Senaste kommentarerna i forumet

Nykter mot alla odds denna tisdag. Tog mig utanför dörren igår på min alkoholfria väg mot ett förhoppningsvis lite bättre och mer givande liv än det trista och rätt tomma som man har haft tidigare i alla år som tanklös missbrukare av alkohol.

Nu när jag sitter nykter här vid datorn i köket efter att ha fått sova några timmar och har hunnit sortera mina bilder från min upplevelse av gårdagens bravader med både cykeltur, simning och en hel del vandring i omgivningar som tidigare varit mycket förknippade med dryckenskap så förundras jag över skaparen och även över min gåva att nyktert ha fått starta om.

Tänkte igår allvarligt på att vika av från den nyktra livsstigen, strunta i alltihop och ge upp kampen, men lyckades med envishet att hålla fast vid den alkoholfria väg som jag mot alla odds slog in på i höstas då jag även blev medlem på detta eminenta forum. Det var många minnen och blandade känslor jag hade under min resa igår. Många tankar hade jag liksom.

Ser det just nu som att jag väl kanske håller på att göra ett slags bokslut och försöker att skaffa mig en överblick över var jag befinner mig i tillvaron just nu. Det är en märklig känsla jag har när jag skådar bilderna som jag har sparat på min mobil och hårddisk.

Nog är livet lite märkligt ändå, att det är så mycket man har att lära sig och som man inte ser fast man ofta tror sig vara fullt medveten och i nuet ibland. Det var en fin dag igår och speciellt simturen var en höjdpunkt som man nog kommer att ha lite nytta av framöver.

Midsommar blir säkert en rejäl utmaning att nyktert ta sig igenom, men med Herrens hjälp ovanifrån och ett eget hållfast arbete ska det väl förhoppningsvis gå bra, men helt säker det känner jag mig då inte alls i denna stund. Men har just nu inget alkoholsug och det är jag då tacksam för. Det var kul att du @Carisie, tittade in en sväng här igår, sånt uppskattas kompis.

Ha en fin dag!

Vill bara skicka en styrkekram. Vi har väl bättre och sämre dagar. Jag brukar säga att sommaren är överreklamerad. Vi ska vara så jäkla lyckliga. Träffa släkt och vänner, fixa i trädgården, besöka folk, göra allt man inte hunnit med, njuta av det fina vädret... listan är oändlig. När sommarstressen slår in brukar jag tänka på att det kommer en höst när det är ok att dra sig undan, läsa en bok och strunta i trädgård mm.
Var rädd om dig. Kram

@Ullabulla Nu har jag läst det mesta i din(a) tråd(ar), jag tycker om ditt sätt att skriva. Själv har jag fått väldigt svårt med att återge mina känslor och tankar i ord vilket känns både skrämmande och främmande. Ett år har gått sedan jag lämnade min man,efter ett halvt liv tillsammans, p g a hans mångåriga alkoholmissbruk.
Ett par månader senare sökte han hjälp och slutade dricka. I nästan sju månader. Sedan tog han ett beslut att han inte vill leva utan alkohol, men att han har det "under kontroll" och bara dricker folköl (helt galet).Vi har under hans nyktra period umgåtts en hel del som kära vänner och mot slutet tyckte jag att det började kännas så bra och jag vågade tro på att det kanske skulle gå vägen. Det tog mig väldigt hårt när jag insåg att det inte var så det skulle bli. Det känns som om livet är slut och jag förstår inte riktigt varför. Jag har skapat mig ett eget liv, trivs i min lilla lägenhet och umgås med barn, barnbarn och vänner, men jag känner mig plötsligt så ensam och bortvald, igen. Precis som att det först nu går upp för mig att jag inte är en del av en tvåsamhet längre. Vi umgås fortfarande, men det kan inte vara bra för mig, jag känner att det är på väg helt åt h-e. Vill han att jag kommer? Eller vill han dricka sin öl i lugn och ro (han dricker enbart i sin ensamhet, aldrig tillsammans med vänner, de tror att han är nykter än)? Jag känner så tydligt att jag inte är lika viktig längre. Han har sin snuttefilt igen och inget kan konkurrera med den. Han verkar glad och nöjd i sin livslögn och jag rasar samman utanför. Vad är det som händer? JAG lämnade, JAG skaffade mig ett självständigt liv. HAN föll fullkomligt samman, blottade strupen och la sig platt. Nu är det ombytta roller. Han verkar nöjd med att ses nån gång i veckan och jag drunknar i sorg. Varför? Jag fattar inte. Allt känns meningslöst och jag tror aldrig jag varit så kraftlös. Det är kanske först nu jag verkligen behöver hjälp.
Hur f-n gör jag nu? Skilsmässa, bodelning med allt vad det innebär, den älskade sommarstugan som har varit och är mitt andningshål (mest jag som är där) måste säljas, jag kommer att leva i en konflikt under lång tid innan allt är klart och jag är livrädd för konflikter. Antagligen därför jag befinner mig där jag är nu.
Var ska jag börja? Hjälp mig!

