Senaste kommentarerna i forumet

Blir förtvivlad när jag hör att du tänker lämna forumet. Klart att du ska göra det om det känns rätt för dej, men för min del läser jag varje dag, kommenterar sällan. Men när namnet Berra dyker upp läser jag två gånger. När jag skrev mitt första inlägg i mars, skrev du ett svar som jag tagit till mej, läst om och om igen. Har sedan sett hur det du skrev fallit in, som om du kunde se in i framtiden. Det va precis vad jag behövde. Du kanske inte behöver skriva för din egen skull, men ger så mycket till andra.
Orkar du lite till så blir jag glad.....

Den handlade om Emma Igelströms karriär och fall...

Denna vackra och till synes lyckade personen som hade all sin framtid framför sig,
föll på sin egna prestationsångest och beroendepersonlighet...
Men hon var också en känslomänniska och lät mycket av sina känslor styra sitt liv

För ett år sedan hade hon dämpat sin ångest tillräckligt mycket med alkoholen,
för att nästan lyckas med ett självmord...

Jag känner igen vartenda ord hon beskrev sitt liv med, bortsett från att jag aldrig har lyckats med någonting stort i hela mitt liv...

Jag fattar inte, men förstår ändå...

Har alltid varit lite smått förälskad i henne, och nu verkar hon ha samma historia som jag...
Att aldrig räcka till och inte duga inför sig själv, prestationsångest!

Det verkar vara en helt normal inkörsport till ett alkoholberoende...

Hade jag vetat..hade jag försökt hjälpa henne med hela mitt hjärta, men en person som tävlar i världsklass kan väl ändå inte inte vara svag, eller?

Blir förvånad om hur pass vanligt min situation verkar vara,
man eller kvinna, högpresterande eller inte, vi är alla lika inför ett beroende...

Berra

Jag håller med Lelas, det du skriver andas mer och mer insikt och perspektiv, och fy tusan vad du kämpar!!! starkt!!! fick lite tårar när jag läste om dig och flickan... det är kärlek det...
häng kvar hos mig så länge du vill, för det är en ära för mig att du känner dig trygg här...
och fortsätt kämpa!!!
kramkram!!
/k

hjärtat ♥ som jag kopierat från vana och min räkneramsa som jag senast uppdaterade 18 januari:

24+53+15+173+60+77 blir 402 nyktra dagar och 6 med någon alkohol. Senast 4.9 och 3.10. Kan skrivas 402/408, strax under 1%. Siffrorna ger mig ett mått. Långt viktigare KÄNNS ändå den förändring som skett och som den senaste tiden varit så påtaglig.

Idag den 1 februari alltså 24+53+15+173+60+91 dagar.

Har varit på barnbarns födelsedagskalas. Har stillsam vanlig kväll. Nöjd med tillvaron. / mt

Till dina 4 veckor, bra gjort! Gör samma resa som du, 1 månad idag, det går en dag i taget!!

och det känns faktiskt som ett nytt steg att börja en ny tråd. Min första tråd heter Att vara medberoende och finns i kategorin Att hjälpa någon som står nära. I den finns min berättelse från det år som följde efter att jag satte ner foten och gjorde ett uppbrott 6.12.2010. Mannen, Mm, vände väg då. Efter två gånger av "socialt vin till maten" vilket ledde till att han drack igen följande dag ställde jag vad jag idag kan säga var ett ultimatum - även om jag inte använt det ordet. Han slutade dricka alkohol och blev nykter. Ett år med olika skeden och med några återfall, kortvariga och sparsamma men dock. Jag har följt med processen genom att räkna dagar, ska klistra i min räkneramsa hit. Ska också klistra över mina inlägg till en wordfil och spara. Skrivandet har betytt så mycket för mig och mitt tillfrisknande. Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva här, men den här tråden får, som den förra, finna sin egen väg, bli vad den blir. / mt

Fyra veckor utan alkohol.
Klarade även lördagen när vi hade gäster och det serverades vin, ingen som kommenterade att jag inte drack.
Känns så skönt utan alkohol, veta att jag vaknar varje morgon utan bakfylla.

Men, måste komma ihåg.
Länkarnas punkt 1.
Erkänn att DU ej behärskar spriten.

