Senaste kommentarerna i forumet

kontakt på Oasen...finns inte hon kvar ? Ursäkta om min fråga kom för nära men jag blev bara nyfiken.

Och kram förstås :-))

en kommentar som en vän skrivit på annat forum :

Skuld - är kopplat till dåtid. Skuld för det jag gjort eller inte gjort.
Skam - är kopplat till nutid. Skam för varandet eller icke varandet.
Ångest - är kopplat till framtid. Ångest inför något som komma skall.

Hoppas att allt är bra med dig!
känn dig INTE sämre eller mindre än "de duktiga"
Vem vet hur "bra" vi alla igentligen är?
Jag kan bara tala för mig själv, och det är som det är........
Om jag säger såhär, öl är gott, vin likaså.
Men man får ta sig ikragen ibland.
Viljan finns, men inte alltid orken att stå emot.
Så är det för många härinne kan man läsa i flera trådar.
Du behövs, vi alla behövs!
Kram på dig vännen, nya friska tag.
Tänker på dig!
/A

...tack...

Att försvinna härifrån ingick inte i planen. Här "trivs"jag...
Alanon, här och funderar även över en helt egen utomstående samtalskontakt. Klurar på det, bara för få vädra de där tankecirklarna.

Kram på dig

...allt fungerar för dig.

Det där med gränser, eller den ofrivilliga utvecklingen till det gränslösa, känner jag igen. Jag är själv förvånad över att mina har raderats ut i relationen. Som du, har jag klart för mig vad jag anser vara ok och inte. Det kroniska överskridandet raderar dem och till slut far allt ut i ett gränslöst intet eller kaos. Inget är heligt längre eller av värde eller ens finns.
För hålla min tanke så klar som möjligt går jag tillbaka till den där grundplanen. En form av "utvärdering" blir det automatiskt med hjälp av tiden, inte minst genom att läsa tillbaka i min tråd här.
En dag i taget, en sak åt gången- det viktigaste först!

Tänker på dig

Kram

Funderade på om jag skulle ta bort mitt tidigare inlägg om skam, tänkte att det kanske var "lite för mycket". Men nu när jag loggade in och läste era kommentarer blev jag stärkt, att låta det vara kvar. Tänker att det är skit samma om någon skulle känna igen mig som läser, den som heter något annat än markatta alltså. Det värsta som kan hända är att hårt virat nystan av integritet rullas upp.

Tack för vackra och starka dikter/citat. Påminner mig om det skrivna ordets kraft och att jag har en halvskriven roman som legat gömd och glömd på hårddisken alltför länge. Verkar som att jag kan komma att bli arbetslös inom kort så den ska jag ge mig själv tid att arbeta med framöver. Stänga av mobilen, kaffeknarka och bara låta mig gå in i en fantasivärld ett tag. Jag har inte haft ron att göra så på ett tag men känner nu att jag saknar det.

Dompa; visst har du lika stor "rätt" att kommentera här som någon annan! Jag tror att det bara är bra om vi inte har ett "vi och dem-perspektiv" och istället för att fokusera på våra olikheter kan mötas i det vi faktiskt har gemensamt. Du må vara en alkis(eller hur du själv nu väljer att definiera det), jag en medberoende, men det finns också många likheter där vi kan dra lärdom från varandra. Båda har ju levt delar av livet runt ett missbruk, eller hur? Adde har kommenterat här ibland och det har bara varit positivt. Det har också hjälpt mig att förstå hur en alkoholist kan tänka. Jag läser också i de andra delforumen ibland, just därför. Och tack för det du delade om din pappa.

Har varit sjuk ett tag i någon slags dunderförskylning men känner mig piggare idag. Skönt. Det ska jag fira med att köra ett lagom hårt pass på gymmet. Försöka rensa ut skallen lite för att kunna komma fram till hur jag ska göra med den här jobbsituationen.

Kramar på er!

inte undan härifrån :-) Du behövs här !

...egentligen är det ganska enkelt.

Jag ska bara vara tyst och inte bry mig!
Så får det bli. Hur länge det håller vet jag inte...

Gemenskap har jag massor med mina syskon och härliga öppna ungar, vi lever tillsammans utan nedvärderande kommentarer.
Kollegorna ger mig massor av gensvar. Idag har två oberoende av varandra tackat mig för jag är den jag är, omtänksam, rak, tydlig och aldrig oförskämd.
Detta är ju mer än många medmänniskor får uppleva i vardagen.
Nu sen lunch och sen vidare med jobbet och dess utmaningar.

