Senaste kommentarerna i forumet

Vad glad jag blir att du känner att du har det värsta bakom dig ?? Och att du insett att du ändå har en bit kvar.

Jag är också glad att boken påminde dig om hur illa det var. Jag blev på riktigt livrädd för din och barnens skull när du beskrev att han försöker förföra dig igen. Hoppas verkligen att boken gav dig råg i ryggen för att tacka nej till den inviten.

Kram ?

Torn har länge vetat landskapet, så vet han staden nu också är det helt okej för mig. Jag håller med om att det finns många åar här, dock inte så många med just flugfiske mitt i stan. Då får man nog åka till Lagan eller Nissan för att få det. I din hemstad är det mest sillfiske från kajen centralt tror jag ? Snacka om mycket folk som flockas!

Trolling tycker jag verkar coolt. Åka båt ute till havs hela dagen och håva upp bjässar till lax ?

Kram ?

Tack andrahalvlek, miss lyckad och sisyfos ❤️

❤️Andrahalvlek, jag lånade djävulsdansen häromdagen som ljudbok och har lyssnat på lite mer än hälften nu. En sak som ändå var lite skönt var att jag kände att mycket av det de pratar om ligger bakom mig. Alltså jag har kommit en bit. Jag har till att börja med erkänt situationen och jag har till och med skilt mig från honom. Sedan stämmer mycket fortfarande in på mig och min relation till honom.

Allra störst lättnad känner jag över att mina barn slipper dansa djävulsdansen hemma... På den plats där man ska slappna av. Jag känner mig stolt över dem och mig (oss tre) för det vi kämpade oss igenom. Så stolt över dem så det inte är klokt. Stolt över hur de, trots sin ringa ålder, förstod att det bästa för oss var att flytta isär. De visste det trots att de var så små. Mina älskade ungar.

Jaa miss lyckad, jag ska nog förkovra mig i ämnet mer nu. Det gör inte lika ont att göra det nu heller och känns viktigt för min läkning. ❤️

Tack sisyfos... Och jaa, det har varit ett speciellt år. Jag är glad att jag hann starta separationen innan allt drog igång med pandemin och allt. ❤️

Det kan ha att göra med att jag lyssnar på Djävulsdansen nu och liksom är inne i "hur det var förut". Påmindes genom boken hur det är att leva i en relation med en som dricker mycket. Hur man är som redo för krig HELA TIDEN. På helspänn dygnet runt... Till och med i sömnen. Men iallafall så hade jag nästan somnat häromkvällen och fick plötsligt för mig att mannen bodde hos oss och att han kom hem. Alltså jag fantiserade liksom i början av min sömn så det blev så verkligt. Jag fick upp alla scenarior som alltid hände förut, antingen eller både ock- han låser upp ytterdörren och börjar ropa på mig - han klampar i trappen och öppnar sovrummet - han kommer in i sovrummet och säger åt mig att sticka ut från sovrummet för det är hans tur att sova där - han kräks högljutt - han vill ha sex och blir galen om jag säger nej (jag vågade nästan aldrig säga nej ?). Osv osv. Och så ryckte jag till och trodde att han kom hem på riktigt. Jag kände hur hjärtat rusade... Sådär som det gjorde jämt förut, till och med utan anledning. Lättnaden att det inte var på riktigt. Ni som vet ni vet. Den lättnaden bär jag med mig nu ett par dagar senare. Att jag och mina barn slipper det.

Att han utsatte barnen för det också är det jag aldrig kan förlåta. Men jag känner också att det är oförlåtligt att han gjorde så mot mig också. Jag var vuxen men jag kände mig lika liten som ett barn när han utsatte mig för allt. Lika maktlös. Och det är DEN maktlösheten jag aldrig vill uppleva igen och det är därför jag måste göra allt jag kan för att tillfriskna från medberoendet TOTALT. Jag måste släppa honom.

