Senaste kommentarerna i forumet

Det är faktiskt något som har kommit med nykterheten Mary. Jag har blivit mer djurvänlig. Vet inte varför egentligen, men det känns bra.?

Jag skriver inte så ofta hos er under ” förändra” numera. Men i bland kan jag inte låta bli. Jag blir så glad när jag ser någon som verkligen vill förändra sitt drickande, och genom blod, svett och tårar lyckas och får känna hur skönt det är. Och du är en av dem Mary.? Jag vet ju hur svårt det var och hur enormt bestämd och viljestark man måste vara. Att försöka dra ner på sitt drickande om man är beroende är nog det svåraste man kan göra. 3-7 dagar utan alkohol och sedan på med bränsle. Själv försökte jag oräkneliga gånger, men det var till att kämpa som fan helt i onödan.

I bland kan jag inte låta bli att skriva när jag ser någon som i mitt tycke är ute på helt fel spår. Men jag tror jag ska sluta med det. Så många andra under ”förändra” som sköter detta galant.

Kram

Det är tisdag, ja jag vet, det är ingen dryckesdag? ändå sitter man med rödvinet och mår väldigt bra för stunden. Hur ofta kan man känna så innan det går åt skogen? jag känner att jag dricker alldeles för mycket och alldeles för ofta, samtidigt som jag har ett bra jobb och ekonomi, allt det där som alla pratar om. går det mesta i övrigt åt skogen. hur gör jag, för att förändra mitt liv, bli en människa som jag själv tror på igen? han som har livsglädje och faktiskt tar vara dagar på sina dagar istället för att se framemot att dricka fina röda i sin ensamhet.

Läst väldigt mycket här och är på många sätt väldigt imponerad av er andra, vilken kämparglöd och vilket stöd ni ger varandra! jag vill inte fastna i skiten i 30-års åldern. behöver erat stöd för att få leva ett värdigt och lyckligt liv.

/ Mattematikern

Så tänker jag också ofta. Vill inte vara samhället till last. Det finns nog någon annan som behöver hjälpen mer. En gång när min dotter var fyra år och fick krampanfall ringde jag ambulans. När jag satt bredvid henne i ambulansen var jag tvungen att fråga sjuksköterskan ”gjorde jag rätt, är hon tillräckligt sjuk för att åka ambulans?” Jag blev lugnad på den punkten, och dottern kryade på sig så det blev ett lyckligt slut.

Jag har ingen egen erfarenhet av alkoholklinik, men det är inte lätt att få komma dit så den tiden ska du verkligen nyttja. Tycker jag. De lär inte hinna få in någon annan ändå ifall du lämnar återbud i sista minuten, så det är bara onödigt.

Du ska gå dit och berätta sanningen om ditt alkoholberoende. Inte mörka eller förminska det minsta, utan bara säga sanningen. Sen får du sannolikt veta vad de kan erbjuda. Terapi i någon form ska du kräva, och medicin som minskar suget (naltrexon) eller som gör att du inte kan dricka för då blir du våldsamt sjuk (antabus) blir du kanske erbjuden också. Sannolikt får du återkomma med jämna mellanrum och lämna prov eller nåt.

Tänk inte så mycket på det nu. Ha inga förväntningar alls, varken positiva eller negativa, utan gå dit som ett vitt oskrivet blad. Och berätta imorgon hur det gick!

Kram ?

Hej igen!
Jo du äger din tråd och skriver såklart precis det du vill, oavsett hur du mår.
Kanske du behöver vara tydlig med vilket typ av stöd du behöver av oss. Jag är säker på att alla svarar ur hjärtat och vill väl. Lägger tid o energi på att hjälpa. Hoppas ju varje gång att du ska lyckas. Men om din intention inte är att stoppa dricka alkohol här o nu, utan på sikt, skulle det kanske vara hjälpsamt för dem som läser att du uttrycker det. Så vet vi att du behöver hejjarop och bli klappad medhårs, men kanske inte mer än så just nu. Så blir både inlägg och svar på en rättvis nivå som motsvarar där du befinner dig?
Funderat på en annan sak, du skrev tidigare att det inte är fruktbart att vara nykter av tvång och utan reflektion. Den första tiden tror jag att det kan vara det. Fokus på att låta hjärnan bli o-kidnappad. Reflektionerna kan kanske komma senare, när hjärnan är fri igen?

