Senaste kommentarerna i forumet

Tack så mycket UnderIsen. Visst är jag en klok människa egentligen. Det vet jag att jag är. Jag tror att jag har en stor portion av det som kallas sunt förnuft och jag har en förmåga att kunna dela med mig av detta.

Samtidigt är jag också en person som lider av dålig självkänsla. Detta i kombination med aningens dålig social kompetens tror jag ofta att folk i min omgivning har lurats att tro att jag är bättre än vad jag egentligen är. "om de bara visste!!" På något sätt lyckas jag aldrig komma folk inpå livet. Man kanske tycker att jag är trevlig, kompetent o.s.v. men när det kommer till att dela med sig av trevligt skvaller får jag inte vara med.

Nå, nu blir det läggdags, kan ju inte sitta här och tycka synd om mig! Imorgon ska jag inte dricka en droppe!

Kram o gonatt till alla vänner härinne!

...att någon lyssnar och fixar när man kommer med önskemål! Hit kommer vi sedan allihopa, tills dess ser jag fram emot att få läsa om er som "går före".

- ska snart följa efter! Sov gott! / mt

Tycker absolut inte att du verkar vara en dålig person utan snarare tvärtom. Du läser och skriver i allas trådar och kommer med pepp o klocka synpunkter....ber om ursäkt för det där med "kloka"....fått känslan att du kanske inte gillar det uttrycket. Du skriver att du blir irriterad på att maken blir mer PÅ när du inte dricker.....det är väl bara ta det och njuta. Har upptäckt lite samma sak hemma....får knappt vara ifred längre ;-)

Vad gäller jobbet så tycker jag absolut du skall visa framfötterna och satsa....tror du kommer må bra avdetta. Du verkar inte vara ngn som sitter o hukar....på det bara.

I morgon börjar vi om S

...får det bli här i min tråd!

Inser att jag står inför vägval i livet. Relationen: Jag har (hade) slutat dricka, gått ned i vikt, börjat äta anti-depressiva tabletter. Min make blir helt plötsligt som jag velat ha honom: uppmärksam, säger söta saker, kramig, vill ha sex osv. Jag: "jaha, nu passar det minsann!!! Tänk om jag blir tjock och deprimerad igen då??? Är jag ensam igen då?". Ju mer fjär jag blir desto mer på blir han. jag blir arg och irriterad - kan INTE leva i nuet och vara glad för det vi (skulle kunna) har nu!

Jobbet: Hur mycket ska man satsa? Nu har en situation uppkommit där jag kan visa framfötterna, pusha fram mig själv och få nya roliga arbetsuppgifter i ett särskilt projekt (som innebär att jag tar fram gamla kunskaper och på ett sätt försöker bortse från att de är gamla och istället för fram dem som nyttiga för mitt företag). Eller också så kan jag ducka bakom mitt skrivord och inte komma någon vart.

Känns lite grann som ödet: här uppkommer en situation där min gamla kompetens skulle göra sig bra på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt inom denna bransch. Ska jag bita ihop och marknadsföra mig själv (=ställa mig själv till allmän beskådan) eller bara ducka bakom skrivbordet och önska att ingen lägger märke till mig och (den dåliga person som är jag).

Jaha, hur var det här nu då? Vad var det som hände? Hem från skola med tröttsura ungar plus grannunge. Varför kände jag mig tvungen att gå på en av makens jättestarka öl? Bara kände för det.

När jag skriver såhär i efterhand minns jag inte riktigt varför det kändes så rätt att dricka ölen och fylla på med diverse gin. Jag blir ju glad och trevlig men har en kortare stubin: grannungen gnäller på maten och åker hem pronto, ungarna mina kivas i badrummet och åker i säng utan saga. Nu sitter jag här och har kli i ögonen av trötthet: något kul och skönt var där... men vad??? Där var en stund alldeles nyss när jag stod i duschen och tänkte ut ett alldeles perfekt svar på ett mejl från en kollega, en lite känslig fråga och här hade jag visst en fantastisk lösning. Vart tog den vägen?

