Senaste kommentarerna i forumet

Tack!

Att ha insikt om hur skör man är i sin nykterhet i början är verkligen värdefullt. Jag hade en lite knäpp föreställning om att jag skulle leva ”precis som vanligt” under mina tre nyktra månader. I efterhand tycker jag det var onödigt utmanande. Det var ju inte som vanligt utan ett jätteprojekt som jag behövde tid och energi för att klara! Jag tror det är jätteviktigt att se den första tiden kanske som en träningsperiod innan man ska göra ett svårt lopp eller nåt. Förberedelser och tid krävs. Heja er!

Ok. För att fördriva tid och ytterligare peppa mig själv en sån här dag har jag räknat. Det är ju bara det jag köpt med kort som syns men jag betalar nästan bara med kort.
Från 18/06/20-31/12/20: 12000 kr.
Från 01/01/21-28/02/21: 3300kr.
Det som syns när man tittar månad från månad är att kostnaderna ökat. Intressant med januari och februari är att det blev så mycket trots att jag hade 11 nyktra dagar i sträck och 14 i februari och ändå blev det så mycket.
Sedan tillkommer ju saker man blivit bjuden på och pojkvännen har haft med sig ganska ofta även om vi inte träffas så ofta.
Restaurangbesök har jag räknat med, det är så sällan jag går ut så jag har kommit ihåg hyfsat väl vad på summan som varit mat respektive dryck.

Andrahalvlek: Ja, valet borde vara lätt. Det enda rätta är antabus.

Pianisten: Du ser min sanning. Skuld-och skamkänslor är min oändliga story. Du har helt rätt i att den förändring jag behöver måste grunda sig i min känsla för mig själv och vem jag vill vara. Men jag tycker nog inte om mig själv tillräckligt mycket. Min tolkning av mitt egna beteende alltså..

Jag blir så berörd när jag läser om din situation och har själv haft en relation med en a. Jag känner igen den känslan av att försöka rädda allting och sedan vanmakten när man inser att man behöver rädda sig själv först. Det krävs en enorm styrka att leva så och med barn också. Jag pratade med mitt ex häromdagen som har påbörjat en behandling och som alltid skyllde allt på mig, han har alltid sagt att jag har aggressivitetsproblem och att jag har varit arg på honom.
Han berättade för mig igår att han fått till sig att man gjort undersökningar på att det där med att visa empati och förståelse för en a i missbruk är inte det som funkar bäst utan det är att säga ifrån tydligt, hårt och vara gränssättande. Sen tänker jag att man får sätta de gränserna man är mogen till att fullfölja.
Jag hade svårt för det i början och det gick emot allt vad jag känner att man ska göra mot en person som mår dåligt men nu tänker jag att det är missbrukssidan som jag sätter hårt mot och då blir det enklare att vara hård och bestämd.
Styrkekramar dig!

Emmalisa.
Tips : Gå in på Youtube och kolla upp Carina Bång med "Lämna eller inte".
Kram. ?

Futurista för hejarop! ☺️

Om jag jag ska vara helt ärlig (vilket ju enligt mig är hela poängen med att skriva här inne) så är jag ingen öldrickerska. Kanske bidrar det också. Rödvin däremot det vågar jag absolut inte ha hemma!

Jag räknar just nu antal alkoholfria dagar på en månad, vilket hittills fungerar för mig. Februari blev ställningen 26-2. Det från att ha druckit i någon form i stort sett varje dag så ja jag är väldigt nöjd och glad just nu. Men skulle jag märka att det skulle börja ta över för mycket, det vill säga att om massa energi skulle gå åt till att förhandla med mig själv, räkna, räkna ner, planera etc då kommer det inte längre vara värt det. Mitt mål är att känna mig fri och inte slav under alkoholen, eller något annat för den delen heller ? Att det är jag som bestämmer och inte ett beroende.

Heja dig med, då är det väl dag tre idag för dig om jag räknar rätt? Jag tycker dag 3-7 var värst.

Tack Backen123, ni är så fina som orkar skriva. Jag känner mig så mycket mindre ensam.

Vår fasad lurar även mig, och jag får jobba hårt för att orka minnas det dåliga och läsa det jag skrivit etc. Jag är som sagt motiverad att glömma och gå vidare och tro att allt magiskt löst sig.

Vi hade jobbat oss upp från ingenting tillsammans. Vi har turats om att plugga för att ge våra barn (första barnet fick vi tidigt) allt de behövde och drömt om hus och stabilitet. Vi var ett team med tydliga mål, och när vi precis nått fram dit vi velat hela tiden så kraschar vi.

