Senaste kommentarerna i forumet

Tillbaka på jobbet igen, nu börjar hösten på allvar. Lite stressad men det skall gå bra. Idag unnar jag mig en enhetsfri dag. Önskar alla en fin måndag.

@Sattva Tack❤️

@Lora hej Lora och tack för din kommentar och jag beklagar att du också känt så - fruktansvärd känsla. En sak jag funderat på med, är att jag nästan guilttrippat mig själv när jag känt mig fångad ibland med ”var glad att någon bryr sig om dig som dom gör, alla har inte det.”, är det något du med känt? Du behöver inte svara om du inte vill, ren nyfikenhet från min sida.

Jag har väl börjat lite i myrsteg, inte svara direkt på samtal etc etc och att säga att ”nej, jag orkar faktiskt inte prata nu”. Såna saker. Vilket känns bra, men en del av mig får dåligt samvete.

Såhär är det - jag är adopterad. Och jag TROR att det kan finnas nån grundläggande vilja att göra mina föräldrar nöjda som är väldigt viktig, mer än andra barn kanske har i sig. ”De tog ju hit mig, ska jag göra dem besvikna?”. Nån slags inbyggd tacksamhetsskuld.
Även om jag logiskt sett vet att de inte skulle överge mig, är adoptionen ett trauma vilket lett till problem i relationer på andra plan med - jag har varit otroligt rädd att bli lämnat. Vilket ofta medfört att jag lämnat själv, för då har jag kontrollen över det hela. Ja du hör ju… anknytningen där, handlar det ju om. Har jobbat otroligt mycket med detta i terapin och på det stora hela har jag gjort stora framsteg, ser jag på mig själv innan terapin och efter är det som natt och dag! Men vad anbelangar att applicera det på föräldrar så är det svårare, känner jag.

Gällande vad de projicerar vet jag inte. De har alltid varit väldigt måna och rädda om mig, men ibland slår det över och blir fel. Som nu. Värt att nämna är att jag älskar mina föräldrar otroligt mycket, jag ÄR tacksam, men det blir bara fel när det blir såhär. Problemet blir ju lite att jag ju nog måste ta deras råd into consideration, är rädd att de ska hota med lägenheten igen om jag inte gör det. Så det är ju det…

Har försökt bena i detta och tänkt vad som är ett rimligt steg, men det som kommer upp i mitt huvud är att jag måste flytta. Visa dom att jag klarar mig själv. Och som det är nu fick jag förlängt på lägenheten med ett år nu, och jag trivs här. Och bostadssituationen i Stockholm är ju som den är.

Ursäkta för ett rörigt inlägg, vaknade just men ville ta mig tiden att svara.

Tack igen ❤️

Vår2022 tack snälla för att du hittade ordet jag glömde - egenmakt! ❤️ det är vad jag saknar. Tack, ta hand om dig o kämpa på. Vi alla här inne är kämpar, trots alla olikheter.

@Varafrisk Tittar in!

@Andrahalvlek Grattis till sockerfriheten, snart 2 mån!

@Andrahalvlek Japp, har redan bokat boende för nästa gång. Dyrt blir det, men det är det värt!

Jag förstår dig. Har själv låtit andra definiera mig under lång tid. Känt mig styrd & förminskad. Detta fast även jag är en väldigt självständig person som normalt gillar och även tar mig an utmaningar.

Att låta andras definition få råda dränerar en på energi. Man vill bli förstådd men ingen lyssnar på riktigt. Att känna sig omyndigförklarad är hemskt. Det tar på självkänslan.

Jag tror det är viktigt att bemästra skammen och istället fokusera på att bygga självförtroende & självkänsla. Att lära sig sätta gränser.
Låt alla känslor få en plats vid bordet.

Försök förstå varför du backar trots att din hjärna vill lösgöra dig från dina föräldrar. Försök bena ut vad du är rädd för? Sätt gränser som du mår bra av och se till att definiera vad som är viktigt för dig på din väg framåt.

När andra signalerar starkt är det hyfsat vanligt att de egentligen projicerar över egna rädslor på en själv. Du behöver dock inte ta emot deras råd. Vad grundas deras rädsla på? Bär de på trauman som de projicerar på dig?

Trodde aldrig att jag skulle komma utanför dörren idag eftersom det inte fanns energi till nånting. Men till sist måste jag ha svimmat av liksom av utmattning och somnade till ett par timmar och drömde knepiga tankar där jag talade med min mor i drömmen. Det gällde tydligen min hälsa och framtid, men jag gick inte med på några onödigt svåra prövningar.

