Senaste kommentarerna i forumet

Låter som du vandrar mycket lättare vidare, hela världen vilar inte längre på dina axlar och luften känns lätt och klar igen. Låter underbart! Unna dig att sväva fram och börja ditt nya liv med dig själv i centrum!

Bra att du skrev ner det, för dels resonerade du dig fram till merparten själv och dels fick du lite synpunkter, och nu kan du gå tillbaka och läsa om hur skönt det kändes, när du hamnar i en liknande situation.

På mitt jobb är man så oerhört konflikträdd, inte minsta kritik ska komma fram till den det berör typ. Jag blir så trött på det. Folk kommer till mig och säger saker, för att de vet att jag driver frågor om jag anser dem viktiga. Jag brukar fråga varför de kommer till mig - snacka med den som berörs istället. Man kan framföra kritik på en massa olika sätt, men i grunden är det ju verksamheten vi värnar allihop.

Under några år tog jag emot praoelever som går i nian. När jag kritiserade dem, eller coachade dem som jag hellre säger, började de skylla ifrån sig och stamma och humma. Skämmas nästan. Jag svarade lugnt att jag gör det här för att du ska lära dig och utvecklas. Efter två veckors praoande var de mycket mer positiva när jag coachade dem. ”Hur tänker du då? Aha! Självklart, jag ändrar direkt”. De var helt enkelt inte vana vid att ta kritik. Och om de inte är vana vid det sen skolan, så lär de få problem på en arbetsplats.

De duktigaste yngre kollegor som jag har haft är personer som har tagit emot kritik utan att ta det personligt - och sen aldrig gjort samma fel igen.

Kram ?

Ibland kan man nog vara dålig på att ge sig själv cred för de saker man åstadkommer så skönt att ett mattebekymmer kan ge lite välförtjänad glädje!

Thaiboxarna nyttjade jag ofta innan pandemin :o Gick in och beställde efter jobbet, promenerade raskt över till systemet, det är ju en bit ändå, och hämtade upp på vägen tillbaka till tåget/bussen. Överraskande gott och mättande till det priset! Men jag förstår att det inte fungerar för dig längre.

Jag kan inte egentligen riktigt sätta ord på det eller helt omfamna tanken med mitt förstånd ännu, men en sak jag funderar på med jämna mellanrum är hur jag först nu i efterhand kan förstå hur drickandet påverkade mig. Alltså.

Jag förstod på ett sätt ganska länge att jag drack för mycket på något sätt. Men nu efteråt känns det mer självklart, på något sätt. Jag funderar på varför det var så svårt att se det nyktert, ok det där kanske var ett dåligt ordval men jag var trots allt oftare nykter än inte om man ser över tid, hur det egentligen stod till. Att det var svårt att komma till insikt att sluta, kan jag förstå då det ju var/är ett beroende. Men, att man på något sätt inte själv kunde se hur illa det var.

Är det alkoholjdjävulen som fragmenterar hjärnan och gömmer undan de ärliga tankarna om alkoholbruket från det medvetna jaget så att man inte ska komma på den dumma idén att sluta?

Det känns kanon, verkligen. En dag i taget blir veckor, månader och år till slut. Kan jag, så kan du!

Och tack för låten Se klart! Det är verkligen en riktig glider-fram-och-äger-världen-låt ? Passar perfekt till en nykter ettåring som löst ett mattebekymmer trots att hon är matteidiot ?

Kram ?

Efter att ha läst andras berättelser har jag förstått att det inte bara är männen i mina förhållanden som liksom har regredierat (förvandlats till någon sorts jättebebisar som inte tar ansvar för sig själva, än mindre för sina egna barn). Är detta någonting som är typiskt för män som dricker, eller fungerar alla män så? Kanske är det någonting jag gör som utlöser beteendet?