@Flarran Hej 👋 Det låter som att du har haft en härlig dag. SÅ roligt att läsa att du njuter av tillvaron. Ville bara säga det. Det gjorde min avslutning i bunkern lite trevligare också.
🩵

God kväll alla så här på kvällskröken 😀
Det får bli en hyfsat snabb kvällsinventering idag. Dagens arbete har bestått i att rädda livet på en person som enligt utsago druckit i riskzonen men som nu behöver en ny lever. Personen i fråga är inte ens gammal. Det fick mig att tänka en omgång till på vilka risker jag utsatt mig för. Jag tror jag ska försöka skriva ner risker och förbättringar - ha ett litet peptalk med mig själv.

Jag - som inte är en packad person - tänker gå och lägga mig nu. Hoppas alla får sova. Jag ska bara lämna över nollan 0️⃣ till John Blund sen sover jag som en prinsessa känner jag redan nu.
🩵

Jag förstår att du är megastolt, det ska du vara 😍
Ibland tror jag- både min egen erfarenhet och att vara barn till föräldrar som också gjort så gott de har kunnat. Att det kanske inte räcker och att det ändå får vara ”okej”, eller det är som det är.
Jag hade mina uppväxtår i ett väldigt fritt hem- präglat av 70-talet. Idag kan jag ju undra över hur våra föräldrar kunde släppa iväg oss- på allt. De hade noll kontroll och - tycker jag- tog alldeles för lite ansvar.
Visst var det en reaktion på ett mer auktoritärt föräldraskap men det blev ju inte bra alls. Jag kan ju säga att de gjorde sitt bästa, vilket de gjorde. Man rökte i bilar, inomhus, man ”visste inte bättre”- men oavsett skäl- så var det inget bra föräldraskap.
Jag älskar mina föräldrar för allt det de var- och är. Men jag tycker de hade väldigt stora brister i sin fostran, bland annat perioder av mycket alkohol, stök, otrygghet. För det känner barn, det vet vi ju alla här. Iofs gjorde detta oss barn mycket dugliga och duktiga- men också med en känsla av att vi fick tillgodose våra behov av trygghet och stabilitet- helt på egen hand.
Vad jag vill säga är att de vägar som tar oss till att försonas kan se så olika ut. Men människan vill dit, det är min övertygelse, och ofta hittar vi dit- om än på krokiga vägar. Kram 🤗

@Loppan o Andra halvlek
Tack för svar! Jo vi får försöka stötta varandra! Jag försöker träna mycket o försöker också sluta äta socker men har inte gått bra. Unnar mig godis då jag ej dricker men ska försöka skära ner på det också. Jag hör mycket poddar En beroende podd, Beroendepodden o Bara en till. Sen har jag hört mycket böcker om alkohol o missbruk. Känns som jag behöver det. Jag stickar o virkar mycket o tycker det är en bra terapi o sysselsättning. Att vara nykter går allt lättare o det är så skönt att slippa ångesten. Hade alltid ångest för hur jag betett mig o drack igen för att mildra den o det lyckades bara kortsiktigt. Istället blev det nytt att ha ångest för.

Ja jag har en mamma som är 77 år som har druckit till och från sedan jag var ca 20 tror jag. Men pågrund av min pappa så har hon skött sig hyfsat. Jag har också fått åka till min mamma o behövt tillkalla ambulans för hon druckit för mycket o trillat.
Har tyckt att hon blivit sämre de 2 sista åren men idag säger min pappa att det är abstinens hon har. För han har inte kunnat begränsa hennes drickande. Tycker synd om min pappa och jag har jobbat jätte mycket med mig själv för att må bra. Har en dotter som mått dåligt I ångest. Jag blev så ledsen, ja hur ska man orka vara mamma åt sin egen mamma?
Styrkekram till dig från en i liknande situation. Ta hjälp är mitt råd.