Fick tydligen en fråga om hur gammal jag ville bli. Men på den punkten lovade jag mig själv ingenting utan sade nog bara att det får gå med en dag i taget. Bad ändå sedan till skaparen om lite extra energi till att få hem det dagliga brödet, vilket man fick en halvtimme innan matbutiken i kvarteret skulle stänga. Har nu kastat mina hushållssopor och fått hem mat för kommande dagar vilket jag då är tacksam för.

Kan säga att man även fick en känsla av att man inte ska fylla sina rum med negativ tung och mörk energi genom trista tankar. Vilket väl kan var något att tänka på. Det var lite lustigt nog extra pris på pilsner i matbutiken. Men det hade för mig idag lika gärna kunnat handla om extrapris på diskmedel eller nåt sånt, då inget alkoholsug alls fanns, vilket man så klart också är tacksam över. Nog är det allt lite märkligt att man inte tänker bara på alkohol och berusningstillfällen som man väl gjorde som oftast från 12-årsåldern fram till förra hösten.

Kul att du tittade in en sväng till @Carisie, Det är många som har problem på det psykiska området och det är inte direkt alla som ens är medvetna om det. Trodde väl själv länge att man bara hade råkat bli född med en trist personlighet som gjorde att man var så seg, energilös tom och dyster. Minns att jag i färdtjänsts taxi på väg till öppenpsykiatrin en gång fick just den frågan om hur det skulle gå för en ung grabb som precis som jag hade diverse diagnoser.

Kommer ihåg att jag till taxichauffören när det gällde hans grabb, sa sånt som jag själv så klart skulle praktisera mera. Nämligen att hans grabb skulle söka sig till något enkelt jobb som kändes roligt och stimulerande på riktigt och som han kände var rätt enkelt att klara av. Sedan att han skulle se till att fokusera på glada tankar och försöka att omge sig med människor med en någorlunda balanserad och positiv syn på tillvaron och undvika eller kanske planera bort onödig stress som ofta själ en massa energi om man har dystymi och annat angränsande jox som kanske social ångest.

Hur gammal man är det handlar mycket om hur man känner sig och den biologiska åldern är inte alltid den samma som det som står på ID-kort och sånt. För man kan ju långt upp i ålder ha en ha en ung och pigg själ. För själv så känner jag mig väl inte direkt som 56 år alltid, men spegeln säger väl det kanske, speciellt en del dagar när jag känner mig extra trött och sliten. Men jag har då inte förlorat barnasinnet och det är något man ska var rädd om för det ger faktiskt en del livslust även när det kan kännas rätt tungt och jobbigt.

Kan alltså förutom Rock & Roll och mer avancerade klassiska grejer och instrumental elektronisk musik alltså även lyssna på kanske lite fåniga och barnsliga visor ibland. Tänker här till exempel på en låt med Stefan Demert och Balladen om den kaxiga myran, som är en rätt så kul liten visa eller ballad att höra på ibland alltså. När man är deppig så behövs det för mig upptempo-låtar och inte heller så sällan rätt kul grejer som Galenskaparnas låt om att - Det ska va gött och leva.

Ha en fin kväll!

Dag 2 avklarad. Känns liiite bättre och maken har mjuknat lite även om han fortfarande (helt förståeligt) är besviken. Det är det värsta - att jag skadat förtroendet för åratal framöver, och för vad? Känns tungt när jag tänker på det men försöker blicka framåt. En dag i taget. Vill så gärna få lite tid och självförtroende i ryggen så att man kan känna sig lite tryggare. Ibland känns det som att jag går omkring och ”väntar in” nästa återfall. Någon annan som har den känslan?

Eller hur B.Å ! Men det har blivit en överkonsumtion på Trocadero Zero istället 🤣
En helg som man också kan bocka av helt nykter!
Lite stolt känsla faktiskt!
Att vakna pigg, ha energi och träningen rullar på bra!
Sömnen är också bättre och drömmer en hel del , var väldigt längesedan.
Läste någonstans att REM sömnen kan brytas med alkohol så det förklarar saken.
Men fortsätter att ta en dag i taget..

Att hota med att ringa soc är inte en normal reaktion om man har gemensam vårdnad. Du har förstås inga garantier för att han inte dricker. Men du har heller inte möjlighet att bestämma över honom. Att säga till någon att de inte bör dricka hjälper inte om de är missbrukare. Du vill ha kontroll över en situation som du inte kan kontrollera. Är du trygg med att han har barnen? Det låter inte så.