Nä fy, detta alkoholtillstånd är alldeles för oberäkneligt! Man vet aldrig vad som händer! Ena stunden blir man fantastiskt kreativ nästa helt låst och oregerlig.

Tror jag skall ta mig själv till kudden strax (men det vore gott med en klunk till. Eller??????)

Det har frugan plockat ut från vårat konto. Under fisketuren får jag ett SMS att hon och vänninan ska till kanarieöarna för att tänka. Tanka snarare får jag för mig. Just nu finns bara hat i mitt hjärta. Jag orkar inte sätta mig in i hennes situation. Jag är ett arsle men att göra så mot sina barn? Hon har varit här hemma i förmiddags, hämtat pass och kläder. Kissat i vår säng Varför kissade hon där? SMS till dottern om hur jag har kränkt henne.
Visst fan har vi det svårt men att blanda in ungarna är så djävla lågt. Den lilla ekonomiska buffert vi har byggt upp är borta. Att inte ta en whisky ikväll kommer att bli så djävla svårt. Fan, fan, fan. Jag ångrar allt med mina bekännelser, med mitt locklyftande. Med mina val, med mitt liv.
Men nu ska jag bita ihop och laga mat. Jag fattar noll!!! Dompa

En hel månad! Guuu så bra jobbat! Jag önskar att jag kunde vara så långt fram...jag tar fler och fler steg framåt men tycks också ha en tendens att ta ett tillbaka när jag känner stress. Jag fick börja om från dag 1 i lördags då jag inte kunde hantera situationen utan lite vin.

Du gör helt rätt i att ta det lugnt med ett steg i taget. Problemen försvinner inte för att man domnar bort i dimman. Tvärtom. Problemen blir fler och svårare. Tillåt dig att känna såhär just nu men ta dig igenom det nykter. Unna dig något annat som känns bra?

kram

Vad det är svårt ibland när man inte kan fly in i vindimman och bara få lite lugn och ro, just i dag känns livet väldigt hårt. Jag vet ju att vinet inte löser några problem, men ibland saknar jag känslan av att bara fly livet in i dimman och bara få glömma allt ett tag. Måste lära mig att hantera stressen och alla känslor igen. I dag har jag bara tagit ledigt från allt, har igen ork att ta tag i alla saker. Känns som jag går igenom en test och att alla problem skall komma nu för att pröva mig och då blir suget efter dimman så tydlig. Jag tänker stå imot den men för första gången på dessa 31 dagar är det riktigt svårt att motivera mig till det, vill igentligen bara falla igenom.
Men som man brukar säga " har man fått fan i båten, får man ro den i land" så det är väl bara att ro som attan.
Ett steg och en dag i sänder!

Mitt i eländet ser jag en gåva som jag inte hade fått om vi stannat vid status q. Att laga och äta frukost med barnen. Detta geggande, gnällande och spillande missade jag förr när vi "var en normal familj" . Jag var redan uppe och på väg. Inser att detta har nyhetens behag och att min fru som hade detta som vardag säkert har helt andra synpunkter. Men det härliga var att jag bara ville skratta. Tre ungar mellan 8-12 ska inte behöva kleta ner så mycket. Vi talar inte om spädbarn! men inget är som det syns på ytan. Av någon anledning kastar flickan en sked på sin lillebror och skriker att han är ett äckel. Nästa sekund går hon runt bordet och kramar honom. Jag ser att dessa ungar är missbrukarbarn. Att hela sättet är så in i helvete fel. Varför kan inta en tioårig tjej bara få "hata" sin lillebror, utan att be om ursäkt och backa??? Jo för de är missbrukarbarn, alltid på spänn. Precis det du skrev om Lelas. Men jag måste fundera, jag vill vara nykter här hemma. Ordna upp... Går det inte så vet jag inte vad jag gör. Jag är ingen stark man men jag växer. Mycket på grund av detta forum, läser nästan allt. Nu ska jag och lillkillen iväg och fiska. Inget nappar i januari men det är inte det som är poängen. Jag måste försöka bygga upp hans självförtroende så han kan återvända till skolan. Tack lillablå, jag pallar inte en egen tråd/Dompa