@roppåhjälp Hej 👋🏼
Hoppas du haft en fin måndag 🌻 Jag är inte en packad person idag heller - fast kunde varit pga marinerad av fulla människor i tunnelbanan. Känns som att hela Stockholm är på nån pre midsommarparty fleek 😅 Intoxkalas på jobbet imorgon kanske då? 🧐

Ang det här med "hur det går" osv det såg ju inte jätteroligt ut för mig när jag började för det är tiden som får statistiken att se sjysst ut. Jag menar - om jag druckit mitt max- 4E/v - de första två veckorna hade det sett "mycket ut" i statistiken. Inte nödvändigtvis mycket i jämförelse med mitt tidigare drickande men utifrån vad jag satt för mål nu. De två första månader var jag helnykter och det stärker mitt resultat. Räknade precis på att jag skulle druckit 4E/v hade det blivit 65 glas - plötsligt kändes det helt ORIMLIGT! 😂 men spräcker man ner det till 2 glas till maten fre - lö så låter det superrimligt. Undrar hur mycket det blivit på 16v om jag bara druckit loss som vanligt? Fast utan karatefyllan och bara det jag ansåg vara normalt.

Ditt mål är ju ditt och du gör ditt bästa utifrån var du befinner dig nu och vad som är rimligt för dig 🙏🏼

Bakiskänslan dog med espresso. Detta undermedel 🧐

Nu har skrivandet hållit mig sällskap till porten. Måste hinna med min kvällsavstämning också 😀 Sov gott och var inte den packade typen släpp aldrig garden 💪🏼
🩵

Då har man mot alla odds, trots låg energinivå lyckats fira lite sommar med en cykeltur på kanske en mil eller så utanför stan. Kom till en badplats som var lugn och rätt folktom. Så passade då på att simma säkert minst 200 meter alltså. Sen blev det rätt så soligt ett tag på eftermiddagen så den dryck man hade med sig i ryggsäcken i form av kall päronsaft, liksom det kolsyrade vattnet gick rätt snabbt åt. Fick då en tanke på att man kunde cykla nån kilometer till, och kanske handla lite alkoholfri dryck och andra matvaror till kylskåpet liksom.

Väl framme och inne i livsmedelsbutiken ifråga så fick man världens anfall av alkoholdjävulen. Det var rätt så bra pris på ett bekant sex-pack med folköl inför midsommar. Tankar om tidigare års ”fröjder” i omgivningarna där i midsommartid började då spöka liksom. Brukar inte ha så värst mycket problem vid matbutikers pilsnerhyllor längre, men idag så var det riktigt svårt. Tankarna var förringande, eller oskyldiga i känslan. Som att, det är ju bara ett fåtal enheter...

Vilket väl är ett ord som fastnat som man läst här och där, och i stunden på nåt sätt kändes folkölen mindre riskfyllda när man tänkte på dessa som enheter, och inte i direkta termer av alkohol vilket det ju faktiskt är, fast väl inte i så stor mängd. Men viste ju hur det förmodligen skulle kunna bli. För ett paket öl skulle lätt kunna bli en startmotor till att sen åka till bolaget efter starkare grejer.

Så beslutade mig faktiskt för att lämna butiken tomhänt utan att handla något alls för att sedan cykla till en liten båthamn för att skingra tankarna. Hade ju varit där på besök många gånger genom åren. Men det visade sig att det i stunden var ett mindre bra beslut, för där hade man ju ofta suttit om somrarna och druckit en massa öl genom åren. Så då drabbades man av en nostalgikänsla och en saknad samt en slags sorg på nåt sätt, och återigen kom tankar på att införskaffa starka drycker.

Jag kom då på att man hade en energidryck kvar i väskan, visserligen inte iskall, men den fick duga som substitut för att inte åka tillbaka till butiken och handla ett par paket folköl. När energidrycken väl var urdrucken så lade sig det värsta alkoholsuget, och man kunde ta sig vidare till en annan matbutik efter vägen hem. Där gick det bra att handla ett par liter mjölk, potatissallad, fiskgratäng och lite god ädelost, samt även några burkar med cola. För då hade tydligen alkoholdjävulen givit upp för den här gången. Midsommar blir nog svår, men alkoholfri det är man då ännu, vilket man då är tacksam för.

