Senaste kommentarerna i forumet

Låter härligt att bli lite ompysslad och fin i håret, sånt ska vi unna oss.

Bra att du kunde stanna vid vin till maten och inte fortsatte dricka hemma sen, starkt jobbat. Jag har så svårt att sluta när jag väl har börjat, skulle nog inte klara att bara ta "ett glas eller två" till maten.
Jag har varit så himla sugen på vin flera ggr den här veckan men än så länge har det gått.

Kram och ha en fin dag

det var en väldigt bra tanke! Alkohol fri! yes!

Jag blev så glad när jag läste inlägget i din tråd.
Helt underbart!
Skrev ett svar där.

För egen del skrev jag att det gått ganska bra, alltså inte helt bra.
I tisdags uträttade jag en hel del ärenden, bl.a. skulle jag boka tid hos frissan. Väl där så visade det sig att hon hade tid med mig direkt.
Hårfärgning, inpackning, klippning och föning. Dessutom färgning av fransar och ögonbryn, vaxning av det sistnämnda samt på hakan där jag inte längre ser att plocka själv.

Nåja, detta tog sin tid och jag hann bli mycket hungrig.

Hamnade på en uteservering där flera av mina vänner satt.
Beställde in lite vin till maten, men stoppade sen där, med helgen i färskt minne.
Inget kaffe med congac efteråt.
Ingen mer alkohol sen dess.

Kramar

Du klarar lunchen. Du har tid på dig att tänka "rätt" tankar.
Tänk på hur du mådde i helgen när det sprack för oss båda. Det är inte lätt men det ska gå, jag hejar på dig här ifrån och hoppas/önskar att du lyckas stå emot.
Härligt med nya böcker att fördjupa sig i. Jag själv är dålig på att läsa böcker men de få ggr. jag gör det så är det verkligen avkoppling. Ha en skön "bok-kväll" och lycka till med lunchen. Du klarar detta.

Kram

Ja, "perfekta" mammor (ja, människor överhuvudtaget), som i verkligheten inte är så perfekta, finns det nog tyvärr en hel del av.
Känns bättre när man vet att man inte är ensam i eländet.

En sak som känns jobbig, nu när jag lyckas hålla mig ifrån vinet, är att jag ersätter det på olika sätt. Jag vet att jag skrivit om detta förut. Jag, som annars äter bra och ätit LCHF-aktigt, vräker i mig godis. Konstant, redan gått upp flera kg. Jag tjuvröker också. Inte mkt, men sättet jag gör det på är klart oroväckande. Jag röker snabbt en cigg, inte för att det är gott utan för att känna mig lite snurrig i 1 min (nikotinkick). Jag vaknar visserligen nykter, men ändå med en lätt bakiskänsla framförallt av allt godis jag ätit. Vet ju att det är vanligt att byta ett beroende mot ett annat, det känns inte ok. Har varit samma sak andra perioder jag hållit upp. Inte bra! Jag tänker att allt är bättre än alkohol, men jag mår ju inte bra. I morse vaknade jag trött och arg som ett bi, vet att det är sockret som gör det. Jag är verkligen "allt eller inget" när det gäller socker, och just nu är det allt. Ger mig själv helgen men sen måste det vara nog! Jag vill ju må bra, det är ju därför jag vill sluta dricka. Och helt bra mår jag inte med godis och cigaretter.

(Skriver ner det här så jag kommer ihåg vad jag lovat mig själv).

Det var med andra ord den bästa förklaringen som tänkas kan! Vad härligt att tösen ville stanna så länge hos dig.
Det bådar gott inför framtiden, att det snart ska bli som vanligt igen med varannan vecka.
Jag är så glad både för din och dina barns skull!
Sträck på dig! Du gör ett fantastiskt jobb.

För mig har det också gått ganska bra de senaste dagarna.
Känner mig dock lite orolig inför en lunchträff kl. halv ett i e.m.