Du har så rätt. Jag tar inte illa upp. Jag förstår vad du skriver om lugnet. Efter helgens ensamna whiskysessioner har jag lovat mig själv att inte dricka igen. Visst har jag tänkt det förut och visst har jag lovat det förr. Att ta till alkohol just nu ÄR förkastligt. Jag är inte den pappa jag skulle vilja vara. Men samtidigt inbillar jag mig att jag måste förbli hemma. Att barnen behöver mig. Framför allt lillkillen som just nu blir retad i skolan eftersom hans mamma är en "fyllekärring", barn kan vara så djävla elaka mot varandra. Jag inbillar mig att det är bra för honom att åtminstone ha pappa. Samtidigt är jag fullt på det klara med att svågern kan fylla den funktionen minst lika bra. Två saker hindrar mig från att lägga in mig. Svågern och fru har redan två egna barn. Att jag flyr och de sitter där med fem barn känns inte rätt. Som jag skrev så har locklyftet förstört en hel familj. Det andra är att jag är fullblodsegoist. Jag behöver mina barn. Jag vill försöka. Jag vill finnas där. Finare ungar finns inte. Men jag ser också hur flickan bara smälter in i väggarna. Hon är bara tio år, kanske är det ett kvinnligt drag att acceptera. Att inte utmana? Stora killen (12 år) verkar på ytan ta det bäst, men jag är orolig, vad ska han bli för en man? Som pappa? Fortsätter senare nu ska alla ha frukost...

RÄDD. Tänk att jag inte kunnat erkänna att jag är rädd. Många har frågat mig om han gör mig illa, och de har väl sett att jag är rädd. Är det skamligt att vara rädd? Han skrämmer ju många andra, så varför skulle inte jag vara rädd. Det känns bra att ha fått ännu ett ord på en känsla, så kanske jag kan känna igen den och skydda mig nästa, eller nästnästa gång. Det är ingen rättighet som vissa ska ha, att gå omkring och sätta skräck i sin omgivning.

Dompa! Jag tänkte på dig imorse, och undrade hur det går för dig. Kul (eller ja, men...) att du skriver!

För det första: du skall inte skämmas för att du har "lyft på locket" - det skall du vara stolt över! Jag gissar att du inte kan se det ännu, men det kommer en dag när du kommer se att det du har gjort under de senaste veckorna var det som räddade livet på er - åtminstone dig och barnen. Frun kan du inte rädda, det kan hon bara göra själv.

För det andra - och nu är jag nog lite hård mot dig, ta det för vad det är: det kommer till en punkt när det faktiskt vore bättre att inte ha pappa hemma. Vad jag kan utläsa av det du skriver så är du inte där än, och det är ju såklart bra. Men, kanske närmar du dig en punkt när dina barn hellre skulle ha dig borta och tillfrisknande än hemma och onykter.

Jag minns hur det var för mig, när maken blev inlagd på behandling. Så avslappnad som jag kände mig då vet jag inte om jag har gjort i hela mitt liv. Jag till och med kunde känna hur mina trumhinnor slappnade av när de inte behövde lyssna efter skåpsluckor, korkar, bag-in-box-prassel, tassande med lite rumlande steg på natten... När han var inlagd där, då kunde jag tillåta mig att vara helt och hållet lugn.

Kanske skulle dina barn känna samma lugn?

