Senaste kommentarerna i forumet

@Carisie Förstår dig till fullo! Man kan inte alltid bara gilla läget och svälja, då är det dags att gå. Vilka fina kollegor som är så förstående och gullade med dig💕. Hoppas du kan vänd dygnet och bli människa igen!

Kram❤️

Jag känner igen det du beskriver @Kameleont! Att man gläds över de få nyktra dagarna (och också då kan få känslan av att det kanske inte är så farligt ändå).

Och så ser man plötsligt sig själv lite utifrån och inser att det är totalt vansinne att tycka det är toppen när ens livspartner klarar en dag eller två utan att dricka.

Och så känner man sig själv lika galen som den som dricker.

Har inga goda råd att ge, var och en behöver ju som tidigare skrivits hitta sin egen väg.

Men skickar styrkekramar och en önskan om att du tar hand om dig❣️

Nu säger jag hej från mitt kök där jag nyktert sitter lugnt denna soliga sommardag och dricker lite vatten ur mitt favoritglas. Söndag och vilodag är det vilket passar helt utmärkt då jag är rätt så mör i kroppen efter gårdagens fysiska och psykiska ansträngning. När man vandrar vägen fram utan att behöva tänka allt för mycket på andras väl och ve hela tiden eller jaga efter gods och guld så är det rätt så lätt att bli en aning självcentrerad. Men säg den människa som egentligen i grunden inte är rätt så självcentrerad. Det mesta för de flesta utgår väl egentligen från ett eget tillfredställande av det flyktiga jaget.

Har nu öppnat mitt köksfönster och även fått mig lite frisk luft efter att ha fått sova rätt så bra efter gårdagens strapatser. Borde väl göra en massa nyttigheter som man inte har kraft och energi att ta tag i, men det spelar väl egentligen ingen roll vad man pysslar med så länge man är nykter och alkoholfri vilket man då är. Har inget alkoholsug eller begär efter en flyktig berusning som bara egentligen är en jakt efter ingenting alls. Mår fysiskt rätt skapligt och det är då något att vara tacksam för eller åtminstone rätt så nöjd över.

Nu när det ju är söndag så slog jag nyss upp bibeln för att väl hitta något ord för att förhoppningsvis få lite mer andlig vägledning och själslig kost så att säga. Tänker att nu har väl världens pastorer haft sin söndagsshow eller gudstjänst som det heter. Nu har det säkert sjungits några andligt klingande sånger och ord om hur saligt det är att giva bort sina pengar till kyrkans gärning har väl även säkert predikats i vanlig ordning för den skara som kanske lyssnat på sånt kan jag tänka.

Det är allt skönt att slippa sitta och trycka i sommarvärme i en kyrkbänk och låtsas vara salig och förnöjsamt glad fast man väl mera har samma gamla inbyggda nedstämdhet som alltid. Det skulle vara en lögn och ett rent hyckleri att förställa sig och yla med i nån gospelkör när man nu känner så som man gör. Men alla har väl sitt sätt att tackla vardagen och även helgdagar kan jag tänka. Har då ändå läst Fader vår, eller Herrens bön och även tagit del av de tio budorden som man printade ut på skrivaren och satte upp på kylskåpsdörren i våras för att ha nära till hands liksom.

Har nu till skillnad mot att för det mesta bara lyssna på världsliga toner nu faktiskt lyssnat på lite andlig musik som ens gamla kristna morsa brukade köra då och då på sin rassliga kassettbandspelare. Det är märkligt att hon orkade med sin tillvaro och klarade av att hålla ut och vara med till sista andetaget. Men det var ju en rätt stark tro som hennes ande vilade på liksom. Tala är silver och tiga är guld har man väl hört sägas ibland. Nog har man väl varit bra på att tiga många gånger. Kanske alltför bra om man ska vara sanningsenlig. Tystnad om det mesta, ofta väl vilande på en inre feghet, kanske även stundtals grundad på känsla av en slags stolthet på nåt sätt.

Bläddrade för en stund sen i min mors gamla dagbok och väljer här att citera en textrad från en av hennes dagsbetraktelser för rätt längesen vilket hon nog inte skulle ha haft något emot. Fick upp en dagbokssida för tankar hon hade i november år 1983 där hon med blyerts skrev följande rätt så tänkvärda ord: ”Ibland är tystnaden och stillheten mer talande än ord”. Kan då skriva under på att det ligger rätt mycket sanning i dessa ord.

