Senaste kommentarerna i forumet

<3

/H.

Jag tänker mycket. Jag är i någon sorts period där jag sammanfattar och analyserar det gångna året. Tankarna snurrar kring vilken ofattbar resa vi har gjort under 2011, jag och maken och vi tillsammans. Och samtidigt som tankarna snurrar så har jag svårt att sätta ord på dem.

Jag känner en oerhört stor tacksamhet, och jag är omåttligt stolt över makens seger över alkoholen och över min egen kamp mot mitt medberoende. Fy tusan, vad bra vi har varit (och är) på att hantera det här! :-)

Igår pratade jag en stund med en kille i telefon. Han var inskriven på behandlingshemmet samtidigt som min man, och de blev nära vänner där. Han har haft en väldigt svår situation, och han klarade inte att hålla sig nykter efter behandlingen. Efter många turer är han nu inskriven på ett annat behandlingshem. Han har varit där 3 av 5 månader, och nu i helgen är han hemma på sin första och enda permission.

När han åkte dit i november var jag och maken några av de allra sista han pratade med innan avresan. Han var skräckslagen. Han grät. Hans röst var så tung och så trött.

Igår räckte det att han sa hej i andra änden av telefonlinjen för att jag skulle höra att något grundläggande var förändrat. Om man skulle mäta frekvensen i hans röst så kan jag ge mig den på att den var minst en kvint (på musikspråk) högre än i november. Han lät stark, insiktsfull, glad och framför allt helt och hållet nykter - ni vet på ett sånt där sätt så att man är nykter i själen och inte bara i kroppen. Det var ljuv musik i mina öron!

Och jag undrar... Hörs det på min röst också att jag mår så mycket bättre nu? Mm, det kanske det gör. Det borde det göra.

Ha en fin helg, alla!
/H.

Tack för ett fint inlägg. Roligt att du använde samma rubrik som jag. Jag tänkte nämligen på dig innan jag somnade igår. Tänkte att jag skulle fråga om det inte är lite skönt för dig att det finns minst en till som skriver om och om igen om AA och vilken hjällp som erbjuds där? Som det sett ut från mitt perspektiv har du länge varit ensam om att försöka nå fram till våra små rödfnasiga och döva fylleöron. Hoppas att du har en fin helg trots kris.

VD

Denna helgen är det mycket socialt,i går middag hos stora tjejen och i dag middag hos goda vänner. Måste säga att det känns helt ok, alla dessa vet att jag gjort ett val att inte dricka alkohol och vi behöver inte prata om det dom vet varför och stöttar mig i det. Börjar tro att det här kan gå om jag bara kommer ihåg känslan om ett par månader. Förra gången höll jag upp 6 månader och sen trodde jag att jag kunde dricka igen, vilket slutade i ett kaos. Jag hoppas att jag och mina närmaste kommer ihåg det när tiden har gått och säger till mig om jag vill pröva igen, för ner i det mörka hålet vill jag aldrig mer.
Så styrka och kramar till er alla och hoppas ni har en bra helg!

Förstår och det är tänkvärt....kanske inte kan själv ändå.

Nej jag kan inte, har aldrig kunnat, klarat något utan att få hjälp. Oavsett vad det än har varit. Lära mig gå ? Nån har stöttat mina första steg. Cykla ? Likaså med de första tramptagen. Läsa ? Jisses vilket tragglande det varit med mamma. Genom hela mitt liv har jag alltid fått hjälp av nån annan på ett eller annat sätt. Jag har genom åren lärt mig att om jag avlastar mig själv genom att dela mina bekymmer med en annan människa så blir de betydligt lättare att bära. Jag får, om jag ber om det, feedback på det jag funderar över och helt plötsligt så får jag förmågan att se det från en annan vinkel.

Men så var det då det här med alkoholen.

Skulle JAG, som är så duktig, begära hjälp att klara av ett sånt litet problem som att jag, kanske, eventuellt, möjligen, drack för mycket ?!?! Nänänänä, inte jag inte !!

Helt plötsligt skulle jag klara det själv.

Helt frankt kan jag ju säga att det sket sig.

