Senaste kommentarerna i forumet

Intressant det du skriver Viktoria. Hyperkänslihghet har verkligen två sidor där baksidan kan vara instabilitet. Jag tror som du att vi som känner igen oss i HSP-kriterierna måste lära oss att förhålla oss till känslor och intryck, inte regeras av dem. För egen del tror jag att mitt vinpimplande var en strategi för att orka med de jobbiga intrycken och känslorna. Men som nykter märker jag att allt blir mycket enklare. Jag har börjat märka att jag blir modigare och törs säga precis vad jag känner och tänker. Konstigt nog har jorden trots det inte gått under :-)
Ja Dompa, ursäkta att jag och Viktoria sitter här och snackar medan du har mobiltelefonsrestriktion. Jag kanske kvistar över till Viktorias tråd någon annan dag och fortsätter diskussionen där.
Gonattt alla fantastiska kämpande människor!

Nynykter jag snackar inte med rävar och sådant jag snackar mest med vinpavor. Och får ganska dåliga svar..... :)

Nu blir det väldigt personligt men för mig är det som att jag liksom finns för att det behövdes någon som skulle tillfredsställa min mammas alla känslomässiga behov. Vi pratade om det häromdagen faktiskt (vi har gjort en otrolig resa under livet till min stora stora glädje) att det hände aldrig inte någon gång att någon bekräftade mina negativa känslor eller frågade hur jag mådde eller såg att jag hade det svårt ibland, som barn har med kompisar och annat.

Jag var inte en egen person. Sedan när jag var 20 fick jag struma. Vaknade en morgon och KUNDE INTE svälja mer. Då bestämde jag mig för att bryta med mamma och gick i terapi i några år. Som inte lyckades radera ut alkogenen tyvärr.

Min upplevelse är att jag i rätt stor utsträckning lärde mig att stänga av den där förmågan. Jag hade ett jobb i massa år efter på en sådan känslomässig arbetsplats där alla min kollegor gick i terapi på företagets bekostnad och alla beslut fattades känslomässigt. Shit vad mycket stryk jag tog när jag ville att ordning skulle råda. Men det var nyttigt för jag är mycket bättre på att hantera kollegor och konflikter nu.

Ok långt inlägg men det som jag ska komma till är att jag inte är i det där inkännandet på samma extrema sätt idag. Det jag känner nu är när någon är så riktigt fasansfullt förtvivlad att magen ramlat ner och ut. Det kan vara okända i kassakön.

Det är otroligt intressant att det här kommer upp för jag stod på en bro i förra veckan och funderade på om det var dags att försöka öppna den där dörren till den där känsligheten igen.

Vad tänker ni Nynykter och Viktoria, har det förändrats över tid för er, hur ni är och hur ni hanterar er själva?

VD

Känner ni någon som skall åka på semester till Medelhavet i en vecka? :-)

Eller ja, egentligen känner ni ju två, eftersom jag och min Pianoman åker tillsammans. Vi åker imorgon.

Åh, vad det skall bli skönt!
/H.

Ja herregud... så man saknar skratten nu. Känns inte som det någonsin kommer tillbaka. Förstår pracis vad du menar! Det knepiga för mej är att det var han jag skrattade med (gör fortfarande ibland) Jag passar inte riktigt in överallt, min humor är rätt sarkastisk och uppfattas fel av många, har nog alltid kännt mej lite ensam.
Men oj vad jag vill skratta mer jag me..

Bakfylla kan man inte skratta åt dock, det försöker jag minnas.
Varje dag.

...en tanke till kring detta med att vara hypersensibel person. Att vara extra känslig kan betyda att man är extra sensibel för andras behov och önskningar, har stor empatisk förmåga och stark intuition. Men det kan också betyda att man är lättpåverkad, lättgråten, lättkränkt och alltför hudlös (dvs egentligen det som kännetecknar instabilitet)
Att ha nära till sina känslor och sin känsla är bra, våga ha tillit. Men att vara styrd av sina känslor är något helt annat - mindre bra. Inget påstående alls utan en lite yvig tanke. Kanske inte heller helt färdigtänkt. F´låt att jag kluddar i din tråd Dompa.