Varningsklockorna har funnits där och vi har haft djupa regelbundna konflikter pga alkohol under alla år. Men mina varningar och tjat spelade ingen roll, vår dröm och familj spelade ingen roll. Jag känner mig väldigt bitter och sviken, samtidigt som den oron för hur illa det kanske är med honom är hemsk. Att lämna någon som jag älskar och som mår dåligt känns helt fel. Men jag hjälper nog inte till genom att förlåta det beteendet.

Tack för att ni finns och stöttar ❤️

Laga mat av det som finns eller ta hemkörning av nåt gott. Eller ta nån annan affär? Åk inte och handla om du känner så ?

Hang in there!

Kram ?

Man kan se på magnetröntgen att belöningscentrum i hjärnan aktiveras när man hjälper andra, eller ger ett ekonomiskt bidrag till svältande etc. Det beteendet frigör må-bra-hormoner. I tester har det visat sig att även om man tvingar folk att ge bort något så aktiveras belöningscentrum. Häftigt. Sannolikt beror det på att det är så viktigt för artens överlevnad att vi hjälper varandra.

Skönt att du känner dig så stabil psykiskt, att medicinen passar dig. När man mår psykiskt dåligt blir man väldigt egocentrerad. ”Det är bara synd om mig, ingen förstår mig” osv. Risken är stor att man läser in hos andra att de mår dåligt också, man blir som ett lackmuspapper som suger upp andras dåliga mående. För att orka backar man istället och slutar söka upp andra. Man måste må bra själv för att orka lyssna på andras misär. I alla fall om man vill lyssna inkännande och empatiskt.

Kram ?

Ja vilket bra ord!
???

Trött o seg i huvudet idag. Nästan som bakfylla. Får nästan säga till mig sjäkv att jag ju inte har druckit, känslan är så lik. Ingen trevlig känsla! Drömde konstigt inatt, ninns ej men hade en tung känsla redan när jag vaknade. Så detta är livet! Skitdagar finns då också. Men ändå snäppet bättre än tidigare, eftersom jag ju är nykter, behöver inte känna mig sunkig. Bara trött o seg?

Tung dag idag.
Funderar på om jag borde avsluta min relation eller hänga kvar ett tag till. Den skaver.
Förut hade jag i det här läget varit på systemet tidigt och sedan sneglat på klockan hela dagen för att vänta in tidpunkten när det är ”ok” att börja dricka. Den tiden blev tidigare och tidigare... Allt för att döva och slippa grubbla.
Så nu känns det som att jag klättrar på väggarna.
Hade tänkt handla idag men systemet ligger precis bredvid och jag är inte säker på att jag kan låta bli att köpa vin. Så det får bli en middag av det som finns i skåpen. Försöker peppa mig själv och försöker hitta något att distrahera mig med. Det är ändå bara 4 timmar tills barnen kommer och då kan jag umgås med dem.

Haha, den var bra Mrx. Har själv läst några böcker, tips från psykologer och annat. "Självhjälpsböcker". Enligt dem är grubbel bara negativt.. en stor riskfaktor för dåligt mående. Ja säkert, men det måste ju vara beroende på vilka tankar man fastnar i. Ja, mitt grubblande har gett mig mycket lidande, stor igenkänning i dina exempel! Varför gjorde den så? Varför hälsade inte han? Varför var hon så kort i tonen.. Gillar hen inte mig..? Alla sluga och skarpa svar man kunde sagt dyker upp i efterhand och ekar.

Jag tänker också lite annorlunda nu, mer vaken på vilka tankar grubblet handlar om. Är det ältande? Nått jag inte kan göra något åt? Om svaret är ja, BRYT. Men i vissa problem kan det också ge mig lugn, tröst och en känsla av att lösa problem. Inget är svart eller vitt.

Har känt mig på väldigt gott humör senaste dagarna. Är uppe i full dos av nya medicinen sedan helgen. Kanske samband, vem vet. Känslan jag anat tidigare, lite mer lugn, avstressat och brusfriare tankar verkar hålla i sig.
Skymtar nya förändringar inom mig som jag länge hoppats på skulle inträffa en vacker dag. Har under många år känt att mitt sämre mående skapat ett stort egocentrisk beteende. Fokus på vad jag behöver. Känt börda när andra sökt min uppmärksamhet, klagat och varit till last.
Mitt fokus verkar sakta flytta ut. Känt en större empati och glädje av att hjälpa och stötta andra senaste tiden. Mer genuint, minde påklistrat. Intressant och härligt.
Det stämmer väl det man brukar säga, mår man inte bra själv är det svårt att hjälpa andra men kommer man ur det finns det mycket fint att vinna på att komma ut ur sig själv och se andra. Man får snabbt mycket tillbaka.

