Senaste kommentarerna i forumet

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv. Kierkegaard.
Känns bra nu att du kastar dig ut VaraFrisk och att du också ger dig själv lite avkoppling. Tänker att du har mycket på plats som gör det lättare att lyckas, en stöttande man, ingen alkohol hemma och många reflektioner om alkohol och att du inte längre mår bra av det. Går det inte spikrakt nu så, fortsätt bara direkt igen utan att slå på dig själv.
Tänker att Seklarts tips är bra att veta vad man ska ägna tid åt, nåt som inte är för ansträngande.
Det kommer att bli bra det här!

Välkommen hit, vad bra att du börjat fundera på alkoholens verkningar för dig. Det verkar som alkohol inte passar dig alls, du får blackouter och vet inte vad du gör/säger. Jag har haft det många gånger, men då har jag druckit både länge och mycket. Så verkar inte vara fallet med dig. Det kan helt enkelt vara så att du är känslig för alkohol och dess verkningar. Kanske du kan hoppa över att dricka en längre tid o se vad som händer, kan det finnas andra människor att umgås med som inte dricker eller dricker sparsamt. Kan du utveckla någon hobbys? Det låter som du behöver någon förändring i ditt liv. Ett råd från mig är att vara helt ifrån a en längre tid och fundera över vad du vill, alltså vad du vill. Inte vad andra vill eller gör, och ta det därifrån. Risken är ju stor att det faktiskt händer dig nåt otrevligt under blackouterna och att utveckla ett beroende är aldrig roligt, tro mig. Skriv av dig härinne och lycka till. Jullan

Vet inte om jag dricker ofta eller inte, men oftast 2 gr i månaden (varannan helg) ibland både fredagen och lördagen. Då är jag så slut att jag inte orkar jobba på måndagen. Jag kan dricka med måtta ex på en middag eller liknande. Men när det är fest så är det annat. Jag behöver inte vara speciellt full för att få minnesluckor. Har hänt många gånger att jag fått blackouts på 4-5 timmar. Sovit hos killar och minns inte vad som hänt. Minns inte hur jag kommit hem. Minns inte vilken krog jag varit på osv. Jag tål inte speciellt mycket heller, eller iallafall väldigt mycket mindre än alla andra i min omgivning. När jag inte minns bygger jag upp senario i mitt huvud om vad jag kan ha sagt till folk eller saker som KAN ha hänt, får sjukt mycket ångest och vet tillslut inte om det hänt/sagts påriktigt eller om det bara är i mitt huvud. Jag är aldrig sugen på alkohol eller känner att jag har ett behov av att dricka. Men mitt umgänge festar relativt mycket och jag hänger på bara jag är lite uttråkad. Vad är jag för människa?

Jag håller egentligen med allt som skrivs om det. Det är jobbigt att lata sig för en som ”finns” genom att göra.
Min första nyktra vår- ett år sen- sådde jag väl 300 frön som krävde omsorg, ljumma andetag och dutt. Heela tiden. Jag klev på ett nytt jobb. Vad jag också gjorde var att vila. Och när jag vilade ägnade jag mig rätt så mycket åt att läsa om sånt som var viktigt för mig. Då och nu. Utforska nya tankar kring mening, tro och varande. Jag försökte lugna kroppen. Stilla den. Samla erfarenheter av att kunna ge mig själv ro. Det som jag använt alkoholen till, så ofta.
Långsamt- och snabbt- två processer, fick mitt liv ny riktning.
Jag vill egentligen mest säga att jag tror på dig och att det finns flera vägar framåt. Alkoholen är inte en, det är jag rätt säker på. Kram.

"Och jag har tänkt tanken att det var såhär han ville det skulle gå, att han slutade älska mig el ångrade sig", skriver du, Backen.
Jag tänker någonting liknande om min sambo, att han tröttnade på familjelivet men var för feg för att rakryggat dra sig ur och att han därför valde bort mig och barnen mer passivt genom att vara ute och festa mer och mer och senare genom att undvika att vara nykter på hemmaplan.
Det är det jag inte förstår, för jag vill inget hellre än att flytta härifrån, men han godkänner inte barnens flytt.
Vi hade ju kunnat separera helt vänskapligt redan för flera år sedan.
Nu är det nog för sent för någonting vänskapligt.
Han vill både slippa oss och få allt hushållsarbete utfört automatiskt.
Jag har svårt att se drickandet som en sjukdom.
För mig känns det som att det är en ursäkt för att bete sig illa.
Å andra sidan var min sambo snäll mot mig innan han började dricka.
Hans numera helt och hållet negativa attityd till mig kom senare, ungefär i samma veva som drickandet började ställa till problem för honom själv (böter, fotboja, återkallad vapenlicens och återkallat körkortstillstånd).
Jag kan inte låta bli att undra vad som egentligen orsakar vad.
Hade det varit annorlunda om jag hade reagerat direkt när han började överskrida gränsen för normalt/onormalt drickande?
Nu spelar det väl ingen roll längre ...