I många år behöll jag min ståndpunkt att jag kan själv, jag provade alla möjliga konstiga sätt att hålla min höga konsumtion i schack och självklart fungerade inte det. Jag har funderat mycket över varför det har varit så svårt för mig att be om hjälp med just denna "lilla" sak i mitt liv, varför har det varit en sådan stor tröskel att kliva över ? Är det skam och skuld som gör sig påmint eller är det så att det är själva sjukdomen som sätter käppar i hjulet så jag inte ska försöka tillfriskna ?

Många gånger säger man att det finns 2 olika sätt att handskas med nykterheten : 1) Att vara alkoholfri 2) Att ha en nykterhet fylld med sinnesro. Första punkten kallas ibland för att gå med vita knogar. Skillnaden mellan dessa 2 begrepp är som natt och dag. För att jag skulle uppnå min stabila nykterhet utan ångestattacker och få bort min skamkänsla var jag tvungen att öppna upp mitt sinne och lita på att andra kunde hjälpa mig. Jag var tvungen att få ur mig gamla oförätter och gamla troll jag samlat på mig genom åren, det fanns ingen annan väg att gå för mig. Och ju mer jag pratade desto lättare blev min ryggsäck och desto lättare fick jag att prata om det som skaver inom mig. Det blev ett positivt hjul som snurrade. Jag hittade min tro på att andra kunde hjälpa mig även med alkoholen.

Mitt liv idag gungar på ett helt annat sätt genom att vi genomgår en kraftig äktenskapskris. Vis av erfarenheten har jag begärt hjälp av en psykolog och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag lärt mig att öppna mitt sinne så att jag får ur mig det svåraste. Jag har så pass lätt för att vara öppen att jag ibland går före min lilla psykologtjej i hennes styrning av frågorna. Vi har fått ett mycket bra samspel och jag är mycket glad för att jag lärt mig att ta hjälp av andra.

Ibland är jag väldigt glad över att vara en nykter alkoholist och att jag fått lära mig så mycket om mig själv och att jag inte är ensam om mina problem.

Och den absolut största lärdomen är att jag får hjälp om jag ödmjukt ber om hjälp. Det är stort.

ingen har rätt att gå omkring och sätta skräck i sin omgivning! Och så bra att du känner igen din känsla och vet vad den är - rädsla! Jag vet inte om det är skamligt... men det är skrämmande tror jag, att bi medveten om att man är rädd. Både och kanske? Jag är väldigt rädd för att vara rädd.
Jag läser först nu ditt inlägg om din ursprungsfamilj och tänker att det finns så många olika slags sorg och besvikelse. Bra idé att använda påsken till en liten studie av familjemönster, det kan vara väl använd tid för resten av ditt liv. Och barnens... vi är ju alla del av ett sammanhang - på gott och ont. Många varma kramar till dig! / mt

så roligt att du vill fortsätta dela med dig av tankar och funderingar. Jag har läst hela din tråd och fylldes av respekt över din styrka. Vi har också kallt utanför och katterna prövar olika dörrar ifall klimatet skulle vara vänligare något annat väderstreck:) Kram, härligt att vi följs åt! / mt

så härligt att läsa om din väg framåt och att du delar med och har stöd från familjen! / mt

Häromdagen var jag på ett seminarium som delvis handlade om sexuellt ofredande och övergrepp. Efter seminariet stod vi en liten grupp kvinnor och pratade, som man gör, och då säger en kvinna i min ålder att hon upplevt detta som barn "jag kan ännu känna hur hemskt det var men jag vågade aldrig berätta". Då säger jag samma sak - och det gick så lätt för det var en så totalt neutral miljö, distanserad situation och ändå blev det så varmt och nära. Så säger hon "jag kunde inte ens nämna det på många år... jag kunde inte säga det högt förrän jag var... över femtio".