Kram, kämpa på!
/H.

varmt välkommen att delta livs-forum-tråd-samtalet ♥. Vi är ju inte "bara" alkoholister och medberoende, vi är människor som lever ett liv. Eftersom jag har en enkel laptop utan sifferdel till höger så gick jag till vännen viktoria och hämtade ett ♥ till dig:) Kram / mt

..hade detta inte så mycket med att sluta dricka att göra, men jag behövde skriva lite.

Vaknade upp till en riktig pissdag. Ledig förvisso, men humöret var nere i fotsulorna. Helt utan anledning. Kanske för att jag hade drömt om misslyckanden. Allt jag tagit mig för i drömmarna gick i stöpet. Så det kanske inte är så konstigt att humöret var som bortblåst på morgonen.

Skulle träffat en vän, en av dom finaste man kan tänka sig. Men så som jag kände mig så ville jag bara vara ensam. Så det har jag varit hela dagen.

Jag var i kyrkan i går kväll. En annan än min arbetsplats. Jag kände ingenting. Eller jo, felplacerad. Felplacerad och vilsen. Vad är det egentligen jag håller på med? Gnistan för att göra musik finns inte kvar. Orden som talas talas inte till mig.
Sorg är vad det är. Jag har tappat min identitet. Vem är jag om jag inte älskar att musicera?

Kanske är det nu den nyktra R börjar visa sig? Det är över ett år sedan jag slutade dricka. Är det så att jag nu börjar bli den jag kommer att vara i livet, om jag låter bli det första glaset?
Men vem är jag då?
?

Dags att ta nytt steg? Mot vad?

Jag är ganska klar på att jag ska börja plugga igen. Jag börjar nästan le i min ensamhet när jag tänker på det. Träffa nya människor, få ha musiken som mitt intresse. Få göra den musiken jag vill. Kanske få sjunga i en kör? Lära mig massa nya grejjor. Nytt nytt nytt.
I morgon ska jag gå och jobba igen. Mår illa bara av tanken.

Men jag fick avslutat dagen med att min syrra ringde. Dom är på väg att köpa nytt hus. Nytt och större. Dyrare. Oron började växa, och alla "om" och "ifall att" tog överhanden. Men så hade hennes man sagt "Men om R tog tag i sina bekymmer och var så öppen med dom, varför skulle inte vi klara av att köpa ett hus?"
Det värmde mitt frusna hjärta.

Alkohol och nikotin är två helt skilda droger, men lika starkt beroendeframkallande.
I sin natur är det så att längtan kommer när det passar, eller i olika inlärda situationer.
En rök efter maten..
Man frånser ett sug under arbetstid av alkoholen. Det skulle aldrig ha funkat där...
Men så fort man lämnar arbetsplatsen så finns det plats för dessa "tvångstankar" att nu skulle det kunna funka...
Precis som det är med rökandet, är man ute "kan" man röka, alltså blir det ett illvilligt varmrökande i 22 sekunder mellan bilen och ytterdörren, därför att det går...
Sällan är det suget som styr, utan mer möjligheten...
Och det var det som störde mig mest, jag var slav under mina ovanor...

Jag vill kunna välja själv när det passar, jag röker 3 ggr så mycket under arbetstiden för att jag behöver pauserna, en återhämtning.
Rökningen legaliserar min paus, ingen annan byter miljö i fem minuter för att de känner för det.

På helgen är det legalt att dricka, redan på fredag eftermiddag, och många tillåter det sedan hela helgen..
Man blir slav under något där man kan nyttja det, sedan är det en ovana.

Röka/snusa kan jag göra alla veckans dagar så länge jag är vaken, det kunde jag inte med alkoholen.
Så nikotinet är svårare pga vanan!

/Berra

Själv har jag bytt ut kvällssuddandet med ölen till ett letande och sorterande bland databaser över gamla döda människor. Jag har fallit in på släktforskning, jag som aldrig ens brytt mig om kusiner. Och jag är inte ens fyllda 40...

Visst kan det bli lite sent ibland, men bakfyllan och ångesten slipper man.