Efter den första tiden i förhållandet slutar till exempel männen i fråga att städa undan sin disk/tvätt och liknande. Det kanske är normalt att det blir så när man har vant sig vid sin partner - men varför gäller detta då inte alla män? Är det en uppfostringsfråga? Finns det då någon gemensam faktor i deras uppväxt som också orsakar det överdrivna drickandet?

Ett fyllo beter sig ju på många sätt likt ett litet barn - kan inte gå rakt, kan inte tala rent och har bröstet/flaskan/nappen i munnen hela tiden och (vissa av dem) förstår inte när det är dags att gå på toaletten. Finns det någon forskning på detta samband?

Jag vet inte riktigt vad jag är ute efter här, men det känns som om det borde finnas någon psykologisk förklaring (typ Freud) till varför vuxna människor frivilligt försätter sig i detta stadium. Vill de bli omhändertagna? Gulliga som små bebisar blir de ju definitivt inte ...

kanske om man enbart ser till AA-möten men där är av naturliga orsaker väldigt svårt att mäta iom anonymiteten.
Men hos oss som gått på riktiga Minnesotabehandlingar så finns det flera studier, bla Lunds universitet har gjort en, som är väldigt lika varandra vad gäller nykterheten i tid . ( Jag har varit med i en när det hade gått 3 år :-)) Anonymiteten är viktig men jag gav tillåtelse till att de skulle få kontakta mig. Så motiverad var jag :-)) ) Ca 30% klarar sig direkt (och där finns vissa morötter : betalar du själv, eller betalar arbetsgivaren och ställer krav via kontrakt, eller om du söker själv och är väldigt motiverad och så om du är villig att betala en del av kostnaden själv så har du bäst möjlighet), ca 30% tar ett återfall men återvänder och fortsätter så den nyktra vägen när de övertygat sig själva att det inte fungerar att dricka. Och den sista tredjedelen försvinner helt ut i dimman.
Hos de som vill testa kommer återfallet ca 3, 6 och 9 månader in i nykterheten. Jag vet inte om det finns undersökningar på det men det är lätt att konstatera under efterbehandlingen.

När jag åkte hem därifrån så ringde en som skrivits ut en vecka före mig och talade om att han stod med vatten upp till midjan och en halvfull(tom??) whiskyflaska i handen och sa att han skulle supa tills han drunknade.
Jag kunde ju inget göra utan var bara glad att jag då fattade, på det hårda sättet, att jag lärt mig sätt gränser. Första gången jag använde det. Han hade inte betalat själv ! Han levde iaf minst en månad till innan jag tappade kontakten med honom.

Ja, utan den månaden hade jag inte levt idag. Lätt att konstatera !!

Jag pratade med min bror idag på telefon. VI diskuterade att nog både jag och han hade beroende-personligheter. Han har väl också använt alkohol i medicinerande syfte, om än inte i samma utsträckning som jag har gjort. Han har ju en egen hobby som han är beroende av. Flugfiske och flugbindning och det tycker han fungerar som ett bra utlopp. Just nu går det ju åt mycket tid att binda flugor. Han funderade på om jag behövde något att ersätta alkoholen med och först undrade jag om han syftade på något annat rusmedel(detta var alltså innan vi pratade hobbys) vilket förvisso ingen av oss har varit positiva till, men så var det ju alltså inte.

Men kanske kan lite odlingspyssel bli det som kan bli mitt substitut. Jag har väl annars tänkt att jag inte behöver något substitut och egentligen är det ju inget rakt substitut heller på det sättet. Jag håller på att försöka planera lite. Jag har sökt lite på vad jag skulle kunna bygga ihop, eller köpa efter dina tips Seklart, och tittat in lite hos Sara Bäckmo och även den stora plantträdgåden väster om staden där jag bor, om än bara på nätet då de har vinterstängt till nästa fredag. Jag ska nog klura ut något. Men beroende på vad jag får till att odla i så kommer det ju påverka vad jag kan odla, eller beroende på vad jag väljer att odla kanske jag ska låta styra hur vad jag odlar i se ut.

