Senaste kommentarerna i forumet

Tack Flygcert för ditt svar. Jag har planerat för skilsmässa så länge och det är noga genomtänkt egentligen. Men så när den dagen kom och jag sa det, så skulle han bli nykter på stört och söka hjälp. Det var ju inte riktigt det scenariot som jag hade förväntat mig. Nu blev allt så himla komplicerat. Det är så tungt och jag har så mycket skuldkänslor för allting. Man har ju levt i en lögn i hela sitt liv och nu när man börjar berätta det för nära och kära får jag ännu mer skuldkänslor. De säger t.ex, han måste väl få en chans och bättra sig, varför har du inget sagt, det har vi aldrig märkt, stackars honom osv osv. Varje sådant uttalande tynger mig och ger skuldkänslor. Vad är det jag ställer till med. Hade varit enklare om han inte klarat av att hålla sig nykter. Men vad tror ni här på forumet? Hur stor kan chansen vara att han klarar att bli nykter för gott efter 20 års missbruk?

OK, då har jag fått mig en bild av hur ni har det här. Jo, som sagt, 5e veckan. Egentligen har det inte varit så tufft förutom humörsvängningar och skakiga händer. Nä, jag har varit nykter några veckor här och där utan större bekymmer. Det som skrämmer mig är just det här, där jag är nu, där det alltid har gått fel. Känslan av att "men vad fan, det här är ju lugnt och lätt så jag kan ju dricka lite då och då" samt tristessen och känslan av meningslöshet. Denna gången har jag åtminstone tagit lärdom av tidigare felsteg och äter därför Antabus. Det rekomenderar jag verkligen!! Man slipper så många inre fighter om att EN kväll är väl inte så farligt. Jag kan nämligen inte dricka, punkt. Ingen idé att tänka tanken. Jag har alltid gillat alkohol och har just förstått att jag reagerar starkare än de flesta andra, med en extrem eufori redan efter en öl. Vilken skitgen! Jag började missbruka alkohol för, tjaae, en 6 år sen. När jag säger missbruka menar jag att gå från socialt drickande på fester och helger till vardagsdrickande i ensamhet. Jag har trott att jag har kontroll. Jag övertygade mig det in i kaklet, men nej, det har jag inte. Jag har inte varit den som druckit mig stupfull utan snarare spridit ut det över dagen så att ingen ska märka. Och ingen märkte. Inte ens sambon. Jag gjorde ett gediget jobb men det tog verkligen all min energi och mina tankar att sopa upp alla spår. Till sist kom det hur som helst fram. Jag försökte sluta med bl.a. AA men lyckades efter två månader övertyga sambon och mig själv om att det inte var så farligt. Jag kunde dricka lite ibland. Efter några månader var jag tillbaka till smygandet och det nästan dagliga intaget. Nu mot slutet drabbades jag ofta av blackouter och en morgon av något som liknade delirium. Så nej, det enda jag har bevisat är att alkoholen kommer bli min död om jag fortsätter. Det känns skitläskigt. Läskigt att veta att jag aldrig mer kommer kunna dricka. Det är som bästa vännen stuckit. Vad gör man? Hur umgås man? Var gör man av känslan av tomhet och meningslöshet? Hur som helst kör jag på och vet att det är det ända rätta. Och ja, förutom ovannämnda så mår jag ju så jäkla mycket bättre än på länge!

Ha en skön kväll!

Hej och välkommen hit. Forumet verkar åtminstone för tillfället arrangerat så att de som är aktiva har en "egen" tråd, där man kan skriva om sina egna funderingar. Sen är det fritt fram att kommentera och berätta i varandras trådar också. Du gjorde alltså helt "rätt" då du började med att presentera dig med att starta din egen tråd.

Du har en väldigt bra start med 4 nyktra veckor bakom dig och psykologhjälp, grattis till det. Så gott som alla här har egna erfarenheter av problem som tidigare varit dolda, men dyker upp med nykterheten, så du är i gott sällskap. Läs gärna i andras trådar och berätta mera om dig själv (ifall det känns rätt för dig).

"Livet som det är utan droger. För inläggen som kan handla om annat än de omedelbara alkoholrelaterade problemen."

???

säger jag som kommer från medberoendesidan.Hoppas någon hittar hit som delar dina upplevelser bättre än vad jag kan göra.

efter sessionen hos terapeuten igår.Trots att läget egentligen är så uselt så mår jag förträffligt.Måtte nu inte himlen ramla ned över mitt huvud.

Känner igen mig i Muris inlägg om att det inte är alkoholen som är roten till mina problem. Det har varit ett symptom på annat men i grunden så finns det annat skit att ta itu med. Mina ätstörningar, viktpendling, prokrastineringen, ångesten, mörkret ja listan kan göras lång. Men alkoholen ser jag inte som ett bekymmer längre. När jag inte dricker vill säga.

