Senaste kommentarerna i forumet

Jag har inte erfarenhet av regelrätt intervention, men raka samtal om vanor kring drickande, oro över hälsa osv. Det fungerade inte alls för mitt ex ville inte erkänna sina problem. Det enda som fungerade var att jag pratade med hans chef som i sin tur pratade med honom. Då sattes behandling in, han blev sjukskriven, när han var åter i arbete blev han fråntagen sin chefstjänst, och omplacerad. Det är nu tre-fyra år sedan och han är fortfarande i samma läge.
Min bild är att det inte alltid fungerar om det är närstående som tar upp problemet.

Ja ska definitivt göra det. Det kommer bli tufft denna vecka med alla aktiviteter. Men jag hejar på oss

Ja ska definitivt göra det. Det kommer bli tufft denna vecka med alla aktiviteter. Men jag hejar på oss

Ja ska definitivt göra det. Det kommer bli tufft denna vecka med alla aktiviteter. Men jag hejar på oss

Ja ska definitivt göra det. Det kommer bli tufft denna vecka med alla aktiviteter. Men jag hejar på oss

Ja ska definitivt göra det. Det kommer bli tufft denna vecka med alla aktiviteter. Men jag hejar på oss

Ja ska definitivt göra det. Det kommer bli tufft denna vecka med alla aktiviteter. Men jag hejar på oss

Ja ska definitivt göra det. Det kommer bli tufft denna vecka med alla aktiviteter. Men jag hejar på oss

Ja ska definitivt göra det. Det kommer bli tufft denna vecka med alla aktiviteter. Men jag hejar på oss

Idag är det 3 månader sedan jag tog ett återfall. Varit alkoholfri i 88 dagar. Är lite allmänt nere just nu. Tränar på. Sprang i söndags 6km. Idag blev det intervallträning på crosstrainern 5x4x3x2x1 min med 45s aktiv vila. Sved lite i benmusklerna. Torsdag lugnt pass samt styrketräning. Fredag ett löppass. Lördag AA samt söndag löpning. Kör så länge kroppen håller.

14 månader är respekt. Bra jobbat.

Bra jobbat. Det svåraste för mig eller är fortfarande att man måste kapitulera. Jag skrev ett avskedsbrev till alkoholen som jag tittar på ibland. Var nöjd med det du gjort bra och blicka framåt. Bra jobbat.

Spiknykter och lyckligt alkoholfri i hela 4 månader och 4 veckor idag. Detta måste man ju fira på något sätt tänkte jag för nån timme sedan och kastade mig över riktigt starka doningar i form av lite hälsosam frukt. Det blev faktiskt en hel röd grapefrukt. Får väl lite skämtsamt nu ta och säga Skal! För det är endast skalet från festen på frukten som är kvar. Nu är det inte många dagar kvar till man får fira fem månader som helt nykter. Då måste man ju bara ta och korka upp en flaska med nåt gott alkoholfritt, så som en trevlig äppelcider från den lokala matbutiken. För att gå in på bolaget är inte längre aktuellt, denna butik har man då besökt i sina dar så att det räcker och blir över. Förresten, @Kebne1, det var kul att du tittade in en sväng tidigare idag kompis, sånt uppskattas.
Ha det gott!

Osämja i släkten eller vad man ska säga är inte alltid så lätt att få bukt med. Du kan ju bara vara välvilligt inställd och göra ditt bästa.

Nej hon dog 3 år efter att jag gav ultimatumet. Värsta av allt var oxå att jag var så trygg med att hon lämnade titt som tätt röstmeddelande. Tyckte de var så underligt att hon hade slutat med det de senaste halvåret. Insåg vid hennes död att jag hade glömt att blocka upp henne i telefonen (fick göra det när hon ringde maniskt) och sedan blocka upp. Då tänkte min syster att hon iaf intr försökt nå oss då hon kunde ha ringt till henne under all tid..till att min syster inser 2 veckor efter hennes död att hon RÅKAT blocka henne i telefonen i flera månader. Det var förkrossande...

Känns verkligen som vi övergav henne...

Igår var exakt 1 år sedan min äldre syster ringde och grät förkrossat av chock att 2 poliser varit hemma hos henne och meddelat att vår mamma hittats avliden i sin lägenhet.

