Senaste kommentarerna i forumet

till forumet !
Din historia tar verkligen tag i mig :(
Att ha en pappa som är både alkis och narkoman är ingen drömsits.

Jag är själv nykter alkoholist med egna vuxna barn och jag har väl inte så mycket mer råd att ge dig än att du aldrig kan hjälpa din far om han inte själv vill. Att han får tag i alkohol är väl en sak men hur i hela världen fixar han morfin i Mexico ??? Kan vara drastiskt.....men vem langar till honom ? Kan du prata med polisen ? Cannabis finns överallt så det är väl inga problem men tung narkotika drar ju med sig så mycket värre folk.

Går det att skicka hem honom direkt ? Du/ni kan ju inte agera vårdare åt honom ? Sätt en gräns för hur han får agera och säg att han har ett val.

Och du och din syster behöver få hjälp med ert medberoende och sluta ta ansvar för honom. Han har eget val och eget ansvar för sitt liv.

Inte mycket till hjälp men jag önskar att du tar egen hjälp för din egen skull.

Kram ♥

dilemma du har där :( Personligen skulle jag inte släppa iväg mitt barn med en som luktar alkohol. Och det fast jag själv är alkis och inte varit nykter med mina barn. Eller kanske just därför.....Jag vet ju hur jag gjorde och hur alla alkisar funkar, när spriten går ur så var jag tvungen att fylla på mer och hålla den jämna nivån är inte lätt, det blev gärna alldeles för mycket.

Och ett barn kan ALDRIG ha en bra relation till en vuxen som är påverkad. Och små barn märker väldigt tidigt när nåt inte stämmer.

Att sätta gränser är bra för alla parter. Är han påverkad så NEJ det blir inget idag. Och det framförallt för barnets skull och din sinnesro. Om det händer något så får du ångra dig hela livet, drastiskt sagt.

Ta hand om dig och ditt barn, det är det bästa du kan göra.

Kram !!

Hej
Det gick riktigt bra med ramlösa och lite TV. Samma blir det i kväll.
Tack för dina fina ord värmer så. Man känner sig inte så ensam när
man har er. Mår ju toppen nu så det finns ingen anledning att dricka
och hamna i elendet igen. Sedan har jag bara vänner som dricker, känner
mig inte mogen att träffa dom, man skulle ju ha nyktra vänner då
vore det mycket enklare. Min man har också lagt ner alkoholen det
går inte längre. Vi har ju triggat varandra. Inte bra.
Önskar dig en skön lördagkväll
Konstnären

I din kommun. Dom kan hjälpa dig.
Där kan du få hjälp med antabus tex.
Fortsätt att skriva här.
Ge inte upp, /A

det kommit många nya, yngre, hit till forumet så tipsar jag om detta : http://www.scancypaa.info/

Bra! :)

Det är inte alls konstigt att du är arg, rädd, frustrerad, orolig, stressad... Tvärtom så vore det konstigt annars.

Håll fast vid Al-anon! Och se om du kan få någon rådgivare/terapeut/samtalspartner också, någon som är insatt i medberoendeproblematik.

Jag vet att det kan vara svårt att tänka på sig själv, både när det gäller att skaffa hjälp och när det gäller att planera för det eventuella återfallet och de konsekvenser det skulle innebära. Men försök tänka att du gör det FÖR honom och inte MOT honom... Det är er chans att klara av detta!

Kram!
/H.

Vad kul att någon svarade, tack Mammy Blue! Trodde inte att jag skulle få några svar, trodde inte att någon orkade läsa igenom det jag skrivit.

Grejen är den att jag har lidit av ångest, låg självkänsla och nedstämdehet så länge jag kan minnas. När jag började dricka som 16-åring så hade jag lidit av ångest och nedstämdhet i FLERA år. Så det är inte alkoholen som har utlöst min ångest eller nedstämdhet. Alkoholen gör att jag orkar fortsätta med livet liiite till. Jag vill inte sticka under stolen med att alkoholen ger mig mer ångest dagen efter, men de timmarna jag sitter och dricker alkohol och slipper känna ångest och nedstämdhet är värt så mycket! Att för en stund slippa all den ångest, alla negativa tankar som jag har och må bra i några timmar gör att det är så värt det! Jag mår aldrig bra annars, jag mår bara bra när jag dricker. Känns som om jag är ett hopplöst fall.

Jag har en sambo och jag kan bara dricka när han jobbar långa dagar och/eller sover borta. Han reser en del i jobbet så jag passar på att dricka då. Nu ska han inte iväg och resa på en månad, vilket gör att jag kommer inte att dricka alls nu på en månad eller väldigt sparsamt. Kanske passar på någon gång han jobbar lång dag. När han är borta dricker jag 1-1,5 liter vin varje kväll.