Jag berättade om detta för Mm igår och såg då situationen framför mig. Etablerade vuxna kvinnor i ett så formellt sammanhang och så plötsligt delar vi en mörk livshemlighet som vi så länge burit under kavajen ... Det finns hopp! / mt

Ja, Uppgiven, det är fint att ha fått en ny plats på forumet för oss som inte lever med alkoholen som det största och akuta problemet i tillvaron. Jag är tacksam för det, bland mycket annat jag är tacksam för idag. Men jag känner inte alls att jag är i mål, jag och mannen går på en annan väg och hela tiden är det ett arbete som vi gör, var och en för sig och tllsammans. Ett arbete som handlar om mycket mer än nykterheten. Att skriva här är verkligen min perfekta plats för att reflektera över mig själv och här har jag har upplevt mänskliga möten som är bland de viktigaste mötena i mitt liv.

Stigsdotter, som jag följt från första raden om termosen, skriver om att vara en "kan-själv" person. "Att berätta mer och be om stöd från min man skulle samtidigt visa på en svaghet som jag inte är säker på att jag vill visa." Det här känner jag så väl igen. Mm är verkligen en inte-be-om-hjälp-kan-själv-person. De gånger vi hade dramer innann jag satte ner foten talde vi om att be varandra om hjälp men det funkade aldrig.

Nu ser jag den oerhörda skillnaden när det blir som t ex igår kväll. Små, små vardagssituationer där vi nu kan mötas med öppen blick och acceptera att vi är olika ... Det här funkade inte medan han/vi drack - det har jag sett så tydligt efteråt och beskrivit många gånger i min tråd. Jag har skrivit ner, direkt medan jag kom ihåg, för att göra tydligt för mig själv. Och för att det varit så smått att jag annars skulle tappat bort det. I den bemärkelsen har jag säkert "fyllt hela forumet" men jag har tagit mig den rätten och platsen för min egen skull.

Stigsdotter skriver också att en fara med den här typen av forum är att det blir mycket klappa-om-varandra, "att vi i viss mån riskerar att bli medberoende till varandra. ... Ställer inga krav. När någon tar ett litet felsteg känner vi oss själva lite mänskligare "jag är inte ensam"." Jag tror att det ligger nånting i det och att det är både forumets styrka och fälla. Jag har ocså upplevt hur lätt man kan bli feltolkad, kanske delvis för att man gör sin egen tolkning av en annans text - man läser med "sin egen röst" mellan raderna. Det är en källa till missförstånd. MEN, jag har också känt hur det svider när man möter ett motstånd som vidrör det innersta, det mest sårbara - man har blivit sedd i något man inte vill varken se eller visa. Man har blottat sig själv i något man är van att skydda.

I det ligger en fantastisk möjlighet, det är jag säker på, men då måste det stämma så att man kan ta emot - och det är ganska mycket som ska stämma då ... Men det händer absolut och det är hoppfullt! Viktoria skrev ett så fint "brev" till Adde om det för ett tag sen. Här bara måste jag infoga Margareta Ekströms dikt

Instruktion för skalbaggar

För att kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att kunna flyga
måste man längst ut på strået
även om det böjer sig
och svindeln kommer

För att kunna flyga
måste modet vara något större
än rädslan
och en gynnsam vind råda

Det är nog så att det egna modet är en förutsättning men ensam förändrar man inte en relation, det måste vara en till som har modet, det måste råda en gynnsam vind...

Precis det här jag gör just nu är skillnaden mellan ett forum och en dagbok. Att ha tillgång till andras tankar och reflektioner. Det ger näring och motstånd och för framåt på ett helt annat sätt än ett enskilt skrivande.

Nu känner jag att jag är hemma i min nya tråd! / mt

Ja, nu är det helg igen, min vecka blev inte så lång eftersom jag endast jobbat en dag. Mycket prat på forumet om ärlighet, jag har varit totalt ärlig mot min man och mina barn, det är ju inte så att de har varit helt ovetande, men de uppskattar väldigt att jag äntligen är ärlig mot dem och har insett vad de redan insett för länge sen. Däremot vill jag inte alls berätta på arbetet, dels tror jag ärligt att ingen tror detta, självklart har de säkert kännt bakfyllelukten men jag tror faktiskt inte att ngn där anar hur illa det var.

