Senaste kommentarerna i forumet

Ja....vi skriver om samma och nästan med samma ord.
Sov gott ni alla där ute och ta hand om er.

" Det anpassade barnet "
Läser som en galning om allt som gäller medberoende och med varje ord blir jag mer och mer rädd......Jag som trodde att jag är empatisk och bäst att trösta.
Jag behövde näring för att fortsätta vidare .
Nu börjar det jobbiga.
Stackars min gubbe ......tänk om han blir frisk ? .....Klart att jag vill att han ska vara frisk .

här har du en till.Jag mår aldrig så bra som när jag fått en person att öppna upp sig och delge sina bekymmer och jag känner att jag hjälpt den personen vidare på något sätt.Och jag som trott att jag varit så generös och lyssnande.Och så är det JAG som behövt deras ångest för att må bra själv.Lite läbbigt.

Packar inför konferans, nu gäller det att hålla garden uppe.

Då är vi två , du och jag och kanske många fler.
Det känslomässiga medberoende kommer inte sådär , pang och så måste man ha en alkoholist att ta hand om . Som jag ser bakåt i mitt liv så var jag nära människor som behövde hjälp. Kanske var det bara jag som tyckte att de klarar sig inte utan mig....
Jag dras på nåt sätt till dem och dem "söker " mig.. Jag vill på nåt sätt göra det bästa för de....Blir jag färdig med en så söker jag en annat person för att må bra .
Det låter inte klokt .

MEDBEROENDE

Det rasslade liksom till när jag förstod att alkoholisten är beroende av alkohol.Jag/den medberoedne är lika beroende av alkoholisten som han av alkohol.Dvs får jag inte min del av alkoholisten så mår jag fysiskt och psykiskt dåligt.
Jag kan inte säga att det gäller för alla medberoende men i mitt fall stämmer det alldeles utmärkt.

... Men jag förstår hur du tänker och känner om att ingen kanske orkar lyssna. När jag var helt sänkt så kunde jag varken tänka på ellee prata om annat än Mitt Sorgliga Liv. Om jag träffade släktingar så hörde jag knappt vad de sa utan bara var i min bubbla, om jag träffade vänner så pratade vi bara om mig och mitt - jag pratade om, drömde om, ältade, tänkte på mitt liv, mina dilemman, min osäkerhet och min sorg och det var så mycket för mig så jag kunde helt enkelt inte ta in vad andra sa - låt det vara så för dig också, det är ju så en period!

Det verkar på dina ord som datt du är på väg ut ur ert gemensamma liv?! Försök känn efter vad du vill, vad som är viktigt för dig...

... Med stor rädsla för att trampa dig på tårna Sorgsen... Jag minns så väl hur det var att lastas med som en annan disktrasa i alla svängar, och ofta fick jag orden från er om att jag skulle försöka tänka på mig och inte låta honom styra så, är det möjligt för dig?

Kramar

Om jag förstår rätt så fungerar jag inte utan honom..........Finns inte han i min närhet så mår jag inte bra för jag kan varken provocera eller hjälpa ?
Jag är helt enkelt beroende av honom.Medberoende som är beroende !!!!!
Det kan man då förklara min känslomässiga medberoende.

Var det igår jag lovade mig själv att bli superwoman på jobbet? Hahahah tog en dag innan jag glömde det. Men jag är ändå nöjd med bedrifterna idag. TROR dessutom att det kan finnas en kille som jag är lite intresserad av. Vi får se! Oavsett så kan det vara kul att ha någon att hänga upp tankarna på. Var en evighet sen jag var intresserad av någon.

Berättade för ytterligare en vän idag på telefon att jag slutat dricka. Jag sa även till henne på skarpen att hon absolut inte får hetsa eller fresta mig. Hon lovade att inte göra det och tyckte det lät underbart att jag mådde så mycket bättre överlag. Hennes spontana reaktion var direkt "jaha är du inne i en vit period". Ja jo, det kan man ju säga men när en utomstående säger så verkar det vara att perioden är tillfällig. Jag vill ju inte ge sken av att jag helt plötsligt ska börja dricka igen på ett givet klockslag. Det kanske jag ska. Men det vet jag ju inte, och jag tror inte att det kommer ske inom den närmsta tiden. Därför väljer jag inte att säga att jag är i en vit period. Jag säger kort och gott att jag slutat dricka alkohol. Punkt. Om jag sen får lust och de frågar så säger jag att mitt psyke mår bättre när jag inte dricker. Inte kan någon säga emot mig där.

