Senaste kommentarerna i forumet

Känner igen mig så väl i detta med ultimatum.
Det var ju så att jag faktiskt var rädd att han skulle välja alkoholen
före mig.
Och varje gång jag ställde ett ultimatum(som jag inte kunde stå för), så
vart det helt fel i min hjärna när han inte gav mig det svaret jag ville ha.

Nu valde han alkoholen trots att jag sa att jag skulle lämna honom om han drack.
Och ja, för sjuttioelfte gången så stod jag faktiskt för det jag sa.

Ha en bra dag fina ni!

Tack för alla tankar och kramar. Tänk att det kan betyda så mycket att bli sedd av alla er som jag bara känner delar av!!

Det visade sig vara en ofarlig tumör som sitter på min lever - kanske har den alltid varit där och det är mer som ett födelsemärke än någonting annat.

Anledningen till att jag sökte hjälp, anfall av smärtor i magen, visade sig ju vara gallsten och det var en slump att man såg den här tumören. Lite otäckt är det att vi kanske går omkring med en massa saker i kroppen som vi inte känner till bara för att de inte ger några symptom (än kanske!). Men, så ska man nog inte tänka med risk för att man blir sjuk på riktigt.

"jaha, vill du ha ett glas vin nu då" sa maken till middagen igår. Nej tack sa jag, jag vill inte dricka i alla fall. Nu har det snart gått en hel månad och jag känner att, nej, varför ska jag dricka? Jag hoppas att den känslan håller i sig, jag tror kanske att det har varit oron som gjort att det kännts relativt lätt att låta bli glaset, förhoppningsvis kan jag stå på mig mot mig själv utan denna oro. Ikväll blir en prövning...

Kram till mina cybervänner, hoppas ni får en skön och stärkande helg!

Slav är ett bra ord för vad man är under alkoholen och dess vansinne. Var på ett bra AA-möte i går, där omkring 15 personer berättade sina livshistorier i fångenskapen. Det var allt från en yngre kvinna som var på sitt första möte till en med kanske 15 års nykterhet. Slående är den gemensamma nämnaren av hur drickandet, hur det än började och när det än började, till slut blev så destruktivt och livsförsämrande. Förtvivlan över de ständiga återfallen och ibland allt för nära till självmordet. Det är en fruktansvärd drog och en av mina chanser att klara mig från att hamna där igen känner jag är att gå och lyssna på alla berättelser och ständigt uppdatera min insikt om att det handlar om mig. Jag är mycket långt förbi den punkt när det fanns en återvända, en möjlighet att vara en så kallad normaldrickare. För övrigt har jag ingen lust att bara sitta och sippa på ett glas, vad är det för mening när det är berusningen som är den åtråvärda belöningen. (Tror man). Precis som du Pia steg jag i morse upp med livslust och tacksamhet att ännu en gång få börja dagen med ett nyktert och positivt sinne.
Kramar
/Fenix

Jag stiger fortfarande upp tidigt på morgonen, bara för att jag har livslust. Det är så härligt och en sådan skillnad mot när man låg och drog sig så länge som möjligt, för att bli av med baksmällan och för att tiden skulle gå så det var närmre till den tid då man fick öppna vinflaskan.

Rosa moln är bra, bara man hela tiden är på sin vakt mot fällorna.

Än idag så får jag då och då impulser. Skulle jag kunna? O det krävs endast en liten eftertanke så vet jag svaret. Nej. Varför skulle jag? Idiotdumt att berusa sig och sedan berusa av sig igen. Nej, jag är fri nu, och det vill jag förbli.

När jag drack så tyckte jag att jag blev fri. Fri från ansvar, fri från ängslan, fri från skuldkänslor, fri från moral och etik.... O vad hände? Jo nästa dag kom allt med dubbel styrka.. ångest, skuld, självförakt. Och vad är det för slags frihet att bli dum i huvudet? Att glömma värderingar och ansvar genom att låta simpla impulser och begär styra? För visst är det det geneme man håller på med när de super sig fulla på fester, skrattar högre, gällare,ställer till bråk, dansar som pajasar och tafsar på folk de inte ens skulle ge en blick i nyktert tillstånd...

Till råga på allt så lät jag mig bli slav under giftet o att jag ändå kunde inbilla mig att jag blev fri och lycklig av vinet är ett bevis på hur kemiskt beroende hjärnan blir.

Tre år av frihet, det är vardag nu, men allt som oftast så fylls jag av tacksamhet över min nykterhet och över alla som hjälpte mig dit.