Ja, samma färg på båda. Och det blir ju jättefint med pianotak! :-)

Här hemma i verkligheten skall vårt hundraåriga palats få nytt tak i sommar, det kommer göra gott.

Kram!
/H.

Även jag kan svara "ja" på de flesta påståenden som stämmer överens med HSP. Och även jag ser dubbla sidor av myntet - att vi som har dessa personliga egenskaper absolut existerar - vi är sensibla för intryck och hudlösa på ett annat sätt. Men jag måste också noga akta mig för att skriva mig fri från ansvaret att behöva ta hand om alla jobbiga känslor som "andra bär skuld" till, jag har ett ansvar att lära mig förhålla mig till denna känslighet och se att jag själv kan göra val, att allt inte alltid bara "drabbar" mig. Det finns en risk att hamna i offerkoftan för sådana som oss - och det är sällan ett charmigt personlighetsdrag. Mycket intressant reflektion du gör där, ang dysfunktionella familjer och den magkänsla/intuition dessa barn utvecklar för att skydda sig själva. Måste fundera ett par varv till kring detta.

Idag, Anneli, är du mer än nånsin värd lite glada tillrop. Man måste inte vara glad jämt.
Så heja,heja dig! Du fixar det här!
Kram från Nynykter

Jag har tidigare kommit i kontakt med begreppet högkänslighet. Stämmer klockrent på mig. Samtidigt vill jag gärna undvika denna "etikett" eftersom begreppet verkar locka rätt många hyper-hyper-sensitive persons som i och med att de är HSP betraktar sig som "utvalda", som "hör" vad andra tänker, talar med djur ( och får svar tror jag?), ser spöken och mycket annat. Jag har lite svårt för det där att det skulle vara något övernaturligt eller märkvärdigt med att vara HSP. Kanske beror det på att en släkting till mig säger sig vara HSP och det är såååååå jobbigt för den personen att alltid höra andras tankar. Samma människa är helt oförmögen att lyssna på mig och ge mig respons om vi har ett samtal bara vi två! Men det är kanske fullt upp med rösterna inuti huvudet...

En reflektion som jag själv har gjort är att highly sensitive persons i många avseenden liknar barn som vuxit upp i dysfunktionella familjer, till exempel alkoholistbarn som lär sig att blixtsnabbt läsa av omgivningen och reagera på den. De BLIR hyperkänsliga.
Någon annan kanske har erfarenhet av eller synpunkter på detta intressanta ämne?

Nynykter

Vad fantastiskt fint sagt Adde♥ Tack för att jag får vara viktig! Kramar till dig med!

Åh! Kollo! Långa lata dagar. Bad och genvägen till sjön med skräckblandad förtjusning genom kohagen. Luftmadrasser i gympsalen, kortspelet uno. Så mycket kramar kan jag dock inte minnas, enda kroppskontakten jag kommer ihåg var att jag fick mina framtänder (mjölkisar som tur var) utslagna av en pojke som hette Christos på kollot. Smärtsamt, men lite kul ändå med all uppståndelse. Och vad står man inte ut med för lite uppmärksamhet?! Jag var för ung då för att ens ha en tanke på alkoholkonsumtion, annat var det på skolresan till Hamburg efter nian, huvaligen! Har fortfarande skräck-ångest-tankar kring den resan. Kram alla kämpar! Ni gör ett fantastiskt jobb.

följa dig så här i livet är för mig en gåva. Kramar ♥♥♥

gång böjer jag min nacke för kloka Viktoria. Jag har så mycket att lära av dina tankar. Tack.

Jag tycker efter 16 veckor att jag börjar märka en förändring av min man, han kämpar faktiskt lite för mig nu och jag tror han börjar lita på mig igen. Kanske är det så att man har förbrukat en stor del av deras förtroende, knuffat bort dom för att få vara i fred med sitt missbruk. Sen vet jag inte hur du känner men jag har känt mig sviken och ganska förbannad över att han bara har tigit. Men har förstått att inte vetat hur han skall ta tag i det och att han tycker att jag är så stark.
Ibland tycker han nog att det var lättare när jag drack och att man är lite besvärlig nu, men precis som jag själv vill ha tid, så skall han få tid att anpassa sig till detta livet.