Tack än en gång för att du tolererar mig här. Jag glömde skriva det i mitt inlägg. Måste öva på det. Jag läser allt du skriver även på andras trådar. Kanske, kanske, kanske kan jag en dag hjälpa någon annan. Just nu är jag bara en tacksam snyltare men känner att detta forum verkligen är en självhjälp, men framför allt en medmänniskehjälp i den bemärkelse att så många som nu är "friska" väljer att stanna kvar. Ödmjuk Dompa

Det är vad vi gör, jag och min fru. Fast i både beroende och medberoende. Jag har haft svårt att skriva då jag skäms inför att sätta orden på pränt, de blir på något sätt mer "sant/ödesdigert" då. Det vi har gjort. Jag är den mest skyldiga om man kan rangordna skuld. Jag lyfte av locket. Samtidigt som jag i mitt eget lidande var helt blind för min frus alkoholism. Nu är allt elände. Jag är sjukskriven sedan en vecka, nu med läkarintyg. Stress skrevs det, men igentligen är det alkoholism. J lämnade hemmet för åtta dagar sedan. Hon vägrar prata med mig, har dock pratat med alla andra. Hela byn, hea familjen och värst av allt barnen och barnens kamraters föräldrar. Ungarna mår minst sagt skit. Lillkillen vägrar gå till skolan. Så på sätt och vis VABar jag. Soc är kontaktat. Hembesök har gjorts, barnpsykologer inbokade. Det som skulle bli en resa in i min nykterhet blev något helt annat. Jag har druckit, ett par whisky både i fredags och lördags kväll efter att ungarna somnat. Inte så jag blivit full, det krävs det mycket för, men så att jag blivit lite avtrubbad. J lever i en annan värld, hon dricker vin dygnet runt med sin vännina. Förutom mig så talar hon heller ej med myndigheter. Elaka SMS och inlägg på Facebook och jag kan inte fördömma henne. Det var jag som lyfte på locket. Det konstiga är att jag trots allt som skett är lite lättad, inte glad men lättad. Nu har vi nått botten, då borde det ju bara finnas en väg? Uppåt? Eller är jag helt ute och cyklar?
Jag är glad över er input tjejjer, även om jag inte alltid förstår allt. Men det ger mig mycket att se en kvinnas (fast ni är ju många) reflektioner. Behandlingshem för min alkoholism är just nu uteslutet. Svåger och svägerskan har lovat att de kan ta barnen. Men egoistiskt nog vill jag vara här just nu. Inbillar mig att en drucken farsa är bättre än ingen alls? Som vanligt fattar jag noll./Dompa

...nu ja, men inte då, och inte alla de gånger di gamle satt sig ned (kanske innan de blev gamla!) och tittade på bilderna och mindes. Goda minnen är ju något vi bär med oss, låter oss formas av och kan glädjas åt så länge vi har dem. När vi glömmer bort dem då har de gjort sitt. De är inte bortkastade och onödiga de minnena, de har nog bara gjort sitt.

Men, visst är det lite sorgligt, särskilt för oss som står bredvid och inte vet vilka de där människorna på bilderna är, jag har massa sådana bilder efter min mor hemma och jag har mått nästan fysiskt illa av att jag inte känner igen människorna och inte kan historierna som bilderna berättar. Ångrar djupt att jag inte lät min mor berätta om dem medan hon fanns kvar i livet (fast samtidigt hade jag kanske inte då varit beredd att lyssna? När man är ung är ju inte intresset för historien alltid lika starkt som det ofta blir när man blir äldre, eller får egna barn).