Därför känns det så konstigt att skriva här. För ska jag skriva om alkoholen så blir det inte mer än: " idag drack jag inte, jahopp och inte igår heller" eller "var på middag med vänner, drack alkoholfritt". Jag har ju inget sug och jag gillar det ju inte så känslorna kring A är inte så starka. Därför har jag inte heller haft en stor rädsla för att vara för självutlämnande. Ok, klart jag inte vill att någon ska hamna här om man googlar mitt namn men om det nu skulle vara någon som jag känner här. Tja så är det inte hela världen tycker jag.

Däremot finns det annat skit som jag någonstans känner att jag behöver nysta i men det är ju inte detta som Alkoholhjälpens forum handlar om. För mig är de problemen mina verkliga problem. De som jag är rädd för att jag inte kommer klara av att hantera.

Hej vännen,

Hoppas att det gick bra för dig idag! Tror det.

Vill bara kolla så jag är säker. Har du mailat mig imorse? Så vet jag att det är du.

KRAM

till vare sig mig eller döttrarna.Men det hade jag inte förväntat mig heller.Fantastisk terapisession hos specialutbildad medberoende.
Inte en sekunds tvekan igår om att försöka eller vilja kontakta honom.heja mig.

God morgon vännen. Ja, ja, det vill jag hemskt gärna. Jag är inget datageni får se om jag klarar av det. Känner hopp inför undersökningen mycket tack vare din pepping.
Jag testar mu. Går det inte på grund av min okunskap kommer jag tillbaka här i din tråd. Jag vill inte mista dig känns som vi är mycket nära.
Kram Konstnären

... med Mullemannen. Jag är själv mitt i en aktiv process ör att reparera mina relationer till frun och barnen. Som så många sagt här, så är det bara början att lägga bort flaskan. Samtidigt som det ibland är jobbigt så ser jag hela tiden framsteg, vilket ger mig hopp om en bättre framtid och starkare orsak att hålla flaskan borta. Hoppas något blir bättre för er, nu när det svåra och tunga är genompratat.

den blandade känslan av sorg, vrede, vamakt och triumf när jag stod där med beviset i nån gömma. (måste spara - nu tar strömmen slut i datorn) / mt

en lång och jämn raksträcka. Häromdagen talade vi om riktigt svåra saker som mannen burit på under lång tid, sen början av sommaren. Gott att han valde att berätta, tungt att lyssna och dela men ändå befriande. / mt

Ullabulla! Kram / mt

Åh va alla berättelser på forumet är igenkännade.
Den maktlöshet man känner.
Förtvivlan, besvikelse, oro, ångest.....all vaken tid grubblar man och oroar man sig för någon man har älskat eller älskar men kroppen SKRIKER att det går inte längre.
Gång på gång så blir man besviken.
Man kommer till ett slut där man känner att det är nog nu.
Du kommer orka mer än du tror...men ta en dag i taget mer orkar man inte när det är som jobbigast.
Bra att du gör en förändring.både för barnen och dig.
Önskar dig all lycka o styrka.

Hej LenaNyman som klarat nykterheten lika länge som jag. Och som föll för frestelsen igen på nästan samma dag. Jag i fredags och du i lördags.
Men jag tänker så här; Upp på hästen igen! För inte var det väl speciellt givande? Vi är väl bara människor och det här med nykterheten är en process så ett litet återfall denna enda gång är väl inte hela världen.
Häng på igen så startar vi om! Det kan vi! Det vet vi! Och det vill vi! Och skit i att räkna dagar om du inte vill. Det gör inte jag egentligen. Nu gör vi det på riktigt. Satsar på oss själva och ett nyktert liv som gör att vi kan behålla respekten för oss själva!

Puss på dig!

så finn kanske ro i det.Det blev ingen lägenhet.Det kanske finns någon annan mindre livsavgörande sak du kan förändra innan jul,om du nu vill det.
Härligt att du inte missuppfattade mig :)

Jag förstår vad du menar. Min strategi var väl just det där med att "om han dricker igen så ska jag ge honom fait accomplis med lägenheten och bara förklara hur det kommer att bli nu". Men så gick det i stöpet (inte alls mitt fel, utan de sålde helt enkelt inte tillräckligt många lägenheter för att gå igång med projektet. Kanske kan bli av i framtiden,men alltså inget konkret nu).

Men jag tycker att det är intressant det du säger - hade jag trollat bort hindret själv annars? Det har jag förstås inget svar på, men det är väl värt att fundera över. Sanningen är ju att om jag bara bestämmer mig så kan det ju bli faktum redan nu, idag. Jag måste inte vänta till jul. Ibland så tror jag att jag har bestämt mig, men sedan är det något som får mig att tänka att "det är kanske inte så illa ändå, vi kan lösa det här". Du har säkert varit där själv.

