Senaste kommentarerna i forumet

aldrig skyldig att stanna. Att mötas i nykterhet är en hållplats där var och en har möjlighet att stanna upp och se på sitt liv. Göra sina val. Så tror jag, om dessa frågor är det svårt att VETA. Det finns så många bottnar och vi alla är ju unika och våra livsmönster likaså. Kram till dig och tack för att du visade mig vägen till Craig Nakken

Jag tänker och minns vidare. Kanske var det också just rädslan för smygandet, att den som inte själv vill sluta kan inte sluta för min skull. Jag är maktlös. Jag drömde att vi drack whisky tillsammans. Något som aldrig hänt på våra 20 år tillsammans... Märkligt. Idag har jag lämnat honom och idag är han i behandling och hans insikter om sitt drickande växer och växer. Visst känns det på sätt och vis ironiskt. Men det är en annan aspekt av ultimatum; "om du inte slutar så går jag". Och om han slutar, är jag då skyldig att stanna?

välkommen till den första dagen av resten av ditt liv. Dagen i dag äger du! Kram / mt

formulering och önskar Adventsglädje!/ mt

så mycket välgångsönskningar jag kan uppbåda !!

Åh vad skönt! Stora kramen

Se det snarast som att det var tur att det var där ni träffades. Lycka till! //Anonymt

Hej Berra! Ser att du är online. Vill bara skicka över en kram till dig!
Tänker på dig. //A

LIvet går bra, om jag menar det nyktra livet. Jag tar en dag i taget och njuter av min nykterhet. För tillfället känns den väldigt stadig och jag är väl medveten om att det kan ändras på några sekunder. Därför försöker jag stanna upp och ta vara på nuet.

Däremot har jag inte mått så bra kroppsligen i höst. Vikten har rasat och jag kanske har kännt mig hängigare än vad jag egentligen har velat erkänna. Förra veckan kapitulerade jag även för detta och tog kontakt med lungkliniken där jag går på regelbunden kontroll en gång om året pga ett handikapp med lungorna. Vet inte om jag har skrivit det tidigare, men jag har endast en hel och fungerande lunga. Den andra är sen snart 20 år tillbaka bara 30% stor. -92 opererades 70% av vänster lunga bort. Den var sjuk och drog till sig infektioner.
Det går alldeles utmärkt att leva med mindre kapacitet så länge man är frisk. Men nu är det alltså inte så friskt längre.

Jag blåser sämre, har sämre kapacitet, hostar mycket och har ont när jag anstränger mig. Och ansträngning just nu innebär promenad på ca 500m. Eller att sjunga, vilket jag gör mycket i mitt jobb.

Så nu är det igång igen. Undersökningar, prover, röntgen....osv. Det ger många minnen som inte är så positiva. Sjukskriven halvtid.

En sak är att vara sjuk, oron en annan. Oron är värst tycker jag. Vad är det som är fel nu, och går det att göra något åt? Något som kanske inte är så drastiskt som sist. Hoppas

Min chef tog det bra. Han förstod att det inte är att leka med och vi har lagt upp en plan för hur jag ska jobba närmsta veckorna.
Mitt i allt detta är det skönt att känna att lösningen inte är att dricka. Jag vill inte det. Jag vill bli frisk och jag tar tag i min hälsa på ett vettigt sätt även om det är tufft.
Jag har varit tydlig med vad det är som är fel och varför jag inte jobbar heltid just nu. Tex till mina arbetskamrater och till min kör. Så jag hoppas att det inte kommer ett rykte som säger att jag börjat dricka igen. Jag bor i liten stad och rykten sprids lätt.

Lite klurigt är också att faktiskt ta det lugnt. Jag är ju inte sjukare än förra veckan, men ändå måste jag tänka på att jag inte måste vara stark och klara allt. Jag är faktiskt sjuk. Hade varit lättare med ett brutet ben eller nått.
Lungsjukdomen har sina likheter med alkoholismen. Man lever med det utan att det syns.

Därför ska jag gå och lägga mig nu, och inte ställa nån klocka i morgon. Lycka.

Tack victoria, lisamari, mickey och stigsdotter för fina ord. Dom värmer

...mitt i uppståndelsen, glömde jag att skriva tack till Adde, som påminner mig om detta underbara forum som jag så snabbt glömmer bort. :-)

Nytt liv, nytt mirakel!