Har nu medan jag knappade på mitt gamla tangentbord lyssnat på en av morsans favoritlåtar med sångerskan Christina Gunnardo och sången Jesus bara du. Man kan då allt fira en gudstjänst på rätt många sätt. Det är väl rätt mycket man inte kan förstå, men med tiden så ger sig väl det mesta kan man tänka. Nej, nu är det nog dags för lite dagligt bröd känns det som. Får väl köra igång mikron.

Ha det gott!

Sammanfattning utan någon direkt avstämning ✅

Gnäll: Jag HATAR att jobba natt. Låg och reflekterade i soffan över "hur skönt" det skulle vara att självmedicinera för sömnen. Missförstå mig rätt - inte ett dugg sugen - men jag kan inte sova efter nattjobb. Idag blev det 1,5h! Helt sjukt! Ögonen svider, ont i huvudet, känner mig skör & gråtfärdig = skulle vara SÅ SKÖNT att bara glida in i sömnen dimmor. Det kommer dock INTE att hända! Jag kommer inte dricka en droppe när jag mår såhär dåligt! Det vore som att bjuda in till dåliga beslut. Jag vet att jag har en tendens att blir superpåverkad av väldigt lite när jag är i såhär dåligt skick!

Att bli tvingad till nattjobb är en av anledningarna till att jag sagt upp mig. Jag skrev till chefen att jag förväntar mig att de vill ha en fungerande sjuksköterska och inte en zombie på jobbet. Det verkade oklart om det var ett önskemål från ledningshåll. MEN...

Glädjeämnen: mina superfina kollegor som är så förstående för hur det är att endast jobbat dag sedan 2015 och sen tvingas in på natt. Den arbetsledande sköterskan i tjänst har tittat till mig & stämt av minst en gång i timmen hela nätterna. Skickade iväg mig på en powernap mellan 02-03 och även om jag inte sov så kunde jag stänga av lite. Guldkollegor!

Nu ska jag kämpa till kl 20 med att hålla mig vaken så att jag kan vända tillbaka dygnet.
🩵

Idag firar jag 1000 dagar som nykter!😁. Jag har verkligen fått vara på en fantastisk resa under denna tid och jag har utvecklats så mycket som människa. Processen har skett på så många livsplan och det har varit så spännande och intressant. Livet har fått en mening som jag inte trodde fanns. Alkoholen stod i vägen och både fördunklade och förmörkade min själ och min tillvaro. Jag klarade ändå att gå framåt länge i livet med alkohol, men det gick trögare och trögare tills det till slut sade stopp. En långdragen och utdragen livsvandring med mycket ångest och mörker där jag till slut inte visste var jag började och slutade.

Tack och lov tog jag mitt alkoholberoende förnuft tillfånga och lyckades sluta dricka. Jag orkade inte med mitt ångestfyllda liv mer och hade hopp om att det kunde bli bättre som nykter. Livsglädjen och mitt liv som ändå var så bra på andra sätt, fanns där i djupet under den tjocka blöta filten av alkohol. Jag hade tagit mig ur ett olyckligt äktenskap, jag hade utbildat mig, jag hade ett bra jobb, jag hade mina fina barn, jag hade ett fint hem, fina goa hundar, en familj och jag hade en man och ett bra äktenskap jag älskade. Så den tunga, tjocka och alkoholindränkta filten åkte av för 1000 dagar sedan och jag kunde börja andas lugnt igen. Mitt liv fick en ny start och det har också blivit 1000 gånger bättre!

Tack Vår för att du tog chansen till att förändra ditt liv och tack alla fina forumvänner för att ni finns! Tillsammans blir vi starka och kan förflytta berg! Min fantastiska resa går vidare och jag ska fortsätta att undersöka och vara nyfiken på livet och vad det kan erbjuda. Kram ❤️

@Chrij Jag förstår hur du känner. Jag kan se det hos andra som inte jobbar i skift oavsett dag i veckan (även om jag inte vet att det är så i ditt fall) men folk har en tendens att avsluta jobbveckan med alkoholavslappning.