En orolig vän hade kontaktat polisen. Hon hittades död på golvet i sovrummet. Sista livstecken från henne hittade vi via hennes telefon som var 10 dagar innan hon hittades :/ alltså låg hon död i 10 dagar....

Sådan extrem ångest och dåligt samvete har jag aldrig skådat i mitt liv. Min syster blev/är fortfarande sjukskriven.

Min syster är 6 år äldre och haft en helt annan relation och historia/ perspektiv med mamma. I efterhand det som kallas medberoende.

Jag klippte kontakten med mamma när jag blev tonåring och träffade henne ytligt och sporadiskt tills jag valde att bygga upp relationen när jag var lite över 20 år. Min mamma var en unik person, hjärta av guld, busig personlighet och otroligt vacker. Men hon har haft Så mkt problem och ställt till det så otroligt mkt I sitt liv. I efterhand förstår man att hon kan ha lidit av bipolär sjukdom och hade behövt hjälp. Hon förlorade vårdnad av oss när vi var små till vår fina pappa.

Kort sagt så har alkohol funnits så långt jag minns (sedan jag var 6 år) och hon kunde bli kraftigt berusad. Inte hela tiden utan i perioder. Vi kmr även från en annan kultur (persisk) och de väldigt ovanligt och tabubelagt så som vår mamma då gjorde. Släkt och familj gjorde allt de kunde (på deras sätt) men lyckades inte. Allt började med att hon var 2 barnsmamma, bott i sverige i ca 2 år och blev plötsligt olycklig i sitt liv med vår pappa och de bråkade och de gjorde ett tillfälligt uppehåll. Då lärde hon känna en man från en gammal bekant/vännina. Denna man var i helt fel umgänge. Jag var då 2 år. Han fick henne att börja röka och bli beroende av heroin, mannen och vänninan lurade henne då på flera 100 000 kr som gjorde henne skuldsatt föralltid på kronofogden och därefter började hennes liv att gå en helt annan väg från var det var innan. Den ända som kunde hålla henne i schack i livet var i princip min syster. Tills jag blev tidig tonåring så åkte vi mkt med mamma och besökte släkt i annan stad. Väldigt familjärt där släkt som bodde i andra länder oxå kom .. fina minnen men det rasade bort med tiden pga mamma på ett eller annat sätt ställde till det. Min moster (mammas tvilling) som är den ända som bor i Sverige (som vi alla åkte till) bröt kontakten helt med mamma och min mormor flyttade tillbaka till hemlandet och inga mer släktträffar eller besök från andra.

När mamma och jag tog upp kontakten blev vi väldigt nära och jag vet att det betydde så himla mkt för henne. Hon var väldigt mån om att berätts om hur mkt hon älskade mig och hur vi betydde allt för henne. Så jag, min syster och mamma blev väldigt nära därpå. När hon första gången blev mormor (syster dotter) så var hon överlycklig. Tyvärr föddes hon sjuk, i lika tillstånd som en cpskada. Detta tog jätte hårt på min mamma. Grät och sörjde mkt. Tog med mamma utomlands på resa och där smygköpte massa sprit, drack ur en lokaflaska under hela resan och på kvällarna hörde jag henne gråta av sorg.

Alkoholen fanns där i bakgrunden hela tiden. Ibland ställde hon till det fortfarande. Ett tag blev de så illa att jag ordnade så hon blev akut tvångsintagen på psyk via LPT. Efteråt fick hon ta antabus och följas upp via öppenvårdet. Det föll såklart. Man fick helt enkelt bara undvika hennes samtal när hon var i det skicket. Vilket är att hon ältar allt som hänt henne i livet, eller ringer och har panikångestattack, att hon vill dö. Detta kunde va på jobbet, med vänner
, närsom och hon ringde maniskt. Ibland fick jag åka från jobbet till henne och trösta henne då hon hade grova panikångestattacker.

Sedan fick jag mitt första barn och hon var med mkt I början men sen eskalerade det. Hennes märkliga beteende var väldigt ofta och inte i perioder. Ringde maniskt och opassande när jag var hemma med en 4 månaders. Fanns sällan någon självinsikt kvar. Det tog så mkt på krafterna så jag sa att hon fick ett ultimatum. Behandlingshem/hjälp och ett liv med oss eller akohol och inget liv med oss.

