Senaste kommentarerna i forumet

Jag har gått hos en behandlingsassistent.
Har även berättat för min läkare.

Ja jag lider enormt mycket av ensamheten, så
spriten blir mitt sällskap på helgerna.
Jag har nu druckit varannan helg ett tag och håller
mig till det. Är väl kanske i mångas ögon inget fel
eller ovanligt. Men för mig är det inte ok, för jag
mår verkligen inte bra av det!

Jag behöver min energi för att bli frisk inte till
att kroppen ska behöva återhämta sig efter en fylla.

AA känns främande för mig...inte pga att jag inte
tror att det skulle hjälpa. Utan för att jag bor i en
stad där de flesta vet vem jag är...vilket resulterar i
att jag helt enkelt är för feg för att ta kontakt med
dem.

Jag har berättat för alla i min närmsta krets om mitt alkoholproblem.
Men kan säga att jag är grymt besviken. Stödet jag
fått är i princip obefintligt.

Men jag SKA klara av detta. Önskar bara att jag
slapp att slåss emot en sjukdom som förändrat och slagit ut min kropp totalt.

Sen önskar jag ju att jag hade haft någon att
dela allt med. Någon att hålla om när allt känns
så här tungt. Tror det hade varit lättare då.

Skönt att höra att det går så bra för din man :-)
Det ger hopp!

Kramar TP

- du som fanns med när jag började min resa här. Det gör ont att läsa om din stora trötthet och din ensamhet(?) - jag uppfattar att du känner dig ensam.

Jag vill fråga dig några frågor och du väljer själv om du vill svara. Har du "på riktigt" sökt hjälp irl för ditt alkoholproblem? Talar du om det med din behandlande läkare? Och - har du prövat på AA och gett det en chans? Kanske det är AA som gav och ger den avgörande kraften till min man som efter ett-och-ett-halvt års påtvingad nykterhet nu är nykter av egen vilja. Från att ha sökt formuleringar och undanflykter varför han inte dricker har jag nu hört honom berätta vid flera tillfällen och för olika människor att han slutat dricka alkohol, att han går på AA och mår så bra. Vi har också konstaterat att för en del människor är det en total överraskning att det funnits alkoholproblem i hans/vårt liv MEN också att det funnits fler än han trott som anat. Från en del av dem som anat utan att han/vi förstått det, har han fått stort och varmt stöd när han berättat att han nu är nykter. Jag har inga illusioner om att livet att alltid ska vara garanterat enkelt men förändringen är genomgripande. Jag hoppas och önskar att du hittar modet och kraften att vända ditt liv! Kram / mt

Jag är vaken och störtförkyld - dricker honungsvatten och förkylningsmedicin och har läst tillbaka i din tråd.

Ditt nick har en hoppfull underton, jag hoppas verkligen att du hittar kraften och modet att förändra din livssituation. Så här skrev du i februari: "Jag vet att jag skulle må bäst på sikt (tror även att han skulle göra det) av att flytta och skaffa mig ett eget liv med barnen men det är SÅ SVÅRT att ta steget. Jag är så rädd för alla praktiska problem med huslån, billån osv. Tänk om han vägrar samarbeta, jag har inte råd att betala två hyror!Tänk om han tar sitt liv, tänk om han fortsätter supa när han har barnen och jag inte får reda på det. Jag vill inte att mina barn ska ta mer skada än vad de gjort pga vårat dysfunktionella förhållande pga alkoholberoende och medberoende. Fan vilken dålig mamma man är som är så velig och har så svårt att fatta beslut. Jag har tvekat och vacklat i säkert 6 år på riktigt, varför gör jag inget???? Det stora kärnproblemet har funnits ända sedan vi träffades för 13 år sedan, då jag trodde att allt skulle bli bättre och att jag skulle kunna rädda världen/honom."