Kram
MisaLisa

Stigsdotter! Ja, din fråga är intressant. Har själv tänkt på att hur gör jag för att inte tänka att dom där var ju mkt värre ute än jag, så illa var det inte för mig, jag kanske kan klara mig bättre? Jag har flera tankar kring det, det ena är att jag tänkt så och ramlat dit nu ungefär 10 000 gånger. Trots allt har jag hållit på med ett tilltagande missbruk i minst 20 år. Även om jag inte drack starksprit och vaknade på toaletter, så hade jag de allra flesta av årets dagar ångest och självförakt. Jag har alltså facit, jag klarar mig inte bättre och det gäller i högsta grad mig. När jag lyssnar på de andra så är det också så att en del har druckit mer än jag och en del har druckit mindre. Men vi sitter alla där runt bordet med precis samma problem, att alkoholen förstör våra liv. Det är så det är och för min del inget att diskutera längre, framför allt inte med mig själv. Och som jag känner det är det bara ett plus i mitt liv nu! Jag förstör inte mitt liv längre, skulle alternativet vara bättre?
Ha en bra helg själv med nyktra mornar och ett liv att leva,
/Fenix

attt de man känner som är där faktiskt är där av samma anledning som Adde skriver. Jag förstår vad du menar, har tänkt ta mig iväg till öppet möte men tänkt att det går ju såklart inte tänk om jag känner någon där?? Men som sagt, förmodligen kan vi ta varandra i hand!

Lössläppt från hemmet och på egna ben! Klart det går bra!

När jag varit fri från alkoholdjävulen ett tag kommer jag nog se att jag sparar pengar - kanske kan jag så småningom få råd att köpa mig ett fint elpiano. Mitt "riktiga" lilla gamla piano är tydligen bortom all räddning enligt en tekniker som var hemma och tittade på det. Det var jättelänge sedan jag spelade och det låter säkert gräsligt den dagen jag försöker igen, men jag saknar det något enormt emellanåt...

Hoppas du får en fin helg!

Och sån styrka!!
Belöna ditt nej med något fint - gosiga vantar till vinterns promenader eller en väldoftande duschtvål. Bodyshop är ett underbart ställe för oss som vill skämma bort oss själva en smula... Och ladda upp med något gott vitt bubbel...dubordeköpa en sån där Magnum pommac o fira att det inte var en farlig tumör!
Kram!!

Det är inte lätt för någon fysisk person att kunna bli vald före alkoholen om det gått tillräckligt långt. Har själv fått detta ultimatum ställt vilket ledde mig in i smygsupande då jag ville ha både min fru och "älskarinna" kvar.

Har nu förhoppningsvis lyckats bryta med alkoholen, men det är ett beslut som jag själv har fattat för min egen skull (åtminstonde i första hand). Det jag vill säga är att jag tror att det är svårt att sluta p.g.a att någon annan vill det.

Tycker dock att ultimatum är bra, men ställ dessa ultimatum ur ditt eget perspektiv och för att du själv skall må bra. Den som missbrukar får ta sitt ansvar och förhoppningsvis kan insikten komma när denne blir lämnad med enbart sin "älskarinna" kvar.

själv och välkommen tillbaka till livet :-)) Kan kanske vara bra att inte veta alla detaljer om vad som händer i kroppen. Min salige far fick på ålderns höst veta att han knallade omkring med bara en fungerande njure och att den "trasiga" förmodligen varit bortkopplad en mycket lång tid. Han var helt besvärsfri och hade aldrig haft en tanke på att det var så. Som tur var så tillhörde han inte alkissläktet för då hade det nog gått en annan väg :-)

Njut av dagen i dag !

...jag kan känna, nu när det för mig nästan gått en månad, att det var ju inte så farligt det här! Varför ska jag inte kunna vara en normaldrinkare, ta ett litet gott glas vin till maten. Och glögg: nu är det ju glöggtider, jag är ju egentligen inte alkolist hur kunde jag tro det?

Kanske bra att gå på sådana möten för att inte glömma. Fast, hur gör man för att inte tänka att "nej, men det där gäller inte mig, jag klarar mig bättre"?

Hoppas du får en skön helg Fenix! Tänk vad mycket man får gjort när man går upp tidigt på morgonen!!

Känner igen mig så väl i detta med ultimatum.
Det var ju så att jag faktiskt var rädd att han skulle välja alkoholen
före mig.
Och varje gång jag ställde ett ultimatum(som jag inte kunde stå för), så
vart det helt fel i min hjärna när han inte gav mig det svaret jag ville ha.

Nu valde han alkoholen trots att jag sa att jag skulle lämna honom om han drack.
Och ja, för sjuttioelfte gången så stod jag faktiskt för det jag sa.

Ha en bra dag fina ni!

Tack för alla tankar och kramar. Tänk att det kan betyda så mycket att bli sedd av alla er som jag bara känner delar av!!