Jag jobbade natt lör-sön så det var inga problem att avstå. Föreställer mig att det blir dålig stämning om man kommer till jobbet onykter?! 🥹😅

Nu ska jag bara försöka överleva dagen så jag får gå & lägga mig och sova på natten.
🩵

@Varafrisk Ett jättestort grattis till 18 månader!🥳 så fantastiskt bra jobbat av dig! Ett steg taget och låt processen ta den tid det tar. Kram❤️

@Himmelellerhelvette Ja, det är bra att det kommer ut😁. Jag tar tacksamt emot diskussioner på djupet. Då kan vi hjälpa varandra och kanske även synliggöra sådant man lätt själv blir blind för.

När jag läser det du skriver om din pappa så tänker jag på gaslighting. Det är ett begrepp som jag tagit till mig på senare tid. Lägger in lite text som jag hämtat från nätet om det. Det är en form av psykisk manipulation där syftet är att få en person att ifrågasätta sig själv och sina egna sinnen och upplevelser. Målet är att du ska börja tvivla och inte längre lita på din magkänsla. Vanliga företeelser vid gaslighting är anklagelser, psykisk misshandel och att ge felaktig information. Narcissister använder gaslighting systematiskt för att störa din uppfattning om verkligheten och för att få makt och kontroll och sänka din självkänsla. Det är alltså en medveten attack av narcissisten att ljuga och fabricera att olika händelser och samtal aldrig har ägt rum och försöka övertyga dig om att det är något fel på dig. Att du är mentalt instabil. Först tänker man att man har uppfattat fel, kanske var det jag som missat något? Sedan när man inser att det är återkommande händelser börjar man i regel försvara sig , till sist känner man inte längre igen sig själv och börjar tro på de ord som gaslightaren säger om en.

Jag tycker att du ska lita på din magkänsla och skydda dig själv för att må bra. Att din pappa pratar vitt och brett om dig, er relation, tycker jag talar för att han är opålitlig och gränslös. Man pratar inte illa om sina egna barn inför andra. Finns inte på kartan om man är en kärleksfull förälder. Det är verkligen sorgligt HoH❤️. Och du gör inte något fel när du håller avstånd till honom.

Det jag tänkte mycket på när jag var i mitt värsta med min mamma var ”dit uppmärksamheten går sker tillväxt”. Att jag inte skulle ge mina ”onda” tankar uppmärksamhet, för då skulle det ske tillväxt där och det skulle främst bara drabba mig. Jag lade mer fokus på att hålla min gräns och att stå på mig, bygga upp min styrka genom det. Att fokusera på att det jag kände var rätt och att jag gjorde rätt. Jag sade att jag inte ville diskutera med henne, att jag har mina tankar och att hon får ha sina tankar. Att var och en får själv bedöma om man handlat fel och om man behöver ha skuld. Min mamma kände mycket skuld och kunde inte hantera det och ta på sig sin del. Hon ville ha en ursäkt och det kändes fel för mig. Det skulle bli som ”vanligt”, man släpper det, det reds inte ut ordentligt, jag är medberoende och sen blir det skit igen om jag skulle säga eller göra något som inte passar eller som hon tar illa vid sig av. En maktobalans där man tassar runt henne.

Så jag stod på mig, tog långt avstånd och lät min uppmärksamhet gå till att sluta dricka, ta reda på mina behov, stärka upp min självkänsla och fokusera på mitt liv och mitt välstånd. Ta mitt egna ansvar för mig och låta andra ta sitt ansvar för sina liv. Inte låta det ta plats i mitt liv för det fick mig bara att må dåligt, även om det handlade om mina föräldrar. Göra mig till en helt egen person utefter mina behov, ta ansvar för det och bli tillgänglig för dem jag ville finnas till för. Det kändes som en befrielse att tänka så. Det har också givit effekt, med både min pappa och min mamma. Även om det inte skulle ha blivit så, kände jag att det var min enda rätta väg att gå fram i mitt liv för att jag skulle den bästa versionen av mig själv.

Sköt om dig! Kram❤️

@Vinäger Tack för ditt inlägg i min tråd😁. Jag tycker att det är så givande att få ta del av varandras erfarenheter gällande svåra saker vi oftast bär inom oss själva och få en djupare diskussion om det. Vi kan då hjälpa varandra till nya infallsvinklar och även få bekräftelse.