Varifrån, av vem kan du få stöd så att du vågar ta språnget? När jag läser vad du skriver nu, efter sommaren och semestern får jag känslan att du nästan går tillbaka, inåt i cirklarna. Fundera över om det kan vara så och prata med någon du verkligen litar på om hur du har det. Någon du litar på att har mod att möta dig ärligt - som inte "bara" tröstar och slätar över. Jag tror att du måste våga ett uppbrott, att det inte finns någon annan väg till förändring - fast det är så svårt och fast du är rädd för så mycket. Så klart du klarar dig! Du har jobb, du har familj och vänner. Du kommer (långsamt) att hitta tillbaka till dig själv och hitta din livsenergi. Din man tvingas till ett ställningstagande - ställ de krav, det ultimatum som du vill ha och behöver för att du (ens) ska överväga att fortsätta leva med honom. Om det alternativet finns? Det är också hans chans att förändra sitt liv och bryta det mönster han är fångad i sen generationer tillbaka. Massor av styrkekramar! / mt

Jag vill verkligen förändra mitt liv. Men vet inte hur jag ska bära mig åt! Har tappat gnistan totalt!

Det måste på något sätt vara jag som gör mitt
liv krångligt och komplicerat. För vi föds ju alla lika.

Sen att jag har en sjukdom som tar bort all min
kämparglöd gör inte saken bättre. Min kropp
saknar startmotor. Kommer inte vidare.
Börjar bli en bitter människa och det är de sista jag
vill bli! Men vet inte vad jag ska ta mig till längre.

Känner mig som en levande död.
Vill inte ha det såhär mer!!!!!!!

Kram från trött o ledsen TP

Välkommen Kia!
Jävulen i Hjärnan känner vi alla till. Yterligare ett namn på den har jag fått lära mig här på forumet,Förädar Hjärnan! För det är precis vad det är någon som övertalar en att det är lugnt ta du dej ett glas eller 2 och vad händer vipps så har den där jävla förädar hjärnan fixat så att man smygit i sig både det ena och andra..

Hjärn Jävulen/Förädar hjärnan/hjärnspöket. dom måste vi få bukt med!

//Paron//

Igår upplevde jag något härligt. Strax innan jag blev nykter i december förra året så köpte jag en LP-spelare för vinylskivor och plockade fram min back med gamla plattor. Jag ölade och spisade gamla godingar.

Men efter att jag blev nykter så har jag inte plockat fram skivorna igen. Jag tänkte att nostalgibehovet av att spela LP-skivor var alkoholframkallat. Musiken kan jag ju leta fram på Spotify lika gärna liksom.

Men igår hände något. Jag tände ljus (exakt 24 stycken) och gjorde drinkar till mig och dottern på ICA:s päron/äpple-bubbelvatten och apelsinjuice. Sedan var jag DJ och familjen hade en mysig stund i soffan med några bräd- och sällskapsspel.

Det där lär jag göra om. LP-skivorna är inte längre alkoholbetingade!

ÄR krävande oavsett ålder :-))
Tack för uppdateringen och glöm inte dig själv ♥

att höra av dig viktoria♥! Lilla R, drakbarnet, måste vara 2½ månad nu? Förstår att en sån liten kan vända upp och ner på det mesta i tillvaron. Du finns ofta i mina tankar. Vi är på väg norrut i oktober, ska bevista en konsert med BAO och Gunnar Idenstam i Piteå. En resa jag ser mycket fram emot, vi ska köra och bara vara ostörda med varandra flera dygn. Jag berättar för mullegubben att du "återvänt" till forumvärlden - varmaste hälsningar från oss båda! / mtA

Hej vänner, glömda är ni inte...aldrig! Jag har för en stund klivit utanför min babybubbla och bestämde mig för att logga in. En hel del nya systrar och bröder på beroendesidan verkar det vara, såg att fina Måne och Fenix också är här vilket glädjer mig (förstå mig rätt). Jag har inte läst ikapp i trådarna där som jag brukar, behöver det inte nu, och får inte känslan av att behövas där heller. Är för långt ifrån - det blir inte trovärdigt eller nära, enda sättet att beskrivadet just nu.
Tankar på att dricka slår mig fortfarande då och då. Men jag försöker vara tillåtande och låta dem få finnas. Ung som: jaha, du är här nu igen. Därefter tvingar jag mig att tänka hela scenariot till the bitter end - från första glasen till fylla till pinsamheter, bakfylla, ångest osv. Där lämnar tanken på möjligheten att...Maken håller sig till någon drink eller ett par öl ett par ggr i månaden. Inte något att larma om enl andra, men jag tål det inte, och kommer nog aldrig att vara tillfreds med det mer.
Annars är jag på väg tillbaka till livet efter veckor av amningsstrul och alldeles för lite sömn för en 38-åring. Hon är fin men krävande, lilla R. Kramar, en särskild till dig Mt/A♥

Hej

Jag är ny här och vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag blir stärkt av alla som skriver hit.
Har varit nykter 5 veckor idag. För fem veckor sedan var jag totalt nedsupen, fick läggas in
på psyket i 2dygn. Försöker ta en dag i sänder för man mår ju så himla bra utan alkoholen.

