Senaste kommentarerna i forumet

Ett datum jag sett fram emot ett bra tag. Tre månader. När man läst om att bryta ett beroende har jag fått för mig att chanserna då skulle vara större att lyckas, samtidigt som många här inne vittnat om att det kanske är just då man blir svag. Jag har sett det som den tid jag tar mig att läka det värsta, och bryta ett mönster. Och det kanske jag har gjort. Det kanske är den största behållningen dom tre månader som förflutit.

Jag hade iofs. önskat att jag kunde uppleva dagen med stor lycka. På grund av att så mycket annat tyvärr ligger i spillror, känns det inte riktigt så. Om anledningen ligger i drickandet, eller om det helt enkelt är underliggande problem som funnits där, och istället bidraget till drickandet vet jag faktiskt fortfarande inte. Men vad spelar det nu för roll egentligen? Det är härifrån och upp som räknas och det är nu tid att ta farväl till den typen av grubblerier. Livet framöver kommer att innebära stora utmaningar, och kanske ligger det ljusa livet - just runt hörnet? Vägen upp fortsätter, och den ska fortsätta i nykterhet.

Cold turkey kallar man väl metoden att direkt utan nedtrappning eller med hjälp av andra substanser sluta med en drog. Det har även den här gången varit min väg. Om det är bättre eller sämre än något annat vet jag inte. Det jag vet är att jag så gärna hade önskat kunna haft en större öppenhet till omgivningen. Det har tyvärr inte varit möjligt, då jag varit rädd att öppenhet har kunnat få negativa konsekvenser för mig. Så till alla er därute som har nära som ni kan dela resan med, kan jag bara säga: Gör det!

Det är svårt nog att ta dom första veckorna, och att inte kunna dela med någon är klurigt. Som tur är har jag haft er här inne. Jag kan lova er, att utan det stödet och det jag fått läsa här hade jag aldrig klarat den första tiden. Även om det nu gått tre månader, finns det anledning att hämta styrka och läsa här varje dag för mig. Ni finns där, och några av er har jag kunnat ta rygg på. Det är ovärderligt!

Något annat som är ovärderligt är att snabbt hitta fram till sanningen, och vara ärlig mot sig själv. Är man inte det faller man när papegojan kraxar. Till min goja vill jag säga: Du kan hitta någon annan att kraxa på hädanefter! Envisas du med mig, riskerar du att bli nackad...

Igår var för mig en mycket tung dag. när jag på kvällen i vanlig ordning läste runt lite, kändes det bättre. Det kan vara rader som skickas iväg, och som råkar passa exakt på en sinnesstämning eller situation. Igår skrev Berra exempelvis:

Det finns saker som vi inte har kontroll över, och saker som vi kan ta kontrollen över...
Vi bör ta kontrollen över det vi behöver ta kontrollen över, allt det andra kan få bero.

Det är rader som får livet att bli lite lättare, just då.

Jag kan inte lägga kontrollen i någon annans händer, inte ens i Guds ;-)
Så det återstår bara att kavla upp ärmarna, och ge sig f--n på att inte släppa ifrån sig kontrollen.

//PP

Jag har så svårt att hitta mig själv, har svårt att ta mig i kragen och göra sånt jag mår bra av, blir mest kvar "hemma" och svårt att ta mig ut. Skynda långsamt, en dag i taget. Sambon mår dåligt, berättar att han är hemma för att han måste få sova. Jag orkar inte fråga hur han mår och hur det går-orkar inte höra svaret. Hans sömnproblem är något jag fått hört och har levt med i 14 års tid så detta är inget nytt. Nu har han återigen mig att skylla på när det gäller detta...
Det är svårt att stå bredvid och titta på när nån annan mår dåligt men jag mäktar inte med hans mående just nu. Tänkte att jag ev skulle ringa nån av hans vänner och höra om de vet att han mår dåligt- kanske de kan hjälpa honom? Eller oxå ska jag strunta i det- han är själv vuxen och jag har försökt i så många år att vägleda honom till hjälpen.