Ja jag tänker att du gör så mycket rätt ändå, du ser till att du inte har nycklar och har hällt ut alkoholen. Hoppas du kan sluta med att vända ilskan inåt och istället se allt bra du har åstadkommit. Bli stolt över dig själv.

Det är något som har hänt med samvetet helt klart. Något väldigt positivt som man mår bra av. Jag tänkte faktisk på din tvättestugesak när jag skrev mitt inlägg. Där gick det ju att lösa, men i stället för att jaga upp dig, så fixade du det helt lugnt på det bästa sättet.? Jag tror man måste få uppleva det här tillståndet för att förstå hur skönt det är.

Kram

Precis som jag igår med tvättstugan. Jag skrattade inte när någon hade snott min tvättid, men jag tog det rätt chill ändå. Skrev en arg lapp, gick upp till mig och väntade en kvart och sen hade tjuven dragit sin kos. Minimalt med energi la jag på det problemet. Och tvättat fick jag gjort.

Jag funderar på om man som alkis gick runt med ständigt dåligt samvete, så när någon annan gjorde fel så skulle det minsann höras och synas. Som för att rikta strålkastaren åt annat håll. Även om man som i ditt fall faktiskt var den som hade gjort fel.

Kram ?

Jag fick precis en påminnelseavgift på 538 kr för att jag inte har betalt in en trängselskatt på 38 kr i tid. Hmm, en koll visar att jag tydligen har betalat in räkningen för denna månaden i stället (36 kr) . Klantigt.? Det märkliga är att det tycks vara stört omöjligt för mig att bli sur och irriterad för att jag måste pytsa in dessa onödiga 500 kr till Skatteverket. Jag bara skrattade till och konstaterade att jag har gjort fel, och det är inget att göra något åt. Det är bara att betala och glömma. Förr hade jag blivit fly förbannad och kontaktat Skatteverket, fast jag egentligen visste att jag inte skulle ha en chans att slippa betala.

Det är så himla gött att slippa jaga upp mig och bli irriterad helt i onödan.? Men jag funderar på varför jag har blivit så här, och kommer det hålla i sig i längden tro? Jag gillar att känna så här, men det kanske är dumt. Förtränger jag ilskan på något sätt måntro, så att jag blir en sur och motvalls gnällspik på äldre dar.?

Ha en bra kväll!

Och planering hur man skulle undvika "upptäckt", handla på olika ställen, vara extra skärpt på morgonmötet, osv. Jätteskönt slippa det!

När man drack var hela livet en enda lång transportsträcka till nästa fylla! Så himla skönt att slippa det ??

Kram ?

Jag hoppas att det går bra för dig! Kom tillbaka om du känner att skriva av dig lite och få stöttning kan hjälpa. Vi finns här!

Jag känner igen mig mycket i det där med att jag länge åt väldigt nyttigt och kontrollerat när jag inte drack någonting. Just sötsug har jag fortfarande inte råkat ut för dock. Jag är inne på min andra chokladkaka nu sedan jag slutade dricka.

Men det kan absolut vara en sådan association du har gjort. När du äter lite onyttigare så ställer sig din hjärna in på "unna sig"-läge och tänker att det är dags att unna sig vin också.

Det där med 10% kan jag absolut köpa. Det är ju bra att ha mål i livet och sikta framåt. Men man måste söka lyckan här och nu också och inte bara se den runt hörnet. Sen är det väl kanske inte alltid så enkelt heller. Med alkohol så var det betydligt svårare, för man var nästan aldrig i nuet. Utan alkohol gick mycket tankeverksamhet åt till att längta till och planera inför nästa tillfälle och med alkohol, ja det talar ju för sig självt. Utan alkohol kommer ju inte lyckan automatiskt, såklart, utan man måste ändå jobba på det. För att man är värd det!

Har läst om andra som får ett stort sötsug när man låter bli alkholen och har inte alls känt igen mig i det. Snarare tvärtom så har jag ätit nyttigare än någonsin utan sötsug. Men senaste dagarna kan jag inte tänka på annat än godis och chips ?