Annars sitter jag där snart igen.

Santorini, du har ju också klarat första månaden!. Vad kan ha fått igång ditt sug? Kan du identifiera det?. Vi vet ju att det går över men det är hemskt jobbigt. Hoppas du hittar orsaken. Kram till dig, vad bra vi är!!

Dompa!
Du håller dig nykter timme för timme, och för varje inlägg du gör lyser en allt nyktrare hjärna igenom. Det är en fröjd att läsa!

Fortsätt så här, du är på rätt väg! Jo, faktiskt.
/H.

Jag är här fast jag haft så mycket annat så jag inte skrivit. Jag vill inte bli för fokuserad på det här heller utan försöka känna mej "normal" haha. Haft starkt sug men det får man väl räkna med. Funderar på att skaffa nåt hjälpmedel, kanske inte vore helt fel ändå att prata med företagshälsovården. Så skulle det kännas lättare, kanske. Euforin saknas tyvärr för tillfället och vardagen känns rätt grå, förmodligen utan de kickar man trots allt är van vid. Såg på Fråga doktorn i måndags och då fick jag en ännu djupare insikt om att hjärnan är ur spår så man kan inte hjälpa att man bara vill se det positiva efter ett tag.

Letade faktiskt efter din tråd, tänkte inte på att du inte haft nån. Jag håller med om töttheten också. Men det värsta just nu är att jag har sånt sug, vet inte om jag ska försöka få tag i nåt piller från företagshälsovården eller pröva akupunktur. Ja det skulle kanske vara nåt. Fast sug går ju om men det känns jobbigt att vissa dagar väntar jag bara på att klockan ska bli så mycket att systemet stängt! Då är jag på nåt sätt fri. Men vi kämpar på.

Många här på forumet har vittnat om att detta har blivit ett slags beroende. Att skriva här. Så också för mig...tydligen behöver jag se mina ord på pränt. Stigsdotter kallade det för dagbok :) i en helt annan tråd. Och ja jag vet, jag borde sluta huka här hos lillablå och stå där rakryggad med min skam. Men jag är INTE där än. Mentalt. Just nu vill jag avhandla min fru. Hon är inte den kona som mina senaste inlägg kanske har tytt. Nu blir det långt. Vi växte upp i samma byhåla utan att direkt känna varandra då det skiljer sex år mellan oss. Av olika omständigheter kom vi båda långt härifrån. Det var fest, det var vackert, allt var kul. Kul till den gräns att man även tröttnade på det (något jag måste komma ihåg nu när jag bara vill fly) och en dag möttes vi. Två tokar från byhåla mitt i Europa. Stor passion. Nu skulle det flyttas tillbaka till landet och barn, ja djävlar vad barn det skulle avlas. Vi skulle ha minst sex, jag är glad att vi misslyckades. Jag började göra karriär, hon gick hemma med barnen. Jag fattar idag att det måste ha varit ett helvete för henne. Från streetlights till byhåla. Ingen såg henne, inte ens jag som skulle vara älskaren/maken. Nej jag såg bara tristess. Som jag dämpade med alkohol. Jag såg inte ens att hon valt samma medicin. Så jag känner hat mot vad hon gjort mot barnen, att bara lämna. Men jag förstår också hennes beteende, jag avundas henne för att hon hann före. Så djävla sjuk är jag. Inga tankar man delar på soc. Jag är nog inte som man ska. Jag älskar mina ungar men jag längtar efter min fru. Yep nu blev det en smula obekvämt, men detta är min dagbok. /Dompa

Mr_Pianoman, du har så rätt, utan viljan går det inte det vet jag så väl de gånger jag slutat tidigare, då har jag aldrig släppt tanken på att kunna dricka igen. Den tanken är borta nu, vet att jag inte kan dricka igen någonsin och har accepterat den tanken. Tack för din stöttning!

Kalla, det kan nog vara så att kolhydraterna sjönk drastiskt när jag slutade och att det är orsaken till min enorma trötthet säkert i kombination med att kroppen är slut, drack rätt mycket på slutet. Jag unnar mig vilan nu, det är vi värda, du har ju också klarat första månaden, grattis till dig!!

