara två timmar/ vecka men visst händer det lite saker men det känns som att jag åker wasaloppet och han lunkar runt huset ungefär. Ska väl också tillägga att vi har bra stunder när vi inte pratar om det här. Det där med alanon är lite komplicerat för mig, jag bor på en liten ort och jobbar i socialtjänsten vilket innebär att jag har klienter där och det blir inte bra för vare sig dom eller mig. Men jag har barn som bor i en större stad och jag tänker passa på när jag hälsar på dom. Jag läser allt jag kommer över nu och det går framåt men jag har mycket att jobba med oavsett om vi kommer att fortsätta eller gå skilda vägar.

för ditt svar som ger stor tröst. Jag känner igen mig i dina erfarenheter, tänker och känner så lika ... och mannen är än mer övertygad. Ändå kan jag känna tvekan om vi handlar rätt - ditt svar stärkte mig mycket. Vi har haft fler katter som fått dö hemma och har sin viloplats under körsbärsträden. Förvisso är döden en del en del av livet ... för ca två år sen fick jag följa min mamma den sista biten och när hon dog hade jag en stark upplevelse av hemskomst och frid.

Just nu kommer vi hem från ett besök i framtiden - vi har varit på musik- och dansföreställning med ett par av barnbarnen. Det är härligt att få vara delaktig i deras glädje. Nu blir det brasa, te och TV - vardagsmys. Kram och tack! / mt

Även jag instämmer. Bra artikel. Tack Adde...utan dig hade jag missat den då jag alltid trott att tidningen var en "ansiktslyft" porrblaska ;-)! Man lär sig ngt nytt varje dag. /Dompa

Det finns egentligen bara två känslor.. Kärlek och Rädsla (ilska, hat, agg, är bara olika "ansikten" av rädsla)
Det bästa är, att man kan bara hysa EN av dem åt gången!
Hos djur finns bara KÄRLEK, ingen rädsla..
Även om du är sorgsen, så ser jag att det till största delen finns KÄRLEK även hos dig..

DET är bra!, för även om saknaden kommer, så tror jag inte att djur är rädda för att dö.. De uppfattar inte döden som människor..
Att "dö" dvs, kroppens död, är en naturlig process, som vi människor är rädda för..
Eftersom jag är en "blandrasig" etnisk svensk, så har jag följt döden och begravningsprocessen i ett par av våra grannländer, på nära håll, sedan jag var barn..
Visst gräts det, av "saknad", men samtidigt, så var det en naturlig del i livet.. (man föddes i "bastun" och och låg där vid sin död också..) Alla, inklusive barnen fick komma och ta farväl..
Efter det, har absolut ingen eller ingenting, kunnat skrämma mig för "spöken" andar och "döingar"..
För vem kan bli rädd för en gammelmormor/farmor, som ser ut som hen sover..?
Visst kommer du att sakna din käre kisse, men så länge den inte har smärtor, så är döden en naturlig process..
Kanske kommer du, att precis som jag, efteråt höra, tassandet, känna det lätta hoppet upp i sängen, fast "logiken" säger att det inte finns någon där...?

Kram /trollis

Bra och tänkvärd artikel.

VV

så rätt ... så rätt, jag är ganska så sorgsen just i nuläget. Lugn, sorgsen och lycklig på samma gång. En kär katt är på väg till en annan tillvaro och det är sorgesamt. Mycket funderande om man ska gå till veterinären - men han verkar inte lida och nånstans i mig tycker jag att han har rätt att få dö en naturlig död på sin pläd om han inte lider. Jag vill inte "köpa mig fri" från att följa honom längs vägen... Otroligt svår fråga och kontroversiell. Hur som helst så är döden och döendet nära och jag gråter många gråtar i kattens päls... Idag måste jag söka fram en av mina livsnödvändiga dikter - den finns nånstans på forumet tidigare också men det får bli en gång till... för den som läser - dikten måste läsas nästan högt tills man finner rytmen...

hur man stillar blod hur man
tämjer djur hur man finner
vägen hur man lugnar gråten
hur man stillar vreden hur
man räddar sig
ifrån sitt eget ursinne
hur man reser den slagne hur
man ser ängelen hur man
finner förlåtelsen hur man
räddar kärleken hur man
stillar åtrån hur man klär av
sig skulden hur man finner
kraften hur man lär sig
uthärda
kylan meningslösheten hur
man räddar kärleken
hur man lär sig skratta
i bedrövelsen
alla viskningar över vaggan
mot djurens päls mot barnens
kind i den älskades öra under
täcket längst fram i fören vid
grytan i mörkret vid eken i
tårar läppar lär sig ordens
smak gommen glömmer inte
ordens sträva sälta utan
uppehåll samma viskningar
oavlåtligen överallt bara det
viktigaste hur man räddar
kärleken