Förra veckan hade jag nog mina tuffaste dagar sen jag slutat med A. Var en händelse som gjorde mig orolig, frustrerad, ledsen och förtvivlad. Mina närmaste sa att det var inget att oroa sig för. Förr så hade jag blivit tyst och bedövat mig med alldeles för mycket A och dagen efter varit helt utslagen o inte kunna tänka en vettig tanke. Nu så sa jag stopp….. jag är orolig och det här är jobbigt för mig ni får acceptera att det är så jag känner det. Så min resa till vem jag är utan A blir även en resa för mina närmaste. Nu så här efteråt är jag förvånad att sug efter A blev så stark efter så lång tid utan. Tacksam att jag klarade mig utan och red ut mina känslor. I dag 26v. utan A🙏

Tack för svar ❤️ Jag väntar nu i 1-2 månader till efter hans provtagning och hans läkarbesök eftersom han är helt nykter nu. Han har också börjar självhjälpsprogrammet som finns här på sidan. Kanske hans hjärna klarnar under en helt nykter period, men det är helt olidligt att vänta! Om han inte avstår alkohol så lämnar jag honom. Jag inser att jag har varit medberoende på många sätt, men hur mycket jag än älskar honom så accepterar jag inte att bli knuffad!

@eling Jag pratade också med maken tidigare, men inte om allt smygande, gömmande…han tyckte att jag bara skulle dricka mindre så blev det bra. Jag ville inte berätta allt för det var skamligt och då kunde jag ju fortsätta och slippa stänga dörren helt. Denna gång berättade jag allt! Jag orkade inte med längre och kände att jag höll på att gå under. Han blev paff och förstod inte att det var så illa, men uppskattade att jag berättade. Då förstod han också bättre hur det var för mig. Sade att jag kan inte göra detta ensam och att vi inte skulle köpa hem vin mer och han gick med på det. Vi har fått en bättre och ärligare relation han är min största supporter. I början då det var jobbigt kunde jag säga det högt till honom och det lättade. Det handlar ju om nöd och lust i ett äktenskap eller relation😁

@vår2022 ja jag har tänkt att jag borde prata med maken, det tar emot för jag skäms. Jag har tagit upp det en gång förut när jag försökte hålla upp. Men han förstår inte riktigt, vilket inte är så konstigt eftersom han inte vet om vad jag gjort i skymundan, så jag har ju inte pratat om allt med honom... Hur som helst var det skönt då eftersom jag fortsatte dricka och eftersom han inte visste allt så hade han ingen åsikt om det. Jag är rädd för hur han ska se på mig om jag berättar hur det är. Men jag behöver göra det.

Tack för alla dina ord, det hjälper ❤️

@eling Kanske prata med din man om hur du mår och varför? Det är tungt att bära det ensam❤️

@eling Bra att du tänker fortsätta att avstå även om du har det kämpigt. Har så många gånger tidigare haft känslorna och tankarna du beskriver och det visade mig hur alkoholberoende jag var. Det enda jag kunde tänka på var hur vinet skulle få mig lugn och fin. Men det var beroendet som talade och fejknews så det stänkte om det. Den onda cirkeln som skulle starta igen…efter att det första begäret stillats med ångest, skuld och skam.

Det kan vara svårt att hitta något positiv i läget du är i men du kan försöka att fokusera på något annat en stund. Gå ut och gå och få ur dig irritationen eller något annat aktivt. Andas med lång inandning och lång utandning en stund. Drick massor av vatten. Sätt på musik högt i lurar.

Kanske finns det något underliggande skav du behöver ta tag i? Stå ut, det blir bättre!❤️

@slingshot
Hallå, hoppas det går bra för dig.

Finns det ingen kulig hundkurs du kan gå? Så förenar du nytta med nöje?

Det finns kompisappar, som dejtingappar fast för vänner (gofrendly är för kvinnor specifikt) man kan kolla olika lokala facebookgrupper om det finns nått kul i närheten eller du kanske vill engagera dig i en kvinnojour? Där finns många som delar din bakgrund och beroende på vart du är i processen kan ni söka stöd hos varandra.

Lycka till och vi är med dig :)

@jjjttt97 Hej! Det jag kan utläsa av vad du skriver så verkar dina föräldrar vara din stora frustration i livet. Att du sitter fast med dem, de talar över sitt huvud om dig men inte med dig, kör över dig. Föräldrar har ju makt då de är föräldrar och det kan bli en stor obalans där om de fortsätter att behandla en som ett litet barn hela livet. När barn växer upp och blir stora, vuxna behöver den balansen jämnas ut för att man ska kunna få känna egenmakt över sig själv och sitt liv. Det som jag upplever att du inte har i det du beskriver. Förstår att du blir frustrerad.

Det skulle kunna vara något att få stöd och hjälp i, att hitta verktyg för att skapa egenmakt. Det kan så klart vara en stor utmaning då det kanske pågått länge och att det finns ett slags mönster i det. Man blir vingklippt om man inte får styra och ta sina egna beslut i sitt egna liv.

Jag hoppas du hittar verktyg och vägar som leder dig framåt och egenmakt. Sköt om dig❤️

Hallå!