Jenni, så sorgligt med din mamma, så ledsen för sin skull. Tack för att du delade din historia, det stärker mig ännu mer att fortsätta vara nykter. Stor kram till dig!!

Vad bra att du har sån insikt och att du verkar vara så stark. Som dotter till akoholiserad mamma kan jag hålla med dig om att det viktigaste du kan göra för att gottgöra är just att vara nykter! Min mamma är på behandlingshem just nu efter att ha drabbats av alkoholdemens endast 59 år gammal. Demensen räddade henne mest troligen från döden. Jag (vi/hennes barn) har lidit enormt mycket och vid varje "bra" period har hoppet om en nykter mamma tänts. Hon har varit nykter en tid för att sedan börja dricka med ursäkten "dåligt samvete för hur hon HAR varit som mamma" lr nåt annat urdumt. Precis det du beskriver "Har äntligen insett att det enda jag kan göra för att gottgöra dem är att hålla mig nykter framöver" är SÅ RÄTT! Vilken lycka för dig och barnen att du insett det. Precis det har jag försökt få min mamma att förstå under åren. Att allt dåligt är borta om hon bara håller sig nykter. Hon har aldrig lyckats förstå det tyvärr. Håll hårt i den tanken och den här gången fixar du det, en dag i taget! :)

Jo tack det gick. Kanske inte superduper eftersom inte frugan var där. Men det verkar som om den dag jag åker in på behandling så kommer ungarna ej till fosterhem utan hem till svågern och svägerskan. Men mycket var underligt. De frågade om jag hade lust till min dotter!!! Jag är alkoholist, inte pedofil och vore jag pedofil så är det väl inte säkert att jag föredrar flickor? Men jag förstår att de måste fråga :( Nu landade det i hembesök en gång i veckan. Allt under dagtid. Jag poängterade att dagtid är ungarna i skolan och att jag själv hoppas återgå till arbetet. Men vi börjar iaf. så. Nästa måndag.
Hade min underbara
svägerska med mig, sedan gick vi och åt lunch. Detta lugn som infinner sig av att umgås med en nykter person. Jag såg ju inte att frugan drack och själv hällde jag upp en whisky direkt jag kom hem. Så för mig är det nytt att mötas nyktra och prata. Att veta att vi båda kommer ihåg allt som avhandlats. Just nu är min svärfamilj allt. Samtidigt som jag inte vill tynga ner dem så inser jag att de också är en port till mina ungars tillfrisknande. Ungar som kommer hem när som helst. Så jag biter ihop, även idag ska farsan försöka hålla sig nykter. Och nej, det är inte lätt, jag saknar min medicin. Att bara få flyta bort...men inte just nu. Tar det timme för timme

Först botar man det dåliga självförtroendet med alkohol sen blir det ett gift som ger en dåligt självförtroende. Hörde Viveka Lärn på radion när jag åkte hem, dom pratade om hennes alkoholproblem, hon valde ju att aldrig mer dricka eller köra bil efter hon åkte dit. Men hon sa en sak som jag tyckte var konstig: Jag är inte alkolist, jag har bara svårt att säga nej till vin! Men detta att vi är så trötta tror du inte det kan bero på alla kohydrater man fått i sig genom vinet och spriten och nu blir det nästan en kickstart när man tar bort det. Jag har gjort som dig och skall vara hemma i en eller två veckor. Har så mycket tid att plocka ut och just nu passa det både mig och företaget, från slutet av feb får jag jobba häcken av mig.
Många kramar och styrka till dig!

Sov på du. Det är nog kroppen som återhämtar, och rensar. Jag var också otroligt trött i perioder när jag la av. Det kommer och går. Och nu när ljuset är på väg tillbaka också så kan det inte bli annat än bättre!

Gott att höra att du har så stark vilja att leva nykter. Utan den viljan går det inte. Och faktum är att vi klarar oss utan alkohol. Det är inget vi behöver för att leva, även om det känns så när man är mitt upp i det.