Hon förnekade problemet och att hon bara dricker ibland. Jag var beslutsam och flera omgångar Ringde hon och sa att hon ville utföra det men i sista sekund avbröt allt. Tiden gick och vardagen som småförälder tog över. De var mkt sms om hur mkt hon älskade och saknade oss, hur ledsen hon var. Ibland skicka jag bilder på barnbarnen. Månader gick, ett år gick.. Senast jag såg henne var när min syster var orolig för hur hon levde, vilket var befogat då de var misär när vi kom dit. Vi städade och bytte lakan etc. Sen gick tiden igen. Jag brukade titt som tätt kolla hennes aktivitet på Facebook men sen från ingenstans hade jag glömt göra det på ett tag.
Samtidigt ville min syster att vi skulle försöka på nått sätt återuppta kontakt med mamma men nu med kravlöshet och från mammas förutsättningar. 1 fika hos henne 1 gång i veckan, utan barnbarn.

Sen kom beskedet.....

Hemskt att veta att hennes 2 sista år var i total ensamhet. När hon tappade oss fanns inget syfte mer att upprätthålla något typ av liv. Hon bodde i sitt sovrum. Hade 1 "vän" som köpte och lämnade akhohol utanför hennes dörr. Hon släppte aldrig in honom men pratade på telefon och sms. Samma "vän" som ringde polisen när han inte fått tag på henne över 10 dagar.

Mitt största ånger är att jag valde ultimatum. Att jag aldrig kollade hur hon mådde under tiden. Svarade att jag älskar henne med:(

Obduktion visade metabol alkoholketoacidos. Ett skick när man ätit för dåligt och kroppen börjar producera för mkt ketoner. Detta kunde ha behandlats enkelt om hon hade fått sjukhusvård. Samma dag vi tror att hon dog hade hon sagt till "vännen" att hon mådde dåligt, kräkts och behövde ha lite frukt och yoghurt. Han hade handlat till henne och lagt det utanför dörren. Den påsen låg på golvet i sovrummet när vi var i lägenheten :(

Gör så ont. Hur kunde ett liv bli såhär tragiskt och illa och hur kunde det sluta så ovärdigt. Varje år ska vi behöva uppleva detta trauma tills vi själva dör. Jag ångrar idag att vi var så fokuserade på bara Alkoholen och inte det psykiska bakom....

Gör ont. Ville mest bara skriva av mig.

Tänkte ta och skita i alltihop. Var så himla trött på allt snack om alkohol. Kände att visst har det väl blivit lite mycket av den varan genom åren. Men vadå, sitta och läsa och skriva om drycken istället för att bara hälla i sig skiten. Då har man väl andligt sett flyttat upp missbruket en våning ganska nära längtan till ruset i sig, sade den nyktra logiken.

Nog kan man bli trött i skallen för mindre än att ständigt bara tänka negativt på alkohol i form av vin, sprit, öl och annan skit. Det är logiskt sett lite konstigt att man inte blev helt utmattad och trött i skallen när man ofta lyssnade på fåniga fyllevisor och tänkte positivt på alkohol jämt och ständigt. Men då var väl den stackars hjärnan så impregnerad av alkohol att man väl inte var riktigt klok.

Då snackade man ju inte ens om alkohol. För då hade man ju fullt upp av att planera fester av olika slag och liksom hylla fyllan utan att man fattade det. Tänk att med egna pengar frivilligt förgifta den egna kroppen med nervgift i form av alkohol för en stunds verklighetsflykt. Men det är väl som det sägs i det gamla talesättet, att är huvudet dumt så får ju kroppen lida.

Ha en fin kväll!

@Lillemor-E
Hej.
Fint att du pratat med barnen. Detta med intervention, konfrontation ja. För mig är begreppet "konfrontation" så laddat, låter som att man går till attack mot personen, vilket ju inte är syftet med samtalet.