Men jävulen uppe i hjärnan försöker fresta mig att ta BARA ETT GLAS VIN, men han har inte lyckats ännu.
Haft sju återfall på drygt ett år. Trott varje gång att jag kan dricka 2,3 glas vin och sedan
lägga ner. Men det är bara att inse att jag inte kan det.
Villinte ha tillbaka den hemska ångest jag får när jag lägger ner skiten. Sista gången skakade
jag i hela kroppen innan dom gav mig stesolid. Ändå kan jag sakna min kära vän, men jag vet ju så väl
att det bara är en stunds avkoppling.

Kram från Kia

Hej Tilde,

Det har varit precis detsamma för mig. Mitt okontrollerade drickande började på allvar efter att jag tagit mig igenom en hel del väldigt tunga händelser. När allt var över! Jag tror att så länge man är inne i det där jobbiga så är man väldigt stark hela tiden för att man måste, då hinner man inte känna sorgen utan måste bita ihop och kämpa.

Efteråt kommer känslorna som har varit där hela tiden men inte fått ta utrymme eftersom man var tvungen att "kriga färdigt" först. Jag har tänkt många gånger att det är märkligt att jag tyckte mig må bättre när jag befann mig mitt i det där kaoset. Att jag var starkare, friskare, piggare och mer klartänkt. Jag kan återuppleva den känslan när jag hamnar i en svår situation, har ett problem att lösa.

Men man blir väldigt trött av att kriga också och förr eller senare behöver man känna känslorna och läka. Det var där det brast för mig, jag hade inte förmåga att ta hand om mig under tiden som följde efteråt. När alla efterverkningar skulle bearbetas och tas om hand. Då började mitt drickande eskalera istället.

När jag drack vågade jag känna många av de jobbiga känslorna, men de förblev ouppklarade ändå - de blev bara marinerade i alkohol istället.

Jag försöker också hitta en glädje och stolthet i det jag de facto har tagit mig igenom, istället för att leva kvar i någon slags ständig beredskap av gammal vana.

Vill bara säga att jag känner igen mig i din busshistoria Askan. Har även kommit fram till att jag ständigt tänker tio steg framåt. Om jag äter tänker jag på att ställa in disken, om jag jobbar tänker jag på vad vi ska äta ikväll. Och så vidare. Som om känslan man har efter ett glas vin (tanken på nästa, nästa och nästa glas) har överförts på precis allting i mitt liv.

precis där han vill ha dig. Han måste ha ett extremt högt självförtroende när han tror att är den positionen att han kan ställa ett motultimatum; " Om jag ska sluta dricka då skall jag ha sex i stället". Det låter ju inte riktigt klokt, och är väl knappast något man säger till en person som man älskar. Jag behöver väl knappast tillägga att sex är något som kommer sig naturligt när allting stämmer i en relation. Det är också intressant att se hur fyndigt han kan få till det när han säger att det till stor del är på grund av dig som han måste supa när han jagar.

Du se väl själv hur dumt allting låter, och det kommer bara rulla på år efter år.

Ha det Gött

Hej allihop,

Och tack för alla tankar som ni delat med er av!

Det går bra (i betydelsen av: jag har fortfarande inte tagit det där första glaset). I natt drömde jag dock att jag var på en fest och av misstag drack ett pyttelitet glas med starkglögg innan jag kom på mig själv. I drömmen var min första tanke: "Innebär det här att jag måste skriva på forumet att jag har tagit ett återfall, räknas ett halvt glas glögg!?" Forumet (ni) måste ha gjort ett stort intryck med tanke på att ni till och med finns i mina tankar när jag drömmer! :)

Det var min första dröm om att dricka sedan jag slutade faktiskt. Men i drömmen så ställde jag ifrån mig glaset omedelbart när jag insåg vad det var jag drack, och fortsatte sedan att vara social på festen - utan alkohol. Så det var på det hela en bra dröm, tror jag.