Hm...

.

bra att ventilera ut gränsättningen som jag var tvungen göra på jobbet häromdagen. Och idag var jag noga att faktiskt ta kontakt med arbetskollegan och prata - neutralt - utan mer fokus på att han var tvungen fatta och acceptera och göra som jag sa. idag var det bara ett lugnt konstaterande från min sida ?Min egen checkpoint var att vi pratade om ganska mycket annat - som vi brukar, och resonerade, löste problem. För mig är sådant viktigt en sådan här gång - den andre ÄR INTE BARA det vi tjaffsat om, utan vi har mer att prata om också.

Lite svårt sammanfatta, men - det går också skriva ; undvik inte i onödan att ta fram och prata om saker, utan använd alla tillfällen du kan att vara rak, ärlig, snabb på att plocka upp knytnäven ur fickan, och lägga den platt på bordet och fundera... Världen går ju sällan under om du säger vad du känner, eller vad som ska göras - även om du i många år dragit på det för du är så ruggigt orolig vad den andre ska känna... eller så. typ.

Mår mkt bättre av det som jag gjorde, och ska ta med mig det in i framtiden i andra situationer som både är snarlika och olika. En del i uppväxandet.

Och förhoppningsvis så en bestående lärdom av att jag inte längre håller på pysslar med A o sånt, nu måste jag ju... för jag kan inte smita undan i dimma längre.

Skönt? Nja inte direkt så värst alltid.

Levande? Definitivt

Värt det? Verkligen!

--

Ett par veckor - oklart hur många kvar på champmix-kuren, jag har dryga 3 veckors tabletter kvar, så teoretiskt skulle de om jag kör halv dos räcka 6 veckor. Jag har ibland kört en hel tablett istället för en halv, för jag dummade mig med ölen förra veckan och vill inte ha mer instabilitet in i mitt liv nu. (plus trasslet på jobbet som fick mitt humör åka berg o dalbana så hemskt).... Jag tror det kommer gå bra klippa av på några veckor när det är dags.

Ikväll - först ska jag gå över till en granne och prata och fixa lite med nätverksstrul.. sen en promenad.

Båda sakerna nyktra.

Fint att det gått lätt hittills. Du skriver att du troligtvis börjar överkonsumera igen när du börjar dricka. Vill du inte försöka hitta en lösning för att inte hamna där igen? Om jag förstått rätt av dina tidigare inlägg så har du noterat en förändring på senare tid, att du tål mer men ibland blir full på oväntat lite. Kanske värt att ta de varningstecknen på allvar, det kan ju bli så att du blir lite mer beroende för varje gång och att det blir svårare och svårare att sluta.Tar du tag i det nu kan du kanske på sikt dricka som du vill, men går beroendet för långt blir det svårare att dricka lagom vad jag förstår.

Är helt klart bäst att ta direkt! Jag är som du drar på det tills man måste göra det men så skönt efteråt ? heja dig bra jobbat att beta av det! Hoppas du mår bra ⭐️!! Själv bokade jag in en kurs i yoga o var första gången igår så underbart! Tänkte på det din psykolog sa - att göra något för sig själv o leva sitt liv ? underbart skönt var det! O det fina är att det är många tisdagar kvar att njuta på kursen ? kram kram

Grattis på 1-års dagen (en dag försenat) ???
Vilken milstolpe!

Kram ?

Du har helt rätt . Detta är vårt sätt som funkar för oss. Hoppas ingen tror att vi romantiserar alkoholen. Vi vet mer än väl alla dess baksidor och finns ingen rak väg ur det som funkar för alla. Så den lite vingliga vägen tar oss sakta framåt. Låter härligt med bastukväll. Självklart funkar bastu och bubbelvatten ;-)
10-1 efter första perioden i Februari.. Kämpa på !!

.