Så tänker jag också, att de gjort så gott det kunnat, men att det inte riktigt räckte. Och det som inte riktigt räckte är något som man själv behöver fixa till för att må bra. Mycket gott har jag också fått från dem och som jag är tacksam för. Vi är en del av dem men vi är också en del unikt eget jag och vi får göra vårt bästa för våra barn❤️.

Ha det fint!❤️

Hej på er, idag hittade jag den här sidan och det känns bra. Jag är orolig då jag har svårt att sluta dricka när jag först har tagit ett par glas, igår kväll blev det väl 2 flaskor och en öl. Skuld och skam i dag. Dricker några gånger per månad så något dagligt sug har jag inte, tar aldrig någon återställare heller och det är bra att slippa brottas med det också.
Men som sagt, mängden bara ökar känns det som varje gång jag dricker.
Min man dricker väldigt lite och han har uttryckt oro över min höga konsumtion de gånger jag dricker.
Nu måste det till en förändring och jag tror jag måste avstå helt och hållet och få tillbaka livskraften igen.
Jobb, bostad, ekonomi, familj funkar bra på alla områden, men det är inte säkert det ser så ut om ett tag om jag inte förändrar mitt beteende, känner mig väldigt rädd och sårbar.
Allt gott!

Hej!

Jag har insett att jag måste ändra min alkoholkonsumtion för att förbättra mitt och min familjs liv. Jag dricker en normal vecka cirka 6-7 enheter alkohol, och detta kan ibland vara vid ett och samma tillfälle men relativt sällan. Jag kan älska att sätta mig med en god bok på en pub och ta två öl och sedan färdigt med det, jag kan också älska att ta 6 öl med kompisarna. Det finns dock några tillfällen där det har gått för långt. Det handlar om när jag dricker ensam på resande fot (har ett jobb där jag reser mycket) eller tillsammans med kollegor. Det har vid 7-8 tillfällen resulterat i att jag har blivit alldeles för full och hamnat i situationer jag inte gillar. Exempelvis att jag behövt gå hem full ensam i natten, att jag inte har kunnat kommunicera korrekt med min fru, att jag undanhållit hur mycket jag druckit för henne osv. Jag tror att jag har identifierat problemet som är att jag använder alkoholen för avslappning i dessa lägen och det har oftast skett när jag varit stressad. Jag vill samtidigt kunna behålla de tillfällen där jag dricker måttligt, 2-3 gånger i månaden men behöver hitta ett annat sätt att slappna av eller inte bli stressad. Är det någon som har varit i samma situation och skulle kunna dela med sig av eventuell lösning eller tankar?

@Varafrisk Aha, då tror jag att jag förstår lite mer. Som sagt, jag vet inte hur psykiatrin jobbar,men jag vet att det finns mycket man kan göra med kognitiva hjälpmedel, för att få självständighet. Men det kräver ju insikt o vilja att ta emot hjälp. Och att rätt insatser erbjuds. Din dotter vill vara som alla andra, det är ju helt naturligt.
OM jag skulle byta jobb innan jag går i pension, är det till öppenvårdspsykiatrin. Området intresserar mig.

Grattis till 18 månader!!! Så bra jobbat❣️
Njut av stranden🌸🌸🌸

@Vinäger Tack ❤️

@Varafrisk Grattis till 18 månaders nykterhet! 🥳🥳🥳

Kram 🐘

Idag firar jag 18 månaders nykterhet! Hade tänkt gått på möte för att hämta min medalj (nyckelring) idag. Jag går nog på tisdag istället idag åker jag t stranden. Idag ska jag banne mig känna mig stolt! Ni som följt mig här på forumet vet att jag drack och drack och drack tills jag inte drack. Livet sedan jag slutade dricka har varit svårt inte pga att jag inte druckit utan att livet pågår det tar inte paus. Visst, jag har tillfört en jäkla massa socker i mitt liv och snacks men ingen alkohol! Och det har inte varit svårt att utesluta den och hur skulle jag orkat om jag hade druckit?? Nu har jag kommit igång bra med motionen nästa steg är snacksen. Ett steg i taget.