Tilde, troll-vännen!
DU betyder väldigt mycket också! Det känns lite som en "tvilling" i tänket..
Tyvärr har jag ingen möjlighet att åka på konventet, annars skulle jag göra det (iklädd i trollkläder*fniss*)
Jag tror att vi är ett härligt, brokigt gäng, som säkert skulle "rocka ändan" av dem Helt utan alkohol ;-D
Kram /trollis

Ja, jag gillar mina forumsyskon! Hela den brokiga cirkusen ;-D
Jag är så lyckligt lottad att jag själv bestämmer över ganska mycket av min tid..
Men sanningen att säga har jag blivit allvarligt BEROENDE...
Ja, FORUM-BEROENDE alltså... Även när jag inte har tid att skriva (eller kan) så försöker jag ta en "smygtitt".
Jag tycker att ALLA människor är värda att bli sedda..
Och ibland behövs bara att någon "tror" på en, för att man ska våga förändra saker i sitt liv..

Sedan finns det dagar, när jag inte hiner.. Och jag är inte oumbärlig.. Dessutom har jag en massa kloka forum-syskon, som ägnar minst lika mycket (och ibland mer) tid på forumet..

Föresten, så tror jag att du har "gåvan" själv, eftersom du lägger märke till småsaker..:-)
kram /trollis

...och kan bara instämma, Adde. Jobbigt att läsa, men väldigt givande och nyttigt. Mmmmm...
Vi är ju faktiskt också bara vanliga grabbar, som har samma inressen och försöker leva samma liv som alla andra grabbar. Skillnaden är att vi har försvårat allt så otroligt mycket under, ofta, en förhållandevis lång tid, att det förmodligen tar minst lika lång tid att lära sig leva på ett annorlunda sätt, fast med samma längtan, drömmar och framtidsplaner som alla andra grabbar.

"Jag vill bara leva ett vanligt liv..."

Jag själv vill leva ett Ovanligt liv, ett liv där inte A-guden bestämmer vad jag kan/vill/orkar göra! Och i mitt fall har det inte varit särskilt vanligt den sista tiden.

Undrar hur många av grabbarna runtomkring en själv, i den närmsta omgivningen, som hade behövt en ordentlig kramm och den genuina titta-in-i-ögonen-undran: Hur är det med dig, egentligen?

Ingen sa något till mig. Ingen alls. Ska jag ta det som ett tecken på att ingen tänkte tankarna eller märkte något?? Nä...tror inte det...
Men vi är förbannat rädda för att klampa in i andra människors liv, jag är också det! Hur kan man bry sig om någon på ett ärligt sätt när det gäller det svåra med överdriven alkoholkonsumtion, utan att komma med pekpinnar och förmyndarattityd? Det ÄR ju jättesvårt, fast ändå livsviktigt kanske...

Jaja, länken ovan ger förmodligen upphov till en hel del reflektions- och självutvärderingsarbete i e.m. men nu måste jag sluta, för att ta mig vidare till min terapeut, där jag kan fortsätta mitt arbete med att bena ut mig själv.

Må så gott, så hörs vi senare!/NM

Urbra och stark artikel!
/ trollis/

den var häftig, riktigt bra! Tack för tipset.
Fenix

vilken bra artikel !!

http://cafe.se/till-botten-med-spriten/

jag känner igen mig i den jobbiga kampen med alkoholdjävulen. Den förlorar man ju till 99 procent av gångerna, så det bästa är förstås att ge upp så fort den börjar och lägga sig platt. Vi vet ju så väl att det bara slutar på ett sätt om man tillåter sig det första glaset. Jag känner mig så frustrerad nu att jag fick för mig att prova en helg efter åtta månaders nykterhet. Det var i maj och jag har ännu inte kommit in i en riktig nykterhet igen, något jag hoppas ska komma väldigt snart. När jag läser här mår jag så bra, för du och alla andra som är som jag och berättar. Det ger mig hopp igen, och en förvissning om att det finns ett bättre liv utan alkohol som kan påbörjas när som helst. Kanske idag!
Kram,
Fenix

Jag blir ledsen av det du skriver, för jag förstår att du lever i ett kaos eller iallafall har en levnadssituation som inte alls är bra. När man har ett beroende är man tyvärr destinerad att utsätta sin omgivning, främst den närmsta, för stora prövningar och påfrestningar. Det är inte något jag önskar att någon ska behöva genomleva och uthärda, speciellt inte barn.