Nu är det fullbokad helg med barnen och barnaktiviteter.

I torsdags fick jag en sådan "Nära alkoholen-upplevelse" då jag tänkte att nej, nu sätter jag mig på en uteservering och äter en bit mat (läs: tar ett glas vin). De senaste dagarna har jag känt mig "dimmig" - hittar inget ord för att förklara det. Med latent malande ångest, avskärmad och konstig. Har även dragit på mig en jobbig förkylning som säkert gör sitt (och som jag inte har kurerat bort symptomen av med "en whisky").

Första veckan var självförtroende mer på topp bara på grund av stoltheten att vara nykter. Nu är den närmast obefintlig igen, men jag kämpar på precis som ni och försöker låta tiden gå.. Jag är bara rädd för att bli handlingsförlamad på något sätt. När jag drack gjordes saker mer effektivt - jag fick passa på under bra och pigga dagar så att jag sedan kunde få dricka igen!

Vad gäller sambon så har han inte heller druckit en droppe sedan jag lade av. Bara en sån sak. Det känns bättre mellan oss än för några dagar sedan - jag är inte riktigt lika irriterad. Men det ligger och pyr lite under ytan på mig.

NyNykter: Jag uppskattar också att läsa, men just nu verkar det omöjligt för mig att varva ner och fokusera på en god bok utan att känna mig stressad. Får hoppas att det kommer.

Stigsdotter: Ser fram emot ett inlägg om relationer från dig :)

Om osande vet jag inte så mkt...anar att min fru osade ibland...men eftersom jag var salong så kände jag det inte. Men jag känner igen det från arbetslivet...det där missnöjet som vissa människor sprider omkring sig utan att ens behöva uttala ett enda ord. Är väl ett slags osande.

Hippieklänningar därmot kan jag tala om i timmar! Hade jag inte haft ansvar för alla dessa barn och djur, räkningar och mat på bordet. Ja, då hade jag föblivit den flummande hippie jag var i min ungdom (Nu tror jag ju inte att NN menade att du skulle tända haschpipan samtidigt som du drog på dig klänningen ;-)). Tycker iaf. att du ska ha både stråhatt, utsläppt hår, hippieklänning och osminkat. Släpp ut Stigsdotter!!! Om så bara för en vecka! Om du vill så kan jag lära dig hur du tillverkar dina egna smycken av snäckor och två andra saker som jag lovar att du har i ditt hem!

Kram på dig min dufva, som snart ska ut på flygtur. Slänger in en näspuss med! Din Dp

Bara; Skriv ner för din egen skull hur du mår. Stigsdotter har rätt: Om det skulle vara det värsta så måste du vara avgiftad i möjligaste mån för att kroppen ska kunna orka kämpa. En krma får du iaf. /R

Stolt ska du vara min vän..."djävliga motgångar har mottagits utan flykt". Är det bättre nu? Hur har du det? Hur känns det inför hösten? Närgången?

Kramar till dig, fina, roliga E! /R

Visst tar jag din hand...men tyvärr är det bara du som kan kliva ner i båten. Men nog tycker jag att din resa har börjat...du har ju tagit dig ut på bryggan. Tanken finns där. Målet på resan...ja, du...tänk om vi inte når det förrän vi dör? Kanske är allt en resa...där vi byter transportmedel ibland. Missar ett och annat tåg? Kliver av på fel station?

Det gör mig så ont att du har det så tufft. Jag önskar verkligen jag kunde tipsa om en mirakelkur som tar bort både sjukdom och alkoholbegär. Men jag vet inte. För mig hjälpte det oerhört att skriva här. Vara aktiv, se att det inte bara var jag som hade det svårt. Inte så att jag gottade/gottar mig åt att andra också lider...men jag fick lite perspektiv. Men det är jag det...din resa kan se helt annorlunda ut.

I vilket fall som helst så blir jag alltid glad när du totar ned ngt. Och vad du totar ned...du är en poet min bror. Utnyttja det! Kramar/R

Det är som att läsa om en helt annan karl än han som gick in här i maj. Killen som tagit sig en fylla varje helg i 35 år! Ja, visst fan gör detta forum underverk...och sanna kompisar finns här också. Så sant!

