Senaste kommentarerna i forumet

Torn, förmodligen kom ditt inlägg när jag skrev mitt.

I mitt senaste inlägg kanske det blir lite tydligare.

Jag tänker att det som gör att jag verkar velig är att jag vill bli nykter men fortfarande dricker. Eller som någon skrev för en tid sedan...du har en önskan om att vilja bli nykter...och så kanske det är?

Vad jag vet dock är att jag behöver en lång nykterhet för att reparera min kropp men vad jag även tänker att jag behöver är förmodligen en evig nykterhet till livets slut. Jag hoppas att det slutet inte ska komma på evigheter men då behöver jag vara nykter.

Jag vill också ha 14 dagars nykterhet för att uppleva känslan!

När jag säger till mig själv du måste bestämma dig då landar inte orden inom mig. Förändring landar bättre.

Det är tufft...det är så oerhört tufft...och jag vill inte att varje dag ska vara en kamp .....jag har dock inte gett upp!

Att boka upp sig på sådant som kräver bilkörning är perfekt! Och det är så viktigt att man gör det för att man vill, så man inte sitter hela helgen och tjurar för att man inte får dricka. Känslan blir verkligen helt annorlunda då.

Kram ?

Som jag skrivit tidigare så läser jag era inlägg noggrant och jag tar till mig vad som skrivs.

I min kommun där jag bor är det Socialtjänsten som på sitt Rådgivningscentrum ger stöd till den som har någon form av beroende som tex alkohol, droger och spel. Behöver man ta antabus/möjlighet till att ta antabus gör man också det på detta centrum som tillhör Socialtjänsten. Man kan få fem stödsamtal behöver man fler krävs en utredning av socialsekreterare. Det är alltså inte sjukvårdspersonal som delar ut medicinen. För ett antal år sedan gick jag där då fanns ingen begränsning och det behövdes inte heller någon utredning. Så jag gick där under ett års tid. Har även varit på AA vid ett tillfälle i en stad ca fem mil bort. När jag var ute och gick i höstas mötte jag den kurator som jag hade gått hos. Hon hade gått i pension så vi pratades vid lite grann. Jag berättade då att jag inte hade kommit ut ur mitt alkoholberoende. Eftersom jag känner personer som jobbar där har jag haft svårt för att ta kontakt men den fd kuratorn kunde berätta för mig vilka som jobbar där. Ringde en utav dem som jag inte känner sedan tidigare. Träffade henne tre gånger men eftersom jag inte hade slutat dricka ansåg hon att det var ingen idé att vi fortsatte utan jag kunde ta kontakt igen när jag hade nått en längre nykterhet. Jag tänker kanske några veckor.

Jag bor i en mindre kommun och grannkommunerna är ännu mindre. Stödet till personer med alkoholberoende går via Socialtjänsten. På en ort längre bort kan man ev få stöd via psykiatrin. Jag är lite osäker på hur det var nu igen . Tack för länken du skickade Mrx. Kan alltid ringa dit för att höra vad som gäller. Det stod att man skulle komma nio gånger till centret vilket jag inte har möjlighet till då jag bor alldeles för långt bort. Men nu sker ju mycket digitalt så det skulle kanske funka.

När jag hade kontakt med rådgivningscentrum arbetade jag i en annan kommun. Efter det har jag arbetat i flera andra kommuner inom Socialtjänsten men jag arbetar inom landstinget nu jag har dock en del kontakt med socialtjänsten i flera kommuner. Detta har gjort att jag har haft svårt för att söka hjälp den vägen för i varje i ett antal kommuner runt omkring där jag bor känner jag personer. Givetvis kan man tycka att när man har så stora problem som jag har att det viktigaste är hälsan, att bli fri alkoholen och då är kanske priset att man får blotta sig. Jag är inte där ännu det är därför som jag tragglar på egen hand att bli frisk. Hade jag bott i en storstad och kunnat söka mig till ett beroendecentrum hade det kanske varit annorlunda. Jag vet inte. Kanske upplever någon att detta är en bortförklaring ...kanske är det så....men i nuläget vill inte jag att det kommer till kännedom till de personer som jag möter i min tjänst.

