Senaste kommentarerna i forumet

Jag är liksom beyond bry mig. Jag skiter fullständigt i vem som har avlat min lillkille. (Enligt J en affärsman på tjänsteresa i Gävle). Jag ser mig som hans pappa. Men nu blir det nytt advokatbesök för vad säger lagen? Pratade länge med svägerskan igår...hon hade pumpat J på om hon verkligen menade allvar och jodå tydligen.

Det värsta var att jag var tvungen att berätta för honom eftersom jag inte ville att J skulle hinna före. Han blev jätteledsen. Frågade vad som händer nu och jag kan ingenting svara förutom att jag älskar honom och han är min. Givetvis var han nyfiken på sin biologiska far...den biten hänvisade jag till J. Och han undrar om jag verkligen tycker lika mycket om honom som syskonen. Då vill jag för första gången i mitt liv slå. Slå J. Sån tur att vi är på varsin sida Europa. Tror ju inte att slagit ändå...men kanske blivit giftig i munnen.

Mina två äldre är jag säker på faderskapet. Lovechild är mer eller mindre en kopia av mig och i flickan - som är lik sin mor - ser jag min mammas leende. Fast nu har vi ju vuxit ihop så jag skulle nog inte bry mig om J hade lurat mig där med.

Nej riktigt rätt står det inte till här hemma. Men jag kommer att hålla mig till Villervalles råd. Ingen alkohol när jag mår så här. Bara stappla vidare. Fast rädd...vad säger lagen? Lillkillen fick ju upp ögonen ordentligt på sin resa och säger att han ska med till Perth. J är liksom inget alternativ.

Nu frukost. Vis av alla råd jag fått här...så övervakar jag och Rivis numera. Muttrar med en varsin kopp kaffe men gör inte ett skit ;-). Sen blir det väl sängen igen...då jag "jobbar" hemma idag. /R

Det är fyra månader sen du började skriva här - på den tiden har du gjort det som du var så rädd för - du har flyttat från din man. Så här skrev du i ditt första inlägg 30 oktober, läs det:

"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

****

För ett par veckor sedan (15.2) skrev du: Och häromdagen kom han hem tidigt från jobbet och barnet sov middag. Då var han först ledsen, och när jag inte föll till föga vände det till ilska och beskyllningar om att jag minsann inte tagit tag i mitt liv, att jag är hemsk, att jag hamnat i en kris som jag får ta itu med själv, att jag förstör familjen osv osv och när jag inte backade så vände han till att vädja om jag inte kan tänka på familjen och när jag inte backade då så vände han till ilska och att jag är hemsk som splittrar familjen... Och allt var ju som vanligt mitt fel. Det finns så många sådana här tillfällen, jag måste sluta tveka. Jag kommer få det tufft utan honom, och det kommer vara jobbigt när vi måste dela bohag, strida om barnet osv, men jag tror att jag kommer få det bättre utan honom, lugnare och mer harmoniskt.

*****

Du är mitt i det (första) jobbiga kaoset nu och bär dessutom en enorm trötthet. Du behöver människor som hjälper dig att tänka klart och inte fatta förhastade beslut. Och - kom ihåg att det är helt normalt att det är så!!! Kram, kram / mt

- och tack för krönikan. På topp:)
Hoppas ni kom till klarhet om katten när ni talades vid så att hen kommer hem snarast.
Måndagskram / mt

Trötthet är naturligt när kroppen går på högvarv.
Sov, ät och var rädd om dig.

Vännen, så här ser jag det.
Du finns hos din bror för att du inte kunde vara kvar längre.
Att du tvivlar är inte konstigt men du hade varit kvar om det funnits mer att göra åt situationen.
Kaoset du känner läser jag som rädsla.
Vad är du rädd för?
Familjen finns ju kvar, flickorna har dig, sin far, hans bror, din bror. Alla finns kvar nu och sen även om ni inte lever under samma tak.
Hur exsambon är mot barnen kan du inte styra och bör du heller inte. Men våld eller missbruk är du skyldig hålla minderåriga ifrån.

Barn, oavsett ålder, har alltid en innersta önskan att föräldrarna ska vara tillsammans. Det önskade jag också jag kunde! Men, precis som du fanns ingen annan utväg än att lämna.

Har du tittat på lägenheten också?

Som lillablå skriver så ska du bara ta vreden från flickan positivt. Att hon kan/får/vågar är ett stort trygghetsbevis.