Ha en fin kväll!

@Carisie lätt att tolkas på olika sätt, jag tolkade det inte som att du försökte kämpa emot. Du är ju inte en packad person!😁 fan va bra att tänka så! De ska jag implementera! Och det där är riktigt snyggt, de enheterna på de tillfällena under den tiden. Tyvärr långt ifrån min verklighet men jag jobbar på det. Jag är ju här 🌸 och mycket har kommit upp sedan jag började skriva här ang mitt inre, hur liten och skadad mitt inre jag är. Men en dag i taget 🌸

Jag hade helt klart valt dagens rätt! 😂😂😂

Härlig inställning, va ger de egentligen att gå och dricka en hel dag 😴 så mycket kalorier om inte annat.😅
Midsommar är verkligen en dag fylld av fylla!

Hoppas bakiskänslan försvann med espresson och att du haft fin måndag 🌸

@Lilith man missar aldrig någonting när dagen gått ändå. Kan kännas tufft när man sitter där och vill ta sig men dagen efter är de ju som bortblåst ♥️

Jag har de rätt tufft, mycket tankar på min självkänsla som är i bort, tuff vår relationsmässigt och krävande med barn. Nu dök en sak upp som sambon dolt under en tid som sårade djupt. Självkänslan ännu mer i bott. Så trött på att va osäker. Det är min uppgift att bryta det men många frågor inom mig ifall jag kommer vilja eller rättare sagt klara av att ha han i mitt liv/ om jag någonsin kommer känna mig som den enda för hobom. Om inte… är de bäst att gå. Så trött på att tortera mig själv psykiskt.
Dövat med A och fått minnesluckor, smygdruckit för att ”släppa alla tankar” skämts för barn och sambo.
Målet är måttligt sen får vägens gång avgöra om det är möjligt

@Stellabruden Bra gjort med 15 månader trots att din man dricker. Jag är i samma situation och klarade det helvitt ca 8 månader och trappade sedan långsamt upp igen. Jag hade hoppats att maken skulle följa mina fotspår men det blev istället jag som föll tillbaka. Nu har jag uppehåll igen men känner igen mig i din beskrivning om hur svårt och trist det är när mannen dricker. Jag har inget råd att ge tyvärr men ville bara säga att jag förstår din situation. Vi kan väl hålla ihop och peppa varandra?!

@gros19 Det förstår jag ju innerst inne att jag får, men när det knappt finns någon tid för återhämtning är det ganska svårt att komma ihåg. Plus att ilska är en känsla som jag blir skuldbeläggd för.

@Åsa M ❤️

@Kärringen Tack ❤️ Ja, det gör nåt med en, jag behöver verkligen bli påmind om det. Det är så himla obehagligt när jag ifrågasätter om jag har rätt att bli arg för att han utsätter min son för fara. Man blir så sjukt mindfucked.

@Se klart Jag förstår din tanke, och jag ska försöka nå fram till min mamma på ett annat sätt. Tänker att vi kan minnas tillsammans - jag minns en sak, hon en annan. Jag har inte bråttom. Det ska vara rätt plats och tid för den typen av samtal. I bilen på en längre resa är svinbra tid för sådant tex.

Lite på det temat sa äldsta dottern för ett tag sedan att hon är i princip ensambarn, fast hon har en syster. Med allt vad det innebär. Om 20-30 år ska hon ha omsorg av mamma, pappa och lillasyster. Och hon sa också att hon alltid fick stå tillbaka som barn, att lillasysters behov alltid gick före.

Jag var inte med när hon sa detta, men hennes pappa tog så himla illa vid sig, blev ledsen, fast han sa inget. När jag fick höra om det sa jag: ”Okej, hon har ju helt rätt”. Men vi föräldrar gjorde så gott vi kunde, vi kunde inte räcka till för henne också till hundra procent. Hon var ju dessutom så jävla kapabel redan från första början.

Så jag tog upp det med henne, på tu man hand. Sa att hon nog behövde prata med sin pappa lite mer om detta. Hon fick berätta hur hon upplevde det och jag fick förklara hur vi föräldrar tänkte, och varför vi ibland gjorde som vi gjorde. Och slutklämmen i samtalet blev att hon sa: ”Ja, jag vet att du och pappa gjorde så gott ni kunde, och ni kunde inte ha gjort annorlunda.”