Jag har kämpat för den vänskapskrets jag har idag. Varit mer den som dragit i trådar, träffar och planering för att vara en del. Mindre den som tillhör gruppen för den jag är. Tänker att jag inte vill vara den personen längre. Visst, jag är bra på planering, ta tag i saker, styra upp men känner att jag inte längre behöver vara den som söker efter vänner, anpassar mig och är kameleonten. Jag skall vara en bra person, finnas där för dem som behöver mig och de människor som som stannar kvar i min närhet kommer vara äkta vänner.

Din man är lika mitt ex, han var också nykter men det fanns ingen glädje eller känsla av försoning, vi hade det bara bra om jag bjöd till med förslag, god mat, utflykter. Vet jag låg sista tiden i min säng på kvällarna och bara ville därifrån eller att han skulle försvinna. Vi gick och la oss olika tider och jag sa yes varje gång han gick till "sitt" rum. Men idag efter att jag gått, 5 mån senare kan jag sakna det fina som fanns, eller det fina som inte blev men då får jag påminna mig om stressen och oron, den är nog viktigast att hålla i minnet så man inte viker ner sig igen. Jag vill på nå vis bekräfta att det gör ont så förbannat att lämna en beroendesjuk, för vi vet att dom är sjuka, och vi har oftast en massa eberabetade känslor kvar, skam och sorg. Att lämna någon sjuk till sitt öde strider mot allt vi lärt oss, ger en känsla av skuld. Ett tips är att berätta för dina närmaste, kommer han ur sitt beroende kommer han få en massa respekt från dom som vet, och du får sätta ord på dina känslor, gå inte ensam i detta ?

Hej igen!

Jag söker fortfarande intervjupersoner till min studie om det är någon som är intresserad.
Kontakta mig gärna på: josefine.bjorkman1@outlook.com

Hälsningar
Josefine Björkman

Jag hör att det finns mycket skuldkänslor i ditt drickande, som för de flesta andra också. Att tänka på dina barn, deras framtid och vilken pappa de förtjänar kan vara en bra motivation men min erfarenhet är att man måste börja med sig själv. Det går inte att förändra sitt liv för någon annans skull, kanske inte ens sina barn. Viljan att förändras måste finnas hos dig själv, för din skull. Först när du mår bra kan du börja ta hand om andra och vårda dina nära och kära. Lycka till!

Lätt val. Då kan du inte dricka. Och under tiden du inte kan dricka kommer du att upptäcka fördelar med nykterheten. Fördelar som trumfar alkoholruset alla dar i veckan, men du måste uppleva det själv för att verkligen förstå.

Kram ?

Så bra skrivet av Soffi och Sattva! Nu skriver de om precis samma saker som vi ” gamlingar” skrev till dig för ca 1 år sedan. Att verkligen vilja och vara riktigt bestämd. Det är ett måste, annars händer inget.

Det här med samtalshjälp tycker jag låter konstigt, måste du vara nykter för att få hjälp med att bli nykter?
Nä, tyvärr så har du inte viljan och bestämdheten till 100 procent ännu. Och så länge du inte har det, så kommer du fortsätta dricka. Så är det.

Handen på hjärtat, har du gjort allt vad du kan för att försöka få hjälp? Hört med privata kliniker? Att det är dyrt är ingen bortförklaring. Vill man på riktigt spelar pengar ingen roll. Min fru tog ett lån på 80000 kr för att göra sin gastric bypass privat, eftersom den allmänna vården vägrade. Då har man bestämt sig.

Har jag gett upp hoppet om dig? Faktiskt så har jag märkt att jag drar mig lite för att kommentera i din tråd, för det känns lite hopplöst. Inget av det jag har att komma med tycks hjälpa dig. ❤️ Men nu finns här nya friska krafter, som Sattva och Soffi tex. Lyssna på dem, de vet vad som krävs, och har det i färskt minne.

Kram

Jag har inte sett det så förut. Men visst är det utelämnande att jaga efter och se om han mår bra. Han vet var han har mig och blir omhuldad på det sättet. Men det är läskigt att lämna honom åt sig själv, jag vet ju att han inte tar hand om sig.

Jag är precis som du, tycker inte om att vara i det negativa. Jag förlåter och blir sams igen efter nån dag, för att jag inte vill vara ett ledset offer. Jag tar initiativ till försoningskramar efter bråk och kan ibland säga förlåt (för att jag exempelvis varit arg etc) så att vi blir sams, även om han brutit löften eller betett sig fult.