Man kan förlåta en alkoholist. Vilja lappa ihop relationen. Och det är bara bra. Men jag tror nog att det min exman gjort mot mig är för mycket för att det skulle vara sunt av mig att försöka igen. Även om han skulle sluta dricka. Det är fel mot mig själv att vara med honom efter allt han gjort. Jag tror att jag måste försöka släppa alla tankar på försoning. Hur mycket han än skulle ändra sig. Han är en förövare i mitt liv.

Och andrahalvlek jag är ledsen för att du levt med en pappa som drack ♥️

Många kramar till er alla ♥️

Har jag lyckats outa hennes stad nu :o Dock finns det väl ganska många åar med premiärer och där det finns en särskild sträcka åsidosatt just för flugfiske så inte kunde du väl ha tagit det på det? Det var inte riktigt meningen i alla fall.

Senast jag var ute och flugfiskade var ju ett tag sen så visst blev den en del öl. Det hörde ju till, liksom det hörde till precis allt annat. Men nästa gång blir det utan öl. Jag fångar ju aldrig något när jag flugfiskar ändå, men det är ju kul i alla fall.

Det finns ju många olika sätt att fiska på, just flugfiske har jag inte sysslat med, utan mitt fokus har varit att få fisk på den metoden som ger störst chans till fångst. Jag gillar utmaningen att få fiskar som är ovanligt stora för sin art, och att få nya arter som jag aldrig tidigare har fått. Varje gång jag får ett nytt personbästa eller en ny art blir jag överlycklig. ? Men även rent avkopplingsfiske gillar jag

Men jag har en plan att börja flugfiska, när jag blir pensionär, för det verkar väldigt kul.

En gång när jag var ute och fiskade med en kompis som knappt dricker någon alkohol alls så frågade han: Varför förstör du spänningen och och upplevelsen med en massa öl?

Jag minns inte vad jag svarade, men nu förstår jag vad han menade.

Hmm, nu tror jag jag också vet var Andrahalvlek bor.?

Jag hade ett telefonsamtal (det går ju inte ses irl någonstans nästan nu....) med min terapeut/samtalspartner eller vad man ska kalla honom. Oklart vad, men som jag sa, det är lite skönt få säga saker till någon som jag nästan inte vet vem han är, om vad jag gjort, vad jag lider i vissa sammanhang och vad jag strävar efter. Utan att bli dömd så hårt som jag själv dömer mig.

Det är bra få sätta ord på saker.

Han är ende som jag nämt för om förra veckan med bolaget, också bra, gör det lite verkligt. Jag vet ju han kommer fråga nästa gång vi hörs hur det gick med det, och de andra sakerna, men bra få Vi resonerade lite av och an om det, och övriga saker jag försöker sluta helt med i år och förra året.

Ikväll blir det en lat hemma/innekväll, ids inte vara ute och ta någon promenad. Det känns bättre koka te och värma sig så, lyssna på nyheterna och kanske något annat.

Idag blev det verklighet när jag gick in på tingsrätten med konkursansökan i handen.
Det var det bästa att göra.
Tänk så det kan vända från en dag till den andra.
Om det här hänt mig när jag var aktiv så hade jag låst in mig och supit ner mig totalt utan hopp om framtiden men nu känner jag mig ganska lättad trots allt.
Nu kan jag släppa massa stress och koncentrera mig på mig själv och min familj.
En ny och fräsch start helt enkelt

Det var bra beskrivet och nog är det väl så. Det är bara så konstigt.

Jag tänkte på det att om jag fick författa ihop ett litet meddelande som jag kunde skicka bakåt i tiden med de viktigaste saker som livserfarenheter har lärt mig till en ung version av mig själv, så hade jag förmodligen inte kunnat ta till mig det ändå utan varit tvungen att lära mig allt på nytt på egen hand i alla fall.

På tal om fiske, Torn, så har jag allt varit med min bror och just flugfiskat ett flertal gånger. Bland annat premiären i ån där AH bor på den speciella sträckan som bara är för flugfiske. Jag har även varit t.ex i Tidan, närmare bestämt Baltak, och fiskat heldagar med övernattning. Dock är jag ju relativt värdelös på just att kasta. Jag har fått lära mig det enkla sättet att kasta på som vem som helst kan lära sig snabbt. Det fungerar hjälpligt ibland. :) Så det kan allt vara roligt, men det blir inte mycket av det.