Och eftersom jag själv är ensambarn resonerade vi om det en lång stund, och dottern sa sen själv att hennes enorma empati och förmåga att närma sig folk i kris givetvis bottnar i hennes erfarenheter av att ha en lillasyster med olika handikapp.

Vi pratade länge om en barngrupp som jag skickade henne till, i regionens regi. En grupp för syskon till handikappade barn. Äldsta dottern gick på lågstadiet då, men hon minns fortfarande hur givande det var.

Det var jag som initierade gruppen från början, tjatade på habiliteringen om det, när jag märkte att äldsta dottern plötsligt blev avogt inställd till sin lillasyster. Mitt mammahjärta blödde, men jag kunde inte vara hennes samtalshjälp då. Jag var för känslomässigt involverad. Jag ville inte heller kväsa de känslorna hos henne helt, jag förstod att de behövde ett forum. Att få bli hörda.

Idag jobbar äldsta dottern som psykolog på BUP. Idag pratar hon dagligen med barn och ungdomar om det svåraste svåra. Jag är så jävla stolt över henne så jag kan spricka ❤️

Kram 🐘

Sockerstopp hette klockan visst, same same.

Som om det inte bara är den stressigaste jobbveckan på mannaminne, från idag är det noll socker som gäller också!

Suget och intaget av choklad och glass har varit SKYHÖGT de senaste veckorna. Jag vet att jag mår mycket bättre helt utan. Jag vill inte öka alla kilon igen. Jag vill ha en aktiv andra halvlek i mitt liv - inte en sjuklig och orörlig.

Jag tar det på samma allvar som med nykterheten. Har aktiverat en ”Noll socker- klocka i appen Nomo. Har ikväll lagat matlådor ända fram till torsdag, har köpt hem mycket frukt och grönsaker.

Inte ens ”lite” är okej. Faktiskt. Inom några veckor tycker jag att det är plättlätt att avstå. Jag kan det här - jag har gjort det förut! Många gånger. Alldeles för många gånger. Kl 18 är min ”bryttid” så dygn 1 är avklarat, tjoho!

Kram 🐘

Jag har mer eller mindre problem med mitt drickande uppenbarligen.
Första steget att erkänna för sig själv, det har jag gjort.
Jag har ett jobb att få till 7-16 måndag-fredag, vilket fungerar bra.
När jag ser "a-lagarna" på bänken eller när jag hör någon upphypat musik på radion så kickar något igång i skallen och då måste jag gå till bolaget efter jobbet, för det är banne mig det enda jag tänker på efter det och kan inte släppa det. Jag har hållt mig till fredagar och lördagar hittils men nu sitter man här en måndag och återigen kör man på "fyllan" för att få sig en öl på den lokala puben, trots att det är arbetsdag imorgon. Jag försöker sätta gränser, som idag, jag köper 5 öl på bolaget och dom ska jag hålla mig till, punkt slut, men när man blir berusad så försvinner allt vett och man kör på "fyllan" bara för att få sin 6:e (och alltid sista, köper bara en öl, sen kör jag hem) tro mig, jag vet hur jävlar fel det är att köra berusad, men jag gör inte det av "egen fri vilja", vi har en dokumenterad alkoholism i släkten och jag vill inte hamna där dom andra gjort, med levercancer osv. Jag vet precis vad jag behöver ändra, men kan uppenbarligen inte stå emot det psykiska suget, jag vet, uppenbarligen har jag problem med alkoholen. Jag vet dock inte hur jag ska gå vidare med detta, självklart vill jag inte ha ett beroende av alkohol och allt det medför. Jag måste bara tillföra att jag dricker mest av "tristess" och ångestsämpning, pga att jag mår bra av det för stunden.

@Varafrisk Att genuint be om ursäkt för att man inte mäktade med bättre än man gjorde är så himla mycket värt ❤️ Jag dömer henne inte, jag förstår att hon var svårt medberoende. Att hon hade tunnelseende och inte kunde ta in mina behov också. Men att bara lättvindigt säga ”det har jag lagt bakom mig” är provocerande för mig. Hon borde vilja veta hur jag upplevde det. Sluta stoppa huvudet i sanden. Sen får man ta det i småbitar, för att båda parter ska orka utan att bli helt knäckt.