Att jag dessutom börjar tycka att tanken på all form av alkohol är äcklig är bara en bonus. Att bara kunna säga; jag tycker inte om alkohol. Vittnar på karaktär. Skulle kunna förlika mig med att vara en sån person.

Man är inte ensam.

Kram Ebba

Hej! Har också två små barn. Dricker/drack också för mycket och hade svårt att sluta. Har nyligen tagit beslutet att söka hjälp. Funderade i många år. Försökte sluta på egen hand. Men idag vet jag att detta är vägen att gå för min egen del. Jag hoppas så innerligt att du, jag och alla andra med problem med alkohol på detta forum tillsammans kommer att klara oss VÄGEN UT från beroende. Mina bakfyllor på slutet var A LIVING HELL. Vill ALDRIG mer må så. ALDRIG mer se händerna skaka. ALDRIG mer att mina barn ska se sin mamma full. Så valet blev till slut att jag inte hade något val. Skulle helt enkelt inte psykiskt stå ut med den ångest mitt missbruk genererade. MEN har bara varit VIT sedan i helgen. Jag ska säga som det är. Men det känns annorlunda denna gång. Har aldrig tidigare sett min situation så klart eftersom jag varit en mästare på att dölja mitt missbruk både för mig själv och andra.. Hoppas ditt vägskäl också har kommit. Tänker på dig. KRAM

Blir så chockad över att jag nu som nykter börjar inse hur STOR plats alkoholen tagit i mitt liv. Skummade till exempel igenom några tidningar alldeles nyss. Hade inte hänt i förra veckan. En sådan enkel vardaglig sak som ändå är rätt trevlig! I förra veckan hade jag ju antingen varit för trött och bakis för att läsa eller orka något över huvudtaget eller så hade jag varit helt i färd med att bli rusig eller full… All ångest jag haft. Allt DUMT jag sagt och gjort. Plötsligt får det en förklaring- jag är missbrukare. Känns så overkligt. Hur jag har flytt. Från mig själv. Från mina behov. Mina maror… Ångesten kommer och går. Att veta att ni finns där ute. Mina vänner som jag inte känner men ändå delar så mycket. Det är en trygghet. Istället för att bli full går jag in här, surfar, läser, gråter men känner att det kanske finns hopp ändå. Mitt i allt. Kvällskram från mig till er alla.

Ovärdig.
Det är det som är skönt med att sluta dricka - värdigheten återvänder.
Faktiskt.

<3

Känner mig ovärdig, forumet, värdighet, respekt, lycka,kärlek
Idag mådde jag dåligt, huvudvärk o ont i magen, kanske för att jag åt min senaste Antabus för 8 dagar sen??

Goa Ebba, ditt svar hjälper mig redan, jag ska nog komma till sans

Jag dricker också sällan, men alltid med katastrofala följder. Kan inte sluta när jag väl tagit ett. Alkoholism skonar ingen. Och utan AA skulle jag inte klara det. Även om jag inte dricker varje dag så är jag ändå en alkoholist, det är jag. Det är befriande att medge det, att erkänna det. Detta är bara mina tankar och de behöver nödvändigtvis inte vara dina :)

Kämpa på, en dag i taget. Hoppa på 24an som den kallas, 24 timmar, en dag i taget. Så tänker jag varje dag. Jag erkänner för mig själv och tänker att "Denna dag skall jag inte ta det första glaset". Sen upprepar jag det varje dag. Och tillslut blir en dag i taget månader, år. Även om jag inte är där ännu.

Kram, Ellen

..............<3 ....alltså hoppet kanske finns även för mig och min villevetagubben.

kram

Som jag skrev som svar till Fenix, är inte vän med inställningarna här - hur kunde jag missa era inlägg?! Tack rara du. Ja när forumet var en livlina och kändes som en livsnödvändighet var dina perspektiv från "den andra sidan" ovärderliga likväl som ditt sunda förnuft och inställning till livet i allt. Jag lär mig fortfarande! Jag har hittat en fin sponsor som guidar mig i stegen men stoppar in lite annat i form av övningar för självkänsla och annat smått och gott. Det känns bra. Det ska nog bli folk av mig också! Många kramar!

Är inte riktigt vän med de nya inställningarna i Forumet, hade visst helt missat ditt inlägg (och Ebbas och MT:s :-O

Jo du, Allen Carrs böcker har jag läst både fram- och baklänges. Finns en särskild för kvinnliga rökare. "baske mig!" sa jag, konstaterade att sista sparslantarna räckte, och anmälde mig till kursen här i Stockholm. Gick grundkursen och 2 uppföljningskurser. Ändå rökte jag. Tror att jag störde mig lite på kursledaren, men det är ju bara en larvig ursäkt, eller hur. Fick pengarna tillbaka och tillämpade istället 12-stegsprogrammet. Hade testat det tidigare men missat lite i ett steg, så, nu är jag rökfri sedan mer än en vecka.