Ha en fin dag ☀️

Kramar🌺

Söndag. Utvärdering av första veckan. Jag har druckit alkohol vid två tillfällen: onsdag och lördag. Båda gångerna drack jag motsvarande tre glas vin. Den ena gången var ute på restaurang, och den andra var igår och hemma. Vi bjöd goda vänner på middag och valde att servera alkohol. Min partner och jag planerade tillsammans. Två tillfällen är väldigt mycket bättre än under semestern med konsumtion i princip varje dag. Det är inte särskilt svårt att stå emot när jag har en bra plan. Nu är det tre veckor kvar, och jag kommer att fortsätta med samma plan och upplägg. Idag är jag ledig och hemma, och det blir ingen alkohol.

@Sattva Tack för dina tankar❤️

När det gäller min dotter så är hon inte speciellt krävande förutom när hon är manisk vilket är helt förståeligt. Hon kräver egentligen varken hjälp fr psykiatrin el fr oss föräldrar. Jo, hon kan be om hjälp när hon vill åka t en outlet i närheten, ha stöd i det ekonomiska. Hon har vissa kognitiva svårigheter. Har även ett svagt arbetsminne. Det finns saker som skulle kunna förenkla i hennes vardag saker som hon inte tänker på. För hon tänker att hon klarar av saker, hon vill vara självständig. Så som jag skulle önska att hon fick hjälp av psykiatrin så jobbar de inte, de resurser finns inte. Vår dotter har det torftigt, jag vill inte att hon ska ha det torftigt men jag kan inte lösa det. Hon vill vara en ung vuxen kvinna och klara sig själv. Hon skulle lika gärna gett upp för länge sedan men hon gör inte det. Så mycket svårt hon upplevt under sitt korta liv men går ändå upp varje dag ur sängen. Det är jag som önskar så mycket mer av psykiatrin.

@vår2022 Det är det snälla i mamma som gör att det är svårt att bryta medberoendet men det är också svårt med känslorna som kommer av att pappa drar på sig offerkoftan, att hans dotter är så hemsk som inte vill umgås, han ska gärna få med sig så många som möjligt i detta med att vara emot mig. Få andra att förstå att han bara är snäll och att det är mig det är fel på. Är inte det manipulativt? Det är många som lyssnar på hans version och inte bryr sig om att fråga om min. Han gråter och är så förtvivlad när han berättar hur jag sårar honom för andra och flera gånger har olika släktingar och vänner till familjen frågat hur jag kan vara sån mot min egen pappa, han är så ledsen, säger dom. Det finns ingen förståelse alls för att pappan gjort upprepade saker som sårar som tillslut lett till att dottern insett att hon mår för dåligt av relationen för att låta den fortgå. Jag har varit väldigt utsatt genom hela livet för hur han pratar om mig till andra. Många bildar sig uppfattningen om att jag är kall och hård medan jag egentligen är obeskrivligt sårbar. Jag tar in allt och ältar om och om igen vad jag gjort för fel. Jag kommer fram till att jag inte gjort fel, att jag blivit feltolkad utan chans att försvara mig varenda gång. Ändå går jag ofta runt med känslan att jag kanske är den elaka, kalla, hårda, tänk om det är jag som är narcissisten? För en narcissist vet inte om att den är det, tänk om det är jag! I hela mitt liv har jag gått och gjort skulld till min som inte är min. Blir jag anklagad för något kan jag gå och analysera detta så länge att jag tillslut inte vet om jag gjort det jag anklagats för eller inte.

Nu blev det djupt men det behövde komma ut tror jag. Det är häftigt att orden kommer samtidigt som man skriver ibland, det är som att saker bara lossnar och jag får ord på känslorna, det gör ont att skriva men det behöver få komma ut. Kram❤️

Lycka till med festen! 🥰

Skrev inlägget hos Se klart, men klistrar in det här, där det var tänkt från början.

Så intressant med våra mammor. Jag blir irriterad på min, bara jag tänker på henne. 😁 Då är hon ändå snäll och vill så gärna vara omtyckt, men upplevs mest jobbig.

Min mamma växte upp med våld och noll ömhetsbetygelser. Jag försöker ha det i åtanke - att det faktiskt blev en välutbildad och hyfsat social person av henne ändå - men det går ändå inte.

Min uppväxt var kärleksfull, men kantad av psykisk ohälsa. Båda mina föräldrar mådde dåligt i långa perioder. Det var jag som var förälder i omgångar, speciellt under min tonårstid, när mina föräldrar skilde sig.