Bra beslut att ta bort det första det är ju ett jäkla gift. Mig gav det ingenting
i slutet, höll tvärtom på att ta mitt liv. Det är svårt att ta beslutet, själv gjorde
jag inget åt saken förrän jag fördes till sjukhus akut. Det är ju ett arbete, har varit
svårt många ggr. Men idag kan jag skriva in 5 månader utan att luktat på korken.
Själv kom jag till min botten då. Jag hade försökt och försökt att dricka med måtta,
gick bra 2 ggr men tredje blev en oerhörd smäll. Jag kommer inte att återgå till det
igen jag bara känner det nu. Finns faktiskt annat att ägna sig åt, numera ser jag med
klara ögon, innan var det dimmigt det mesta. Jag sket i vad som drabbade människor, sket
i vår underbara natur, sket i att äta det var viktigare med vin.
Kanske det där med hjärtat var en liten ångestattack ofarligt säger dom lärde, men nog
så otrevligt. Själv röker jag och just nu vill jag inte sluta skulle kännas som allt
togs ifrån mig.
Håll garden uppe
Må bra
Konstnären

Tjena
Skillnaden mellan sällandrinkaren och oss andra "proffs" är att 6 starkis räcker för att bli på pickalurven..
Blanda sedan med 2 glas vin och ett par stänkare så "man" i fin festform. Tack vare blandingen.....bakis dagen efter.
Dessvärre för oss, som kan dricka måttligt ;-) , kittlar det bara lite i tarmen.

Snedsteg, återfall eller vad tusan det kallas. Så länge du vet varför! så är det till att sortera ut händelserna och vara stark nästa gång det blir dax.

Ha det - kämpa på!

Tack snälla Du. Skönt att höra att det går bra för dig. Skrattade när jag läste dina
rader om återvinningscentralen, har oxså varit där efter en vindsröjning. Ibland undrar
jag vad jag håller på med. Rensar jag ut mitt gamla liv eller. Vad bra att du hittat tillbaka
till musiken. Ja, du det är mycket som försvinner i alkodimmorna.
Jag har oxså lite vårkänslor. Hm, kan bli livsfarligt för mannen. I kväll ska jag ha bakelse-
fest firar 5 månader. Tror knappt det är sant men jag är både ödmjuk och försiktig, stolt och
glad.
Önskar dig en bra måndag

Tack för dina fina ord till mig. Vet du att idag på dagen är det 5 månader sedan jag drack.
Det känns så himla bra just nu både det lilla och det stora. Tror och hoppas att mannen
i mitt liv väljer samma väg. Han får utrymme av mig och vi hade ett långt samtal i går kväll.
Han inser allt med alkoholen och har beslutat försöka från och med idag. Jag känner nu att
jag varken kan eller vill ha tillbaka det gamla livet. Men garden ligger i fickan.
Lite ljus på himlen idag och jag känner en förhoppning om vår. Det enda ställe jag inte
vill åka till när semestern kommer det är vår stuga. Den är så förknippad med alkohol, det
viktigaste då var inhandling av A, för det är fyra mil till närmsta bolag. Men det kommer
gå bra en dag men inte just nu. Så lite skör är man allt.
Funderar på vad jag ska köpa för bakelse i kväll och fiira lite. Bara jag inte kommer gå omkring
som en vaggande gås, men vikten håller sig.
Önskar dig en riktigt bra dag
Konstnären

Vet inte om jag ska kalla det för det. Känns inte som att jag skulle vilja göra det iaf, men jag tillät mig dricka både fredag och lördag med en nära-döden-upplevelse igår söndag.
Av någon outgrundlig anledning så har jag länge fått ett bultande hjärta dagen efter (läs; bakis).

Fredagen blev 6 starköl, ett glas vin samt två fyror av en lagrad rom.
Lördagen blev 6 starköl, två glas vin samt tre fyror av en lagrad rom.

Ganska kontrollerat och sansat, blev inte så jättefull direkt, men tillräckligt tydligen.
Vidare kan jag notera att det inte var speciellt roligt faktiskt, kändes mest tvångsmässigt.