Du skall berätta din historia om dina försök att förändra ditt drickande. På ditt sätt!
Jag skulle önska att du hade större framgång i dina försök, men vem är jag att döma? Jag har själv pendlat mellan nykterhet och återfall de senaste åren. Nu har min självbevarelsedrift fått mig att inse att jag behöver stöd av Antabus och beroendemottagningen. Det är min väg. Den kanske inte är framkomlig för dig.

Hur din väg skall se ut kan jag inte ha en aning om, det måste du själv bestämma. Den kanske är lite krokig och snårig, men så länge den för dig dit du vill så är det OK, det är din väg. Gå den på ditt sätt. Huvudsaken är att du inte ger upp.

Jag kan ge tips och råd, men det blir med nödvändighet från mitt perspektiv. Jag har ingen rätt att bli besviken eller frustrerad om du inte följer dem. Vi har alla olika förutsättningar, och måste hitta våra egna lösningar. Jag hoppas du hittar dina!

Nu sitter jag vid en laptop utan emojjisar, men ändå:

Kram och ett hjärta eller två!

Bra att ni har en tydlig strategi med hemmajobbandet mm. Jag misstänker att det här kommer dra ut på tiden. Frugan var och testade sig för covid i dag, och jag blir inte förvånad om hon åkt på det. Det sköts katastrofalt dåligt på hennes jobb. (Kommunalt) Det är ingen ordning alls, ena dagen får hon jobba hemifrån, andra dagen måste hon vara på plats. Med eleverna är det likadant. Det är värsta smitthärden som förflyttas mellan skolan och folks hem.

På mitt jobb får man inte sätta sin fot om det finns någon som man bor tillsammans med som har symtom på covid. Och om frugan är smittad måste jag vara hemma i 14 dagar. Vi får full lön om man måste vara hemma. (Permission)

Om det var jag som hade haft symtom så hade frugan varit tvungen att vara på jobbet ändå.
Och så undrar Tegnell och gänget varför folk inte sköter sig.? Det är ju dom som har satt reglerna/rekommendationerna. I början följde företaget jag jobbar på Tegnells regler, men de insåg sedan att det behövdes mycket kraftfullare åtgärder.

Har ni bra regler (covid) där du jobbar Ah, eller följer ni bara vad Tegnell säger?

Kram

Ska jag till nån alkoholklinik, vad ska man förvänta sig? Fick svara på frågor om jag kan gå och klä på mig så det känns inte som rätt nivå. Jag jobbar och tränar.

Är det fel att tänka att jag träffat en del människor som jag hellre vill ska få hjälp?

Jag kan inte låta bli att skriva...

I början när jag började överkonsumera alkohol..så var det som om jag valde alkohol istället för medicin.

Under året som jag läst/skrivit här på forumet har jag förstått att många som har slutat dricka alkohol snusar, tar sömnmedicin, ångestdämpande medicin och annan medicin för måendet.

2007 blev jag sjukskriven för ...inte utmattningssyndrom...men ångest...jag skulle kalla mig för väldigt vidbränd.

Minns inte helt och hållet...men om jag tänker efter så blev jag nog erbjuden medicin för ångesten..för nedstämdheten...men jag var väldigt anti mot medicin...inte då men några år efter började jag istället självmedicinera med alkohol.

Vet inte om det hade hjälpt mig medicin..kanske ..kanske inte..men just nu vill jag inte bli beroende av ngt annat mer än....det som fyller på livet!

❣️

Är så glad för din skull att det gick bra med ert samtal. Det blev ju ett bra avslut och så mycket lättare att lägga till sidan.
Känslan som du har nu med framtidstro och positivitet får du bära med dig.
Så himla kul med second hand, jag hade hängt med dig direkt om jag hade kunnat. Älskar att gå och snoka på det ?
Hoppas du hittar många fina saker och lite fynd.