Du vet väl om att Allen Carrs metodik kan användas på alkohol också? Om den metoden nu funkade vad gäller ciggen för dig kan det kanske vara värt att proba på alkoholmonstret också...? Kram från mig

....man blir ju inte lyckligare för att man slutar supa. Tvärtom - då kommer ju all dynga i upp i dagern! Det är därför jag tycker det är så bra att hänga på AA och har en s.k. sponsor - här får jag lära mig att leva livet, d.v.s. hantera livet utan kryckor. Det är inte bara ett program för att sluta dricka, det är ett livsprogram, fullt med sunt förnuft som egentligen alla borde ta del av lite till manns & kvinns!

Det var säkert behövligt att sätta konkreta ord på en del av mina minnen. Livet är stillsamt novembermjukt, dagarna är korta, en blek sol visar sig en stund ibland och naturen vilar. Just nu, när jag tänker efter, inser jag att det är fyra år sen jag levde i de mest intensiva uppbrottstankarna. Jag minns också min orimliga arbetssituation, stressen, tröttheten, tidsbristen... och ansvaret, ansvaret - allt blandat i ett virrvarr med funderingar vart jag skulle flytta, hur ska jag bo. Då var vändpunkten nära men det kunde jag inte föreställa mig. Han uttryckte det så bra nyligen mullegubben, " ju mera du och jag blir oss själva, dessmera, känner jag för min del, att jag är närmare dig och det äkta livet." Så är det. Så tacksam jag är för att jag fick modet och kraften till språnget... steget ut över tröskeln som blev steget in i livet. / mt

En stilla försiktig undran, måste du följa med i alla upp och nedturer? Kan du inte stiga av karusellen eller berg- och dalbanan och försöka att hålla fokus på dig? Det känns så förtvivlat tungt och tröttsamt att du ska hänga med i alla turerna. Kanske jag frågar alldeles omöjligt och obegripligt - i så fall ber jag om ursäkt. Det är inte illa menat på något vis - säkert mest ett uttryck för den frustration och förtvivlan som övermannar mig när jag läser. Kram, kram / mt

att vi hade det tungt tillsammans.Och om bara han skulle sluta dricka så skulle allt ordna upp sig.Jag riktade felpilen mot honom hela tiden i alla lägen alltid.Först nu i sommar har jag börjat se min del i det hela som gjorde att vårt förhållande sakta urholkades och förstördes.Min oförmåga att acceptera dels att han inte drack i enkom för att skada mig.Också att han inte hade något val eftersom han är alkohlist.

Det jag gjort i min tur är att fly dessa fakta på olika sätt då jag inte klarat att se det jag haft under näsan.Min flykt har då skadat oss ytterligare och fjärmat oss från varandra.Så vi är inga guldbevinglade änglar,i alla fall inte jag.Jag har i alldeles egoistiskt syfte stannat hos min drickande man då jag haft en massa vinster att vinna i mitt välbefinnande och mitt liv.Han har fyllt mitt liv på så många punkter där jag varit trasig och iom livet med honom fått känna mig hel just pga hans drickande.När drickandet upphörde(han höll upp drygt ett år men smögsöp)så fick jag inte längre min belöning och fick inte heller vara ängeln Gabriel längre.Jag var bara gamla vanliga Ullabulla som hade tappat sitt magiska trollspö.

Och ja,han har i viss mån skyllt sitt drickande på mig.Att livet var enahanda och grått och jobbigt och ansvarsfyllt.Men inte i samma utsträckning som jag läser att många andra fått i ansiktet av sin drickande partner.Han har i de flesta fall klandrat och lastat sig själv och känt sig usel då jag stått där och gapat över hur korkat han beter sig...De sista åren var jag väl lite mer likgiltig och orkade inte längre gå igång och det tror jag också var början på tillfrisknande både för honom och mig.(han dricker än)Han har bitvis de sista åren haft insikt i sitt problem men väljer att huka sig och välja flaskan då det blir för tungt även i dagsläget.Så vi får se vad framtiden ger i form av insikter för honom.

Kanske att du kan försöka att bara låta hans anklagelser studsa tillbaka till honom istället för att gå i försvarsställning?

Tack Ullabulla, jag tror jag börjar inse det nu också, även fast det är tungt... Men dagarna är lite lättare att rida ut när jag börja inse att jag inte kan eller vill kontrollera allt!