Jag har skrivit dem i min tråd - orden som psykologen sa när jag i vanlig ordning försvarade dem och deras sätt att hantera min uppväxt: Ja, de gjorde vad de kunde, men det räckte inte.

Vilken tröst det var att höra det. För så var det ju, de gjorde vad de kunde. För mig och mina syskon räckte det inte. Däremot är jag tacksam för kärleken från dem. ❤️

Tack för att du låter oss alla komma till tals i fin tråd, Vår. Så givande diskussioner, åtminstone för mig.

Kram till er alla 🥰

Nu på somrarna duggar stadsfestivalerna tätt i min landsända. I princip skulle man kunna besöka en stadsfest inom fem-tio mils radie varje dag vecka 27-31. Artister, öltält, knallar, churros, langos och roliga hattar. Tjoho! Not.

Kan inte komma på något tråkigare sätt att tillbringa sin tid. Faktiskt. Och det säger jag inte för att öltält och fyllskallar numer går fetbort, utan för att jag blir stressad av för mycket folk, krystat köpbeteende och känslan att man ska vara så jävla happy hela tiden. Mina sociala flöden fylls med den typen av bilder, och jag känner ingen fomo alls. Faktiskt. Jag har på djupet insett att jag inte vill uppleva någonting ihop med tusentals andra. Jag slipper delta. Tjoho!

Nu är kaffet snart urdrucket och dagens snudd på minut-för-minut-planering tar vid. ”Glöm inte stryka min klänning” har jag nog hört 20 gånger redan. Nu kör vi!

Kram 🐘

Hoppsan, skrev visst i fel tråd, men ser art våra mammor behandlats även här. 😁

Så intressant med våra mammor. Jag blir irriterad på min, bara jag tänker på henne. 😁 Då är hon ändå snäll och vill så gärna vara omtyckt, men upplevs mest jobbig.

Min mamma växte upp med våld och noll ömhetsbetygelser. Jag försöker ha det i åtanke - att det faktiskt blev en välutbildad och hyfsat social person av henne ändå - men det går ändå inte.

Min uppväxt var kärleksfull, men kantad av psykisk ohälsa. Båda mina föräldrar mådde dåligt i långa perioder. Det var jag som var förälder i omgångar, speciellt under min tonårstid.

Jag har skrivit dem i min tråd - orden som psykologen sa när jag i vanlig ordning försvarade dem och deras sätt att hantera min uppväxt: Ja, de gjorde vad de kunde, men det räckte inte.

Vilken tröst det var att höra det. För så var det ju, de gjorde vad de kunde. För mig och mina syskon räckte det inte. Däremot är jag tacksam för kärleken från dem. ❤️

Tack för att du låter oss alla komma till tals i fin tråd, Vår. Så givande diskussioner, åtminstone för mig.

Kram till er alla 🥰

Tack för svar. Ska gå till aa idag.

Samlar nu mina tankar i natten efter en händelserik dag som sakta sjunkit in i mitt nyktra alkoholfria medvetande. Det är allt många delar att processa när man går från ett liv som från tolvårsåldern nästan helt har kretsat kring alkohol och berusning. Det är många minnen och tankar man har att bearbeta. Nog är det en resa allt att gå från ett destruktivt tänkesätt till ett lite mer positivt alltså.

När jag nu tittar på de bilder jag tog med min enkla mobilkamera igår. Vilket erbjöd en av de soligaste sommardagarna här på länge. När jag skådar välkända vyer så känner jag viss stolthet över att kunna sitta här i stunden och alkoholfri skriva dessa ord. Men känner samtidigt en viss saknad efter tider som gått, och då väl mest kanske glimtar av en tid innan man började med alkohol för så många år sedan. Men nog förstår jag allt för väl hur det kunde bli som det blev.

Det är inte lätt att vara en känslomänniska alla gånger. Det var väl därför som jag blev tvungen att stänga av mitt väl lite för aktiva analyserande tänkande och kännande innan jag var redo för de djupa tankar som kan få en fåkunnig person inom det mer känslomässiga att bli rätt så sliten och överväldigad. Det är mycket som missats och feltolkats efter vägen kan jag då säga. Man har då allt rusat rakt fram och inte tänk så värst klart ens de dagar man inte ens varit alltför berusad.