Kram kram?Azalea

Att lagt papperna på lådan är ett så stort steg. Jag kommer ihåg att jag nästan var nervös att brevlådan skulle sprängas eller nåt när jag gjorde det. Men vilken lättnad när det var gjort.
Smart av dig att be om att inte få höra en massa information om honom. Jag tror det är bäst att låta bli att bli indragen vilket man blir vare sig man vill eller inte isåfall.
Ju mindre man vet desto mindre tankar lägger man på det.

Jag tränar på det och blir lite duktigare bit för bit.

Ha en go kväll min vän??Azalea

Ni är så bra Mrx och Tomen??

Heja heja❣️

Det låter verkligen som om det vore jag.
Jag ändrade på så mycket hos mig själv så det skulle passa honom och när du sa det om äpplen så kom jag o tänka på att jag under 30 år inte lagat npgon mat med lök i.....Han tyckte inte om det? jag älskar lök.
Har anpassat mig genom så många grejer att det inte ens blev konstigt efter några år.
Jag har inte levt ihop med honom nu under senaste året ( är skilda men bodelning kvar ) och rackarns så mycket jag har kunnat göra nu.
Det har varit ett uppvaknande att jag att jag inte behöver jämka eller tassa på tå eller att kunna säga vad jag vill utan att någon kommenterar. Det känns riktigt skönt och jag går så sakteliga tillbaka till den personligheten jag egentligen är.

Kram Azalea?

För mig är det tvärtom när jag dricker. Jag blir oftast mycket mer hungrig både på kvällen innan jag lägger mig plus sugen på sämre matval både under tiden jag dricker och dagen efter. Till det ska ju läggas kalorierna från 1-2 flaskor vin.
Har gått ner nästan 2 kg de här första två veckorna.

Man tar en risk men även en chans när man startar en tråd för man vet aldrig hur ens inlägg kommer tolkas, vilka svar man får. Man tar även en risk när man berättar om det man själv tycker är ett misslyckande för återigen man vet aldrig vilken respons man får. Jag undrar om det är därför så många läser här i forumet under flera år innan man själv börjar skriva? Då man har bestämt sig och dessutom har kanske varit nykter några dagar, några veckor eller ev mer. Jag vet inte men kanske det är så.

Jag har skrivit tidigare att jag skriver under den här rubriken "Förändra ditt drickande" för att det är precis det jag vill göra. Den rubriken betyder för mig att man vill förändra sitt drickande det ger mig även en intention om att man befinner sig i ett pågående drickande. Dessutom att man inte har ett sunt drickande.

Jag är fullt medveten om att om man har bestämt sig har man så mycket större möjlighet att lyckas. Så det handlar inte om att jag inte förstår. Jag har även skrivit tidigare att jag önskar att jag skulle kunna ha en sund relation till alkohol med ett mycket måttligt intag. Fast jag vet att det fungerar inte och kommer troligtvis aldrig fungera. Jag behöver därför göra en förändring med mitt drickande fastän jag inte har bestämt mig. Jag borde gjort den förändringen för många år sedan men så har inte skett. Och bara för att jag inte har lyckats sluta betyder inte det att jag inte tar till mig vad som skrivs min tråd för det gör jag. Vissa inlägg är jag mer behjälpt av än vissa. Jag visste även att när jag skrev att jag har fått nog så skulle det tolkas som om jag inte skulle ta en droppe till. Sanningen är att jag har fått nog, Och sanningen är att jag behöver komma till handling.

Jag själv är nog min störste kritiker så när jag får inlägg som nästan är i stil med att jag är ett hopplöst fall så är jag definitivt inte behjälpt av det. Och, även om jag har sagt att jag är tacksam för inlägg så är det ändå frivilligt att skriva i min tråd. Jag tänker även när det gäller ekonomi...vi här på forumet har ju absolut ingen aning om hur andras ekonomi ser ut eller möjlighet till att ta lån. Jag tänker Torn eftersom du skrev ett hjärta att du menar väl och vill väl men det här hamnade fel hos mig.

Just nu tappade jag verkligen lusten på att skriva här i forumet men som så många andra gånger kommer jag troligtvis fortsätta men just nu känner jag mig ledsen.

Kram??