De ringde precis nu från postkontoret och sa att jag hade fått ett paket från Sverige.
Mina 8 böcker från Bokus. Äntligen.
Ska ägna kvällen åt dom.

Kramar

Jag har svarat dig i min tråd. Allt är bra, vad gullig du är som tänker på mig.
Hoppas allt är bra med dig också. Hur har de senaste dagarna varit?

Kramar

Surfina, jag hoppas att din frånvaro beror på, typ, datorproblem eller att du varken haft tid eller lust att skriva.

Skrev nyss ett litet inlägg i din tråd.

Önskar innerligt att du mår bra!

Kram på dig!
Tanten

Tänk, en vecka (är det det nu?). Visst känner man sig nöjd? Och the på kvällen är en rutin jag börjar få in, att se fram emot det. För jag vill ha ngt att se fram emot på kvällen, ngn slags belöning när man däckar i soffan.
Nu klarar vi av den här helgen också (helg redan nu för mig, ledig 2 dgr). Känns just nu som det kommer gå bra.
Tog du antabusen du hoppade över för ngn dag sen?
Jag har antabus hemma men för första gången vill jag klara mig utan, känner denna gång att jag inte behöver det (just nu åtminstone) för just nu finns verkligen viljan.
/Anli

Vad gullig du är tanten.
Tisdagen var toppen och min lilla skruttfia blev kvar hos mig tills igår så därav min frånvaro här. Vi har shoppat och ätit gott, bakat chokladbollar och bara haft det allmänt bra i ett par dagar.
Hoppas nu att det ska vända och att det blir fler och fler dagar med barnen, tålamod ska man tydligen ha har jag fått höra. Vill ju att allt ska vara "som vanligt" med barnen varannan vecka men det får väl ta den tid det tar helt enkelt.
Det ger i alla fall extra kraft att få tillbringa tid med de bästa man har.
Hur går det för dig? Har du klarat av de senaste dagarna eller är det upp och ned?

Kramar

Hoppas du känner dig OK och att tystnaden har en enkel förklaring, typ, datorproblem, varken haft tid eller lust att skriva.
Upprepar från min tidigare kommentar:
Önskar innerligt att tisdagskvällen förflöt som planerat, att den blev precis så fantastiskt härlig som du tänkte dig!

Efter 2 dagars tystnad börjar jag bli orolig.
Orolig över att kvällen inte blev av och att du kanske råkade ut för samma fruktansvärda smäll som i lördags.
Smällen som hade knäckt vem som helst av oss!

Snälla, du kan väl höra av dig.

Styrkekramar till dig!
Tanten

Intressant tyckte Santorini. Jag kan bara instämma, det är en intressant att utbyta tankar. Och du m-m ska aldrig behöva känna att du ska be om ursäkt för att du hoppar in i min tråd. Tvärtom, jag blir glad, jag lär mig något och det är här jag tycker forum är som störst. Pepp är bra i all ära, men tankar är så mycket större. Anli är alltid klok. (Ja, förutom i ditt drickande, men du vet vad jag menar. När suget sätter in så far all världens kunskap åt helsike),

Det där med de anhöriga/männen ja. Nej, jag känner också att de kan inte hjälpa oss. När tiden kommer och efter gårdagens möte med maken så är jag rätt säker på att den kommer, så kan vi inte hjälpa dem heller. Min man har aldrig direkt heller konfronterat mig, men han har ifrågasatt mitt drickande. Med resultat av att jag blir helt ilsk. Lite för att han dricker själv, men mest för att jag har kännt mig kränkt och påhoppad. Exempelvis minns jag en semester för ett par år sedan. Utomlands. Mannen och jag äter lunch. Han beställer in coca-cola och jag tar en stor öl. När dryckerna kommer så säger han något liknande; - Fia, har du inte fått nog nu? Jag ser ju att riktigt skakar?
- Skakar, svarar FylleFia, men jag skakar ju för att det är kallt här i skuggan!