Kör nu lite gammaldags Rock n Roll och en del upptempolåtar i popstil i hörlurarna för att inte bli alltför melankolisk vilket bara drar ned en dystymiker som mig i en depression som risker att mötas av ett felaktigt beslut av att stilla en inre oro som bara kommer att kosta mig ännu en värdelös fylla som väl bara kommer att starta om samma trista snurriga karusell som man känner till allt för väl. Förstår psykiatrins folk att de inte hade något att komma med. Det var för många delar jag hade att bearbeta som jag väl själv sade redan en av de första gångerna jag talade med nån slags psykolgexpert på öppenvården som jag inte längre tillhör. Man är ju nu färdigbehandlad bevars.

Terapeut har jag ändå fått vara åt mig själv från dag ett då ingen expert tycktes ha någon större kompetens när det gällde just mig och mina låsningar psykiskt. Men det är väl som man känt i en massa år att ska man få något gjort så får man alltid göra det själv. Har nu bara ett fåtal destinationer kvar som ska laddas med nyktra erfarenheter som helt alkoholfri. Sen får man väl se var man hamnar liksom.

Det är inte helt enkelt att hålla motivation till att nyktert gå vidare när man ofta känner sig så himla nedstämd och trött på allt. Men gör då mitt bästa nu i alla fall. Ha en fin söndag tänkte jag skriva. Men det kändes väl lite tomt och futtigt i det känsloläge man befinner sig i nu när man sitter och dricker lite läsk med smak av grapefrukt som det kändes för att slurka på i skrivande stund så att säga.

Har inga krav på mig eller nån nära vän i hela världen att tala med eller ringa till. Har väl egentligen inte heller nåt vettigt att säga. Men har då i alla fall känslan av en inre och nära kontakt med skaparen vilket känns bra och väl är det högsta man som människa kan hoppas på att ha. Ska nog be till min skapare om lite mera kraft, energi och positiv känsla så att man orkar ta sig iväg till några ytterligare platser i stadens omgivningar så att man kan ladda om dessa platser med lite nya nyktra erfarenheter och kanske hitta fram till något vettigt beslut för att kanske förhoppningsvis växa lite mera rent andligt sett.

Har ingen halleluja-sång i mina hörlurar utan samma gamla spår som snurrat runt i så många år och väl liksom etsat sig fast i mitt musikminne när det gäller rytmik och stilar som jag gillar. Tänk om man hade börjat fundera lite mer så här tidigare, vem vet var man då hade varit på för nivå eller plats i denna vandring här i världen. Men man ska väl inte fundera för mycket för då blir man väl bara trött och behöver sen snart stänga av hjärnan med nervgiftet alkohol igen vilket väl inte är direkt optimalt liksom.

Du kan då allt brukade farsan säga, och nog hade han väl rätt i att när man inte tror att man har mer att ge så finns det alltid lite till kraft att skrapa ihop för att ta sig ytterligare ett steg framåt på sin livsstig så att säga. Körde idag lite egen spontan KBT och talade lite vardagligt och ytligt med ett flertal okända människor längs vägen för att väl bygga upp min självkänsla en aning. Det går även att sätta sig över en inre social ångest fast det väl kostar på en hel del rent energimässigt.

Men man får ju inte alltid så värst mycket gratis här i denna värld. Man får ofta göra allt jobb själv har jag lärt mig med åren. Men det står väl även så lite kryptiskt i skriften om att skaparen hjälper den som hjälper sig själv. Då jag nu liksom har borstat av mig offerkoftan och bitit i det sura äpplet och insett en del saker jag inte kunde greppa för bara ett år sedan. Så förstår jag att det krävs bra mycket mer än att bara vara nykter för att hitta fram till en inre frid och kanske en sann förnöjsamhet.

Precis som i en överfylld hårddisk så krävs det att man ibland kastar bort vissa filer eller omvärderar en del som man inte andligt och själsligt har nytta av tänker jag. För mycket splittrat tänkande blir bara psykiskt jobbigt är en lärdom man väl till viss del fått som helnykterist efter dessa 8 månader och fyra veckor på detta forum. Har nu knappat lite spontant på mitt tangent bord i lite drygt en timme för att väl komma i lite mer balans. Man måste ibland jobba en hel del för att smälta en dags intryck liksom. Nu är mitt glas med läsk nästan tömt och det är dags att stänga datorn för att kanske träffa John blund känns det.

Ha det gott!