Sanningen är väl att jag inte kan fatta något beslut just idag och jag fick ändå inte chansen eftersom lägenheten försvann. På sätt och vis kanske en lättnad, men samtidigt inte.

Funderar på att testa yoga. Någon som har erfarenhet? Tänk vad härligt att vara en person som inte dricker OCH utför yoga. Det hade jag kunnat leva med. Oavsett så känns det som att yogisar har respekt för sin kropp och vårdar den. Det vore något att sträva efter i mitt fall.

Det är kallt i Sverige.

Jag är bara en ynka medberoende och du får säkert vettiga svar av de riktiga experterna.Välkommen!

som just nu i ditt fall faller på lägenhet/boende.
Som medberoende eller i nån typ av beroende överhuvudtaget så är det sista man vill att överge det där hindret som håller oss tillbaka.
Från att ta tag i saker,leva det liv vi vill osv.
Dvs om du då fått den där lägenheten,hade du verkligen flyttat?
Eller hade du "trollat bort den"
För att slippa ta striden med dig själv då du innerst inne kanske inte vill.Dvs så länge han står för problemet och drickandet så behöver du inte göra något själv.
Hårda ord från mig som inte har en aning om vem du är och i vilket liv du lever.Vad som håller dig tillbaka och vad du hoppas på.
Men nyfrälst som jag är så är det alldeles lätt som en plätt att ge råd just nu.

Jag hoppas att du förstår att du får statuera exempel på något jag nyss tagit till mig och som jag inte alls hunnit lära mig hur man gör än.
Jag faller fortfarande i samma gropar.
Men jag ser de och vet redan innan jag kliver i dom att jag gör fel,men än förmår jag inte gå runt dom.

på terapin jag börjat på.
Först en känsla som sen bildar en tanke som man sen själv kan bestämma om den ska bli till handling eller inte.
Du förstår säker mönstret.
Något känns fel?
Har han druckit?
Ja det har han,då ska jag...
Men innan man kommer till det där då ska jag är vägen ganska slingrig.
Men kanske om du klarar att upparbeta nån strategi för när du faktiskt vet något med säkerhet att du då har en plan?
Typ.då tar jag mig en långpromenad.Skriver en rad på forumet.Ringer en väninna etc..

Det verkar vara många här som har det svårt nu i novembermörkret, så jag kollade litet på nätet om SAD (Seasonal affective disorder, mörkerdepression, vinterdepression...) och helt som jag gissade tog det inte länge att hitta samband. Många med sad självmedicinerar, vilket kan vara åtminstone en bakomliggande orsak till att beroende utvecklas. Och alkoholen kan i vissa fall dölja sad, som sedan kommer fram efter att man slutat dricka.

Kanske något att tänka på, att fast man tidigare klarat vintrarna utan extra belysning kan det för en del av oss vara extra viktigt, nu när vi skall klara oss nyktra genom vintern. Själv har jag aldrig använt terapilampor, men hemma har vi flera starka dagsljuslampor (vitt ljus, färgtemperatur 5500K) och jag tycker nog de gör gott, så här i vintermörkret.

Gamla mönster börjar anas. Två nätter har han nu sovit på soffan och jag misstänker starkt att han har druckit, även om jag inte hittat någon flaska. Dessutom drack han öppet vin till maten både fre och lör. Inte mer än ett glas, men jag undrar ju i alla fall om det inte triggar något i honom. Han tycker förstås att allt är bra, som vanligt.

Mina planer på lägenhet till nästa år gick i stöpet. Så nu har jag ingen plan längre, ingen gräns. Känns fortfarande som att julen ska man ta sig igenom innan det kan fattas beslut.

Så jag jobbar på och kämpar på och vet vare sig ut eller in...

Han skulle va nykter ett år (vilket skämt) sa han den 14/11... Jag sa att han inte skulle lova det om han inte tänkte genomföra det, ett år är långt! Men det skulle han... Fram tills helgen då han vräker ur sig; ja tänker dricka två öl o ett glas vin ikväll (vilket sedan blev mer givetvis) o sen får du säga vad du vill!!
Säger man så??
Min önskan om allt vore bra, vore ju givetvis att kunna ta ett glas vin till maten på lördagskvällen eller när man står o lagar mat, men det stannar ju aldrig vid det för hans del... Jag dricker aldrig alkohol hemma längre...
Min vilja o "hjälpa" börjar tryta o jag känner mig osäker på vad jag vill... Hur ska vi kunna fortsätta när vår syn på detta är så fruktansvärt olika, han anser ju inte att han har problem. Visst att han varit nykter i veckan (vad jag vet iaf) men när han sen börjat dricka finns det ju ingen hejd..