Jag känner så igen mig i din historia! Min man var inte heller nån "vanlig alkholist", det var så synd om honom och han självmedicinerade ju! Han var inte ute efter ruset. Så tänkte jag rätt länge. Sen, när jag började prata öppet om det, visade det sig att alla beskrev ungefär samma saker. Det hjälpte mig lite, att se att mönstren gick igen, ordningen gick igen. Det ÄR en sjukdom och den som inte vill bli frisk blir nog inte frisk. Min man ville inte sluta dricka, han ville "bli normal" och han ville att det "skulle vara nog". Ingen insikt om att det krävde en egen insats. När jag lämnade honom fick jag en trave linnedisktrasor av en kompis. Jag fattade ingenting. "Du vill ju helst ha såna, det är ju han som vill ha wettex" sa hon. Det hade jag glömt. Jag gjorde allt för att inte stöta mig, inte reta honom, inte dra igång nåt. Inte för att han var våldsam eller farlig, utan för att det kunde räcka med en sån liten grej som en äcklig disktrasa för att dra igång hans tycka syndande, och därmed supande. Det fanns alltid en orsak. Härom året dog nån av hans gamla hårdrockshjältar, flera år efter att vi skilt oss, och jag minns hur jag stelnade i hela kroppen när jag läste om det. "Herregud, om vi hade varit ihop än, vad det hade dragit igång hos honom!"
Låttips: "Fredag morgon", Frida Hyvönen. Finns på Spotify.

Stor kram! /Clara, lyckligt skild sen fem år från sitt livs kärlek

På mitt jobb har vi skickat ut en coronaenkät till medarbetarna. Vi fick kanonbra svarsfrekvens, över 70 procent. Är det över 50 procent i svarsfrekvens är det bra, så 70 procent är verkligen svinbra.

Generellt mår folk hyfsat bra. De gillar läget. Det går inte att fånga upp några tendenser till psykisk ohälsa alls i enkäten. Toppen! Lite klagomål på liten laptop-skärm, dålig stol/bord och tangentbord etc. Helt normala bekymmer, som förhoppningsvis går att möta hyfsat lätt. Det är tråkigt att inte få träffas, mer kommunikation efterlyses.

Men generellt visar enkäten på toppresultat, och jag blir så glad att jag nästan hoppar. Det är så roligt att kunna redovisa det här resultatet. Det blir som en klapp på axeln till alla: ”Vi fixar det här riktigt bra tillsammans.”

Det vi ska göra nu är att erbjuda folk att ta med sig sin skrivbordsstol hem, att de får låna höjbara skrivbord som vi fått över, att de kan få hem externt tangentbord, kilkudde och ståmatta. Jag ska också tipsa om det ihopfällbara barbordet som jag köpt för 560 kr på cd.on. Det är perfekt att stå och jobba vid en timme då och då, och det hittar säkert sitt ändamål privat även framöver. Vi kan ju inte betala folks möbler hemma liksom.

Något som vi däremot ska betala är lunchen om man lunchar med en kollega som jobbar hemifrån stadigvarande och som det var länge sedan man träffade. Gärna utelunch nu i mars-maj när det blir fint vårväder. På skärtorsdag ska vi också ha gemensam långlunch i ett friluftsområde, då vi hyrt in en matvagn och ska fixa tipsrunda.

Idag fick jag också tillfälle att presentera vår policy för riskbruk och missbruk. Jag berättade inte om mina egna erfarenheter. Det jag däremot tryckte på var att man behöver inte vänta tills man har ”bevis” utan chefen kan ha ett orossamtal betydligt tidigare. Den dagen någon står onykter vid kaffeautomaten har det gått onödigt långt. (Jag har upplevt det, men det var nog 25 år sedan.)

Men jag påtalade också att chefen behöver allas ögon och öron för att fånga upp eventuella problem. Får chefen en hint kan hen sen försöka bilda sig en egen uppfattning, som sen ligger till grund för orossamtalet. Jag framhöll också att man berättar för chefen av omtanke - om individen och verksamheten. Och förstås påtalade jag att den som själv upplever sig ha problem ska kontakta sin chef pronto och att det finns hjälp av få via Företagshälsan.