Kämpa på!
Kramar /R

Tänker på er idag och hoppas att du får träffa riktigt bra personer på soc! /M

Så har jag betett mig i morse. Åkte ut till flygplatsen för att prata med min fru. Där står hon, den vackraste kvinnan i världen. Lite småfull , flörtandes med några medpassagerare i kön. Vad trodde jag? Att hon skulle göra en klackvändning och bara komma tillbaka hem? Vill jag ens det? Nej inte på riktigt, men jag vill att hon ska ha en relation till våra barn. Jag vill att hon ska ta del av den process med myndigheter som JAG har startat. Nej, jag ser inte henne eller hennes behov just nu. Jag prioriterar behoven hos de tre ungar som hon lämnat hemma. Lämnat hemma med mig! Enligt frugan en elak oförstående skit. Vad fan hände? Jag (och hon) drack bort det finaste. Genom att alltid snegla på andra kom jag fram till att mitt liv var värdelöst. Idag finns det stunder när jag längtar tillbaka till förnekelsen. Men jag kan inte. J tog mig på målsnöret. Någon måste finnas här. Och jag orkar inte. Vill bara rulla ihop mig till en liten boll av ickeexistens. Ja, jag tycker synd om mig själv och det är ju en ful tanke. Nej, jag kommer inte att ge upp, jag ska kämpa på...utan whisky. Ska jag nämna något positivt så är det att Lillkillen tog sig till skolan idag, med löfte om att jag skulle hämta direkt det blev obekvämt, men ändå!! Han är kanske den av barnen som saknar mamma mest. En riktig mammagris. Antar att det blir så med yngsta barnet. Nu ska jag till soc för att utröna om vi är lämpliga föräldrar. Men nu är det inte vi, nu är det bara jag och det känns som jag sprängs av sömnbrist och nederlag. /Dompa

Jag fattar de luddiga tankarna precis. Just så är det ju. Det sorgliga mitt i allt är ju att det förmodligen ofta är två som känner likadant. Men. Kommunikation. Det är där det brister. Jag vet ju att kommunikation är nyckeln till alla bra relationer, nödvändigheten. Fattar inte varför det är så svårt. Drömmer om ett förhållande där ingenting är för känsligt att tala om, där man kan ha ett tydligt och rakt samtal utan mellanradernaläsningar och egna tolkningar som stjälper samtalet.

Ja det är riktigt. Jobbet är mitt. Oavsett om jag trivs eller inte ska jag ju göra ett bra jobb när jag är där. Lite grann känns det som en ödets nyck (och utmaning!!) att detta tillfälle nu dyker upp. Jag borde nog se till att satsa och tänka på vad mycket jag kan istället för att kunskaperna är gamla och att vissa av dem till stor del försvunnit genom åren (det är bl.a. ett språk som jag inte använt på länge, det försvinner ju då). Men, man kan ju alltid fräscha upp och läsa in sig på senaste utvecklingar osv.

Nä nu ska jag sluta söla, dags att gå till jobbet.

...det är inte värt det! Verkligen inte! Jag riktigt känner hur kroppen protesterar - vad har du gjort, jag som kände mig så fräsch?

Tar längre tid än vanligt att sätta på ansiktet eftersom det måste grundas ordentligt för att ens komma på. Jag känner mig lite illamående, varm, torr i skinnet, törstig, hungrig, trött, seg, tung i huvudet, oinspirerad. Ganska skruttig egentligen.

Ja hemmet är nog min värsta trigger, i vissa situationer där. Fast jag ser ju också yrkeslivet/valet som ett av mina jobbiga frågetecken att ta tag i (vad vill jag bli när jag blir stor ;-) ska jag verkligen syssla med detta osv. Inte gör det mig direkt glad, har känt mig väldigt oinspirerad sista tiden.

Fast så har jag ju känt inför det mesta, det var ju det som ledde till att jag tog tag i mitt mående inkl. A-vanorna. Fast, nej, det triggar inte igång suget på samma sätt som saker hemma. Kan kanske också vara en bidragande orsak till att jag på jobbtillställningar tidigare druckit för mycket och gjort sådant jag definitivt inte gjort nykter vilket lett till att jag insett att jag måste skärpa mig på den arenan. Även om jag inte är ensam om att hinka i mig en del och jag ju inte var ensam vid det tillfälle som fick mig att sätta stopp... så insåg jag att det finns risk att jag förstör för mig själv om jag inte kan hantera alkoholen i jobbsammanhang.