När jag till slut våga fråga så fick jag svaret att psykologen han träffat hade ingen aning om alkoholproblem och att han fått en ny tid till en psykiatriker som tydligen kunde bättre. Jag grävde inte vidare med tanke på det här med att pressa för mycket. När vi pratade vidare under kvällen visar det sig att han har lagt av med snuset också. Han säger att han har ett enormt sockersug. Där tyckte jag hellre det än spriten. Maken knaprar Stesolid och Aotol. Vi får se hur det går. En dag i taget.

En sak jag funderar på är när folk säger att jag är stark vad det egentligen innebär. För i min värld gör jag bara det som behövs, inte mer eller mindre. Däremot verkar livet ha förmåga att pröva vad det är jag behöver göra. Som liten med en alkoholiserad pappa och en mamma som tog lugnade för att stå med honom när han var full. Hon var ung (19) när hon fick mig och innan 24 var hon trebarnsmamma. Till slut tog hon sig ur det och när jag var nio seperarade de. I samma veva fick min lillasyster diabetes. Mamma träffade ganska snart en ny man, en bra sådan, men som med tiden utvecklat lite tendenser till depression. Han är 15 år äldre och tycker synd om sig för att han är hemma när hon jobbar. Pappa träffade några olika, men landade så småningom med en kvinna som han delar sitt intresse att dricka med. Skuldbeläggning, dåligt samvete och mindervärdeskomplex kommer i spåren efter honom. I skolan fick jag utstå en del mobbing, var inte riktigt som alla andra. (När msn inte är som man ska, får man vara som man är.) på åttiotalet var det ännu sämre med värdegrundsarbetet, så ingen lärare meddelade mina föräldrar hur jag hade. Musiken var min räddning. Där hade jag vänner och vuxna som lyssnade. På grund av anknytningsproblem avverkade jag pojkvänner i snabbt takt redan i unga år. På gymnasiet var det väl lite lugnare. Om inte annat så för att jag isolerade mig. Hemma var det bara bråk och lögner. För det var så man löste problem!

Efter gymnasiet började jag jobba. Jag ville läsa till lärare, men avråddes jag då jag skulle behöva ta lån! Istället jobbade jag, bodde kvar hemma. Fester på helgerna (dock ingen sprit, märkt av barnaåren). Fortsatt pojkvänner på räls. Flytt till jobb långt bort, samma sak där. Nu började bagaget göra sig påmint på riktigt. En bra teamledare skickade mig till psykolog. Landade lite i själen. Träffade en pojkvän, blev sambo. Mycket negativt. Slutade med att jag lämnade honom med buller och bång. Flyttade hem, bytte jobb, hittade ny lägenhet. Livet snurrade vidare på samma tema som tidigare. Vid 25 kände jag själv att en runda hos hjärnskrynklare skulle nog vara bra. Sagt och gjort. Kom därifrån stärkt och lugn (nästan i alla fall). Gjorde upp med mammas "man kan inte ändra på andra, bara sig själv" genom att tala om att nu gick det inte mer. Nu var det hennes tur. Efter det har jag förlikat mig med att hon gjorde sitt bästa efter sin förmåga, kunskap och erfarenhet när vi var små. Mer kan man inte begära.

Började plugga till drömyrket! (Trots studielån.) Träffade nuvarande maken och med honom kände jag mig trygg och kunde sluta söka. Efter några år gifte vi oss och fick barn. Vad jag inte visste var att tryggheten till viss del var falsk, för den byggde på alkohol. Under åren har besvikelserna på pappa fortsatt och min dyster har fått diagnos biopolär.

Våra barn är ljuvliga, men tvillingar är tufft. Killen fick tidigt astma och tjejen feberkramper och mjölkallergi. Ambulansfärder, akutbesök, lunginflammationer och dyl är ganska vanligt förekommande. De är livliga och framåt. Nu går de i skolan där tösen passar mallen och pågen inte. Han stimmar, stökar, läser flytande, skriver fint och löser svåra mattetal. Inte det lättaste för en lärare fast i det förgångna. Dessutom är deras mamma lärare och tigrinna. Hon vet vad hennes barn går för och har rätt till.
Vi har delat mycket kring barnen, men jag är den som oroas och fixar.

Makens alkoholproblem syntes på riktigt i samband med att barnen föddes. Det har mest varit lättare vardagsberusning, men har periodvis (semester) varit värre. De senaste åren har perioderna kommit oftare. Tills den totala kraschen i lördags.