Men... igår förmiddags när jag vaknade, tog en mugg kaffe och gick ut för att ta en cigg. Efter andra blosset så känner jag liksom att hjärtat galloperar iväg... blir livrädd, fimpar och avslutar därmed rökningen i mitt liv.
Till saken hör att jag för 10-11 år sedan "slutade att röka". MEN... det har liksom blivit mer och mer, allt mellan 3 och 10 cigg har åkt i per dag. Detta i kombination med portionssnus...

Kände redan i lördags av hjärtat. Vet inte vad man ska kalla det, men jag tycker att hjärtat liksom slår lite hårdare och petar in nåt extraslag här och där. Inget ovanligt fenomen och det ska tydligen vara ganska ofarligt. Hur som helst så är det jävligt obehagligt och jag fick mig en rejäl tankeställare faktiskt. Började fundera på att skriva ett avskedsbrev liksom...

Alkohol, nikotin och koffein... känns inte som att det är något för mig trots allt.
Jag börjar med att ta bort den förstnämnda på obestämd framtid. Vill INTE uppleva den ångesten igen. Fy fan... ändå var det liksom inga mängder, vilket gör mig rädd.
Ciggen är det färdigt med. Jag behöver inte dem. Frugan röker ju och det finns cigg hemma jämt, men efter gårdagen så är det fan färdigrökt.
Ska ta mig en allvarlig funderare på snuset också. Nikotin har effekter på hjärtat oavsett om det är i snus eller cigg-form och eftersom jag reagerade så starkt på morgonciggen så lär ju det konstanta nikotinintaget i form av snuset inte vara bättre det.

Idag vaknade jag nykter, utan bultande hjärta. Har fortfarande lite ågren för helgen som gått, men tar nya tag.

Att ta ett återfall. Nja, vet inte om jag ska kalla det för återfall då jag kände kontroll hela tiden, men vi kan kalla det för det, även om det inte var så att jag hamnade på min absoluta botten, för dit kommer jag liksom aldrig, men någon slags bottenrekord får jag nog ändå kalla det, åtminstone om man ska se till den psykiska/fysiska effekten som spriten hade på mig denna gång.

Låg i sängen igår och hade enormt svårt att koppla av, låg och tänkte att nu stannar hjärtat, nu stannar det. Fy fan.

"Good morning, Sir! This is your wake up call. Stay awake please..."

Jorå, lätt. Vill aldrig mer känna det där. Fy fan.

En dag i taget. Idag ska jag inte dricka vad som än händer. Inte röka heller.

Over and out. :/

bara hålla om dig nu flygcert - sänder dig ett helt gäng med virtuella kramar. Kan förstå något av anspänningen du lever i - det måste vara förfärligt - och hoppas alla utredningar går framåt i god takt. Så bra att du skriver ur dig hur du har det. Vet du, jag har träffat så många i djupaste (själs)nöd... det är helt okej o normalt att känna som du gör efter allt du gått igenom. Vi vet ju, vi som följt dig här så länge. Kramar, kramar / mt

att det känns bättre, att du sover och att du återfår din energi! Ta vara på det och fortsätt med allt som stärker ditt välmående!

Om jag förstår rätt går din man nu på behandling men fortsätter att dricka eftersom du hör knarret i trappan och ölpyset? Det finns behandlingar där syftet är att lära sig dricka "normalt" - men jag förstår din oro och jag tror knappast att nån behandling uppmuntrar att dricka i ensamhet. Kanske jag missförstår? Och - du skulle antagligen vara orolig även om han lovat att helt slutat dricka - det är ett så invant mönster och en skör situation som jag så väl kan påminna mig hur det var. Går du på samtal eller träffar andra i liknande situation som du är i? Det skulle säkert vara till hjälp för dig att få dela dina känslor och möta andra som vet vad du talar om. Det du alltid kan göra är att skriva här. Skriv, skriv - för din egen skull!