Min info landade väl tror jag, och jag förberedde mig inte så noga utan talade från hjärtat. Jag vill prata spontant för då känns det bäst för mig, och att babbla 15 min spontant kändes plättlätt. Jag är verkligen riktigt svältfödd på att babbla nu när jag jobbar hemifrån. Snart börjar jag väl prata med småfåglarna utanför fönstret ?

Kram ?

Jag har funderat omkring det där med kidnappad hjärna idag. Jag förstår precis vad du menar när du skriver "Så min hjärna var helt och hållet kidnappad...det fanns inte ens en lösensumma för att få hjärnan på rätt bana igen!". Jag har ju själv varit där, när det känns som att jag inte bestämmer själv, när autopiloten går in och styr. När jag "måste" dricka.

Jag känner att det hjälpte mig mycket att genom "Alcohol experiment" och Annie Grace får en bra och lättbegriplig förklaring på vad som faktiskt sker rent kemiskt i hjärnan, varför den känns kidnappad, varför det är så svårt att ta ett logiskt beslut och hålla fast vid vad jag vill. Lättare att då se att det visst finns en "lösensumma" - alltid.
Lösensumman betalas med abstinens, svår ångest och att stå emot fruktansvärt sug. Summan kan vara individuell, men rent kemiskt krävs inte betalning mer än max tio dagar, oftast betydligt färre dagar. Hjärnan är fantastisk när det gäller att återställa balansen, bara den får en chans.

Om det var ens barn som var kidnappat, vad skulle man vara beredd att stå ut med för att frita det?

När det är ens egen hjärna som är kidnappad, vad är man beredd att stå ut med då?

Hoppas det var okej att jag funderade lite i din tråd.

Kram!

Oj, jag har verkligen glömt att gå in här.

Har fastnat i ett av mina största intressen - smink och drag. Under vissa delar av mitt liv har det varit så, att jag blir helt mentalt besatt av något. Det är inte som att jag blir besatt av någon människa eller att jag börjar agera konstigt (eller konstigare än vanligt) men min hjärnan blir kidnappad och finner ingen njutning av i princip något annat än just specialintresset jag har fokus på just då. Intressena varierar och kan fortgå länge, öka/minska eller helt försvinna

Jag känner kanske lite att jag stänger in mig i en bubbla, och blir väldigt ensam, att jag nästan lever i min egen värld och nästan försöker låtsas vara någon annan eller inte vara någon annan, men att det känns som att jag lever i en annan värld, en subkultur.. eller att jag borde vara någon annanstans och inte här... att jag är bland aliens och jag är den normala, på en planer (i en byhåla där intresset inte delas av någon).

Gudars när jag läser detta så låter det som att jag är inne i någon slags psykos och att jag är schizofren, vilket jag inte är :) Tror jag ;) Men det är svårt att förklara, men denna obsession vet jag ju nu är en del av min autism. Jag vet också att jag måste hålla tyst om det, för det är ingen annan än jag som gillar just mitt intresse i min närhet, ingen som vet något om det. Folk tycker bara man är konstig om man börjar prata om något som de ser som konstigt eller inte åldersadekvat, eller whatever... folk är så j-a tråkiga... haha

Det är ju inget som förstör för någon annan i alla fall, men allt annat känns så j-a trist och min motivation till mitt jobb är på botten just nu, men gör det jag måste typ. Har väl lite dåligt samvete då jag har varit dålig på att umgås med vänner och speciellt mina päron. Men jag tror detta intresset (som alltid funnits, men växer större och mindre ibland) är här just nu för att kompensera för något annat. Jag vet inte om jag lägger så mycket energi på mitt intresse för att inte behöva tänka på jobbiga saker, eller inte behöva se över mitt liv...

Nu har jag inte tid att skriva novell i dag, så får hålla mig relativt kort. Det var bara en liten förklaring varför jag varit borta. Jag har inte druckit en droppe, inte haft en tanke på det heller. Detta trots att jag hade en veckas semester förra veckan. Livet nykter känns som det nya normala och jag sa till mina kollegor när vi hade digital AW (jag drack A-fri rosé) att nykter är det nya onykter. It´s just the way to be!