Jag förstår att jag kan upplevas otydlig när jag säger att jag vill bli nykter men ändå dricker. Som jag har skrivit några gånger så måste jag bli nykter för min hälsas skull. Jag har kanske inte bestämt mig till 100% likväl måste jag bli nykter. Så jag samlar dagar ...och min tanke mitt mål är att den erfarenheten som jag då kommer få bidrar till fler nyktra dagar.

Vill även förtydliga att jag tror att det är bra med att ta antabus för att få möjlighet att låta hjärnan vila...få flera dagar/månader i rad utan alkohol. Jag tänker att det är en bra start annars hade jag inte själv bett om att få antabus. Men för att få en hållbar nykterhet tänker jag att det behöver landa inom en själv bli förankrat då tror jag att det kan hålla.

Idag pratade jag med min sjuksköterska på Sömnmedicin. Hon hade nu läst av det datachip som jag skickade in för några veckor sedan. Alltså det är inte klokt hur mycket information hon fick om min sömn genom det där lilla lilla chippet. Och, jag blev så glad av samtalet för jag med hjälp av cpapen har jag nästan inget andningsuppehåll alls. Jag blev så glad så att tårarna nästan kom! Jag är precis lika trött men den tröttheten kan och hoppas jag är relaterad till mitt alkoholberoende och min övervikt för då kan jag påverka det. Sjuksköterskan sa att för att personer som använder cpap innebär det inte alltid att man känner sig mindre trött men att det på lång sikt är bra för hjärtat och kärlen. Har även ringt vårdcentralen för att få göra min årliga blodtryckskontroll samt ta nya leverprover. Önskar att få träffa läkare för att även prata om min mage.

Ha det gott!

Onsdag, nästan lika förrädisk som Torsdagar och Fredagar för min del. Mitten av veckan, lille-Lördag. Klart man kunde unna sig ett par öl. 2-3st. Max! Inte mer. Så blir det ändå 5-6 st och några shots. Begränsning har aldrig funnits i mitt alkoholintag. Börjar jag , så blir jag full. Aldrig salongsberusad. Men inte idag . Den här Pappan har lovat bort sig som chaffis till döttrarna. Både Fredag och Lördag. Så känns bra att ha det inplanerat. Alkoholjävulen har iaf aldrig lyckats få mig att köra bil. Så vad han än har planerat för mig i helgen så kommer han att misslyckas och första veckan i Mars kommer att bli vit ??

Kan helt relatera till ditt inlägg Chivas.
För mitt välmående är det så viktigt att man (läs hon) ibland visar lite uppskattning, att man har utrymme att ha en dålig dag och att vi har en hjärtlig attityd inom familjen. Jag upplever nu ( i nykterheten) att hon hela tiden sätter sig själv först - sitt mående, sina önskningar, sitt sätt etc. och det känns inte riktigt bra.
Min fru kämpar även med efterdyningar ifrån en sjukdom för många år sedan (frisk nu men ff "hjärntrött") så hon har såklart mindre marginaler än vi andra men ändå. Kanske är jag självisk men det skulle betyda mycket om hon någon gång satte någon annan först och tonade ner sina egna behov lite...
Svårt också att prata om saker med henne då hon då blir trött och har svårt att hålla tråden - leder till att det blir svårt att lösa små/stora problem i vardagen. Nåväl, jag har ju också bidragit med skit pga mitt drickande så jag bär med mig mitt dåliga samvete och ser mig verkligen inte som en perfekt man :(

Idag har jag bättre känsla än igår. Tror att jag snart får klarhet i hur jag ska göra med min relation. Vi ska prata igenom det, dock oklart när det blir. Jag vet att jag för min egen skull måste våga stå på mig och inte vara så jäkla förstående hela tiden utan fokusera på hur det får mig att må. Och vill han inte skärpa sig så kommer det sluta med att jag lämnar. Kanske inte på en gång, jag är en sån som gärna tänker över saker både en och två gånger.
Jag älskar honom men om relationen kostar mer än vad det smakar och det bidrar till att jag vill dricka för att sluta grubbla så måste jag göra det som är bäst för mig på sikt.

Och tack Tröttiz ❤️ Du med! Jag försöker men viljan drar åt olika håll. Jag vill stå upp för mig själv och inte släppa tillbaka honom. Då har han ju bara haft en lyxvistelse med alkohol, knappast en konsekvens i hand värld.