Detta är min historia och det är den som har gjort mig till den jag är idag. Styrka? Nej, överlevnad. Det finns inget alternativ om jag vill fortsätta leva. Blir jag kallad stark är det ytterligare något jag måste leva upp till. Sedan terminstarten har jag kämpat med ovilliga pedagoger, maken har haft lunginflammation, mamma har fått Parkinson, mycket på jobbet, sonen sjuk, jag sjuk osv. I torsdag peakade jag med att bilen blev påkörd. Jag vill stampa i marken och skrika att det är orättvist, men ekot kommer svara "Detta är ditt liv!". Därför har jag inget val än att fortsätta, stark eller inte.

Denna förfärliga ångest. Men du är inte ensam om att känna dig ensam!!
Kämpa på!

Tack för att ni finns alla ni goa människor..

Ikväll har jag min lilla dotter här,så jag ska inte dricka även fast suget är enormt:(

Trevlig helg på er alla..

Hej ja du har rätt, jag var till Al anon i torsdags o tänkte fortsätta att gå dit ett tag. Jag måste också som du säger ha en plan. Vart ska jag ta vägen? Det vet jag inte idag men det måste fixa en plan. Bra H nu måste jag ta tag i mitt liv. Ett dygn nykter.... Hoppas hoppas hoppas. Men det värsta är att jag har en klump i magen, ångest, hjärtklappning. Jag är arg också. Men nu är det vackert väder o han är nykter, så nu går vi på den känslan .......

så mycket, Adde för berömmet - det värmer!

Hur gick det igår, Dotts?

Hej vill.sluta
Jag är kvar på banan och tänker stanna. Kändes underbart
att lägga sig nykter en fredagkväll efter två ramlösa.
När jag var som mest aktiv brukade slinka ner en liter
vin och ett par drinkar innan maten. Får ångest bara jag
tänker på det.
Idag ska jag inte dricka vad som än händer. Första glaset
sen är det katastrof för mig.
Vi tänker så här vi är duktiga vi är värda ett fint liv
i med och motgångar.
Tack för att du tänkte på mig det värmer ända in i själen
Kram
Konstnären

Läste att du kände dig ensam, kan vara skönt att veta att i detta forum är det svårt att vara ensam.
Och vi alla sitter i samma sits.
Ta ett nytt beslut varje fc dag om: "Idag skall jag inte dricka"

Ocj när denna dag är slut kan du bocka av Dag 1.

Lite sent omsider, välkommen hit!
/A

Känner avsaknaden av forumet när jag inte varit så aktiv.
Betydelsen du har är enorm!
Tack.
/A

Är du kvar på banan, om inte så skäms absolut inte.
Kolla bara på mig, men pröva ta ett beslut på morgonen.
-Idag skall jag inte dricka!

Lycka till!
/A

Hoppas och tror att allt i och för sig är bra, men du brukar skriva nästan var dag.

Så även fast du sade tack och hej hoppas jag du tittar in och ser att du är saknad, av mig av alla personer.......

Så när du inte skriver med ditt rappa karaktäristiska sätt så skickar jag en undran vart du är?
Även om vår historia är krokig så vill jag se att det går dig väl.
Tack för at du sade ifrån till "Malign"
Du kan och du vil!
/A

Ligger här i sängen och läser med mobilen.
Har inte skrivit sl mycket på ett tag och när jag är inne och läser nu känner jag att jag saknar detta.
Det är bra för mig att läsa och skriva så med det i ryggen lyfter jag min svajiga tråd.
Och välkomnar alla nya alkisar till forumet.
Stanna här och läs och skriv, berätta hur er vardag ter sig!
Själv är jag som en djävla hatte och fnatte.
Trillar, och snubblar om vart annat..
Ååååååhhhh jag vet ju att jag inte vill.
Men som jag skrev i stensuers tråd.

-Idag, skall jag inte dricka!

Idag skall jag få en bra rolig och härlig dag.
Nu gott kaffe sedan upp och fixa frukost.
Sedan med lillgrabben på simning.

Godmorgon vad ska ni göra idag, idag skall jag INTE dricka i vart fall.
/A

Nej, inte nykter sedan 2009, men hittade hit då i augusti och började använda forumet. Snubblade in och ut här med några återfall under hösten och det sista i februari 2010. Sedan dess nykter. 40 ljus på tårtan nästa gång.

Häng här, läs läs och skriv.
Det hjälper och stärker dig i ditt beslut.