Om en vecka eller så, så har jag varit nykter i 5 månader, börjar närma mig mitt tidigare rekord. Yeah!

Jag vet inte var min sambo befinner sig. Han har smsat att han är ok som svar på mina frågor imorse. Jag har inte hört av mig sedan dess och har inga planer på det. Vårt gemensamma konto är orört så han nyttjar väl pengar från ett annat konto.

Det har varit lite pyssel med att få mat hem, idag skulle vi ha storhandlat så det var tomt hemma, men barnen är sjuka. Jag fick stora att passa lilla medan jag sprang till närbutiken. Det gick bra.

Väl i butik köpte jag en äppelsort som jag och barnen älskar. Jag brukar alltid köpa en annan för att min sambo bara gillar dem. En sån liten sak fick mig att fundera till. Till och med frukten har jag kompromissar bort för att hålla honom glad och nöjd. Som så mycket annat!
Ikväll ska jag se film som jag tycker om.

Ha en fin kväll alla ni!

Precis ätit en middag i mitt eget sällskap. Ett tänt ljus. Goda råvaror. Nåt bra för mig själv. ☺ Ska hitta de saker i vardagen som ja uppskattar o som enbart är för mig o ingen annan. Hur kan ja ge mig omtanke om mig själv? Om den känslan ska frodas så behövs praktiskt görande. Så ja får in känslan om o om igen. Så ja inser att det känns bra att ge mig själv omsorg o tid. Då talar ja om för mig att ja är värdefull. Det är vad ja behöver. Egenkärlek o ännu mer egenkärlek. Vårda mig o min relation till mig.

Till sex månader, och tack för många kloka inlägg och pepp i egen och andras trådar. Känner igen mig i din relation till alkohol, tror att jag har ett liknande förhållningssätt. Alkoholen drar inte längre, liksom, den känns varken farlig eller åtråvärd. Men som flera av er skriver är vi alla olika, man får hitta sin egen sanning. Bra att vi resonerar här, att man får prova sina tankar.

Ni är så kloka. Tack för input Mary, Se Klart och Edda.

Jag har bestämt mig för att inte utsätta mig för något där det serveras alkohol just nu. Jag kommer slingra mig ur såna tillfällen som dyker upp. Det är ju inte så många såna just nu iom Corona. Det känns bara onödigt att pröva sig första veckan.

Var jättehungrig efter jobbet. Åt fort och för mycket. När jag dricker vin tar vinet lite döden på hungern och jag har lättare att hålla vikten...

Ska försöka ta mig ut på en promenad.

Ha en fin kväll alla ?

Vi får öppna nya sparkonton för dessa summor. Jag snittar ca 800-1000 kr per månad. Köper billigt vin ?. En riktig ögonöppnare ?. Tänk att jag betalat 12000 per år för dålig sömn och ångest!

Tisdagskvällsstatus
Lite drygt en vecka (väl...?) sedan jag helt slutade med champixen. Pulsen. ja ni, den har gått ner brutalt. kanske på gränsen till brutalt låg när jag sover :-) Jag är inte så vältränad som vilopulsen ger sken av, men jag antar det är en del i att hitta nya normala.
Känns mest rak linje i det mesta nu, inget brutalt jobbigt i huvudvärken. Vaknar ganska lätt på morgonen. Minskad mängd drömmar. Kan vara jättetrött ibland på kvällen, men då unnar jag mig sova :)

Skönt vara post-champix

Ska titta på den också!

Nora81 tack för ditt stöd.
Betyder det att ditt ex har förstått dig bättre nu och ändrat attityd? Jag har läst i din tråd och du har inspirerat mig mycket.

Jag har också satt ganska hårt mot hårt, vilket resulterat i en del konflikter. Tyvärr så har han då skyllt på mig. Att om jag vore tyst så han fick dricka ifred hade det inte varit konflikt, dvs att alkoholen inte är ett problem men att jag är det. Det är inte helt sant givetvis. Han ställer till med riskfyllda situationer och är totalt oberäknelig och bråkar gärna om småsaker. Sådant kan han be om ursäkt för, men inte själva orsaken, att han drack.