Är på dag 24 ?. Känner att jag har mer energi och ork nu, trots att jag sover lite sämre igen. Men hoppas det rättar till sig med sömnen snart.. drömde nåt konstigt i natt, kommer inte ihåg vad utan har bara en känsla av att det var konstigt.. Men har förstått av er andra här att det är vanligt med märkliga drömmar i perioder!

Märker att jag ibland får nåt slags flyktbeteende när det kommer till lite jobbiga saker.. både privat och på jobbet - att jag har en tendens att skjuta det framför mig. Men nu de senaste dagarna har jag faktiskt inte gjort så, utan tagit tag i saker direkt - så otroligt skönt!
Mer sånt vill jag ha ?

Känner att det är dags att starta en ny tråd.
I förra tråden handlade det om att nå botten i medberoende och nu livet vidare.
Under några dagars isolering har insikterna sjunkit in, medberoendet tränades in och formades redan som barn och jag har sökt samma situationer igen som vuxen.
Jag har kommit till insikt av den enkla anledningen att jag är färdig med att leva så, jag har inte ansvar för någon annan än mig själv och resten är mitt val.
Första steget är att sätta tydliga gränser och den som inte vill/klarar av att respektera det kan omöjligen finnas kvar i mitt liv.
Det känns som en befrielse men också skrämmande och som en sorg som väller fram, vilken försummelse av sin tid på jorden.

Jag som alltid varit så stark för andra, haft mod osv känner mig plötsligt som en nyfödd (låter säkert löjligt) men plötsligt försvann känslan av att vara ensam med att ha hela världen på sina axlar.

Skickar alla er som behöver en styrkekram ?

.. jag skriver på. Som för så många andra för min egen skull.

Tack Miss Mary för kloka ord ☘️
Jag är ärligt talat väldigt nöjd och stolt hittills. Vet att det gått yttepytte kort tid men från att vanedricka ett par glas vin varje kväll till detta känns heeelt amazing! Och jag känner redan massa fördelar. Mycket piggare, gladare, skojigare med barnen, mer tålamod, bättre färg i ansiktet och smalare runt midjan. Redan ?? . Och jag är ärligt talat inte ens ett dugg sugen (just nu, vet att det väldigt fort kan ändras) på att vardagsdricka eller känslodricka. Det känns nästan motbjudande.
Däremot så vill jag kunna dricka när det är planerat från min sida. Det handlar om kontroll. Och om att jag vill.

Återigen, jag vet att det är långt i från säkert att det här kommer fungera, men så länge det går och känns så här bra så kommer jag fortsätta på den här linjen.

Jag var helt nykter i nästan 2 månader förra sommaren. Fast då var det annorlunda. Jag ville testa att jag kunde och att jag skulle klara av det. Vilket jag gjorde, och oj oj oj vad jag kunde belöna mig själv efter det (med alkohol såklart). För jag hade ju varit sååå duktig.
Det konstiga är att jag minns inte alls att jag mådde så särskilt bra under den perioden. Då kände jag mig mest tråkig och sur för att jag inte drack.
Och kanske är det för att jag har den där dörren öppen som gör att jag inte känner mig så sur alls. Jag hatar ju förbud. Blir mest obstinat och ifrågasätter allt i stället.

Just nu känns det här bra för mig. I morgon? Ingen aning. En dag i taget och idag är jag nykter ?

Kommer här, Rain on me med Lady Gaga och Ariana Grande.
Passar de där dagarna när man är snygg, smart och underbar- eller de där dagarna man behöver känna sig lite mer så! Kram ?

Har själv sett mkt från filmfestivalen i år, kul att kunna ta del av hemma. Flera filmer som jag tyckte väldigt mycket om.
Tack också- var inte meningen med något firande här men å andra sidan- varför inte! ?
Vi kämpar på! Kram ?

Det är verkligen en månad som du förvarar nära ditt hjärta. Otroligt fint beskrivet. Hur du sitter där i samlingsrummet och inte vill åka hem, och o. återseendets glädje på återträffarna. Väldigt sorgligt att skaran blivit mindre med åren.