Kramas

I det gamla Svedala igen, hemlängtan kom precis så där lagomt efter en vecka.
Resan var fantastisk på alla de sätt, skönt att slippa den bitande kylan för ett tag.
Med halvuxna barn så gick det hela smärtfritt, små kompromisser för att få det hela gå ihop.
Vi hann med hela staden med allt som var sevärt att se som turist.
Och några dagar i solen fick vi också, den bet ordentligt, så vi fjällar så att hela soffan ser ut att vara fylld av mjäll.
Det var våran första vintersolsemester någonsin, tidigare har vi enbart tagit någon förlängd helg i de svenska fjällen, men de är snuskigt dyra även de..

Man kan tycka att araberna här hemma kan vara rätt så jobbiga, men efter att ha besökt deras hemland och fått smaka på deras kultur så har de fått min respekt, jag har en full förståelse för deras kultur och jag älskar att jämföra.
På hotellet så hade de bl.a bacon, men den var gjord på kött och inte fläsk som här hemma t.ex.
Lite torrare men med mycket smak av det rökta.
Bland det värsta man kan göra som turist är att köra bil alkoholpåverkad, det varnade de för i broshyrerna, där gäller shira-lagarna och de ska tydligen vara hårda.

Men staden vi besökte var mycket toleranta för alla olikheter i nationaliteter, de flesta var indiska gästarbetare och de kände man lätt igen med sitt gurdigurr'ande språk.

Alkohol serverades enbart på hotellen, och det var dyrt, väldigt dyrt...
På den snobbigaste restaurangen pröjsade vi 600 spänn för två glas vitt till frugan,
och det var ändå en ganska så ordinär kvalitet, så där är det inte så svårt att hålla sig nykter,
man hinner bli pank innan man fyllnar till.
Jag blev faktiskt förvånad när t.om flyget hade alkoholfri öl ombord.

Vill man heller inte äta deras lite billigare indiska snabbmat (svårt med ungarna) så kostar det också på en hel del, men det visste vi ju redan innan.
Jag har varit på jobb i Indien tidigare, och jag brukar säga att...
Där behöver man Lipsyl både när man äter maten, och när den ska ut...(men inte samma!)
När det har slutat svida i röven, det är så de vet att de är hungriga igen.
Ja det är ett stulet citat om Mexikanarna, men det stämmer likväl på den indiska maten.
Våra svenska magar är starka på laktoskäk med mycket mjölkprodukter, men inte flytande napalm.

Resan var en otrolig befrielse från allt vad vintervardagligheter brukar vara,
kopplade bort den vanliga stressen mot annan stress, att hinna med allt som ska utforskas.
När själen/nyfikenheten är med så känns inte stressen så jobbig.

Men nu är vi tillbaka i kylan igen, tvättmaskinen har gått i tvåskift sedan igår morse.
Skräcken blir att se vad kontokortsspec'en säger att kalaset kostade,
men vänder man på det, så är det bara pengar, inte ångest fylld av fylla.
Vi har det bästa av allt kvar, att visa upp våra äckligt bruna ansikten på jobb och skola under morgondagen, den avundsjukan kan jag stå ut med bland alla vinterblekfeta nunorna på jobbet.
Kan kännas fräscht till det yttre, men viktigast är det hur det känns inombords, ramminnet är rensat.
Lite neggigt undrar man hur lång tid det tar för dem att ta bort den känslan på en MÅNDAG morgon.

Men jag känner mig starkare än någonsin, full av gott egenförtroende, och ganska så ...glad!

Smolket i bägaren är att katten smet ifrån sina kattvakter under tiden vi var borta,
och jag är så orolig för vad hon är och vad som har hänt henne, magen knyter sig av oro.
Jag har varit ute 5 ggr på timslånga promenader och lockat på henne i närområdet senaste dygnet.
Och olika observationer säger att hon har setts upp till 4km härifrån för fyra dagar sedan.
Denna lilla sköra varelse är utom vår kontroll, och jag lockar på henne vid både fram och baksida en gång i kvarten, hon är en liten kelig sak som lätt följer de som bryr sig om henne.
Jag kommer inte att bli mig själv förrens hon har kommit tillbaka igen, hon är ju en del av vår familj, frugan tycker jag är knäpp och lite svartsjukt frågar hon om jag skulle göra samma sak för henne om hon försvann, men jag svarar ju lite surt bara att katten har ju för fasiken ingen mobil.