Vi är i nästan exakt samma sits, allt är bra, ser bra ut men så fort det kommer alkohol in i bilden så blir man helt efterbliven. Finns inget stopp och skammen lägger sig som en tung dimma över hela ens väsen. Ibland i en dag, oftast en hel vecka efter man nyktra till.

Själv fuckade jag ur till den milda grad förra helgen att jag insåg att jag måste ta tag i det.
Har bokat AA möte till veckan, ska prata med min läkare om antabus och sagt till mig själv att nog!

Jag känner mig naken inför mig själv, sårbar och rädd. Jag skäms men jag känner mig också väldigt stark, stark för att jag tar tag i det och för att jag vågade titta min man i ögonen och säga "jag klarar inte det här".

Vi är så många som du, kvinnor med bra liv som inte vill att festen ska ta slut när den väl börjat. Var inte rädd för sårbarheten, låt den leda dig till något bättre. Kanske hitta en kvinnogrupp i AA, man förlorar inget på att testa. Kanske ringa sjukvården men ett fantastiskt första steg är att du är här.

Jag tänker inför mitt första möte nu att fan, alla är där på exakt samma premisser och det finns ingen prestige. Jag ska tillåta mig själv att falla och måste lita på att jag står därnere och tar emot mig ❤️

Du fixar det här, vi är många och vi hjälper varandra. Fortsätt gärna skriva i tråden så peppar vi varandra ❤️❤️

@Berit L Det finns en Kennie här på AH som klarar detta. Och enligt forskning så kan det gå men oftast under vissa förutsättningar . Rekommendationen är att först göra ett uppehåll på tre månader för att återställa belöningssystemet i hjärnan. Att bara minska om man har ett beroende är mkt svårare än att sluta helt eftersom suget återuppstår när du dricker.
Så ska man ha en chans bör man alltså inte dricka alls på tre månader. Annan hjälp är om man har det stabilt runtomkring, en partner som stöttar etc. Och hur mycket och länge man druckit kan också påverka.
Jag slutade helt för 1,5 pr sedan och mår bra idag. Helt utan sug eller ångest eller lust att dricka.
Men vi är alla olika och vill du försöka dricka måttligt så kan du ha hjälp av alkoholprogrammet här. Kram!

@Carisie Tack❤️. Vi såg på stryktipset😁. Blev typ 8 rätt!

Ska bli spännande att fortsätta följa din resa i din nya tråd, ses där!

Jag har tyvärr ganska svårt att hitta det positiva med att inte dricka. Jag saknar alkohol och skulle vilja dricka flera glas nu. Så jag får känna lugn, energi och glädje. Jag är så irriterad och det spänner större delen av tiden. Är inte alls särskilt trevlig. Känner mig deppig. Jag hoppas det går över och känns bättre snart. Eller är det så här jag känner hela tiden egentligen. Jag planerar ta reda på det genom att fortsätta avstå.

@mozzare95 Jag var väldigt blyg och hade låg självkänsla som ung. Ja, social fobi. När jag drack alkohol vågade jag ta plats och prata. Med tiden drack jag mer och mer. Bara för att våga.
Men såklart hade det varit mycket bättre stt gå en KBTbehandling och blivit kvitt fobin och skammen över att vara jag. Men då visste jag inte stt sådana fanns…
Istället blev jag beroende och fortsatte att dricka, ibland alldeles för mycket.
Tillslut, efter en massa försök att minska ner, insåg jag att jag inte klarar av att dricka alkohol. Och slutade helt. Det var mkt lättare.
Det är nu 1,5 år sedan. Under den tiden har min självkänsla växt istället. Jag vågar göra saker som jag aldrig gjort förut. Ångesten är borta och jag mår mycket bättre på det hela taget.
Man måste vilja detta själv, men det finns ju mycket stöd att få även om dina närmaste givit sig iväg, som du skriver.
Kanske har du sårat dem, eller rättare sagt alkoholen och du, vilket kan vara som en annan person än du är egentligen.
Alkoholen är ett gift som förvrider våra tankar och känslor.
Men jag tror det bästa du kan göra är att ta dig ur ditt beroende. Sedan kanske du kan ta kontakt och se om du kan få förlåtelse eller förståelse.
Men detta handlar om dig och ditt liv.
Du kanske kan ringa Alkohollinjen här, du kan vara anonym. Men där kan du berätta om allt som hänt.
Alkoholprogrammet är också bra. Fortsätt också och skriv här. Att berätta är också att klargöra problemen för sig själv!
Det har hjälpt många här!🤗
När det gäller nästa helg, så gör en plan för hela helgen. Bestäm i detalj vad din nyktra helg ska innehålla. Varenda timme. Gärna roliga saker eller något med rörelse.
Ge inte Ajäveln någon plats.
Det är mycket svårare om man bara har en vag ide om hur man ska göra…
Lycka till! ❤️🙏🏻❤️