Jag tystnade också. Jag är inte en tyst person egentligen, inte ett dugg tyst. Men jag orkade inte tjafsa mer, jag höll tyst för husfridens skull. Jag begick våld på min egen personlighet och blev deprimerad gång på gång. Mycket pga jobbet, mycket pga alkoholen, men mycket för att jag gick begick våld på mig själv också.

Jag var inte beredd att ta steget. Jag trodde att mina barns pappa skulle reagera som en sårad lejonhane och göra vårt liv till ett helvete. Jag stannade kvar för barnens skull. Jag stod inte ut med tanken på att vara mamma på halvtid.

En kväll i oktober 2013 sa mina barns pappa: ”Vi ska nog komma till skott och separera”. Det kom från ingenstans. Jag tog mitt beslut på en millisekund. ”Nu tar jag bollen och springer” minns jag att jag tänkte. Så jag svarade jakande och sen var vi igång och planerade alltihop. Den 1 december flyttade jag. Han frågade om jag ville behålla huset, men jag ville börja om. Jag ville ta med mig yttepyttelite i min ”ryggsäck”. Jag struntar i prylar.

Så dina farhågor behöver inte alls besannas. Det var mest det jag ville säga.

I separationen blev han så klok och sansad. Så jag minns också att jag tänkte ”Var har du varit de sista 15 åren?” Plötsligt mindes jag varför jag hade valt honom. Den sura bittra gubben jag hade levt med de sista åren hade plötsligt klivit tillbaka och fram klev den man jag blev kär i. Jag förstår varför vissa väljer att prova igen i det läget, för jag tror att den reaktionen är vanlig. Just då fick jag låta mitt intellekt hålla mig på banan ?

Jag tog mitt beslut på en millisekund, men hade barnens bästa i fokus ändå. Äldsta dottern hade precis börjat gymnasiet. Hon var orolig inför skolstarten, men hade landat väldigt väl. Yngsta dottern gick i åttan och skulle ha det lugnt och tryggt ett tag till på högstadiet. Den yngsta är konkret och autistisk, hon köpte konceptet direkt med hjälp av bilder och schema. Äldsta for lite illa, hon kände det som att hon alltid var på väg någonstans.

Men jag minns också att min äldsta dotter sa så här när jag berättade för henne att vi skulle separera: ”Mamma, du har alltid sagt att alla människor har fördelar och nackdelar, och så länge fördelarna överväger så stannar man. Nu överväger nackdelarna för både dig och pappa, så jag är glad att ni ska separera.”

Vi var aldrig gifta, så vi separerade bara. Efter 24 års relation varav 22 år som sambo. Jag hade knappt inte bott själv när jag flyttade till lägenheten vid 44 års ålder. Mycket nyttig erfarenhet! Att bo själv alltså.

Kram ?

Jag tror att det handlar om olika varianter av en gen som styr hur mycket av enzymet monoaminoxidas man har. Detta enzym påverkar flera signalsubstanser, bland annat dopamin. Genen sitter, om jag inte minns fel, på X-kromosomen, vilket skulle förklara varför män oftare än kvinnor blir alkoholister. Varken för mycket eller för lite av enzymet är bra. Jag minns inte exakt hur det fungerar eftersom det var länge sedan jag läste om det. Det gäller inte specifikt alkoholberoende utan även andra beroenden och även en del andra "psykiska" besvär. Sedan finns ju "den finska alkoholgenen" som nog är vanlig även i Sverige (ja, den finns faktiskt, det är alltså ingen myt). Den förklarar varför en del börjar slåss när de blir fulla.