Min sambo är alltså inte som mångas andras, som ber om ursäkt och lovar bättring. Han lovar i princip ingenting, och säger sällan någon om problemet utan sticker huvudet i sanden. Det gör han helt säkert för att han kan. Att jag gråter eller skäller är visst inte konsekvenser för honom.

När det gäller ekonomin så kommer vi nog dela upp och göra en plan, när han väl hör av sig. Men just nu är den helt gemensam. Han tjänar mycket mer än mig så jag har hittills tjänat på det, och kommer få det tufft nu ensam med barnen.

...dags att bekänna. Skammens rodnad lyser ikapp med mina skrapsår i ansiktet...

Ångesten efter min vidriga fredag var stor och jag vågade inte vänta ut den eller ta tag i den, så jag har druckit. 6 folköl och en halv vidare i lördags. 12 folköl i söndags. 6 folköl och 8 stark igår. Jag behöver se de här siffrorna för att kanske lära mig nåt... Alkiskroppen är återaktiverad. Har känt mig lite salongsberusad men inte värre. Så nu har jag två val. Kasta i mig antabus och fortsätta kämpa för ett värdigt liv eller fortsätta kröka och leva ett krokigt och ovärdigt liv. I denna stund känner jag mig feg men för mina barns skull lutar det åt antabus. Vem vill ha och förtjänar en full farsa? Inte de iaf. De förtjänar en nykter, pigg och välmående pappa.

kan se om du kan sätta gränser runt din ekonomi? Går det att begränsa så han inte kan använda pengar som skall gå till andra viktiga saker? Svårt det där men om du försöker tänka ut en lösning som du själv kan styra över utan inblandning från honom. Om du försöker få tag på honom tar du fortfarande ansvar för honom. Och om han klickar bort dig fortsätter han lägga över ansvaret på dig och klampa över dina gränser. Om du låter bli att ringa honom (tro mig jag vet hur svårt det är) så låter du också bli att utlämna dig till honom. När jag ser tillbaka på hur jag själv agerade (jagade honom på telefon, han svarade inte, jag skickade desperata sms, han svarade på två dagar senare när han hade supit klart och var bakis) så inser jag att jag möjliggjorde för honom att fortsätta. Jag fanns ju där ändå och brydde mig även om jag satt gränsen att inte vara i samma hus när han söp.
Var ofta som du är nu så ledsen och då kom tvivlet på mig själv. Trodde att jag fattade fel beslut bara för att jag var ledsen. Så var det inte, jag hade bara svårt att stanna kvar i "negativa" känslor. Trodde jag var tvungen att åtgärda dom direkt. Men ibland, som i ditt fall nu, är man ledsen på grund av någon annans beslut (att fortsätta supa i det här fallet). Då kan man inte göra något mer än att helt enkelt stanna kvar i det ledsna. Du kan inte få honom att sluta dricka, det måste han göra. Många kramar ♥️

Jo men det har vi härinne som skriver till varandra, en annorlunda vänskap!
Glöm inte bort dina dagar, vi ska fira dem lika mycket som Mary P o jag firar var o varannan dag just nu!!
Ha en fin dag, plikten kallar här nu...

Tack Nordanäng. Idag på morgonen är jag inte så kaxig. Gråter en skvätt i sängen innan jag ska upp och bjuda barnen på frukost. Det är lov hemma hos oss och pappa är borta. Jag behöver få tag i honom för att se om han har någonstans att ta vägen som inte ruinerar oss som det hotell han är på nu. Men han trycker bort mitt samtal.

Jag undrar fortfarande om jag gjort rätt som satt ner foten så hårt eller om jag är ett kontrollfreak med för höga krav.

När jag läser vad jag skrivit om de dåliga stunderna vi haft så känner jag att det är någon annan det handlar om, och att vi egentligen har det bra, till och med nu morgonen efter. Men procentuellt så är det dåliga större än vad jag vill erkänna tror jag.

Det här är för svårt. Jag älskar honom ju och vill tex inte se honom må dåligt, och inte heller se honom med en annan kvinna. Men för min skull kanske jag inte borde hänga kvar när jag inte får den trygghet jag behöver.

Varje nykter dag är värd att fira i början! Senare varje nykter vecka, månad, tiotal dagar, år, hundratal dagar och så vidare. I början tänkte jag ”fira, men med vadå?” Men rätt snabbt kom jag fram till att det behövdes inget gott eller någon fin present till mig själv för att fira. Det räckte gott att gå runt och känna sig som en mallgroda ? hela dagen! Njuta av de positiva känslorna. Stolt, nöjd, tillfreds ?

Kram ?