Det suget kan jag leva med, hellre socker än alkohol men när jag äter snacks så känns det som att något saknas, nämligen vinet. Jag brukar ju äta bra när jag inte dricker och unna mig allt samtidigt som vinet, oftast till helgen. Min hjärna har kanske gjort den associationen på nåt märkligt vis ?

Jag har kraschat in i väggen två gånger, 2007 och 2018. Aldrig mer. Jag blir aldrig lika tålig som innan, men det är inget jag eftersträvar längre. Jag gör hellre färre saker ordentligt nu för tiden, och är noga med att växelvis gasa och bromsa. Jag brukar säga att jag har mycket energi men inte så lång tid längre. Och då får jag lära mig leva hållbart i längden.

Kram ?

Man kan inte påstå att man känner någon på ett sådant här forum, men av de inlägg jag har läst historiskt så bedömer jag dig inte som typen som förhastar dig. Tvärtom funderar du väldigt mycket och länge, på typ allting. Skönt ändå att medicinen hjälper dig att inte grubbla allt för mycket. Man kan grubbla sig riktigt sjuk.

Om man ser en separation som en sorgeprocess, i nivå med sorgen efter att någon har dött, så tycker jag att det känns lättare att tillåta sig att just sörja. Att i det läget ta på sig en ”glad mask” är inte respektfullt mot någon.

Precis som med dödsfall är det nog bara att gilla läget och vara ledsen och gråta när sorgen kommer stötvis. Och man kan få vardagen att funka ändå, visserligen utan någon vidare entusiasm, men ändå funka.

Precis som med all sorg läker tiden såren, och sorgen blir mer och mer inkapslad i resten av livet. Som ett ärr av erfarenheter och många minnen - goda och dåliga.

Jag minns att jag och barnens pappa satt och pratade riktigt gamla minnen, från begynnelsen typ, samma kväll som vi gemensamt tog beslutet att separera. Vi skrattade och grät om vartannat. Otroligt konstig upplevelse.

Men som jag skrivit innan, den stora skillnaden i vårt fall var att vi var överens. Jag kan inte föreställa mig hur en separation blir om man inte är överens. Att såra någon annan är nästan värre än att såra sig själv. Men är man inte sann mot sig själv så blir man deprimerad och ångestfylld. Kroppen kan man inte lura i längden.

Kram ?

Jag har tagit bort mina tidigare inlägg, av olika anledningar. Jag tror att jag för närvarande måste vara borta från detta stället. Men jag ämnar fortsätta mitt vita äventyr. Tack till alla som stöttar här, ni är fina mänskor och ett bra stöd för många. Kanske hörs vi igen här inne.

Jag blir också arg för snabbt.. Men också glad igen snabbt, och ber om ursäkt när jag ser att jag varit onödigt ilsken. Och myntet har två sidor, jag delar också mycket positiva känslor.. Så jag tänker att man får vara snäll mot sig själv och komma ihåg att man har både goda och dåliga sidor. Vi gör så gott vi kan med den uppsättning egenskaper vi har att jobba med.. Som för dig så är sömn och balans viktigt, då blir jag sällan arg.. Hoppas du får tid att vila åtminstone på kvällarna i veckan... Ta hand om dig!

Härligt att läsa dina inlägg, glad över alla insikter som du trär på rad.
Skönt också med lite tid för återhämtning men jag föreslår också aktivitet! Tips från coachen här ?
Låååånga promenader. Bak och serie - nån du verkligen gillar!
Nån jobbig maträtt att testa? eller så frön- mitt standardtips! .
Det vet jag att du gillar, eller iallafall ville ha energi till.
Om du minns så höll jag på hela kvällarna med mina små odlingar förra vinter-våren.. I efterhand inser jag att det var en väldigt bra terapi som höll i sig hela sommaren.
Planera dina dagar så blir risken mindre att tomhet uppstår. Iallafall nu i början. Kram och tankar till dig!

Tack för grattis! Ja det är klart att det kan bero på olika saker hos olika personer. Tur att det finns sömnmaskiner, och att det funkar bra för dig. Det var riktigt skönt när det gick över för min del. Jag tror att det egentligen var snarkningarna som gjorde att det svullnade upp i halsen på något sätt. Detta i sin tur gjorde att jag fick andningsuppehåll. Det blev sakta men säkert bättre och bättre, och efter ca 6 månaders nykterhet var det helt borta. Sover numera jättebra hela tiden. Och det är min fru väldigt tacksam för också. Hon behöver inte tro att jag har slutat att andas, och kan sova bra själv tack vare detta, och uteblivet snarkande. Jag försökte ju döva tröttheten med alkohol, men det gjorde ju saken bara ännu värre.?