Om det nu finns en gud så ska jag nog ta mig ett snack med kattsektion inatt,
för en av hans avkommor har kommit på drift och behöver en vägledning hem igen.

Nu är det dags att mata sängkvalsterna igen, de måste vara utsvulta vid det här läget.

Mors Berra

att ideligen, överallt i många trådar få det bekräftat att om man sjunkit så djupt som jag är det bara fånigt att tro att jag skulle kunna bli en lycklig normalkonsument av alkohol. Det är många före mej som redan konstaterat det, så jag behöver inte testa.

Skönt, allt blir mycket enklare då.

Ha en trevlig måndag vänner!

för allt dumt man hittat på när man druckit är nog bra att ha, men bara för att hjälpa sej själv att komma ihåg varför man vill lägga alkoholen bakom sej. Gjort är gjort, nu ser vi framåt.

För den delen har jag noterat att mycket konstiga saker händer i kropp och själ när man slutar bryta ner kroppen med gift. Det är nästan som att upptäcka ett nytt "jag". Kroppen börjar så sakta återgå till det skick den var i innan jag började misshandla den...

Njut av ditt nya, nyktra liv, du och din kropp är värd det!

Mina vänner har säkert glömt bort det där vinet, visst gillar de att dricka vin men de kan lika gärna avstå. Märk väl hur mkt de lämnade kvar, på min gamla aktiva tid hade inte en droppe funnits kvar. Men känner ändå motvilja att hälla ut, har ju ställt undan allt utom den öppnade nästan fulla vita i kylen. Bra knep att hålla sig undan från kylen, den ser god ut tyvärr.
Kram

Ja, det är nog det rätta ordet. Idag Söndag har jag varit så jädra nervös och konstig. Nästan som att kroppen fortsatt reagerar med ångest och olust bara för att det är söndag! Normalt mår jag ju alltid skit då och stänger in mig med mina demoner tills jag återigen bestämt mig för att sluta för gott.

Det är ju inget jag saknar direkt, och allteftersom dagen gått och jag tränat lite och varit ute i det sköna vädret så vänder det och nu ikväll är jag lycklig men skör och känslosam på nåt vis, sorgsen.
Det är så skönt att få dina kloka ord i ryggen, Santorini. Jag har också förstått det här med att acceptera det du inte kan förändra. Det måste jag jobba mer med för jag har ibland riktigt tufft med att klara av just det. Ibland gräver jag mitt mentala hål lite för djupt men har för länge sedan förstått att det bara äter av min själ.

Jag uppskattar er hjälp och har bestämt mig, är troligen snart inne i en ny fas på denna resa och ser fram emot den etappen med glädje, vad nu den fasen bär med sig?

Tack Santorini och VillSluta för ert stöd!
Kämpa på själva också!
LP

Ha! Berra blev beröra, i stavningskontrollen på min puckade telefon... Eller ska jag säga smarta? För Berra berör!!! <3
Underbart att du fortfarande skriver, visar vägen och sprider visdom och dråpligheter om vartannat, du lockar nog fram rätt många leenden runt om i stugorna!
Mig fick du att le ikväll! Tack!!!
Och kram!
/k

Ongen är din, oavsett...
Känns mer som ett desperat försök att sticka dig där det gör ont...
Du är bra... Du är stark...
Och antagligen numer en av världens bästa pappor!
Kärlek till dig!
/k

Hej!
Jag har inte varit aktiv här på länge, lämnade min pojkvän/alkoholist för ganska exakt tre år sen...
Har därför inte hela situationen klar för mig, bara att du har tagit ett stort steg och lämnat, för att skapa ett lugnare liv för dig och barnet...

Kom bara att tänka på nåt, som jag kände att jag ville dela med mig av till dig...
En nära vän till mig har från och till lite psykiska problem, och låg inlagd i två omgångar när hennes och hennes sambos son bara var två år gammal.... Hans far är fantastisk och löste allt det praktiska under tiden hon var inlagd, ca tre veckor tror jag... Hon kommer hem, och deras som reagerar med ilska, och att slå sin mor...
Naturligtvis blev hon ledsen, och kände sig som den sämsta mamman i världen, men blev lugnad av sin psykolog...
Pojkens reaktion visade enbart att han var så trygg med mamma och pappa att han vågade och kunde visa sin frustration med situationen, att mamma försvunnit och nu var tillbaka... Hade han på något sätt trott eller funderat över om han hade någon som helst del i att mamma var borta, eller sjuk, att det kunde vara hans fel, så hade han kanske istället försökt vara det perfekta barnet och därigenom behålla mamma hemma...
Så, jag är övertygad om att du ska tolka din flickas vrede för vad den är: frustration över situationen, och fullständig trygghet med dig!
Det är med andra ord en bekräftelse för dig som bra mamma!!!