Det är lång väg - så har det i alla fall varit för oss - att hitta tillbaka till den trygghet och tillit som ett långvarigt missbruk skapat. Dels en resa var och en måste göra själv, för sin egen skull, och dels den gemensamma. Och du har så rätt, inget av tillfrisknandet kan tvingas fram. Alla inblandade måste få ta det i egen takt men det är ju avgörande att man valt riktning. Just nu kommer jag ihåg att vi har ett jättegammalt kort där det står "Det viktiga är inte var vi står utan åt vilket håll vi går". Så är det. Fortsätt skriv, fortsätt ta hand om dig och fortsätt (öva dig på) att överlämna ansvaret för hans liv till honom. Styrkekram / mt

Om man ändå kunde få tiden att gå tillbaka. Min älskade häst fanns alltid där när jag behövde prata ellerbara vara.
Nu har jag två nya men det är såklart inte samma sak.

hej på er, sitter uppe mit på natten och läser alla inlägg, och jag måste säga att det känns bra att läsa om andras tankar om alkoholberoende, så jätte tack. har själv druckit för många år,haft vita långa perioder.(1år mm) och alttid efter första ölen sitter man fast,när man har alkohol beroende så man kan inte ta den första ölen, själv åker jag till nordhems klinikken igen för att sluta dricka,det blir antabus måndag/fredag, och jag tror att efter halvår blir jag frisk någ att klara mej, men det blir jobbigt men det är värre at dö för tidigt. det har varit nära några gånger, så tänk, om man har har varit vit en längre period, njutit av livet nykter, så låt den första ölen vara, så tänker jag göra. mvh.till alla som kämppar mot beroendet.

Om man ändå kunde få tiden att gå tillbaka. Min älskade häst fanns alltid där när jag behövde prata ellerbara vara.
Nu har jag två nya men det är såklart inte samma sak.

Vad himla duktig du är!
Hur går det nu?
Hoppas du fixar det!!!

Det va ett tag sen ni skrev. Hur går det för er???

Hej på er...
Jag misslyckades.
Fan, sitter här full, igen. I morgon kommer min man hem igen. Tänker hela tiden att det löser sig nästa vecka. Men innerst inne vet jag att det inte gör det.
Jag själv måste bestämma mig... Ni är ett stort stöd,men jaghar tyvärr haft problem att ta mig in på sidan.

Jag känner att ni är min enda hjälp. Jag är så tacksam för era svar.
Ska läsa allt om och om igen.
Ni har verkligen peppat mig och jag är så glad att vara tillbaka här!

Hur går det för er?

Kram på er!

Härligt att höra! Det har börjat bli lite samma här, med städning och sånt och det börjar sakta bli lite ordning härhemma. Fantastiskt att ha ork att faktiskt ta med tomlådor eller en kasse kläder till återvinningen/insamlingen. Småplockar mer på kvällarna, inte så att jag städar men håller undan mer och mer. Bättre koll på tvätt och vad som finns i kylen, inte för att jag är skitnoga men har man småbarn blir ju livet rätt mkt enklare om sånt rullar på.

En annan sak jag märkt är att jag har hittat tillbaka mer till musiken som tidigare haft en jättestor plats i mitt liv, men försvann lite i de allmänna dimmorna senaste åren. Nu har jag alltsom oftast musik på, letar nytt, är intresserad, börjat spela själv så smått igen. Får vårkänslor på nåt sätt såhär mitt i februari.

Önskar dig en god start på veckan.

/N

För goda ord!

Jaa, orkar knappt med mig själv just nu. Har sååå ont i magen. Tror att barnen ofta har det ok med honom, och hans syster, men samtidigt så vet de ju aldrig när det vänder... Och jag fattar inte hur länge jag ska orka med hans mail eller sms med anklagelser, hot, förtal osv...
Jag är hemsk, men vad jag ibland önskar att han hade gjort verklighet av alla sina hot om att ta livet av sig... Jättefult av mig, och jag hade inte kunnat med att skriva det om ni visste vem jag är, men jag är sååå trött på alla hans utbrott, att han dessutom ofta hotar med att "ta livet av sig för att jag ska få leva med straffet att ha tagit hans liv för allt jag gjo mot honom"- det hade varit värt straffet...