Ja idag blir ju detta löfte lätt som en plätt: idag ska jag inte dricka något och inte någon annan gång heller som det känns nu .... burp...

Stigsdotter du verkar vara en riktigt "god" kvinna. Jag och "alla andra" ser hur du stöttar och puschar på varje tråd. Men jag och "många andra" ser även vad Vindåren ser. Ditt jobb och det som händer där tycks du klara galant. Så ja för fan, SATSA. Kan inte bli annat än win-win av det.
Hemmet är en helt annan resa. Där har jag inga tips. Levde själv till nyligen med en smygalkoholist och jag slår mig själv mentalt blodig för att försöka förstå. Jag är själv alkoholist och mitt drickande triggades också igång i hemmiljö. Kände att det var så djävla tråkigt/trist/beige alltihopa. Man kommer hem, äter, ungarna tjaffsar och man tar sig igenom allt för att mötas av....TV. Snacka om idiotförklaring. Själv kunde jag inte ta mig igenom ett djävla program utan alkohol. Så infantilt. Just nu väljer jag bort både TV och alkohol, men imorgon kan det se helt annorlunda ut. Så snälla du. Om du har ork och motivation satsa på jobbet!!! Att hemma är mindre bra kan ändras imorgon och vem tjänade då på att du inte satsade på jobbet. Mycket luddiga tankar men jag tror du förstår./Dompa

Håller med Stigsdotter att det är härligt när man blir hörd. Vet att många efterlyst denna "sida" länge. Och visst hoppas jag också att en dag få höra hemma här. Greppar dock inte riktigt tävlingsmomentet. Att vara först här eller att ha haft flest inlägg/kommentarer/views tycks vara en mycket manlig grej. Vi arma krakar. Förstår att kvinnor fnissar och föraktar. Iaf. Härligt att ni fick er sida. Var det inte victorias tanke? Dompa

Nu sitter jag här igen. Försöker att summera den minst sagt turbulenta dagen. Att somna finns inte på världskartan. Trots att jag lyckats rädda det mesta av sängen. Fruns lilla misstag gick inte längre än till bäddmadrassen så sängen klarade sig. Tog en promenad med flickan ikväll. Hon den lilla som alltid får stå tillbaka när hennes bröder tar plats. Djävlar vilken vacker dotter jag har. Jag glömmer det i vardagen. Men ikväll när vi satt på en nerfallen trädstam i skogen och jag såg månen lysa i hennes blonda stripiga hårtestar så drabbades jag av en övermäktig kärlek. Min lilla fina tjej som har fått ta så mycket skit de senaste veckorna. Vi pratade om mitt drickande. Om mammas flykt från hemmet och om lilltjejens kompisar. Jag kände mig ödmjuk för att jag fick ta del av hennes värld. En värld med bästisar och hästar, men även föräldrar som inte räcker till. Älskade vackra dotter, jag vill ju dig allt gott. Just i natt är det hon som håller mig från flaskan. Men det ska hon aldrig få veta. Jag är en ynkedom, läste om det på en annan tråd, försöker förstå hur förkastlig jag kan te mig. Offermentalitet, tycka synd om sig själv. Jodå jag tickar i alla rutor, men det betyder inte att jag inte har rätt att försöka att rädda mig själv, att försöka rädda mina ungar. Jag läser här på forumet och det finns verkligen så mycket visdom här. Jag läser vintanternas historier och försöker greppa min fru. Jag läser anhöriga och försöker greppa min fru. Jag läser allt och försöker även finna mig själv. Och idag var jag nykter. /Dompa

När jag läst dina senaste uppdateringar tänker jag på att jag läst i flera trådar att folk kartlägger suget. När det kommer och när det går att stå emot. Eller inte. Konferensen (jobbet, jobbsituationen, möjligheterna?) beskriver du som ren glädje och som att alkoholen/nykterheten var underordnad. Hemmet däremot, i både fest och vardag, verkar trigga suget. I alla fall nu. Det är bara du som vet om det går att dra några slutsatser av det, men utifrån ser ju jobbet ut som något du inte behöver vara rädd för eller något som kostar dig mycket. Gör det dig glad, jobbet?

VD (hö hö)