Kram 🐘

@Varafrisk Tack för svar. Det blir ofta diskussioner o bråk om detta. Att jag klarar det är nog att jag vet att jag inte kan dricka. Har varit nykter tidigare i ett o ett halvt år o fick för mig att dricka vin. Gick dåligt direkt. Blev arg o ledsen. Har denna gång kommit till insikt men det är svårt då man har det runt sig hemma då ofta. Jag tar en dag i taget o vet att det skulle gå dåligt igen om jag började dricka. Vi diskuterar ofta om hans drickande men han vill ej sluta o blir inte personlighetsförändrad som jag blir av alkohol. Han har dock ett beroende. Jag kan bara styra mig själv men ofta är det svårt o ganska trist. Jag måste ändå fortsätta på min nyktra väg.

Känner mig ledsen. Vet inte varför. Inget speciellt som hänt. Kanske beror det på veckan vi befinner oss i Midsommarveckan. Det kändes i atmosfären på ICA-affären idag. Full rulle! Fiskdisken som brukar vara stängd var öppen. Har alltid känt som om alla ska umgås med minst 10, 20 personer eller mer. Barn och barnbarn. Eller barndomsvänner. Traditioner. När min syster firade vi ofta tillsammans m henne och min bror m fru fast det var liksom ingen tradition. Jag sa t min man igår att det känns på ngt vis som om jag alltid glömt av årstiden vi lever i, ljuset när det är Midsommar förutom när barnen var små. Då var dansen runt Midsommarstången viktig. Annars har jag känt att jag måste fira med någon. Midsommar har faktiskt inte inneburit massa alkohol. Alkohol har funnits men jag har inte varit direkt full. Jag menar inte att vara präktig. Ev kommer barnen hem ev inte. Tänkte fråga min bror m fru men vet inte om jag orkar. Jag ska försöka lyssna inåt. Stänga av känslor som påminner om ensamhet. Jobba på känslan att jag är nykter, att jag har min man och barn. Att jag mår lite bättre.
Jag vet även vad som påverkar min ledsenhet och det är sockerberoendet. Vill verkligen först bryta med snacks, godis, fikabröd och fet mat. Om jag kunde börja med detta och lyckas först en dag då tror jag att det skulle kännas gott! Jag fixade ju att plocka bort alkoholen!

Idag har jag vikarierat på mitt gamla jobb, det som jag blev sjukskriven från för drygt 2,5 år sedan. Det jobb där man ska ha tusen bollar i luften, samtidigt som man är fullständigt beroende av att andra levererar. Vilket de förstås inte gör fullt ut, och då får jag tänka om. Snabbt. I nästa led sitter folk och väntar på att få göra. Mina närmaste kollegor normalt.

Just idag kommer jag ihåg varför jag aldrig vill ha det här jobbet tillbaka. Det känns som jag har stoppat in skallen i en torktumlare. Nej, ännu värre. Stenkross. Men nu är värsta dagen gjord, innan man blir hyfsat uppdaterad på nyhetsflödet. Jag vadar i texter, det svåra är att välja bort. Välja det bästa, mest relevanta. Tre dagar återstår. Andas, andas, andas.

Från och med fredag har jag semester, tjoho! Min gamla chef ska göra det här jobbet nästkommande två veckor. Hon ska få se. Resultatet jag tror det blir börjar på pip… Men jag hoppas att det går okej, för mina kollegors skull. Själv är jag bortrest, åker till äldsta dottern. Ingen dator med mig, förstås. Och nästa sommar säger jag nej när hon frågar.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Nä, det fick jag inte. Man gjorde inte så då. Jag teg och led, satte på mig happy face och blev galet lösningsorienterad. Och diplomatisk. Alltid mig själv närmast, den enda jag kunde lita på var mig själv. I alla lägen.

Ärligt talat är det först de senaste åren som jag har insett att jag var medberoende redan då, och att jag har anammat det i mina relationer. Slår nästan knut på mig själv för att få relationer att funka. Som jag så skämtsamt brukar säga: Jag var fan beredd att lära mig spela golf i den senaste relationen 🤣 Men det tog slut på hans initiativ. Tack och lov!

Och på mitt eget initiativ vill jag fan inte ha någon gubbe längre. Jag är trött på att anpassa ihjäl mig. Jag har så underbart fint sällskap av min hund, så det räcker och blir över. Jag känner mig numer aldrig ensam ❤️

Kram 🐘