Det visade sig vara en ofarlig tumör som sitter på min lever - kanske har den alltid varit där och det är mer som ett födelsemärke än någonting annat.

Anledningen till att jag sökte hjälp, anfall av smärtor i magen, visade sig ju vara gallsten och det var en slump att man såg den här tumören. Lite otäckt är det att vi kanske går omkring med en massa saker i kroppen som vi inte känner till bara för att de inte ger några symptom (än kanske!). Men, så ska man nog inte tänka med risk för att man blir sjuk på riktigt.

"jaha, vill du ha ett glas vin nu då" sa maken till middagen igår. Nej tack sa jag, jag vill inte dricka i alla fall. Nu har det snart gått en hel månad och jag känner att, nej, varför ska jag dricka? Jag hoppas att den känslan håller i sig, jag tror kanske att det har varit oron som gjort att det kännts relativt lätt att låta bli glaset, förhoppningsvis kan jag stå på mig mot mig själv utan denna oro. Ikväll blir en prövning...

Kram till mina cybervänner, hoppas ni får en skön och stärkande helg!

Slav är ett bra ord för vad man är under alkoholen och dess vansinne. Var på ett bra AA-möte i går, där omkring 15 personer berättade sina livshistorier i fångenskapen. Det var allt från en yngre kvinna som var på sitt första möte till en med kanske 15 års nykterhet. Slående är den gemensamma nämnaren av hur drickandet, hur det än började och när det än började, till slut blev så destruktivt och livsförsämrande. Förtvivlan över de ständiga återfallen och ibland allt för nära till självmordet. Det är en fruktansvärd drog och en av mina chanser att klara mig från att hamna där igen känner jag är att gå och lyssna på alla berättelser och ständigt uppdatera min insikt om att det handlar om mig. Jag är mycket långt förbi den punkt när det fanns en återvända, en möjlighet att vara en så kallad normaldrickare. För övrigt har jag ingen lust att bara sitta och sippa på ett glas, vad är det för mening när det är berusningen som är den åtråvärda belöningen. (Tror man). Precis som du Pia steg jag i morse upp med livslust och tacksamhet att ännu en gång få börja dagen med ett nyktert och positivt sinne.
Kramar
/Fenix

Jag stiger fortfarande upp tidigt på morgonen, bara för att jag har livslust. Det är så härligt och en sådan skillnad mot när man låg och drog sig så länge som möjligt, för att bli av med baksmällan och för att tiden skulle gå så det var närmre till den tid då man fick öppna vinflaskan.

Rosa moln är bra, bara man hela tiden är på sin vakt mot fällorna.

Än idag så får jag då och då impulser. Skulle jag kunna? O det krävs endast en liten eftertanke så vet jag svaret. Nej. Varför skulle jag? Idiotdumt att berusa sig och sedan berusa av sig igen. Nej, jag är fri nu, och det vill jag förbli.

När jag drack så tyckte jag att jag blev fri. Fri från ansvar, fri från ängslan, fri från skuldkänslor, fri från moral och etik.... O vad hände? Jo nästa dag kom allt med dubbel styrka.. ångest, skuld, självförakt. Och vad är det för slags frihet att bli dum i huvudet? Att glömma värderingar och ansvar genom att låta simpla impulser och begär styra? För visst är det det geneme man håller på med när de super sig fulla på fester, skrattar högre, gällare,ställer till bråk, dansar som pajasar och tafsar på folk de inte ens skulle ge en blick i nyktert tillstånd...

Till råga på allt så lät jag mig bli slav under giftet o att jag ändå kunde inbilla mig att jag blev fri och lycklig av vinet är ett bevis på hur kemiskt beroende hjärnan blir.

Tre år av frihet, det är vardag nu, men allt som oftast så fylls jag av tacksamhet över min nykterhet och över alla som hjälpte mig dit.

Kram på er alla. Så länge det finns liv finns det hopp!

och välkommen hit till forumet! Vi är många här som känner igen oss precis i det du tänker och känner under dina sömnlösa nätter och jag tror att det hjälper mycket, just vetskapen om att vi inte är ensamma utan att många andra har det precis likadant. Här finns också mycket kunskap så fortsätt att läsa i de olika trådarna så ska du se att du får många goda råd! / Kram från en medsyster

Inga ord blir rätt, men du finns i mina tankar.

ringa till lokalen och be att få träffa nån på något mera neutralt ställe först så kan ni gå tillsammans sen. Alla är vi där av samma anledning :-) När jag gick mina första gånger parkerade jag flera kvarter bort och smög genom dörren snabb som en vessla ! Numera tycker jag det är jättekul att träffa nån jag känner som hittat dit för första gången, jag vet ju att det fungerar.

Välkommen !!