Kram på er alla. Så länge det finns liv finns det hopp!

och välkommen hit till forumet! Vi är många här som känner igen oss precis i det du tänker och känner under dina sömnlösa nätter och jag tror att det hjälper mycket, just vetskapen om att vi inte är ensamma utan att många andra har det precis likadant. Här finns också mycket kunskap så fortsätt att läsa i de olika trådarna så ska du se att du får många goda råd! / Kram från en medsyster

Inga ord blir rätt, men du finns i mina tankar.

ringa till lokalen och be att få träffa nån på något mera neutralt ställe först så kan ni gå tillsammans sen. Alla är vi där av samma anledning :-) När jag gick mina första gånger parkerade jag flera kvarter bort och smög genom dörren snabb som en vessla ! Numera tycker jag det är jättekul att träffa nån jag känner som hittat dit för första gången, jag vet ju att det fungerar.

Välkommen !!

Sömnlösa nätter!

Det börjar ta alldeles för mycket på krafterna nu. Under många års tid har det varits å att min älskade man sagt att han ska dra ner på drickandet, bestämt sig för att bara dricka si eller så mycket, vid speciella tillfällen.mm mm.Jag har varit tidlig med att det börjar förstöra mina känslor för honom att ständigt få höra att något ssska ske men att det sedan i längden rasar. Jag har beskrivit att "varje gång" ärett steg närmare en brytpunkt. Men även berättat att jag är så ledsen över det. Det är det sista jag vill är ofantligt förälskad och har det så otroligt bra utan alkohol(enligt både han och mig).Ofta lovar han saker som sedan inte uppfylls och då tycker han att det är okey för han hade aldrig något syfte med att det skulle bli som det blev! Har vritit och vänt detta till förbannelse. Men inget verkar gå in, jag tänker att visst kan man göra misstag vi är ju bara människor, men jag anser inte att jag kan lova vissa saker, bryta dessa löften och komma med samma ursäkt igen och igen. Hur kan jag bli stark nog. Är fullt medveten om att den enda man kan ändra är sig själv. Kan jag göra eller säga något som gör att han känner att han vill jobba med problemet på riktigt? Uppgivenheten är verkligentärande......

skickar en stor kram, mt

- det är precis det här som ger klarhet och är läkande, att formulera sig och dela. Här finns vi för varandra. Kram, kram / mt

Det är så bra att via detta forum få dessa små påminnelser om hur det varit. Tänker på den där medelålders mannen med röda o vattniga ögon. Kunde varit jag....

Grattis till två månader...hoppas jag oxå får segla på de där rosa molnen snart.

/Underisen

Tack så mkt Lisamari! Ja, för varje dag känner mig jag mig mer lugn i övertygelsen att alkoholen är borta. Jag har inget sug, ingen längtan att dricka, ingen rädsla att plötsligt springa till bolaget. Vet att man inte ska segla för lätt på de rosa molnen, men dagliga reflektioner kring hur Fenix känner och tänker samt regelbundna möten på AA tror jag ska hålla mig på jorden och spåret.
Kram själv, hur lever livet med dig?
/Fenix

Hej Barbalala, det är precis det som är anledningen till att man som medberoende
inte ställer ultimatum eller backar har jag förstått. Rädslan att bli bortvald för
alkoholen. Man tänker inte sunt när man är i en relation med missbruk, det går nog
inte, man liksom sugs in i den och får ju ständigt veta att man tänker fel...

Känner igen mig i din beskrivning att det finns två sidor och att det inte bara handlar
om nykter och onykter utan snarare om den man vill att han ska vara och också många
gånger varit och sen den andra, den manipulativa... Undrar hur mycket som ligger i
personlighetstyp och hur mycket som beror på alkoholmissbruk... Var rädd om dig! //A

ikväll satte jag på radion i bilen och lyssnade på radiopsykologen. En medberoende kvinna reflekterade kring känslan av att vara bortvald för alkoholen. Plötslig slog det mig att jag kanske valde att aldrig ställa det där ultimatumet på grund av just rädslan för det; att jag inte skulle vara "värd" att sluta dricka för... Konstigt också att jag aldrig tänkt på det förut...
/ M

Nu hittade jag mitt inlägg! Jag har letat och letat efter var det var jag gjorde inlägget, förstod inte riktigt hur det funkade här på forumet.
Jag går hos en psykolog/coach en gång i månaden c:a. Skulle nog egentligen velat ha mer samtalsterapi. Min coach är verkligen inne på att få mig till AA. Jag är livrädd för att gå dit och springa på någon som vet vem jag är! Förra veckan hade jag bestämt mig för att gå på ett öppet möte och givetvis står det två personer utanför som jag känner igen från en tidigare arbetsplats och dom känner garanterat igen mig. Jag gick inte in på mötet....dumt kanske men jag kunde bara inte.
Får se om jag kan ta mod till mig igen nån dag.
Jag har inte druckit en droppe sedan i lördags kväll nu och det har gått förvånasvärt bra, fast just nu sitter "alkoholdjävulen" på min axel och pockar på uppmärksamhet.
Ska koka lite kaffe nu!