Den där tanken om att "Nu kan jag detta, nu fixar jag det utan forum. Behöver det inte mer". Den har jag också haft...men det funkade ej för mig heller. Längtade tillbaka till (Som Maria skrev: "De enda som verkligen förstår")

Önskar dig en fin dag Paron...trots den kalla, mörka höstmorgonen. /R

Jag har varit på en resa sedan sist. Veckovis utan vin och utan ångest, den bästa tiden. Vid några tillfällen återigen provat dricka vin, för att det är så mysigt med det där glaset vin i kvällningen. Kanske går det bra ibland och är verkligen så där mysigt som det kunde vara förut, för några år sedan.
Har nu sedan några dagar förstått precis hur det hänger ihop med mig. Då jag börjar dricka vin sätts en spiral igång, ett plötsligt behov av att döva en oro/ångest. Jag måste döva oron nästa kväll igen o så nästa... Den mysigheten med vinet är ju det onda som skapar min inre oro, en oro som sedan är ganska svår att bli av med. Onödig oro skapas av mig själv som jag ser det nu. Jag gjorde det igen...

Jag har precis som de flesta andra, saker som gör ont i livet, som är ganska tunga. Till stor del består min oro av gamla bekymmer som faktiskt är över o förbi (eller förändrade i alla fall) på ena eller andra sättet, men jag har på något sätt levt kvar i dem, inte kunnat kravla mig upp ovanför kanten och tittat ut. Nu måste jag upp och se vad som finns där och inte gräva i gammalt som jag o andra med mig faktiskt fixat.
Tog min ork slut när jag löst saker o ting? Varför kunde jag inte njuta av resultatet? Kanske är det så, nåt slags utmattningssyndrom... spelar ingen roll kanske vad det var.

Nu ska jag vidare, se det som är bra o göra det bästa av det som går att göra något åt.

Så idag har jag bestämt mig, nu är det total nykterhet som gäller. En dag i taget.
Tilde

numera oftast med mannens sällskap. Många vardagsrutiner som jag (särskilt jag) aktivt jobbade på att förändra under vita-knogar-tiden har lagt sig tillrätta och hittat nya former nu. Former jag trivs med.
Kollar min ramsa på skoj när jag plötsligt kommer ihåg den... 24+53+15+173+60+179(---)+130 igår. En lång tid: 6.12.2010-8.9.2012. Det är min resa. Han är således på dag 70 idag eftersom han räknar från sin "omvändelse" 1 juli.

Vi dricker numera alkoholfria drycker av olika slag och hittills fungerar det helt fantastiskt bra. För honom betyder det jättemycket, säger han, att kunna dricka nollöl och även alkoholfritt vin till maten eller vid andra tillfällen. Han upplever inget sug och inga svårigheter "ens att se GT:n" i butiken. I början kände jag obehag av att se en ölburk men det har avtagit. Vi har pratat mycket om det och om alkohol överhuvudtaget. Jag håller på att återerövra en del vardagsgörande som jag tappat bort under de senaste kanske 7 åren. Först pga missbruk-medberoende och de senaste två åren har jag ägnat mycket engagemang åt att läsa och skriva här. Det senare har varit värt all tid!!! / mt

vad jag tänker - lite mer brutalt och rakt på bara. / mt

därför är det så bra att skriva. Jag tror du har svaren själv, att du ser den "dubbla knuten" du beskriver. Kanske jag har fel men när jag läser ditt inlägg får jag bilden att du fortfarande försöker rädda honom. Har du läst tillbaka i din tråd? Är det så att du går runt, runt... Hur vill du ha ditt liv? Vad tänker du göra för att komma dit?
Åh, jag vet så väl hur svårt det är... En avgörande insikt (en av flera) för mig var att jag inte kunde hjälpa honom. Det sa jag också "jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt". Vägen dit var lång och insikterna måste komma inifrån. Läs här och skriv, skriv... Styrkekramar! / mt

dricker för att han är alkoholist men han lägger skulden på dig för att flytta fokus från sig själv.

Och du ska självklart inte ha sex enbart för hans skull. Han kommer att dricka i alla fall oavsett hur mycket sex ni har.

Det är ju ett rent hot mot dig om han säger att han måste ha sex för att inte dricka.

Låt han dricka istället !!

den :-))
http://urplay.se/170673