Jag hade under alla år trott att det var mitt ” normala” sätt att sova, med dessa snarkningar och andningsuppehåll. Men förstår ju nu i efterhand att det var alkoholens fel. Detta är en av massa andra fördelar jag har upptäckt nu när jag har lagt av med nervgiftet för gott!?

Tack Pianisten!
Ja, röriga och stundtals jobbiga tankar, men ibland kan man ju vaska fram något klokt - om man har tur ?.
Tack också för att du påminde mig om min "affärsplan" som jag skrev ett utkast till redan i #46:

"VISION: Jag mår långsiktigt bra.
MISSION: Jag lär mig att hantera mig själv utan alkohol i livets alla med- och motgångar.
MÅL: Jag är nykter tillräckligt länge för att prova nya sätt att hantera livet tills jag hittar det som passar mig - och använder dem!
Delmål -
Delmål -
Delmål 1. Jag är nykter så länge att jag återfår en normal sömn.
STARTEGI: Nykter en dag i taget.
GRUNDFÖRUTSÄTTNINGAR: Tid för vila och återhämtning. Jag MÅSTE tänka på att jag behöver mera tid för återhämtning i lugn och ro än de flesta andra pga personlighetstyp."

Att det blev så mycket "inte dricka" idag beror nog på "alarmet" om att om jag inte förändrar så kommer jag att riskera att dras mot flaskan.
Ser ju också när jag läser min plan igen att jag har en bra bit kvar till delmål 1...
Kanske kan delmål 2 bli att hitta meningsfulla aktiviteter, "något smått", det leder ju absolut mot målet. ?

Tack AH! Jag ogillar tjat, men dina ständiga påminnelser om tålamod behöver jag verkligen, de är mer än välkomna.
När jag kom till jämförelsen med Duracell-kanin måste jag skratta ?. Jag har varit en kanin med batteri OCH alkohol i tanken. Nu har jag ju bara ett jobb och bara en hobby som bara kräver ett par tre timmar om dagen. Förut var allt gånger två...
Jodå, jag har totalkraschat in i den berömda väggen en gång. Över två års sjukskrivning och jag blir nog aldrig helt återställd...
Ändå har jag inte lärt mig att mini-pausa... För nu "är jag ju frisk" - och nykter dessutom, då ska jag ju orka ???
Vad gäller tålamod så är jag otroligt tålmodig, det tror jag de flesta som jag känner skriver under på - när det gäller jobb, att hålla i tills resultat kommer.
Men när det kommer till "icke-handlingar"... Nada tålamod. "Jobbar" på det..

Kram!

Många här som kämpar skall du veta. Vi försöker peppa varandra att komma vidare.
Börja och skriv din historia här så skall du se att många vill peppa dig!
Lycka till!

Bipolär sen 30 år. Högfungerande, Bra jobb, bra betalt, lever i en mycket kärleksfull relation. Bor bra, sommarställe etc.
Dricker en halv flaska vodka varje kväll, börjar behöva mer. Ett helsike att arbeta hemifrån. Idag började jag klockan 12. Det innebär att jag måste fylla på under kvällen. Min man jobbar också hemma men mer skift så han jobbar på kvällar. Äter antidepresssiva men det hjälper inte. Är 61, förhoppningsvis lever jag inte så långe till.
Har alltid varit duktig och arbetat och uppfostrad tre barn som det går väldigt bra för. Men nu är jag utarmad, trött, ledsen, vill inte leva längre, Alkohol är verkligen det enda som hjälper mot sorgen, ledsenheten, oron och ångesten. Jag tycker jag har varit strak och duktig men det räcker nu. Barnen klarar sig själva och när man är död kan man väl inte behöva ta ansvar mer.......

Då är vi lite olika som individer. Grattis säger jag om du blev av med sömnapnen genom att sluta att dricka alkohol. Jag hade en missbilding i halsen som gjorde att mitt gomsegel täppte till luftstrupen när jag sov. Jag fick andningsuppehåll av detta vilket gjorde mig trött och deprimerad under dagtid. Jag störde även nattsömnen för min fru som flera gånger per natt måste kolla om jag andades. Opererade halsen genom att ta bort gomseglet. Det hjälpe inte för i stället började halsväggarna täppa till luftstupen. Det var då jag började med cpap. Jag kan inte sova utan min maskin nuförtiden. Om jag av misstag gör det slutar jag genast att andas när jag somnat och blir seg dagen efter. Detta oavsett alkholkonsumtion eller övervikt för min del. Självklart kan det finnas kopplingar mellan övervikt, alkoholkonsumtion och sömnapne. Jag tror dock att det är stor skilland mellan problemen hos olika individer.
/Mrx