Jag förnekade minst sagt. För vi hade kanske 35+ plus i solen så skuggan var verkligen inte iskall. Reagerade precis som Anli beskrev. Jag blev bara ilsk av att han ifrågasatte. Det är något att lära av. Så enkelt. Men jag glömmer mina lärdomar och under min sista tid i hemmet med mannen så skrek jag dagligen om hans missbruk. Delvis arg och - nu är jag riktigt ärlig - delvis avundsjuk. Varför kunde han men inte jag? Jag såg ju att han kunde/kan sköta sociala relationer trots sitt drickande. Jag kunde det inte. Utan duckade, slutade svara i telefon, slutade gå ut, fick sparken.

Så, jag ska vänta in mannen. Eller rättare sagt vänta och se om han kommer efter mig eftersom beslutet är hans. En man på "vita knogar" är jag verkligen inte intresserad av. Det skadar ju bara oss båda. Mig som medberoende och hans självkänsla.

Restaurangbesöket igår gick bra. Vi satt i fyra timmar och bara pratade. (Säkert till personalens förtret, de behöver ju borden!). Drack jag? Nej. Drack han? Inte till och börja med, men sen tog han två öl under kvällens lopp eftersom jag sa att han fick. Fick? (Är jag en myndighet som kan utlova tillstånd?). Blev jag sugen? Självklart. Men jag stod i mot och mötet blev bra.

Nu blir det psykoterapilight med min husläkare. Antabusen skramlar i magen då jag åter igen är ledig. Under ledigheten ska kroppsrytm förändras till natt-schema som börjar i helgen. Men jag kommer nog att återkomma till era tankar, för de var tänkvärda.

Fia

Jag tycker att det självklart handlar om utveckling, personlighetsutveckling. Och det är ingen rak, upplyst väg som leder till "Den Ständiga Lyckans Land". Ambivalens och tvivel, avsmak och sug, som du så väl beskriver, är trogna följeslagare på vägen. Men för mig gäller det att koppla ihop min identitet med alkohol-frihet; en frihet från alkohol, som jag mår mkt bra av och jag är jävligt stolt över att jag har utvecklat min personlighet till att bli; Fri! Det krävs mod för att våga vara fri och det modet tror jag du har, m. Det gäller att bejaka utvecklingen och lita på att instinkt och förnuft kan samarbeta. Jag tycker du ska vara stolt över att du är en människa som VILL utvecklas. Att sedan Yin och Yan behöver balanseras är bara naturligt. KRAM!/NM

Jag tror att det finns massvis med tjejer som är i samma sits, även killar också för den delen.
Men vi killar brukar vara för macho för att våga lätta lite på det"balla" yttre.

Det är bra, tror jag, att man bildar lite av ett nätverk med likasinnade.

Det gör det lite lättare att stå emot våran gemensamma kamp mot A-monstret.

Godmorgon alla, ny dag och med det nya beslut.
Börjar bli lite av en vana nu, en bra vana.

Idag lovar jag mig själv att idag skall jag inte dricka.

Som jag säger till mina barn:

-Det man lovar det håller man!

Svårare än så är det faktiskt inte.

/A

Ninecrimes! Det gör ont i mitt hjärta och hela mig när jag läser dina två inlägg. Skickar dig i all enkelhet en stor kram! / mt

Kul med en till som känner sig som en kopia av Anli.
Undrar egentligen hur många "perfekta" mammor vi är i landet som sitter med samma skam, rädsla och kamp varje dag.
Jag hittade hit för en vecka sen och har på lördag varit nykter en vecka. Och det var länge sen jag var det sist.
Kram och kämpa på!

Det peppar nog många fler än mig även om man inte alltid blandar sig så mycket in i konversationen.
Vi hejar på dig och känner med dig.
Vi kämpar tillsammans allihopa.
Kram på er alla!

Te och mackor blev det i kväll i stället för en öl, som hade blivit fler.
Jag är nöjd med mitt beslut.
Hoppas jag kan hålla det. Det har ju inte ens gått en vecka än.