Samtidigt vill jag ha honom här. Försonas och låta barnen få det som vanligt. Det finns många fördelar och han är ju inte elak, han är ger mysiga kramar, är vacker och luktar gott. Vi skrattar tillsammans och har roligt också, fast det inte får något utrymme i mina texter här. Vi har intressekonflikter och problem helt uppenbarligen, han har en beroendepersonlighet som heter duga och den är inte rolig att dras med. Men han som person är finare.

För barnen vore det kanske bra om han kom hem. De saknar honom, han har skött drickandet diskret + inte alls de senaste månaderna. Deras boendesituation och ekonomiska trygghet beror också på detta etc.

Men det kanske ändå är dags. Jag är på gränsen att se ett liv där jag är fri med barnen.

Det låter mycket igenkännande, det där med att läsa in andras dåliga mående, dras med och känna en förstärkning av sitt eget dåliga mående. Min fru har också haft det svårt genom året. En bror som omkom tragiskt. Fått en kronisk magsjukdom. Problem men kroppen. Värk och diverse smärtor från och till.
Jag har fått panik, stängt av, blivit irriterad. Främst för det ständiga klagandet på värk. Har haft känslan av att varje gång mitt mående blivit bättre har hennes dåliga blossat upp. Har försökt vara till stöd de perioder jag orkat men inte kunnat hålla ihop själv i längden. Jag har inte varit nått bra stöd alls, bara irriterad på allt klagande. Jag skäms, men samtidigt har jag inte förmått mer.
Jag är den som tiger. För kampen inom mig. Funderar, grubblar, tänker lösningar och ibland stänger av. Klagar inte för det finns ingen lösning i det. Försökt balansera stämningen i huset så gott det går. För allas skull, inte minst barnen. När mamma varit svag har jag behövt vara stark.

Vi mår båda mycket bättre nu, framför allt psykiskt. Vi har båda hittat träningen och det är ett gemensamt intresse även om det är på varsitt håll. Vi gillar inte samma typ av träning men vi har ett gemensamt samtalsämne och gemensamt tänk kring kost och bra mat.
Tyvärr har min fru fortfarande problem med mycket värk och krämper. Jag vet inte varför men jag har alltid haft så svårt att känna empati för det. Det har känts som att problemen bara flyttat runt. Det måste finnas något att klaga på. Ena veckan är det ett knä, när det blivit bättre är det en höft, nästa vecka ryggen. Nån dag en fot.
Kanske är det så att ju mer jag stängt av desto mer har hon ältat för att få mitt gehör.
Den senaste tidens bättre mående har gett mig lite ny kraft att försöka lyssna. Fråga. Hjälpa. Ställa upp på den där massagen som alltid frågas efter. Kanske kan det hjälpa, att jag bara försöker förstå och verkligen lita på att hon har ont. Det märks i alla fall fort att hon uppskattar mitt engagemang.

Hej Varafrisk! Jag trodde verkligen att du hade fått nog på riktigt och därmed mitt inlägg om hur jag enligt mina erfarenheter anser att man måste agera. Men nu ser jag ju att du vill försöka att dra ner i stället för att få ur alkoholen helt ur kroppen. Du velar rätt mycket fram och tillbaka. ?

Alla är ju olika, och en del som inte har blivit fysiskt beroende klarar att dra ner eller dricka kontrollerat. De vet helt enkelt inte hur det är att må riktigt dåligt av alkoholen. Har man varit starkt fysiskt beroende (som jag) då är det inte ett alternativ. Då vill man till varje pris inte riskera att hamna där igen. Tex Kennie och även Sisyfos tillhör personer som inte är” rädda” för alkoholen på det sättet som jag är. De vet inte hur det känns när det är riktigt illa. Och det är bara att gratulera!?

Det som jag tycker är så synd är att du får ju aldrig veta hur det känns att vara helt fri från alkoholen om du inte får till minst 14 dagar på raken utan den. Jag har fått den uppfattningen att du är fysiskt beroende, men kan självklart ha fel.
Så fortsätt att skriv och gör som du vill. Allt jag skriver är bara av omtanke och jag vill dig bara gott.