Jag skapade nog aldrig något riktigt kaos runtom mig, drack mestadels väldigt disciplinerat. Att jag sedan själv insåg att allt hade gått över styr, drog i handbromsen och fattade mitt eget beslut, utan att någon annan sa till mig eller påverkade mig, gjorde att jag kände mig färdig att stå till mitt beslut och försöka att efterleva det. Det är, för mig, helt avgörande att jag har fattat mitt eget beslut: Jag bestämmer om jag VILL dricka och jag bestämmer om jag INTE VILL dricka. Ingen kan hindra mig om jag vill och ingen kan hindra mig om jag inte vill. Jag antar att samma gäller för de flesta och dit får man nog räkna din man också. Det måste vara hans eget beslut att INTE dricka alkohol. Ingen kan bestämma det åt honom, det är det som är det sorgliga.

Jag hoppas att han väldigt snart kommer till den insikten, för annars kommer han med säkerhet att förlora det mesta av det som är hans riktiga liv, alltså inte den i den där låtsasvärlden som skapas i alkoholskimret, utan det riktiga livet i den riktiga världen.

Man måste upp över backkrönet för att se den härliga utsikten, men först måste man ta sig upp ur den djupa grop som man har trampat ner sig i och det är rätt jobbigt i många fall, MEN DET GÅR!

Jag önskar allt det bästa för dig, dina barn (om de finns?) och även din man! Livet kan vara sååå mycket bättre, om man väljer att leva det på riktigt.

Många innerliga björnkrammar från mig och min familj!/NM

Trollis

Du är fantastisk med allt ditt engagemang. Så mycket tid och omtanke du lägger ner på alla här. Du läser och ser och svarar på trådar och du kan inte ana hur mycket det betyder i allfall för mig. Naturligtvis är alla svar och kommentarer lika välkomna men jag märker att du verkligen ger av din tid och till alla. / Kram Lisbet

Hösttrollet tack! Jag hoppas det ska funka!

härlig läsning att du kommit ut från ditt skydd !!

Jag blir underbart glad att du kommit så långt och att du hittat din väg och ser en lösning :-))

Tack för att du skriver och delar med dig Tilde !!

Kramar i massor ♥

Tidigt i augusti gav du mig rådet att öppna upp mig och börja prata.
Nu är det snart november och mycket har förändrats. Jag har börjat prata! Och framför allt att TILLÅTA känslor som sorg o rädsla... visste inte att jag hindrat mig själv från att släppa fram de känslorna. Det skedde succesivt under några år och allt stoppades in och slöts om hårt.
Sakta har jag hittat vägar att börja öppna upp och allt är på god väg. Jag fann vägar som jag tror är bra för mig, de känns "rätt" för det finns en livsglädje som jag känner igen från förr och det finns ett förtroende till mig själv.

Jag tror våra sätt att hitta rätt eller hitta fram dit vi en gång var eller dit vi aldrig var, men vill söka för vi vet det finns. Vägarna dit är alla olika. Du tipsade mig om AA. Jag är övertygad om att det är bra för många men för mig lockade det inte.
Jag har hittat flera olika sätt att bearbeta mina upplevelser och det som varit min livsresa de senare åren. Känner mig så mycket starkare nu.

Ni alla på Forumet är en jättestor del i att jag mår så bra som jag gör.
Vi tipsar i smått och i stora frågor, vi bekräftar varandra... vi blir sedda och vi bryr oss om varandra.
Minns så väl det du skrev om att jag skulle öppna upp mig och jag tyckte det kändes som ett berg att ta sig över. Nu är jag över toppen!
Ha det fint Adde!
Systerlig kram Tilde

Att vi finns tillsammans här på forumet betyder så oerhört mycket för mig. Det blev så klart för mig för en stund sedan då jag skrev i Stigsdotters "konvent-tråd", att ni är så väldigt viktiga i mitt liv. Här skriver jag o läser, tar emot era erfarenheter o ger av mina, funderar runt allt som händer. Och endel är sådant som jag ALDRIG pratar med någon annan om. Visst har jag några riktigt goda vänner som vet det allra mesta om mig men här skriver jag även om det som är omöjligt för mig att prata med dem om... så är det.

Era inlägg värmer ska ni veta.
Idag känns inte jag lika skör.

Om du visste hur mina tårar rinner när jag läser här, åh, vad jag är så fruktasnvärt lycklig för dig och din familjs skull, och samtidigt så jävla avundsjuk att jag inte har ord - tänk om min man hade varit i ditt läge.

Jag hoppas att allt går bra för dig, att du kan motstå alkoholen och att du känner dig lycklig, liksom din familj!