Jag var tillsammans med en missbrukare, och vi anhöriga hade inget sådant här. Då jag nu tänker på det, hade han tagit rysligt illa upp tror jag, och det hade inget kommit något bra ur det. Mycket på grund av att han inte var mottaglig, åtminstone inte just då. Dessutom hade jag bristfällig kunskap om beroende (vilket jag insåg efter att vi bröt), så det hade inte blivit lyckat har jag en känsla av. Men, jag har tankar kring ämnet och vill gärna dela med mig.
Så här tänker jag :

Det jag tänker är att man försöker få fram budskapet, att hata alkoholen och vad den gör och inte lasta själva personen. Som jag någonstans läst "hata sjukdomen, inte personen".

Att gå försiktigt fram, men vara rak, förstående samtidigt som man inte går på ursäkter. Finns sådan kraft i ett beroende. En hel del att tänka på liksom ...

Kanske en idé vore att ta med någon som haft missbruk, men kommit ur det? Kan tänka mig att sådant möjligen kan ha lite mer kraft än "bara ett gäng anhöriga" som ordnar en intervention/konfrontation.

Berätta gärna hur det gick om du fattar beslut om sådant.
Sköt om dig, glöm inte Dig själv i all destruktivitet.
KRAM.

@CMG Tack! Ja, en dag i taget. Samtidigt som jag inte vill prata om det så känner jag mig väldigt ensammen i situationen. Jag tror att jag behöver hjälp. För att inte bara sluta dricka utan för att faktiskt bli fri från mitt beroende om du förstår hur jag menar.

@Fjärilen81 jobbigt och SÅ bekant, detdär med att vara lycklig över att få vara ensam med vinet.
Hoppas AA-mötet känns bra! Jag har ingen erfarenhet av AA men det låter kanske som om du behöver ett sånt stöd nu. En dag i taget, sköt om dej!

Det är en lite jobbigare kväll ikväll. Jag känner att hjärnan börjar köpslå med sig själv. ”Kanske måttlighet ändå kan vara något för oss (känner mig som Gollum och Smeagol i sagan om ringen)”. Inte nu men sen när jag är frisk. Jag vill inte tänka så men det är som en tröst att göra det. En mental vinflaska. Imorgon åker min man bort i arbete i två dagar. Förut, i början av sjukdomen, avskydde jag när han var bortrest och tröstade mig med några glas vin. Senaste året så har jag glatt vinkat iväg honom för då har jag kunnat dricka mitt vin ifred. Så hemskt att jag agerat så. Jag har valt vinet framför min make 😱
Jag har beslutat att imorgon ska jag gå på mitt första AA-möte. Det är ett möte endast för kvinnor då. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att det är så men det känns på något vis tryggare.

Min kusin hälsade på sin mamma igår. Hon hade fått en jättefin bukett som hon var glad för. Min kusin berättade att vi ska komma och hälsa på. Hon är osäker på om hon förstod eller inte, men hon var i alla fall glad och positiv. Härligt ❤️

Kram 🐘

@Prissen Vilket är din mest bestående aha-upplevelse under behandlingen?

Grattis till 4 veckor plus lite till! 🥳🥳🥳

Kram 🐘

@Andrahalvlek @vår2022 @Tikka TACK att ni fortfarande är här o skriver! Sååå inspirerande o peppande för oss ”nya”
🙏💗 Ni ger oss hopp och styrka ! (Inne på min 5:te nyktra vecka) 🙏

@Vinägermamman Fortsätt skriv, vi kan stötta varandra. Jag kämpar liksom du men vi ger iaf inte upp. Min läkare menar att så ser det ut för det flesta eller iaf för många. Vi nynyktra forumgamlingar har faktiskt lärt oss ett och annat längs vägen. Jag är nykter dag fem nu och det värsta självhatet börjar lägga sig. Du är nykter dag två och undrar hur länge det går… varje nykter dag/dagar är bättre än motsatsen. Jag försöker fokusera på att sjukdomen är progressiv och det kan bara bli värre om jag inte slutar. Läser Annie grace bok igen och speciellt kapitlen om spontan nykterhet. De väcker mycket tankar. För varje misslyckande jag gjort upplever jag att alkoholen faktiskt inte ger de jag söker, ändå verkar min hjärna förvridas till att tro motsatsen. Andrahalvlek skrev att jag måste hitta andra ventiler, alkohol är för mig en ventil. Vag behöver du för ventil? Kram🥰🥰🥰