Kram ?

Vaknade i morse, utsövd och redo att ta itu med dagen, bring it!
Nä jag har verkligen inget kämpigt liv men vintern har varit tuff pga min pappas sjukdom och allt som kommer med det.
Min man dricker extremt lite, och jag är förbi fasen att känna något sug så det gör mig inget. Jag har mitt! Min stillhet och ro. Kommer inifrån! Tack för omtanke ?

Vi finns här och hejar på dig!

Kram ?

Ja, jag försöker också gå på vad jag tycker är ok för mig. Kan jag ta emot en som druckit på hotell och inte hört av sig alls till barnen. Efter att ha köpt öl efter ett träningspass en helt vanligt lugn dag med hemmajobb där jag fixade barnen och servade lunch och middag.

Skulle han ha kommit till något egen insikt? Förstått att det är konstigt att dricka efter träning och att drickandet på hotellet visat honom vad han gör så snart han inte barnvaktas av mig? Knappast. Han har nog dagen efter ångest, och då han nu ska jobba på plats ett par dagar, då hade det passat bra att komma hem och få kramar av mig och barnen. Sen kunde vi säkert ha haft en ganska trevlig helg där han ansträngde sig för att vara delaktig. Men sen skulle han nog bli tråkig och trött igen till nästkommande helg. Han har ju tagit några steg bakåt av sin fylleretreat skulle jag tro.

Det är stora ekonomiska beslut och han har såklart inte letat lägenhet utan bott dessa nätter på kostsamt hotell. Nu när han är nykter och jobbar får han fundera, men då tjatar han bara på att få komma hem. Som om jag inte vill det redan och att det är jättesvårt att stå emot.

EmmaLisa.
Och jo, det viktigaste. Lyssna på dig själv om vad DU behöver.
Det är dags för det. Kanske människor säger att du borde göra si eller så och han med...
Men lyssna på dig själv och var snäll mot dig själv. Du verkar behöva det.
? ?

Ja ber varje dag nu om mod att släppa taget . Kontrollen. Den falska kontrollen som ja vill ha i allt. Till situationer. Människor. Mig själv. Ja lever i en illusion. Ja är rädd för o inte veta vad som händer med mig om ja gör det. Vem blir ja som person? Går ja tillbaka o blir som när ja var liten? Alltså att ja känner mig liten o hjälplös? Många tankar nu

EmmaLisa.
Ja, känner igen mig i att man ger och ger ... ? Så har jag ändå fått höra att jag inte "bekräftar" honom tillräckligt. Hur mycket vi anhöriga än vrider ut och in på oss är det inte tillräckligt. Tyvärr.

Jag skulle önska att våra partners hade "normala" kompisar, men jag kan mycket väl förstå att de börjar umgås med sådana som dricker även de och möjligen själva har riskbruk eller beroende.

Tidigare försökte jag kontrollera min pojkvän, men det funkar ju inte. Jag Har däremot försökt börja kontrollera mig själv, vad jag tycker är okej och inte och agerar därefter. För att få någon slags ro.

Sköt om dig. ?

...det som inte dödar det härdar säger man ju. Inte sant i alla lägen.. men tror att är man nykter och tar hand om sig så kommer alldeles säkert våra mentala motgångar att stärka oss. Tänker att den som är störst av vishet är den som varit med om mest motgångar. Har inte läst ikapp din tråd och är påläst om allt du går igenom men starkt att se din nära dricka och välja annat. Kom ihåg att det lugnet och den avslappningen då får av dina plantor är äkta. Nästa dag har din kropp fått en äkta sömn och vila och du har bästa förutsättningar för att möta nästa dag.

Kram

... ut ordförrådet när det handlar om att bli nykter. Hoppas på sol imorgon går bra. Men nykterhet är beslut och stark vilja!

Jag är en av dem som ”banne mig inte druckit ett glas vin på ett år” Eller 14 månader snart.
Jag är ingen särskild lämpad människa att bli nykter utan har precis som alla andra med längre tid nykterhet i bagaget kämpat med detta på många olika plan. Men- det har varit värt det varenda dag!
Forumet är min ’metods” stöd och hjälp här är ovärdeligt. Att inte dricka är dock ett ensamt jobb som ingen kan göra åt dig.
Men tänk inte så långt fram i tiden, för mig var det vettigt att ta en enda dag i taget ”idag dricker jag inte” varje morgon. Läs och skriv, som andrahalvlek skriver.
Kram och välkommen! ?