Jag känner inte alls att jag lastar över mina problem på min familj när jag pratar med dem om detta, tvärtom så märker jag och känner hur glada de är över att vi äntligen kan tala om "flodhästen i rummet" som alla visste om men vi aldrig pratade om.

Vad är då nästa steg?, för mig går det "peppar, peppar" förvånadsvärt lätt, visst har jag haft några sug ibland, men inget så starkt att jag ens övervägt att dricka. En lätt sorg kan komma över mig ibland när jag inser att Nej, det kan jag ju inte.

Jag är inte så naiv att jag tror att det alltid kommer att vara så här lätt, var ju nykter i 3 månader i våras och helt plötsligt så skulle jag börja socialdricka igen, vilket naturligtvis inte gick. Min plan nu är att så fort jag börjar få de tankarna igen eller om suget börjar och blir ohanterbart då kommer jag att gå till AA. Jag tänker inte falla igenom igen som jag gjort tidigare utan då gör jag något nytt som jag inte testat tidigare dvs AA.

Du skrev att mitt inlägg andas glädje och framåtanda Stigsdotter, tack för de orden, blir glad eftersom det faktiskt är precis vad jag känner. Jag börjar faktiskt känna att jag tror på mig själv, jag ska fixa detta. Det är jag värd.

Hoppas alla får en skön lördag och att vi vaknar pigga och utvilade.

Kram!!

Bra att du bytt tråd, du passar inte längre in på medberoende, ditt liv har ordnad upp sej, grattis!
Du vill skriva dagbok, gör det i din egen tråd eller bara som ett brev som du aldrig postar, funkar lika bra...om jag skulle skrivit allt jag tänkte skulle jag ta över hela forumet.... Tack mt för dina
synpunkter...va tacksam för resultatet. Vi är många som är avundsjuka....alla har inte det fantastiska resultatet av att "sätta ner foten", va nöjd där du är nu. Du är i mål!

mötet, modet att våga fråga och mötas i det sårbara. Att han vågar fråga och tro på att jag bara är trött och disträ... och jag delar mitt ögonblick av oro när jag vaknade sent i går kväll då han kom och lade sig och sa "borde jag ha lagt mig i soffan?"... Jag konstaterade snabbt att allt var väl och att det var av omtanke om min sömn... Vi har talat om det idag, om nödvändigheten av mod för att våga beröra det till synes enkla och vardagliga. / mt

Tack Fenix för ett bra tips. Jag har börjat läsa i den och börjar förstå lite bättre. Min kärlek har problem med alkoholen, men hur ska jag bäst få honom att inse det? och att VILJA ändra beteende? jag kommer att förlora honom om han inte erkänner sitt beroende. Med det menar jag att spriten kanske vinner...Han dricker sig inte full, utan salongsberusad. Han blir glad och upprymd, men det är inte HAN utan nån annan då. Läste i boken att missbrukaren blir självgod och egocentrisk. Det stämmer, hur var ni när ni missbrukade? hur ska jag gå tillväga? gråta? be? berätta hur ledsen jag blir? berätta att han förändrats? blir andra i omgivningen som objekt som det står i boken? han kanske ser mig som ett objekt, nån som är till för hans skull...

naiva jag

Jag är lika dig o jag är alkis....

Förstår precis vad du menar..försökte vara lite lustig bara. Det känns som du oxå fastnat i forumet och inte riktigt har en plan för nästa steg? För min del vet jag inte vad det är utan är helt öppen föra allt bara det känns rätt just nu. Tror inte på att göra saker för sakens skull eller för att ngn gjort det förut-måste komma från mig själv. Det jag vet idag är att jag aldrig kommer att kunna förhålla mig till alkohol på ett normalt sätt....men jag är jävligt dålig på att utifrån detta skapa en långsiktig handlingsplan.

Ditt inlägg andas glädje och framåtanda - bra!

Sömn är viktigt för återhämtningen! "Bästa medicinen" sa alltid min mams.

Hoppas du får en skön helg.

Vet egentligen inte varför jag skriver detta.