På anhörigveckan ansågs jag varm och omtänksam, tom klok ;)
Ger mig lite egen peptalk som ni märker...
Håller mig undan och ser tiden an.

Kram på er

att ditt samtal med mannen gick "bra" - att han inte reagerade så att du tillbringat natten i rädsla. När jag läste så var min tanke: Nej, varför säger du, så här inför natten? Vänta tills imorgon...

När du skrev "ska jag vara den som förstör för vår familj?" - har du då gått in i hans bild och tankemönster? Jag ville att du tänker efter om du verkligen tycker så. Är det så, att i TANKEN vet du att alla bidrar, till bra eller dåligt, men ändå så tar du ANSVARET på dig? Så blir det för mig när jag läser. Han verkar inte vara beredd att vilja se på sin del...

Jag anade och befarade att det är så som du beskriver med barnet och barnets behov... hans oförmåga att möta dem. Och jag förstår din oro att lämna barnen till honom utan att du är med som stötdämpare... Att du känner dig som fångad i en rävsax. Du är inte ensam om det. Och så skäms du för att inte kunna välja...

Nu hoppas jag att du haft en lugn natt och åker till kära bror eller annan trygg plats när dagen kommer. Och att du gör ditt bästa för att lägga skammen i första bästa sopkorg närhelst den dyker upp. Kram / mt

"Jag gillade inte pappa när ni blev ovänner förra gången"

Idag sa flickan plötsligt i bilen "Jag gillade inte pappa när ni blev ovänner förra gången" och efter lite öppna frågor om vad hon menade, hur hon tänkte osv så var det att hon blivit rädd, att pappa varit dum osv... Svider.

Återkommer till rubrikvalet längre ner...

Ja, Lelas: skammen i mig är djupt rotad: under våra år tillsammans så skämdes jag i början över att jag levde i ett förhållande som gjorde mig så lycklig, men som också kunde trycka ner mig så, och skammen låg ju i att jag alltid försvarade/sa att allt var bra. Till och med på en rak fråga om sambon slog mig svarade jag övertygande nej (trots att han då hade slagit mig, något som inte händer längre). Och skammen har varit kvar, men är idag vänd till att skämmas över att nu har jag berättat för en del om hur det är, men ändå stannar jag...

Lelas, du stärkte mig idag: när jag läste dina ord om mitt hot om att separera och hur han kommer bara se det som tomma ord så kände jag att jag måste stå på mig. SItte roch laddar precis nu för att säga till honom att jag imorgon kommer bo hos brorsan ett tag (orkar inte nu säga att jag inte kommer tillbaka, eller i alla fall inte planerar att komma tillbaka).
Om du visste vad dina ord var viktiga, Lelas!! Just idag tog de skruv så otroligt!

Sorgsen, så rätt du har:
Nästa gräns? Min samtalsterapeut ställde mig frågan vad som skulel krävas för att jag ska lämna och det är tragiskt för jag har ju så många gånger bestämt mig för att lämna och sedan inte följt det. Jag har ingen gräns längre, för alla mina gränser har bara flyttats bort, jag har passerat allt, så det är för sent: jag måste lämna nu.

Mt: Jo, alla är delaktiga, alla bidrar, men sambon är såå snabb med att tala om att han bidrar med allt det positiva och jag med inget, jag försöker ta upp att han inte helelr verkar nöjd, men han tar bara upp att han vill leva med mig... eh...

Innan vi träffades så hade jag bestämt mgi för att leva ensam resten av livet, eftersom jag blivit bränd i en tidigare relation.
Jag brukar var väldigt säker på vad jag vill och hur jag tänker, men i relationen är allt tvärtom... Vet verkligen inte varför?

Jag vet som du skriver att "barn klarar av att kissa vid vägkanten, begära mat när de är hungriga och att ha "fel" jacka enligt årstid och väder", men det är just vad som händer när de säger att de behöver kissa, äta eller fryser: ibland går det bra, ibland blir pappa väldigt arg och gapar om att "du kissade ju förut, eller vi har ju ätit... Det gör ont.