Ett fyllo blev jag sambo med för att jag var väldigt ung och väldigt naiv. Nu skulle jag aldrig ha tittat åt en sådan person. Olika beroenden avlöste liksom varandra hos den personen. Det var bara problem ända tills det slutade i katastrof. Nästa person var jag mer försiktig med, efter dåliga erfarenheter från det föregående förhållandet, men den nya personen, som inte alls verkade dricka mer än andra i början av förhållandet, började festa mer och mer för att de senaste åren ha supit ner sig ganska ordentligt. Är det bara tillfälligheter - eller beror det faktiskt på mig?

Du har nog rätt i att alkoholmissbruk handlar om känslor och inte logik. Jag har faktiskt inte tänkt så långt.

Dålig självkänsla, ja, så är det nog. Efter några år blir det nog ännu mer så, när man dels får höra det direkt av personen, dels om och om igen blir bortvald.

Tack Se klart, det var fint skrivet. Och tack Andra halvlek för det du delar med dig av din historia.
Vissa av oss är uppenbarligen såna som du beskriver, Se klart. Behöver lite trolleri, galenskap och virvlar för att i nästa stund bli extremt rationella. Min egen far har alltid sagt till mig att jag tänker för mycket. Han har varit på samma arbetsplats i 25 år, aldrig klagat, aldrig varit rastlös i själen, men jag fick andra gener.

Jag har väl tyvärr för mycket rädslor på rimliga grunder för att det inte kan bli så bra som i ditt fall, Andrahalvlek. Att fortsätta den relationen man har, som bästa vänner, men inte under samma tak. Har alltid sagt att min egen mamma och pappas separation inte påverkade mig mycket, jag var ganska gammal, i tonåren, den äldsta av 4 bröder som ibland bara flydde, ibland kom hem och slog näven i bordet för att syskonen fick så mycket skit, pga att vår mamma inte kunde hantera situationen. I vuxen ålder, under alla mina psykologsamtal har jag insett hur mycket spår det sitter inom mig ändå för det var en riktigt grisig skilsmässa. Mammas svartsjuka hade inga gränser. Det tog nog 10 år innan de började kunna prata normalt med varandra som vuxna människor, kanske i samband med att deras första barnbarn kom.

Min egen fru är lite som min pappa faktiskt. Hon känner inte så mycket inåt, hon brukar alltid säga att "jag är som jag är" och det har jag stor respekt för. Hon är på det viset en viss trygg punkt där för mig som ifrågasätter det mesta både hos mig själv och i min omgivning. Samtidigt är det väldigt jobbigt när jag är en person som vill utvecklas och kan komma till många insikter när det gäller saker jag kanske måste förändra eller förbättra. Det går inte att mötas i några resonemang på mitten av planen när en alltid står med armarna i kors på sin mållinje.

Det jobbiga med att ta steget, starta den diskussionen jag måste göra är att vi inte bråkar mycket. Jag har kommit till det farliga stadiet när jag blivit tyst och drar mig tillbaka. Känner att diskussioner och att ta upp meningsskiljaktigheter ändå inte tjänar någonting till, det uppgivna tillståndet. När min fru blir ledsen så går hon in i en försvarsmekanism där hon vänder om till ilska, total kyla och likgiltighet. Därför slutar många av våra alvarligare diskussioner på det viset. Om jag en dag tar det där hoppet är jag väldigt rädd för att hon går in i det stadiet och kommer att vara där under lång tid och jag själv vet ju precis vad det kan leda till för mina barn.

Har haft svårt med sjukdomsbegreppet, men när jag läser definitionen på sjukdom blir det lättare att acceptera tycker jag. Ett funktionshindrande tillstånd som sätter normala funktioner ur spel, man kan inte använda sig av sina funktioner till fullo. Precis som du skriver tycker jag att det är ens skyldighet att ta emot hjälp.

Man regridiera när man är påverkad det är också min erfarenhet, delar i hjärnan "släcks ner" och i värsta fall blir nog skadorna permanenta.