Men köp dig en resa och åk och få lite distans, brukar vara skönt att se allt på lite håll.Kram Kalla

Balans är svårt, varaktig balans. Det är min egentliga enda livslånga strävan i allt - balans. Inte för mycket, inte för lite. Flera ben att stå på, arbete, familjeliv, vänskap, nöjen, fritidsintressen, kärlek - plats och gynnsamma förhållanden för kärleken. Plats för möten med andra - att mötas, ses, utrymme för intrycken att landa, slå rot i det hela som är jag. Utrymme också för att vara bara jag, inte arbets-jaget, mamma-jaget, väninne-jaget utan bara jaget - mina tankar.
Läser det Stigsdotter skriver i sin tråd, om en tanke kring ett liv på landet. Där livet kanske inte ska utformas eller anpassas efter arbetet/karriären i så stor utsträckning, utan att kanske arbetet mer ska få vara ett verktyg för att kunna forma livet, det riktiga livet, till det man vill. Allså, att arbeta för att skapa förutsättningar för allt det andra man vill i livet, istället för att minska de förutsättningarna med för stor arbetsbörda. Försöker tänka på ibland när jag har svårt att prioritera rätt, eller göra "lagom", att vad kommer jag att ångra då mina sista dagar kommr att jag inte gjorde mer av? Jobbade? Var berusad? Älskade? Tog mig tid till ett samtal med någon jag tycker om? En tårtbit till? Jag vill ha en trygg ekonomi, självklart vill jag ha ett jobb där jag trivs, men själva presterandet i sig har ju eg inget eget värde om det inte är i balans med det övriga, om det inte gynnar det övriga utan snarare äter upp tid och plats för annat. Lätt att förstå, men ändå svårt att uppnå den där balansen. Stor och varm kram till dig A.

ni är för sköna :-))

Om inte Gotland lockar så kolla in Gullbranna utanför Halmstad första helgen i september ! Att sitta och mysa vid en lägereld tillsammans med ett gäng alkisar och anhöriga en fredagkväll ger minnen för livet !

Jag har inte heller varit på nåt konfirmationsläger så jag har ingen susning om hur det är där :-) Jag är inte heller döpt så jag platsar liksom inte i sammanhanget !

Men jag kan ha djävligt skoj på ett konvent !!

Fick en bild av någon som flaxar förtvivlat med armarna: "jenka idag, fågeldansen imorgon" den var ju alldeles lysande, och mycket roligare än "efter regn kommer solsken" & dyl med samma betydelse!

Kontentan är i alla fall: håll ut, det blir bättre!!

Och jag tror på kallas reningsteori, kroppen blir så upptagen på vissa håll att den stänger ned sådant som den inte hinner med. Det är ju när vi sover som allt "reparationsarbete" i kroppen sker och nu har kroppen din så mycket att ta hand om att den gärna vill att du vilar och låter den arbeta ifred. Eftersom alkohol är ett gift som kroppen kämpar hårt för att bryta ned och göra sig av med så har den under tiden vi dricker, inte tid att jobba med alla andra krämpor och saker som skulle behöva åtgärdas. När vi sedan slutar dricka så poppar alla småkrämpor och tröttheter upp till ytan när det nu finns utrymme för dem, den värsta katastrofen är avvärjd liksom.

Obs hemmasnickrade teori och tolkning av sådant jag lärt mig :-)

Jag är här, och har inte klappat ihop. Tack för ert stöd och er varma omtanke. Den är värdefull, tro mig! Blev lite stilla och ro i mitt sinne då vi skiljts åt igår. En paus. Jag skäms lite då jag tänker att det är den pausen min syster och hennes man inte alls får, någonsin. De måste stanna i den verkligheten de har tills det är över. Ingen paus. Men jag har paus nu. Sånt är livet.
Tänker fortfarande en hel del på det här med att inte glömma, vad gäller alkoholen. Hur det ska bli efter att lill* har kommit. Fortfarande känner jag en rädsla, ett gnag djupt där inne, över att sedan kanske inte kunna riktigt förnimma det verkliga i att jag inte KAN dricka alkohol. Mitt förnuft vet det, men tänk om jag bara liksom tappar förankringen i nykterheten. Eftersom jag inte känner att jag är "aktivt" alkoholfri nu. Bara självklart/tvång? alkoholfri som jag förväntas vara då jag är gravid. Blir inte av med känslan att risken finns att tappa greppet. Måste komma ihåg vikten av forumet, vikten av att ta del av andras berättelser för att minnas vem jag själv är, vart jag kommer ifrån, hur jag mådde då och hur jag mår nu.
Tycker det känns så fint att det är fart och fläkt på forumet, nya hittar hit, och flera verkar faktiskt bli kvar, eller återkomma, än jag upplevt tidigare. Stabilt och härligt gäng! Nu ska jag nog gå in och skriva en liten rad till Vana, länge sedan hon hördes av...