Kram från mig

Berra, tack för alltid tänkvärda rader. Eventuellt svårt att svara på, men vad var svårast, att lägga ner alkoholen eller nikotinet?

trots att, eller särskilt för att det är måndag!
Av vilket skäl tänkte du sluta här på forumet? Det är ju flera som finns kvar även om missbruket "ligger nere"... Det är väl ett livslångt arbete att hålla sig nykter / ha koll på medberoendetendenser? - så varför kan vi inte finnas kvar här? Jag har upplevt att de som varit med länge är en slags ryggrad och ger stabilitet här.
De stora livsfrågor du reflekterar över berör de flesta av oss och det är gott att känna igen sig. Du tillför och du betyder - det vet du, men här kommer en liten påminnelse:)
Kram på dig och bästa tänkbara måndag! mt

ja, det är verkligen så! just nu går jag till en psyolog, men trots det kan hon nog aldrig sätta sig in exakt hur det känns. Den som vet det bäst är ju verkligen den som vet precis vad det innebär. Och mina vänner vill jag inte heller riktigt prata med, trots att man inte ska göra det skäms jag fortfarande över det som varit och dom förstår ju aldrig heller!!

Så om det är någon mer i samma situation finns jag här :)

Jag skriver på forumet trots att jag inte ska fortsätta, har jag ju sagt...
Vill inte vara beroende av någonting längre, inte ens ett forum...
Ändå är jag här och läser varje dag, varför?

Har ett behov över att "förklara" mig, varför jag finns...
Upprinnelsen var att jag hade tappat kontrollen över mitt liv, och lät berusningen ta det ifrån mig.
Så är det inte längre, ändå har jag inte hela kontrollen, över det som jag kallar mitt liv...

Showen fanns där men inte författaren, vad har jag tappat kontrollen om?
Jag följer ett givet manus, och råder inte över regin, jag borde kunna tolka rollen på mitt sätt...
Funderar på vad som fattas mig, varför är jag inte nöjd?

Vet att jobbet påverkar mig, men vilken påverkas inte av sitt jobb idag,
kanske än mer ju äldre man blir, eller så är det tidsåldern..
Frugan har sina problem på sitt jobb, hennes bästa vänninna likaså, vi diskuterade detta vid middagen ikväll, det kändes bara så hopplöst, ingen framtid för någon av oss?
Ingen hållbar framtid, allt känns bara så löst sammanhållet, ovisst?

Alla borde vi vara åldermän på våra arbetsplatser, vara respekterade och kunna förlita oss på vår kunskap, men så är det inte, kortsiktiga resultat, snabba pengar, trogenhet spelar ingen roll...
Eller så är vi uppfostrade i fel riktning, missförstådda, för alltid missförstådda...
De som är äldre än oss är pensionärer och skiter i vilket, det är ju pensionärer,
de som är yngre förstår inte problemet, för de lever mitt i det....
Folk i min ålder slits mellan traditioner och ett ständigt nytänkande, utan riktning...

Satt idag hos mina svärföräldrar, båda hårt dementa...
Visade dem deras egna bilder från 1960-talet, ville veta om hur långt de hade backat tillbaka i tiden, det visade sig att de hade backat längre än så, ingen mindes någon på bilderna..
Inte ens deras egna bästa vänner där de satt runt middagsbordet med nubbeglasen på färgblekta bilder,
deras tid var för evigt försvunnen, de som inte var döda fanns inte kvar ens i historien,
bara för oss okända människor leendes mot kameran, vilka var dem?
Bilderna hade blivit värdelösa, ingen känns vid dem längre, ingen har någon glädje av dem...
Så tråkigt, så förbaskat onödigt, en bortkastat minnesupplevelse..

Undrar om mina barn kommer att sitta där med 50 år gamla bilder, och ingen vill kännas vid dem...
Fundera på samma sak, ska de kasta bort någon annans minnen, som inte ens är något minne längre.

Vad spelar historian för någon roll, om ingen vill hållas vid den längre?
Sanningen om att leva i nuet är i sådana fall ännu viktigare...
Lev nu!, och inte sen, det kan vara försent då...

Men att inte förstöra den med alkoholen, det vore nog ett av det viktigaste besluten man skulle kunna ta...

Jag vet inte vart jag vill, men har tröttnat på att ta snedsteg i vilket fall...

/Berra