Den sista tiden har det känts lugnare än på länge. Inga stora mängder alkohol, mannen har varit i kontakt för behandling och har en ny tid om några veckor. Jag har sovit bättre på nätterna och energin börjar komma tillbaka.
Men jag är fortfarande misstänksam och registrerar hur länge han är kvar i källaren då han ska hand om tvätten. Törs inte lita på att vi ska gå på fest och ha roligt utan malörer. Undrar varför han sitter kvar därnere när jag går och lägger mig. Får ont i nacken av att höra ölpyset och knarret i källartrappan.
Och så känner jag en oväntad retroaktiv och intensiv ilska när jag tänker på vilken anspänning jag har levt med under så lång tid. Hur jag har vaktat mina ord efter nio på kvällen och haft förhöjd beredskap varje gång vi har umgåtts med våra vänner. Hur jag själv har anammat bilden av mig som en ilsken kontrollhäxa som inte kan slappna av och ha kul. Nu går mannen igenom sin kamp och han behöver väl inte mina förebråelser, inget blir bättre av det. Men samtidigt så känns det som att jag vill ha upprättelse och att han borde ge mig ett erkännande för vad jag har gått igenom. Men sådant kan man inte tvinga fram, då är det ingenting värt.

Mitt första inlägg på forumet. Denna tråd har hjälpt mig mycket sedan jag tog beslutet att skilja mig från flaskan i tisdags. Det har varit ett långt och (för det mesta) olyckligt äktenskap så nu får det vara slut för gott. Jag känner igen mig i mycket av det skrivs. Imorgon har jag mitt första besök på öppenvården med enskilt samtal, både bävar & ser fram emot det.

...är precis vad det är. En massa tankar, frågor och tvivel på sig själv och sin förmåga. Du VET innerst inne att det är du som är ok. Du vet att han fortfarande manipulerar och sår tvivel i dena tankar. Du vet att du aldrig kommer att kunna nå en gemensam syn på situationen och det är så smärtsamt att tvingas acceptera det. Det är ju inte så man önskar att det ska vara, men han saknar förmåga att se sig själv. Istället blir det du som får bära dubbel börda genom att du i hans ögon (och ibland eller ofta i dina egna) bär skulden över separationen. Allt blir ditt ansvar. Jag vet att du kan se att du valt rätt, att du gjorde det du måste för att rädda dig själv och barnen. Förstår att det måste kännas så svårt när barnen måste vara hos honom ändå och du inte har kontroll över vad som händer då de är hos honom. Genom barnen så måste du fortsätta ha kontakt med honom och du kan inte värja dig mot fortsatta anklagelser. Kan bara hoppas att det kommer att minska med tiden.

Jag hoppas så att det ska gå bra med utredningen och att ni kan få lite mer lugn framöver. Kanske kan det under en tid vara bra med en kontaktperson som följer och hämtar barnen vid umgänge? Så du inte behöver utsättas för alla hårda ord och anklagelser? En tanke bara...

Önskar så att det fanns något jag kunde säga eller göra som kunde lindra din smärta och oro...
Kram

tack FylleFia för dina texter! hur gör jag för att kunna starta en egen tråd? alldeles ny här men behöver skriva av mig....

tack Tjalle för dina texter! hur gör jag för att kunna starta en egen tråd? alldeles ny här men behöver skriva av mig....

Tack Askan för dina texter! hur gör jag för att få tillåtelse att starta en egen tråd? behöver skriva av mig.....

-Exet tycker att han är jättebra som pappa,
-han kan inte förstå att han skulle göra något fel i sitt sätt att vara med flickorna,
-han tycker inte att han har något att anmärka på vad gäller sitt liv och leverne (sex, spel, alkohol) och
-han påtalar gärna till mig att alla anser honom vara bra men att de anser mig vara galen och sjuk och i behov av vård...

-Jag tänker nog oftast att jag är en ganska ok mamma, jag tänker att jag ibland kanske borde vara mer konsekvent eller så med barnen men tänker överlag att jag är ok som mamma,
-jag tycker att jag ibland kanske säger för mycket nej eller inte leker tillräckligt, men jag tänker att jag är nog ok,
-jag tycker inte att jag har något att anmärka på i mitt liv (borde kanske träna mer, men...) och
-jag säger det inte till honom men jag och en del runt omkring mig anser att något är fel med honom, men jag och de runt omkring mig anser att jag är helt ok (tror jag, för ingen säger något annat)...