Och skulle du snava och dratta på ändan så res dig bara och skäms inte.
Pröva att ta ett"idag skall jag no matter what inte dricka."

Så börjar vi där.
Skrivet inte så långt då jag ligger i sängen med mobilen.
Och mina korvfingrar är inte kompatibla med touchskärmen.............

Men vi hoppas denna helg kommer bli bra.
Själv ska jag till morsans födelsedagskalas ikväll. Men kommer inte dricka.

Det är bestämt nu!
Idag skall jag inte dricka.

Hur ska du göra?
/A

Som i de flesta trådarna här så är utlänningsfaktorn ruskigt hög.
Jag hoppas det går bra för dig.
Nu kanske din dotter har anlänt oxå?
Hur gammal är hon?
Ni kommer nog, hopas jag få en härlig tid!
Grodkramar!
/A

jag kommer ihåg min första gång i min hemstad :-))
Jag parkerade 2 kvarter bort, gick förbi med nonchalant min (försökte iaf !) några gånger och kollade så ingen jag kände såg mig innan jag försvann som en blixt genom dörren. Och se på tusan ! Jag var bland vänner med samma sjukdom som visste precis hur jag känner och sinnesron och värmen från andra gör mig så gott. Ett rum, ett ställe, där jag får tid enbart för min egen skull, onåbar från omvärlden och där jag kan lägga av mig mina spöken och glädjas åt andras framgångar.

Nervositeten försvinner bland goda kompisar ! Testa och känn in dig, ta en fika och snacka lite med folk i pausen eller efteråt. Du har allt att vinna !!

Du verkar inte ha så skoj... Det enda som jag kan tillägga är att alkohol är nog ingen bra ide om man har psykiska problem, de flesta här har ju beslutat sej för att sluta dricka på grund av den ångest, låga självkänsla och nedstämdhet som alkoholen släpar med sej. Hur det spelar in för dej kan jag inte veta, det framgår inte hur mycket och ofta du dricker, men jag har också läst om personer här som bara dricker på helgen och ändå har ångest och mår psykiskt dåligt i flera dagar efter varje gång.

Skriv gärna mer här, om inget annat kanske det funkar för stunden?

Mvh MB, nykter i nio månader snart, tack vare forumet.

Adde, du liksom bekräftade det jag faktiskt tänkte på om vad terapeuten sa, nu är jag dock osäker på om det verkligen var denne som sa det eller om jag läst eller hört det någon annanstans. Tror jag är lite virrig, men min tanke var detsamma som din. Jag har många runtomkring mig som hejar på mig och det känns skönt och jag får fortsätta att jobba med att släppa ansvaret till honom om sin egen situation.

Mulletant, det senaste är att jag är den största boven till allt ont som drabbat oss, så nog är ju mitt tålamod nu på gränsen till utplånat och då återstår ju bara mig själv. På så sätt hjälper ju min alkis mig i alla fall att fokusera på mig själv:) Visst jag är ingen ängel men tycker jag får väldigt mycket slängt i ansiktet. Umgänge är uteslutet just nu i alla fall, och om det någonsin blir aktuellt igen har jag ingen aning om och tänker inte lägga ner mer krut på att grubbla på det, inbillar jag mig i alla fall.

Oavsett vad jag säger irriterar jag honom och jag får verkligen höra vad jag är värd å det är inte mycket det. Att se sina egna fel och brister är inte alltid lätt och jag rannsakar mig själv vad jag kunde gjort annorlunda om det skulle förändrat nåt, men det kan jag inte heller grubbla över.

På sätt och vis tror jag att mina tankar liksom blir avhandlade en efter en så att jag kan sortera bort sådant som jag inte kan påverka. Det blir lite lättare att se på sig själv då också.

Tack för svaren :)

Kram/Särbo

Hej Slutkörd!
Vilket passande smeknamn.... Det är inte alls konstigt att du är slutkörd.

Jag undrar: har du sökt någon hjälp? Om din make skall lyckas med nykterhetsprojektet och er relation skall överleva, så behöver du också hjälp. Det absolut bästa du kan göra för er relation, för honom och för sig själv är att jobba på att må bättre själv.

Och en sak till: vad gör du om (när?) han dricker igen? Du har sagt att du lämnar honom - så vad gör du? Vart tar du vägen? Vad tar du med dig? Hur blir din vardag?

Om inte min terapeut hade fått mig att göra en konkret plan som svar på de frågorna, så hade jag inte idag tre år senare kunnat säga att jag är lyckligt gift med en nykter alkoholist. Då hade jag varit olyckligt skild från en antagligen onykter man.

Var rädd om dig!
/H.