Första gången jag drack var jag 15 år (35 år sedan) det var på en klassfest och föräldern till henne som höll i festen bjöd på

elefant-öl och rom.

Jag drack inte så mycket den gången men jag Kommer ihåg att jag efteråt

tänkte så att nästa gång ska jag dricka lite mer för då kommer det bli perfekt jag kommer att våga mer och ha mycket roligare.

Nästa gång jag drack så började jag hemma på toaletten med rom och cola.

På festen kommer jag ihåg att jag tömde alla glas jag hittade och blev

så fruktansvärt full, dom ledde mig omkring för att jag skulle vakna till och jag spydde som f-n.

Sedan fortsatte det på samma sätt i min ungdom.

Jag drack inte ofta men de gånger jag drack drack jag för snabbt och för mycket så jag somnade eller gick hem för att jag mådde dåligt.

Inte många fester där jag var med hela tiden.

När jag sedan blev sambo och äldre så lugnade det ner sig, vi delade en flaska vin på fredagar och lördagskvällar jag tyckte väl ibland att det kändes lite med en halv flaska men det gick.

Sedan när bag in box kom så accelerade drickandet.

I början räckte kartongen drygt två helger för oss två.

I slutet en kväll, drack vi vin på fredagkvällen (eller rättare sagt jag drack ska inte blanda in min hustru i detta) så var jag orolig för lördagkvällen om vinet skulle räcka.

Det absolut värsta är ju för lite alkohol, man triggar precis igång suget och sedan är alkoholen slut usch så hemskt.

Då gällde det att det fanns annat hemma, in i förrådet och sedan så wisky,konjak, snaps, cointreau, southern comfort och även grappa

en rejäl klunk ur var flaska.

När jag ser tillbaka på mitt drickande genom åren så ser jag att jag hela tiden har haft ett lättväckt sug efter alkohol där mängden och inte kvalitén är det viktigaste.

...till mig själv var det där ju egentligen. Var ju inte meningen att någon skulle få ont i huvudet av att försöka hänga med i mina "teorier" som ju egenligen varken är en teori eller ett matematiskt problem utan istället ett sätt att se på sig själv med lite snällare ögon.

Alltså: att tänka att nu har jag klarat av att vara nykter i 80 av 85 dagar känns ju mycket bättre än att tänka att nu har jag BARA varit A-fri i 2 dagar.

Teorier är väl bra, men visst, handfasta sätt att agera på (dvs ge fasen i att lyfta glaset) är ju såklart det som skall till.

Hej o hå påre själv ;-)

Min självbild faller i bitar. Inget av det jag förut trodde var sant finns kvar.

Det är svårt att förklara, men ur inget får jag en smak av frihet. Detta liv är fantastiskt.

Jag är ledsen att jag talar så otydligt, låt mig återkomma när jag förstår mer.

Tittar in en snabbis och säger hej! Har landat hemma bara för att byta väska och fixa lite inför avresa till varmare breddgrader imorgon. Jag mår bra efter att ha träffat syster några dagar, nu ska jag koppla bort och av. Vi hörs om en liten vecka, då ska jag också flytta in här♥ och du, jag tar gärna emot tips på lit om försoning och konflikthantering. kramkram

Herregud.....jag som läst 20 poäng matte på högskolan hänger inte med i den snurran...;-). Vi har ju traglat här och läst o kommenterat men är detta verkligen lösningen. Får känslan av att vi kan teoretisra hur mkt som helst, men det krävs något annat för att verkligen åstadkomma förändring?

Visst är det bra med stöttning och att man känner igen sig, men sen då?

Hej o hå Stigsdotter

Anne! Du får gärna mejla mig om du vill! TIEriksson92 @hotmail.com

Är oxå oerhört imponerad av din resa Berra, men när jag läser dina senaste inlägg så får jag en känsla av att du saknar något. Vet inte om det är i forumet eller ngt annat, men det är inte samma Berra.

Oavsett vad tycker jag att du skall fortsätta skriva underbföritsättning att ditt skrivande inte blir samma besatthet som vi lätt kan få och som Emma drabbades av.......man måste vara bäst o störst.