Det blev ett något rörigt inlägg, och längre än jag tänkt, jag hoppas att du förstår det jag i min rörighet försöker förmedla: hellre vrede och känslor och öppenhet, än osäkerhet och en allt för stor vilja att vara till lags...

Och din flicka kommer nog komma ihåg den här turbulenta tiden, men inser så småningom att du gjort det enda rätta, och visat henne att du är värd bättre, att inte acceptera något annat än kärlek och respekt...

Du kommer klara även det här, du har tagit det största och svåraste steget, och du är stark!!
Stora kramar!!
/k

med rosor, tack så väldigt mycket :)

Hej igen! Nu har middagsgästerna gått hem igen. ;-)

Bra. Det är viktigt att vara klar över sina egna gränser.

Du skriver att du själv har tagit dig ur ett missbruk, och tyvärr är det väl så att det därför blir ännu viktigare. Du måste prioritera ditt eget välmående, annars riskerar du att halka tillbaka själv också. Jag menar inte att skrämmas eller så, jag vill bara betona att det är jätteviktigt att du sätter dig själv främst. Förstår du hur jag menar?

Har du en plan för vad du gör om/när din man bryter mot ditt ultimatum? Vart tar du vägen? Vad tar du med dig? Hur blir din vardag? Finns det praktiska saker som du behöver lösa?

Det svåraste jag har gjort i hela mitt liv var att planera på det viset. Jag hade ställt ett ultimatum till maken, precis som du har gjort nu. Min terapeut frågade mig samma sak som jag nu frågar dig: "har du en konkret plan?". Jag fick i hemläxa att göra upp en plan, och det var som sagt fruktansvärt svårt. Jag ville ju tro att maken skulle fixa att hålla sig nykter när han behövde välja mellan mig och flaskan. Och att då sitta och tänka ut hur jag skulle göra för att lämna honom... fy tusan.

Men. Dagen kom. Maken drack och jag var så innerligt tacksam att jag hade min plan klart. När man ställs inför onykterhetens faktum så är det så många känslor inblandade, och chocken gör att man inte klarar att fatta kloka beslut. Man behöver kunna gå på autopilot för att det skall fungera.

Jag flyttade, men tack och lov blev det kortvarigt. Maken förstod att jag menade allvar, så han sökte hjälp. Och jag lovade honom en ny chans när han blev utskriven från behandlingshemmet. Det är två och halvt år sedan snart, och vi har det bra tillsammans idag.

Min poäng är: om jag inte hade haft min planering klar för mig, så hade jag inte lämnat den där kvällen. Och att inte verkställa ett ultimatum är det samma som att ge alkoholisten tillåtelse att dricka.

Jag hoppas att du aldrig behöver genomföra den, men jag skulle vilja råda dig att göra en detaljerad och konkret plan.

Var rädd om dig!
/H.

...alkoholet. ATt det måste finnas när de kommer på kvällen, panik annars!! ;-) skönt att det är borta ur din åsyn, men som sagt, det är nog bra att öva lite, det kommer ju alltid att finnas runtomkring oss. Det är så skönt när det känns som att jag inte vill dricka, fast det skulle nog vara jättesvårt om det stod en öppnad vinare i min kyl. DET vill jag inte ha!

Kram!

....över flera generationer, kan mycket väl vara din gammelmorfar som syns i lillkillen. Nåja, som MT säger, oavsett vad är kärlek det tjockaste. Vad dum hon är nu! Jag hoppas hon inte sår samma frö hos barnen och upprör dem i onödan med sin ilska mot deras far!

....över flera generationer, kan mycket väl vara din gammelmorfar som syns i lillkillen. Nåja, som MT säger, oavsett vad är kärlek det tjockaste. Vad dum hon är nu! Jag hoppas hon inte sår samma frö hos barnen och upprör dem i onödan med sin ilska mot deras far!