Inget nytt, hör av mig imorgon.
/A

Ibland är det svårt att förutse sina reaktioner och tankar. Det känns i stort skönt och relativt enkelt så här långt i "arbetet". Dock kommer sitter känslorna utanpå i vissa lägen. Har varit på bio ikväll, sett Monica Z. En mkt bra film, där hennes alkoholmissbruk har en (stor) del. Man får se hur det eskalerar, och förstår ju att det kommer att bli problem för henne. Det som blir mest komplicerat för mig är mina egna känslor för det jag ser. Å ena sidan ser det GOTT (!) ut med ett glas vin eller en whisky (delar av mig blir alltså sugen), å andra sidan ser det förfärligt ut när jag ser att hon dricker för mycket, och jag får avsmak. Känner också att det blir skitjobbigt när jag tänker jag är en av dem som inte heller kan hantera alkohol, någon form av identitetskris. Nu är det ju inte så att jag inte fattat det innan, det är ju inte för inte jag hänger här inne om kvällarna.

Men det var en situation där känslorna svallade och det tog en stund att reda ut det för mig. En del av mig ville springa hem och hälla upp något starkt och coola ner mig, och en annan del ville verkligen aldrig mer höra talasom alkohol. Men jag tror det stora var att jag måste lära mig att se på mig själv med nya glasögon. Det är väl samma känsla som när man drabbas av en sjukdom, plötsligt är man en person med diabetes, eller när man går igenom en skilsmässa, man går från att vara gift och in i en kärnfamilj, till att vara skild och allt vad det innebär. En ändrad självbild helt enkelt. Ja, mycket svammel kanske, men kände att det var viktigt att få ner det på pränt, kanske kan ha nytta av att gå tillbaka och läsa när tviveln på nödvändigheten av att hålla uppe kommer, eller när motivationen saknas...

/m

läst i detta forum för längesen.
Då kanske jag hade vetat hur jag skulle ha reagerat samt agerat. Men man trodde eller hoppades att allt skulle bli bra.
Man hotade med att lämna, men man lämnade inte. Och det är precis det man inte skall göra som jag har läst om.
Alkolisten vet ju att hoten inte genomförs, han lär sig det. Och den som är som jag ,medberoende fattar inte det.

Allt kanske hade varit annorlunda om jag hade agerat annorlunda, samtidigt som det är svårt att tänka i klarhet när man är mitt i ett liv som kantas av fylla, bråk, hot, osv.

Jag tänker idag mycket på det som var bra. Kan få en bild om hur vi ligger sked i sängen, eller bara slappar framför en bra film på tv, då vi håller handen.

Men samtidigt så kommer jag inte ihåg när det var senast, Det var längesen. Allt dåliga kom smygande på något konstigt sätt. Dagarna gick, helgen kom och gick, skit som hände och gick förbi.
Det har varit som ett gummiband, det spänns ut, man tolererar mer och mer, saker som man aldrig skulle ha tolererat förut, tills gummibandet brister, och det gjorde det för mig.

Och då slängde jag ut honom.

Men jag vet inte om det var rätt, hade jag hittat hit till detta forum innan så kanske, kanske allt var annorlunda.

//fågelblå

... känner med dig, och alla andra här!