Jag har läst att uppklarningsprocenten hos AA tex är 5-7 procent. Så många lyckas hålla sig nyktra en längre tid. Det är en otroligt låg siffra. Sorgligt ?

Kram ?

Bara så du vet att om socialförvaltningen inte kan erbjuda din pappa lämplig vård så får man köpa tjänsten. Så gör man i regel vad det gäller behandlingshem, men även samtalskontakt i någon form kan man köpa. När en anmälan inkommer till socialförvaltningen så är det deras ansvar att se till att din pappa inte blir allvarligt sjuk eller i värsta fall avlider pga sitt missbruk. Då kan du i princip släppa det hela, men det är ju inte lätt som anhörig.

Vi första kantakten med din pappa brukar man erbjuda frivillig vård och det måste han ju själv samtycka till. Googla lite på behandlingshem för missbruk så kanske du kan påverka honom.

Om han inte erbjuds något så har han rätt till ett beslut som man överklaga till förvaltningsrätten. Inget konstigt och behöver man hjälp så är socialförvaltningen skyldiga att hjälpa till.

Vad det gäller AA så är texterna inte anpassade efter vår tid kan man säga. Det är amerikanskt dessutom och skrivet för länge sedan. Det ska finnas någon klausul som säger att dom inte får ändras, men det handlar om gud så som man själv uppfattar det. Fördelen med AA är att du inte är ensam och du kan få en sponsor du kan kontakta vid behov. T.o.m när han besöker dig kanske det finns någon AA grupp att besöka.

Lycka till och som du säger det är viktigt att göra något och det kan ju faktiskt vara så att din pappa får några bra år.

mig massor i det du skriver! Känner mig ofta ledsen för att min mamma inte har orken och förmågan att göra sin röst hörd. Får ofta en känsla av att jag är den enda som bryr mig om henne. Utan mig hade hon varit helt försvarslös på något sätt känns det som Hon kan inte be om hjälp som hon inte riktigt vet att hon behöver. Min mamma och pappa skiljde sig när jag var vuxen. Då började pappa dricka. Tror inte han riktigt visste vad och vem han var efter 35 år med min mamma. Dom första 10 åren efter skilsmässan söp han, dom senaste åren har det varit ett lägre men dock "varje dag intag". Vi har haft mycket konflikter om det, han har vägrat erkänna att han har problem. Jag å min sida har försökt tvinga fram att han ska ta tag i sitt drickande. För två år sedan gav jag upp och jag har inte sagt ett ljud om hans drickande, inte tagit en konflikt om det. Blev så otroligt förvånad och glad före jul när han berättade att han slutade dricka i höstas och känner sig jättemotiverad och stark. Jag hoppas hans kropp inte har tagit allt för stor skada utan att han får många bra år nu. Jag är som du 53 år. Jag har tre fina vuxna barn som det har gått bra för. Mot alla odds har man fått ett mycket bra liv. Glad att höra att du också har fått hjälp att bearbeta barndom mm. Och va bra att du har gjort en orosanmälan! Kanske är det en utsträckt hjälpande hand din pappa behöver! Hoppas han får hjälp och också tar emot den. Som du säger, hemskt att stå vid sidan av när en människa som står en nära skadar sig själv. Kram

veckan på min behandling var nu klar.
Jag hade lärt mig så mycket om mig själv och hur jag skulle handskas med livet ute i den nya, sköna, värld jag var på väg ut i. MEN...teori och praktik är ju som bekant 2 olika saker....

Jag var oerhört medveten om att jag måste göra en genomgripande förändring av mitt liv annars skulle jag halka tillbaka. Jag måste lära mig att leva ett egoistiskt liv där jag alltid kommer i främsta rummet och det är en otrolig skillnad mot det egoistiska liv jag levde som aktiv där min tillgång till alkohol alltid var prio ett.