En stor styrkekram

Sitt inte för länge i offerkoftan...
Ta ett papper och skriv ner (ärligt!) vilka fördelar du har att stanna kvar i detta förhållande..
Jodå, det MÅSTE finnas fördelar, annars hade du redan bestämt dig och börjat undersöka andra möjligheter..
För en del är det "ensamhet" som spökar.. Och egentligen, känner vi oss ensammast, i ett dåligt förhållande..
Har du fortfarande "drömmar" om att "ändra på honom"?
Säger som Dr Phil (oavsett vad man tycker om mannen, så har han vissa poänger!) Om det inte fungerar (eller h a r fungerat de övriga tusen gångerna) varför försöka på samma sätt?
Vi stångar ofta huvudet i väggen, gång, på gång, på gång, i våra förhoppningar att d e n här gången så..
Ekonomi? Ja, det är ett stort hinder, speciellt om HAN tjänar mer och står för en större del av kostnaderna.. Är det värt det? (kallas i så fall "prostitution inom förhållandet")
De "praktiska sakerna".. Ja, vi kvinns är ju såna "våp" vad det gäller det tekniska..
Handen på hjärtat, när behövdes de där "kunskaperna" på riktigt? Det finns massor av hantverkare (både tjejer och killar) inom ett telefonsamtals avstånd.. ;-D
Bekvämlighet?.. Jag vet hur vardagen ser ut, jag vet vad jag har.... Ofta, är det det nya och okända som skrämmer oss, ÄVEN om det skulle visa sig bättre i det långa loppet...
Vi får vår uppmärksamhet, även om den är negativ.. Vi har något som folk kan "tycka synd om oss "för..
Kort sagt, vi får uppmärksamhet och energi av att stanna kvar...
Frågan är, är det DEN sortens energi vill vill ha..?
Den enda som kan svara på det är vi själva!
Dröm inte bara om framtiden, börja leva den!
kram trollis

Tänker på hur många som finns i vårt samhälle, som inte tror sig ha problem med alkohol.. Nja, inga riktiga problem kanske, som vi beroende/medberoende har..
Är det så, att polityren är så tjock, att vi inte ser?
Alla de som "dricker normal", hur "normalt" dricker de egentligen..
Eftersom många av oss har lyckats dölja våra vanor (och våra medberoendes) väldigt länge, så misstänker jag att beroendeproblematiken är som ett isberg.. Vi har sas bara skrapat på ytan..
Vi kan nog lugnt sluta vara "avundssjuka" på normaldrickarna, för många av dem har värre problem än vi har. I alla fall för tillfället..
för tänk vad energi, det går åt för att förneka sina problem?
Det är lite som "Kejsarens nya kläder"... Ingen säger öppet, det alla egenligen vet..
Har man pengar och en "ställning" i samhället, så är det lättare att dölja fakta.. Man åker på "semester" utomlands (underförstått, tar in på en privat klinik.) så att man är i skaplig form, för en ny vända..
Man omger sig med "lojala" medarbetare, som täcker upp vid de tillfällen man är "opasslig"..
Man kan i stort sett ha vilka problem som helst, men inte med alkohol... (det verkar som om t.o.m droger anses som ett mindre problem än A.)

Det lustiga är, att vi som är beroende, ofta s e r före alla andra.. Vi märker de "små" tecknen på att allt inte står rätt till, men oftast väljer vi att tiga/ blunda/ inte "lägga oss i"..
Ibland önskar jag att vi vågade mer, trots det obehag det ibland innebär.. Jag önskar att min mans kollegor, pratade med honom, när han luktar "bakfylla" på jobbet eller spiller ur kaffet pga darrningarna..
Jag hade önskat att någon ifrågasatt, att jag klev in på bolaget 5 dagar i veckan.. Någon som frågat: Hur mycket dricker du egentligen?
Fast i "lagomlandet" Sverige, gör vi ju inte så..
I lagomlandet Sverige, vågar ju inte ens doktorn ställa frågan: HUR många glas dricker du, när du dricker "som alla andra"..
För det de frågar (om de frågar) är dricker du alkohol? Och som beroende, svävar man på målet och svarar.. Ja, ungefär som "alla andra"
Att jag blev lite upprörd på den punkten, beror på att en bekant, (som HAR problem) hade ett besök hos någon form av "beroendemottagning" efter en rattfylla. Där hade läkaren tydligen varit lite svävande på målet och lindat in svaren, så personen kom lite triumferande och sa:
Jag är INTE alkoholist.. Möjligen låg jag i riskzonen, men det är inga problem, eftersom jag inte har något "sug".. Jag ska bara ta en vit vecka lite då och då...
Problemet är, att jag misstänker att det kommer att skjutas på dessa "vita veckor" och att "suget" inte var det de egentligen pratade om.. Hen menar att "suget" ska vara sådant att man i princip "börjar" dagen med alkohol..
Att" bara" tycka att "det vore gott med ett glas vin till maten" anser hen inte vara "sug"..
(Jo Tjena!)
Hen lyssnade på den här läkaren, ungefär som "fan läser bibeln".. Tog till sig det som passade och glömde resten.. Sorgligt!
Vi umgås inte längre.. bara hälsar lite artigt när vi möts..
Idag blev det lite hoppiga funderingar..

Ha det bra gó vänner! / trollis