Nu hörde han av sig och ville givetvis hem. Han skulle skriva in sig på behandling och allt, hade redan försökt hävdade han men skulle ringa på telefontiden. Jag tror att det blir som vanligt och kommer gå i vågor framöver ändå om han kommer hem. Kanske inte så konstigt att ha lite ångest efter att ha druckit i några dagar utan att höra av sig till familjen och nyktrat till för att jobba.

Jag kan inte lita på att det skulle bli någon förändring och jag är dessutom fortfarande arg och har kommit en bit på vägen i att vara själv, så jag sa nej. Nu känns det som att bollen verkligen ligger hos mig och att det är mitt fel när barnen saknar sig pappa. Det kändes bättre när han inte hört av sig...

Just nu är det lite så beroende av saker jag faktiskt inte kan påverka så mycket som jag skulle önska.
Då får jag verkligen öva mig på tålamod. Tack för din omtanke ? den värmer.
Idag har jag gjort en liten plan för nedtrappning av jobb inom kort och omvårdnat av närstående i livets slutskede. Det heter så.
Jag har varit med när en person har dött tidigare men jag vet inte vad det kommer att innebära eller hur det kommer att kännas. Eller bli. Det är nytt och mitt i allt känner jag både ödmjukhet och styrka och att försöka möta alla känslor som de är. Men alldeles rätt är att jag tar hand om mig och plantorna ??
Jag upplever inget som orättvist, livets gång ser olika ut. Glädjs åt dig och tänk vad bra- du har kraft över till att skriva hos mig! Kram ?

parkbänkarnas egen lilla goding : En kvarting Mavrodaphne. StarDry Gin....men fy f-n vilken vidrig smak.... Det fanns nåt mer billigt rödvin som var poppis men som har fallit bort i gudomlig glömska...

Vilka sjuka tankar som kommer när jag ser att en av ungdomens idoler har gått bort :-O
R.I.P Bunny Wailer !
Ja, det var en fin tid och jag längtar ibland tillbaka till den och tröstar mig med ett reggaemedley för att få känna gunget och sorglösheten åter en gång. Spritsorterna ovan tillhörde det billigaste som gick att köpa eller få langade men det var ju vidriga sorter :-(( Iofs en fördel får då drack jag inte mycket...

Jag gillar även techno fast jag är gubbe och hade den varit populär när jag var ung så hade jag säkert dragit i mig droger och dansat mig medvetslös i nån skogsglänta. Kanske hade jag överlevt det mha NA's nyckel eller så hade det blivit döden direkt.

Nu blev mitt liv lite mer stillsamt där alkoholen sakta men säkert tog över mer och mer. Och jag upphör aldrig att förvånas över att min kropp verkar ha förlåtit mig mina synder och jobbar på i bästa förmåga. Självklart har jag mina defekter men det kan jag nog tillskriva ett liv utan tanke på nyttigheter (smågodis är ju sååååå gott !!) och min ålder......ingen maskin går ju i evighet.

Jag kan fascineras över att olika situationer, musik eller händelser för länge sen slutat att reta min sjukdom och det är nog utan tvekan för att jag gjorde min hemläxa ordentligt de första åren främst genom att göra en genomgripande förändring av mitt liv och genom att lyssna på Di Gamle. Jag blir aldrig fri från min sjukdom. den finns ju för alltid i mig, men jag kan leva med den eftersom jag undviker att ta det första glaset.

Gunga loss lite idag till The Wailers !

Angående din punkt nummer 1 om hur man ska tänka. Du nämner att det finns lite delade meningar om det och det kan man väl säga. Jag läser ofta här att man säger att man inte ska säga aldrig mer dricka för att det inte fungerar då. För mig är det tvärtom. Det var först när jag beslöt mig för att jag aldrig skulle dricka igen som jag lyckades bli nykter. Jag vet inte om det är på grund av hur jag fungerar, men jag tycker att det är så mycket lättare att förhålla mig till absoluta mål.