Men: ungefär samma saker som han tänker om sig själv, tänker jag om mig själv- så vad är det som säger att det inte är han som är "normal" och jag är precis det han säger...?! Dessa tankar är nära att göra mig galen ibland. Jag vill så gärna förstå, hur blev det så här mellan oss, varför kan vi inte samtala och båda ser sina fel och brister? Och jag får höra att jag behöver försöka stoppa den tanken, för i sådana här relationer så kommer jag inte kunna förstå, vi kommer inte kunna se det på så samma sätt, han kommer aldrig tycka/tänka som jag, men jag förstår bara inte?!
Jag var så fruktansvärt kär i honom, och gjorde så mycket för att det skulle funka - och jag förstår fortfarande inte virrvarret i huvudet: överdrev jag? Varför lämnade jag inte tidigare? Tänk om det hade lagt sig om jag hade stannat? Varför sa jag inte ifrån mer? Kunde jag ha gjort annorlunda?
Åh, jag överdriver inte - jag har börjat få grått hår de senaste månaderna, fatta hur mycket jag ältar, jobbiga, jobbiga jag...

Har sovit på soffan inatt, sparkade på dottern som sov i andra änden av soffan varje gång jag sträckte på mig.
Öm i kroppen stapplade jag ut i köket efter frugans påmaningar om att fixa frukost, diskbänken full av smutsiga vinglas och geggiga chipskålar...
Ha! Tänkte jag, här hägrar ingen bakfylleångest, tre av de fyra glasen hade inte innehållit något med alkohol, och de fjärde glaset hade väl fyllts kanske tre fyra gånger under hela gårdagen, inget brakkalas hör inte, utan en vanlig lugn lördagskväll med familjen.
Det var inget problem att tömma diskmaskinen, fylla upp den igen och sätta på kaffehurran, hade visserligen en enorm huvudvärk, MEN...
..jag visste i alla fall vad den INTE berodde på, möjligen att jag har gått och hissat snor i ett par dagar, förkyld alltså.

Pratar ofta om min "frihet" att känna att jag har min egna makt i behållning, och vem är det som styr detta?
På jobbet chefen, hemma frugan osv, känner jag att jag har kontrollen där?
Nej kanske inte, men det finns något ännu viktigare, att ha kontrollen inom mig själv, jag bestämmer hur jag mår,
Inte alkoholen som bestämmer hur jag mådde igår, och hur jag mår ännu sämre idag, ingen ångest, ingen inre skuld till mig själv.
Idag mår jag bra, trots snorigheten och huvudvärken, min hjärna känner ingen ånger, inga luckor att behöva fylla igen.

Ute är det pissväder men det bekommer mig inte, trots att det är dunkelt inomhus så känns det ändå mysigt på något sätt.
Det viner till runt vindbrädorna på husknutarna, har absolut ingen längtan till att behöva gå ut, tänker på min granne som verkligen MÅSTE gå ut oavsett väder,
Men så är vi inga hundägare heller, tog hand om syrrans hundar en jul för några år sedan, var ute tidigt på mornarna och sent på kvällarna,
Belöningen blev åtta kallblöta tassar i fotänden av sängen och ett och annat slick mellan tårna.
Söta ja, men inte min cup of tea, jag är defenitivt en kattmänniska, jag proklamerar den egna fria viljan hos ett djur, inte den som lyder minsta lilla vink.
Men oinskränkt kärlek får man av alla djuren, om man behandlar dem rätt och har förståelse för deras instinkter och behov.
Många hundägare kan bevittna om hur deras jyckar förändrar beteende emot dem när matte eller husse är fulla, de har känningar av vibbar som inte vi människor förstår, kanske är det kroppsrörelser eller uttal som de ser och lyssnar på, men märker det gör de alltid, sedan är det bindningarna som styr till flockledaren oavsett hur den bete'r sig.

Det finns saker som vi inte har kontroll över, och saker som vi kan ta kontrollen över...
Vi bör ta kontrollen över det vi behöver ta kontrollen över, allt det andra kan få bero.
Jag tog kontrollen över mitt liv, och fråntog alkoholen härskartekniken, den är lömsk stark och manipulativ, och väldigt dominant.

Det är min frihet en söndagsmorgon, dag kväll och natt, ja förresten hela helgen...

Berra