Och med risk för att låta kall så måste jag bemöta följande: "Kan man tänka sig att det handlar om medmänsklighet i stället, att inte låta någon gå under? En sjuk person i cancer eller som brutit benen eller liknande, låter man väl inte vara vara eller "stå sitt kast"."
Av erfarenhet vet jag hur mycket jag kämpade för min sambo; bönade, bad, grät, småskällde, hotade om att "drick inte mer nu, för jag orkar inte" och så stannade jag ändå, varenda gång, jag försökte finnas där, försökte visa hur mycket jag älskade honom osv. Men min sambo valde att fortsätta dricka. Han såg inte /var inte mottaglig för?) vad hans familj utsattes för - jag fick dra ett stort lass med att ta hand om allt i hemmet, och jag fick inte be om hjälp för ingen fick ju se/veta hur vi hade det, vi fick skäll och hot mm mm och barnen mådde dåligt och var ibland smårädda för pappa, vi smög för att inte störa pappa när han var trött... Men han valde att dricka. Han kunde ha valt att ta emot hjälp och försöka sluta dricka.
Jag tycker att det är en stor skillnad jämfört med en cancersjuk person. Min bästa väns pappa gick nyligen bort i cancer. Han valde inte att ha cancer. Han fick cancer och han valde att ta emot behandling för att göra det bästa av situationen. Han fick strålning och alla möjliga behandlingar, han försökte med alla medel bli av med det som drabbat honom. Trots att han var mycket sjuk så gjorde han sitt bästa för att vara med familjen, hjälpa till med saker hemma osv. På slutet så orkade han inte och led av smärtorna, men han tog medicin för att minska sina smärtor, för att orka och stå ut. Vad han än gjorde så blev han inte av med den icke valda cancern, men han gjorde allt för att bli av med den och göra det bästa av det som var.
Återigen - en sjuk person har ofrivilligt drabbats av en sjukdom, en alkoholist har valt att dricka. Det finns sjuka personer som blir odrägliga, som skäller och beter sig illa och är mycket otrevliga mot anhöriga och närstående osv - och precis som med en alkoholist så behöver man inte ta det.

Jag menar verkligen inte illa, men jag bara känner att med min erfarenhet av att leva med en alkoholist så kan jag skriva ovanstående. Självklart finns det lite medmänsklighet i att vilja ta hand om /hjälpa någon, men inte när man nästan ger upp sig själv, gör allt för att skydda osv.

Ta hand om dig, och Dotts - ta hand om dig du också!
Kram

Jag har också funderat mycket på om jag kunnat sluta mycket tidigare med press utifrån. Men liksom du säger Anli så vet jag att det inte gått om nån konfronterat mej. Jag hade skämts och smugit ännu mer, dragit mej undan. Det måste komma från en själv. Fast min man kunde nog satt press på mej, det var på grund av att han började reagera på incidenterna som jag insåg att jag inte kunde fortsätta. Att jag druckit för mycket och fel har jag varit klar över länge. Jag tror inte riktigt på det där om att alkoholisten lever i förnekelse. Nog vet man men man skulle aldrig erkänna det för nån så länge man är aktiv.

Eftersom min man dricker för mycket själv ibland har han haft svårt att ställa krav på mej. Då hade han fått det tillbaka. Men om han satt ultimatum att han lämnar mej om jag fortsätter dricka. Då hade jag tvingats sluta och det hade blivit det dom kallar "vita knogarnas" nykterhet. Det hade varit en annan kamp än den jag kämpade nu av fri vilja.

Men konfrontationer tror jag inte på eller att tvinga nån på behandlingshem. Man måste själv nå sin botten.

Livet går vidare, det skall inhandlas pumpor nu. Hallowen........
Kommer bli kul, kommer bli nyktert och bara tanken av det ger ett behagligt lugn.
Läser om Mia i Anlis tråd, och igenkänningsfaktorn är total.
Kommer ihåg första gången jag kom hit till forumet. Jag läste läste, grät och undrade......
Det var ju om mig berättelserna handlade om.
Så mycket visdom och kunskap det finns samlat här.

Så glad och tacksam idag.

/A

Nästan på året som Anli blev medlem förde google mig till denna sida idag, jag blir rädd näsr jag snabbt ögnat igenom berättelsen. Det är ju jag ssom måste ha skrivit detta. Fy vad jag mår kasst av ångest och rädsla. Ingen att prata med! jag dricker varje dag, har fyra barn varannan vecka och ett barn de två andra veckorna. Fin man MEN som jag inte vill prata med. Lever ett "rikt" liv men med total olycka inombords. Jag hinner inte skriva mer idag men jag tänker att detta är min sista utväg för att ta mig ur träsket. /mia