....över flera generationer, kan mycket väl vara din gammelmorfar som syns i lillkillen. Nåja, som MT säger, oavsett vad är kärlek det tjockaste. Vad dum hon är nu! Jag hoppas hon inte sår samma frö hos barnen och upprör dem i onödan med sin ilska mot deras far!

....över flera generationer, kan mycket väl vara din gammelmorfar som syns i lillkillen. Nåja, som MT säger, oavsett vad är kärlek det tjockaste. Vad dum hon är nu! Jag hoppas hon inte sår samma frö hos barnen och upprör dem i onödan med sin ilska mot deras far!

Ja, känner mig såå himla ledsen...
Känner mig så knäckt emellanåt. Så skönt det vore att krypa upp i din famn Sorgsen. Jag försöker se det bra, det psositiva, men ibland sitter det så långt borta...
Försöker att ta en dag it aget, försöker sååå mycket med det, och det känns lite lite lättare då.

"Du är i detta jobbiga nu för att du inte orkade bli förödmjukad längre. Respekten fanns inte och du gjorde det du var tvungen."
Jag känner mig så kluven: jag tror ju att jag har haft fel: det har nog inte varit så illa som jag många gånger känt... Jag är rädd att jag gav upp för enkelt... När flickan säger till mig "snart bor kanske du och pappa ihop igen" så går jag ju sönder fullständigt: ska jag beröva henne hennes familj, ska jag vara den som drar undan mattan, ska jag göra så att jag inte komemr vara med henne en stor del av livet...

Kanske borde jag flytta hem igen för att barnen ska få ha sin familj...

Å ena sidan är jag ju nöjd att sambon ahr en bror som stöttar upp, emn samtidigt så har jag ju sett många gånger då de gör saker som jag inte tycker är bra för barnen, visst barnen överlever, men för mig är det så mycket mer... De kan ha liknande beteende som sambon med ignoreranden och liknande, de ändrar rutiner som de tycker passar, och för små barn i denna situation vi nu är så tror jag att det är ännu viktigare att abrnen får ha det som de behöver/vill på många fler sätt än annars...

Idag var jag och tittade på ett hus, det där dyra huset som ligger i helt fel ände av stan. Barnet var med och verkade gilla sig, men det är kluvet eftersom det är helt fel på vissa sätt... men jag försökte vara öppen i sinnet (det kan ju trots allt vara roddbåten eller motorbåten eller...). Det är en gammal vän som sa hyra ut så det kändes väldigt bra så sett: vi har inte haft någon direkt kontakt de senaste 18 åren (!!), men vi umgicks nära under tidig tonår och vet liksom var vi har varandra så jag märkte att han vill gärna hyra ut till mig för att veta vem som bor i hans hus.

Men allt är kaos. Är dessutom så himla trött igen... Vill bara sova... resten av livet helst...

Att plantera detta frö av tvivel.
Bry dig inte, DU ÄR PAPPAN PRONTO!

Finns inget annat att diskutera.
Bär huvudet högt och skicka henne i en skottkärra över kanten ner till det vsrma stället.

Du är en kämpe!
/A

Lelas, beslutsamheten att lämna honom ifall det här fortsätter växer sig starkare för varje minut. Jag har lyckats bygga upp början till ett anseende och självrespekt och så länge jag lever med honom står jag ju för vad han gör. Jag hade träffat barnens kompisars föräldrar och så fick jag stå och släta över hans beteende. Om jag skiljer mig står jag bara för mig själv.

Klockan var 16:39, frukost okej kanske.... Men lunch och nu strax middag.
Sjuk eller ej vi har som regel här hemma att en t-shirt eller liknande till frukost i vart fall och de övriga måltiderna påklädd.
Sedan om det är myskläder eller what so ever spelar mindre roll.
Men om han är så sjuk så han inte klarar sig med de basala sakerna borde han inte klivit upp.
Om inte för att fixa tvätten.

Blommorma fick du för det är du värd, parfymen för jag gillar din stajl!
Kramar/A

ett desperat slag under bältet i brist på bättre vapen. Men så lågt och grymt. Du är hans pappa oavsett, glöm inte det. Du går stark ur det här. Kan faktiskt tycka lite synd om J som är så desperat och så illa ute med sitt drickande.

tjockare än vatten - men kärlek är tjockare än blod. Så är det bara. Jag vet det:)
Men visst är det förstås en kalldusch... från "henne som stod mig närmast i över 15 år" - dock har du inget att skämmas för i det avseendet. Kram, kram / mt