Nu kommer han hem och nu ska jag säga något... puh. Smårädd. Lycka till, till mig själv, kära N!!

och lyser "för alla som behöver". Det är många. Vi tänker särskilt på dem vi känner (till).
Också på dig... Allt gott, typ solsken, bra TV och choklad med saltlakrits - i väntan på ljusare tider:)
/ mt

Den kommer kräva sin egen lilla avvänjning..
Bästa är att barnen inte gillar, den är min!

Va, finns det Marabou med saltlakrits? Måste testas. Jag kanske skulle åka och handla lite? En av alla fördelar med att vara nykter är att man alltid är körklar.
Kram NN

Jag gillade det där med att "Fröken bestämmer och det känns bra"
Hehe.
Frk

hmm... blev tagen, du klev liksom rakt in i mitt rum, med orden riktade till mig. Orden du skrev är precis rätt och jag tänker att du läser mig.

Santorini, jag vill verkligen fånga dagen, jag är i hårt arbete när det gäller detta :)

Tack båda...

det är bara sej själv man kan ändra. Uttrycka sin önskan om förändring och hoppas att den andra vill vara med. Annars får man ta ställning till hur man ska göra. Nu har vi kanske förändrat det vi kan? Slutat dricka. Det ger oss utrymme till utveckling. Vi kräver mer nu än att bara låta tiden gå. Jag känner oftast en lycka över de fantastiska möjligheter till förändring som jag fått för egen del genom att bli nykter och acceptera att jag är alkoholist. Det kan ju kännas för jävligt ibland att det har tagit så lång tid att komma till insikt men det faller under första raden "acceptera det jag inte kan förändra". Gjort är gjort och nuet är det som gäller. Här idag kan jag göra skillnad. Fånga dagen.

och en sak i sänder räcker. Det viktiga är att vara i rörelse... och gärna i en riktning som känns rätt. Kram / mt

Kul att du kommit till beslut om att ta jobbet Dompa!
Det är nog så att det är bara att tagla på. Men det är just det där när det blir lite dricka av så blir det gärna mer en ett glas/ burk/ flaska kan lätt bli 20 kalla!
Det som är jobbigt är när man kommer på sig själv.
Men men det är bara att vara vaken och känna igen situationen!
Läste i din tråd när ni sov på stranden, måste ha varit en härlig upplevelse.

Kämpa på!

//Paron//

era barn har - Lovechild och Strawberry. Vad heter Lillkillen på kärleksspråk?
sign: nyfiken

mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.
Astrid Lindgren

-

...apro på förändring i relationen. Jag har så sakteliga kommit till ordentlig insikt om att det är bara mig själv jag kan förändra. Jag kan önska förändring hos någon annan men om den personen inte vill det själv så måste jag återigen gå till mig själv och ställa frågan om jag accepterar läget som det nu är. Att ta ställning för någonting och stå för det är något jag lär mig nu, att välja istället för att bara låta tiden gå. Kan jag acceptera att ha det så här? Ser jag någon förändring?

Bara en tanke som dök upp här, önskar dig såklart lycka till med din förändring hoppas ni får det bra! Här får jag nog också ta och skriva ned sinnesrobönen:

"(Gud) hjälp mig att acceptera det jag inte kan förändra; ge mig mod att förändra det jag kan; och förstånd att inse skillnaden."

...hålla med Mulletanten!

Bra också att lillkillen får se själv. Trist att hon inte tog sig i kragen och kom och hälsade på er om hon inte ens kan skylla på ekonomin. Förmodligen hindras hon, när hon är nykter, av skammen. Nå, vi har alla varit där och vet att man måste vilja själv. Vill man inte så blir det ingen förändring. Men fy fasen, halka omkring i bil med byfyllot... bergis hade de druckit också. Så himla sorgligt.

Jag tycker du gör rätt och du kan vara stolt över att dina små har dig nu. Jag tror man kommer långt med kärlek och omtanke, det är svårt att vara förälder men om vi bara visar att vi älskar dem så blir det nog människor av dem med. (var det inte Astrid Lindgren som sa nåt åt det hållet förresten??)

...skulle jag verkligen behöva göra. Börjar lite smått med att använda mig av ståbordet på jobbet ;-)
Hur går det för dig i ditt nya liv, blev det lägenhet, trivs du bra där?

Själv brottas jag med tankar på hur man ska lösa den där logistiken sälja hus/skaffa 2 nya boenden, utan att vi ruinerar oss. Är ju enklare om en kan bo kvar men det kommer ingen av oss kunna att göra. Ja, ja, det löser sig väl det med. Hoppas du har en bra dag idag, kram!