Jag hade fått grunderna till att lära mig att älska den mest viktiga personen i mitt liv, dvs mig själv. Jag hade ju i många år slagit på mig själv för dumheterna under fylleslagen och effekterna av dem under lång tid efter. Jag var ju inte värd att ha det bra, nertryckt långt ner i skorna. Det var ett mäktigt projekt att börja se mig själv som en vanlig människa med mina fel och brister och börja bygga upp min självkänsla.

Min sista dag på behandlingen var en sorgens dag. Jag var med på sista morgonsamlingen, fick min minnesmedalj, och sen skulle jag åka hem. Men medan mina behandlingskompisar försvann till sina aktiviteter så blev jag sittandes ensam kvar i allrummet på vår avdelning och bara njöt av atmosfären. Jag ville inte åka hem !!

Dagen före hade min fru anlänt för att vara med på sin familjevecka och vi kunde prata lite med varandra. Att komma hem till ett tomt hus var inte heller lockande men jag var trött när jag kom hem så jag packade bara upp och gick och la mig och sov som en stock. Första natten hemma efter 4 veckors behandling var verkligen speciell. Jag hade ju åkt hemifrån gravt bakfull och kom hem nykter och skulle nu välja ett nyktert liv med nya vanor. Jag letade efter en AA-grupp där jag skulle söka stöd och som skulle få mig att lära mig om det verkliga livet utanför behandlingshemmets väggar. Dagen efter åkte jag dit.

Som de allra flesta så smög jag in genom porten efter att ha tittat så ingen spanade på mig och jag parkerade naturligtvis 2 kvarter därifrån. Och tänk om det var nån jag kände igen på AA-mötet :-O Hu, så hemskt !

Ett år efter grundbehandlingen så var det efterbehandling på samma ställe en gång i månaden. Under den månaden var vi ålagda att gå minst en gång i veckan på möten vilket inte var ett problem för mig. Jag gick varenda dag och ibland tom 2 ggr per dag bara för att jag kände ett behov av att lära av de som gått före mig och för att kände att jag blev starkare i min nykterhet. Att lära sig av en som kom tillbaka efter ett återfall, och som i vissa fall stank av gammal fylla, var nog den bästa skolan av alla. Dit ville inte jag !!! Jag åkte ner dagen före efterbehandlingsdagen och sov över ovanför garaget där det fanns övernattningsrum i storlek av en garderob..
Ofta tog jag tåget (för att sen åka buss och slutligen taxi) och det var en oändligt skön känsla att få slå sig ner i sätet och bara njuta av att detta var helt och hållet min tid där jag bara kunde pyssla om mig själv !! Den känslan av egen lyx har jag inte upplevt nån mer gång i livet. Tyvärr.

Att återse efterbehandlingsvänner var en sann lycka ! En del försvann och sågs aldrig mer, nån plockade polisen in eftersom han misshandlat sin fästmö, några åkte dit och skulle sova över men hade sprit med sig och söp sig fulla...jag kan tänka mig många fler ställen att supa på än på ett behandlingshem.

De sista orden min terapeut sa till mig är de som jag tjatar om här : Om du varje morgon bestämmer att du just idag inte ska dricka så kommer du att somna nykter ! Tack vare den enkla regeln om att bara ta en dag i taget så ramlar dagarna på och jag har snart en vecka, en månad, ett år......

Den månaden på behandlingshemmet är min bästa månad alla kategorier ! Och min bästa investering i mig själv !

Må gott och ta inte första glaset !

Har läst din tråd nu och tror att vi (och många fler) funkar rätt lika när det gäller a.
Min upplevelse är att det är lättare att sluta helt även om självbilden får omprövas :)
Kanske blir du den där energetiska, glada och vackra personen som alla önskar att de vore om du ger upp det här giftet? Du klarade ju galant en månad så upp i sadeln igen och kriga på! Jag tror som många härinne säger att håller man bara ut en längre tid så blir det hela en normalitet - och en mycket positiv sådan!
Lycka till!