Alltså, det låter ju som om det är läge för en parholk på landet för Stigsdotter och "Älsklingsgrabben" och alla barnen :-)

Ett semestertips är något muslimskt land och att undvika stora internationella hotell. Då är det nämligen svårt att få tag i alkohol. Jag var själv i Marrakech för en tid sedan och det var väldigt trivsamt att befinna sig på en plats där ingen drack alkohol. Mycket folkliv och oväsen och exotiskt som bara den, men aldrig hotfullt eller skränigt.

När jag läser om din man får jag intrycket att det där glada är en fasad och at det är tillsammans med de närmaste som han är sig själv och visar hur han mår just nu egentligen. Kan det vara så?

Kram från Nynykter

Vuxenkollo vilken underbar tanke, men vi kan väl säga att vi åker på utvecklingskurs det är ju inne nu:-)

...att du hittat en bra läkare som kan hålla lite koll på dig, kanske du behöver träffa någon och prata av dig lite, det är mycket att fundera över vid ett uppbrott både från make och flaskan!

Jag blir glad över din rad om att du tycker jag verkar vara en kämpe med självinsikt och humor, jag tar till mig det. Humor ja, fast jag skulle vilja skratta mer, ibland kan jag sakna de där riktiga vansinnesskrattutbrotten man kunde få ihop med en kompis som ung. Minns du? De där jättelarviga tillfällena när man bara behövde titta på varandra för att brista ut i skratt igen och man tyckte att de vuxna runtomkring bara var dötråkiga när de blängde på en för att man lät för mycket... Det var länge sedan jag hade ont i magen efter att ha skrattat mycket...

Ja man får väl ta sig iväg på ett sånt konvent någon gång för som sagt är det ju precis det som det verkar gå ut på. Men VAD skulle man säga till släkten/på jobbet? Jag ska åka på vuxenkollo för alkisar?!

Jag var inte heller på något konfirmationsläger och om jag hade varit det så hade jag säkert smugglat med mig något att dricka...

så vi gör på aa-konventen :-))

Att jag inte bara får stöd och pepp i alkoträsket utan dessutom erbjudande om giftermål, DET var ju en bonus ;-) Tack för att du får mig att le DompaPompa!! ♥ ♥ ♥

Jag har funderat på hur annorlunda och bra det vore att bo lite mer "på landet". Att leva ett liv där det viktigaste i LIVET är det som pågår mellan arbetspassen, med familjen, hemmet, vännerna, kreativa intressen, förkovran i den egna personen osv.

Det är så sorgligt det som händer med människor som lever samman. När jag ser min make ihop med andra människor ser jag den glada, trevliga mannen som fick mig att le och som jag blev kär i. Varför har han förvandlats till en surballe? Är det mitt fel? Antagligen eftersom det mest är mot mig. Fast också mot barnen. Och sina föräldrar. Jag har tänkt att det är människor som står honom nära, som han tycker om men, nä, dem skall man vara som allra räddast om tycker jag!

Jag SKA ta mig iväg på en resa. Banne mig! Adde tipsar om ett AA-konvent som kommer att gå av stapeln på Gotland i maj. Jag älskar Gotland och det lät trevligt och bra men det funkar inte just då för mig. Jag tror att jag behöver vara ensam och bara grotta ned mig i mina egna tankar ett tag.

Kram

P.S. är lite nyfiken på hur min holk skulle se ut ;-)

Ibland har jag tänkt att vi borde åka på vuxenkollo i sommar. Och prata prata prata. Och träna på att umgås utan sprit. Lite som konfirmationslägret kanske fler än jag aldrig åkte på.

:)
KRAM