Jag tror väl snarare att om tanken känns skrämmande med att tänka att man aldrig ska dricka igen, ja då ska man kanske inte köra på det för då är det förmodligen stor chans att misslyckas. Men fungerar det så fungerar det ju. Dock verkar det ju vara vanligare på forumet med att man kör en tidsperiod i taget. Men jag kan väl inte vara ensam?

Skam är ett problem som jag tror bidrar till att man inte förändrar sina alkoholvanor till det bättre. Det finns många av dessa små mekanismer med känslor av skam, ångest och uppgivenhet som blir som trumkort när alkoholdjävulen sätter sig vid förhandlingsbordet. Jag tror man måste jobba bort dem.

Att förändra sina alkoholvanor är ju dock inte ett erkännande att man har gjort fel tidigare. Det är ju bara ett konstaterande att man vill förbättra det idag, kanske beroende på nya förutsättningar.

För min egen del så har jag ju slutat efter en över tid eskalerande alkoholkonsumtion. Det gick ju inte spikrakt utför utan det blev för mycket och jag höll igen och hade en vit månad och fram och tillbaka, men trendkurvan pekade helt klart utför vilket gjorde att jag till slut slutade helt och jag vet att detta också är förknippat med skam. Det har kanske inte alltid varit självklart, men jag har valt att äga problemet. Jag klarar inte av att dricka normalt och jag drack många gånger på ett sådant sätt som inte var bra för mig eller de i min närhet. Skäms jag för det? Nä, det kan jag inte säga att jag gör faktiskt. Jag är ju inte stolt för det, men däremot är jag stolt för att jag har tagit tag i det. Jag har ett problem som jag har åtgärdat så gott jag kan.

Hur går det för dig?

Azalea och Clara, det är tråkigt att höra hur man anpassat sig och sitt liv efter någon som varken är tacksam eller ger tillbaka. Men skönt att höra att ni fått tillbaka mycket efter att ni lämnat och är nöjda med era beslut. ❤️ Jag har tänt så många doftljus de här dagarna (mannen hatade dem så jag har aldrig haft de tända), lagat vegetarisk mat som jag och barnen gillar (vegetarisk blir man ju inte mätt på säger han), och haft jättebra dagar med barnen. Min korta stubin berodde nog på att jag var arg på min man som låg och slappade i andra rummet. Och min delade uppmärksamhet på att jag sökte hans bekräftelse.

Har fortfarande inte hört någonting alls av honom. Jag är övertygad om att han dricker, och att han tycker att det är hundra procent mitt fel som slängt ut en oskyldig, och att jag förtjänar ett straff som inte kan låta honom dricka hemma. Han är nu ”tvingad” att dricka sig redlös på hotell för att det är synd om honom, för att han känner sig sviken och anklagad över något så fjuttigt som folköl, han skulle då aldrig göra en fluga förnär. Och han skulle aldrig eskalera (som han alltid gjort förut).

Han är säkert i kontakt med sin kompis, som hejar på drickandet och tidigare har föreslagit att han skulle göra slut med mig, eftersom jag är en sån kontrollerande tråkmåns. När min sambo själv sa till sin vän att han hade problem och inte ville dricka när de sågs, så fortsatte vännen att tjata, och de sågs fortfarande alltid på pubar. Den ”vännen” är nu min sambos enda ”stöd”.

Han har inte hört av sig till våra barn. Jag har sagt att han är hos sin vän och vilar, eftersom barnen vet att han är väldigt ”trött”. Men att han inte själv sagt hejdå eller ringt på flera dagar tror jag får dem att undra. I vanliga fall är han väldigt mån om sina barn, finns jag inte där så sköter han dem och de älskar hur snäll och rolig han är.

Han tycker nog alltså att allt är mitt fel. Det finns också en risk att han dyker upp här snart, när han njutit av ensamhet och alkohol. Men inte ett ord har jag hört.

Nu hoppas jag att det värsta ligger bakom mig för denna gång.
Har fortfarande mycket jobbigt att hantera, men inte värre än det som jag lyckades rodda nykter under den förra vita tiden.
Så nu är det dags att sluta med raketbränslet igen.
Satsar på tre nya vita månader till att börja med.