dig vara trött, precis som flera av dina vänner här skriver. Man kan inte orka hur
mycket som helst och det som händer nu är att DU vill en sak men din hjärna och
kropp säger ifrån. Det fungerar så. Ditt jag vill inte bli överkört mer, du är
alltför pressad och hela du skriker efter att få komma bort och hamna någon annanstans
och anledningen till att du är slut är allt du gått igenom. Det kommer efter, men det
kommer också andra tider. Jag har inte läst allt på din tråd Berra, och skriver kanske
något tokigt nu, men du skulle verkligen behöva byta miljö, kan du inte byta tjänst på
något sätt så att du får en ny chef och en ny arbetsmiljö? Kramar A

Tack Mulletanten, önskar alla fick hitta hit. Det är verkligen ett fantastiskt Forum.
Jag vill bara hem från jobbet och börja läsa och skriva. Äntligen människor som kan förstå,
vad jag saknat det. Jag har känt mig så oerhört ensam och faktiskt övergiven av så många.
Jag förstår inte hur kunskapen kan vara så extremt låg när problemet är så vanligt. Att det
dessutom även drabbar anhöriga så starkt psykiskt är ju helt obegripligt att inte fler känner
till, inte ens professionen. Tänk om jag var så inkompetent i mitt yrke...

Vad svårt det är när ens närmsta familj och vänner inte vill eller kan förstå. Jag orkar inte
förklara en gång till varför jag mår så dåligt. Jag orkar inte förklara mig. Jag tycker jag
har rätt att må dåligt,även om jag inte jobbar på att drunkna i min egen sorg, men det som
hänt är ju helt för djävligt. Det går uppenbarligen inte att sätta sig in situationen om man
inte upplevt det själv. Det är ju knappast en "normal" separation. Jag är så trött på att man
tycker att han får skylla sig själv som dricker och jag gjort rätt som lämnade honom, eller
att jag ju själv valt att gå och får stå för mitt val. Värst av allt tycker jag nog ändå är kommentaren "men ni hade ju i alla fall inte barn och det gör det ju mycket enklare". Jag
förstår att det är hemskt när barn blir drabbade, det måste vara det sista man önskar dem,
och nu är jag självisk, men det tar ju inte bort min sorg eller gör min ex-make frisk igen.
Snarare blir sorgen ännu större då jag återigen inser att jag troligen inte kommer att få
några barn heller eftersom den biologiska klockan farit iväg i avvaktan på att allt skulle
bli bra igen... Tacksam för läget? Känns inte så just nu.

Stort tack för din uppmuntran Mulletanten, jag behöver höra att det finns en annan tid ett
annat liv, det var inte meningen att svara med negativa tankar, men skönt att få ur det som
snurrar runt i huvudet. Många kramar tillbaka! //A

Din historia och det du berättar berör mig verkligen. Hoppas du får ett bra besked idag! Vi finns här för dig!

inlägg :

http://www.drugsmart.com/blog/annieellen/artikel/saknad-och-langtan-avu…

http://www.drugsmart.com/blog/ersta_vandpunkten/artikel/senaste-filmen-…

Hoppas på ett bra besked för dig. Vänligen/Mickey

...och hoppas såläkaren du träffar är en klok sådan, oavsett svaret du ska få. Hoppar givet på det bästa för dig, håller dig i mina tankar!
Berätta för oss sen hur det gick!
Bra att vinet smakade illa. Där i hittar du ingen hjälp och illa ska det smaka!
Kram!

... i eftermiddag ska jag få reda på resultat av senaste undersökningar. Är mycket orolig. Tänk om jag har cancer? Känns som om jag skall få en dom. Känner efter för mycket och tycker att det gör ont överallt (det sprider sig!). Usch. Hur ska man reagera? Hur berättar läkare en sådan sak?

Igår drog jag ur korken ur makens öppnade vinflaska, luktade och kunde inte motstå att smaka en klunk. Det smakade surt, strävt och äckligt. Konstigt vad? Jag som brukar älska vin. Bra så.

...använd kroppen för att bli mer närvarande. Ibland behöver man stänga av huvudet och bara vara.

Att låta de enda sinnesupplevelserna bli "fysiska saker", sådant som vinden i håret, doften av jord och löv eller vatten, hur det låter mot marken när man sätter ned fötterna. Stick ned näsan i en kaffeburk och känn doften, ta upp och pilla på en kotte, klappa ett djur!! Kanske har du ett barn i din närhet att snosa på, läsa en saga för eller göra en pilbåge åt.

Försök vara närvarande i dessa små ting istället för de stora planeringarna och grubblerierna - dessa kan vänta tills du vilat upp dig och återigen blivit stark nog att ta itu med dem.

!

"att i nykterhet övervinna sina hämningar" - måste vara en otrolig känsla!

Grattis till dina 11 månader, starkt jobbat!