Något som jag tycker vi anhöriga ofta fokusera på är att alkoholisten borde ha förstånd att inse att han måste sluta dricka pga alla negativa konsekvenser. Missbruk har inget med förnuftet att göra det handlar enbart om känslor och det har inget med den friska personen att göra. Så tror jag och därför biter inga logiska argument.

Vad det gäller hormoner m.m. så vet jag inte mycket och någon specifik gen för alkoholberoende tror jag inte man hittat ännu. Jag tycker ett psykologiskt synsätt är mer användbart för det kan man påverka. Kan nog finnas olika anledningar till att man väljer en partner med missbruksproblem, det är inget som "drabbar"en. Egentligen har man ju ingen relation utan den beroende personen har sin relation med drogen. Något vi har gemensamt vi anhöriga till missbrukare upplever jag är en dålig självkänsla, vi "förtjånar" inget bättre. Låter hårt kanske, men för de flesta är det nog så. Som tur är går det med en hel del jobb att utvecklas till en frisk och sund människa som kan ha relationer som berikar livet. Så tänker jag.

Jag funderar på din svårighet att vara uthållig åtminstone några dagar vad gäller att avstå alkoholen...?
Det känns som ditt drickande blivit någon form av tvångstänkande.

Vi träffades ju för drygt ett år sedan, hade det varit på samma vis länge innan dess också?
Kommer inte riktigt ihåg vad du berättade under vår runda för det var så många historier man fick den dagen.

I ditt inlägg här har du skrivit en jättebra lista på allt du vill.
Jag tänker att du måste ju ta dina önskningar på allvar nu, innan det blir försent...?

Kära du, kan du inte försöka sätta målet till något du tror på själv?

En dag i taget brukar man ju säga men kanske du ska sätta fem dagar i taget och dricka en?

Fast jag tror inte på det heller egentligen...det absolut bästa, tror jag, är att avstå helt, rena kroppen under en längre period och sedan ta ett beslut.
Vill jag vara beroende av något som skadar min kropp i grunden bara för att få ett 20-30 minuters skönt rus i huvudet?
Hmm, tror inte att det är värt det.
Så det finns alla skäl till att ge det ett försök, det kan inte skada dig hursomhelst..?

Nej, Varafrisk, satsa och investera i goda och bra saker, ge dig själv en riktig nystart och möt våren med hopp och ett jäklar anamma och att du kan om du bara gört!

Kram???

Hoppas du finner svar.

Du har missuppfattat mina inlägg.
Det är inte min sambo jag försöker förstå, vill jag börja med att poängtera.
Intresset är huvudsakligen vetenskapligt.
Struntar i min sambos "resa" gör jag sedan länge.
Däremot - jag skulle tro att det finns en relevant anledning till att inte bara jag utan även andra, enligt vad jag har sett både inom släkten och på annat håll, tenderar att upprepa dåliga partnerval.
Jag anser att det behövs mer forskning på området.
Om någon här vet mer än jag om hur detta fungerar - biokemiskt eller på annat sätt - vill jag gärna läsa om det.
Din förklaring är alltså psykologiskt orienterad - att du väljer män som är svagare än du.
Jag har observerat ett liknande fenomen - att kvinnor som "hamnar" i relationer med olika typer av missbrukare ofta är sådana som är benägna att ta mycket ansvar utan att det nödvändigtvis förväntas av dem.
Jag betraktar inte alkoholism som någon sjukdom, vill jag tillägga.
Man kan ha en medfödd risk (genetiskt).
Då bör man vara extra försiktig med alkohol.
Själva beroendetillståndet, när det väl har uppstått, kan liknas vid en sjukdom (eftersom hjärnan faktiskt då fungerar annorlunda) - men man har alltid ett eget val.
Det är som att ha en infektion och vägra ta antibiotika - då ska man inte heller klaga på att man har ont i halsen (eller vad det nu kan vara).
Att kalla alkoholism för en sjukdom gör bara saken värre.
Alkoholister vill alltid ha någonting att skylla på.
Avslutningsvis har jag inte en tanke på att "hjälpa" min sambo - det slutade jag med för länge sedan.
Varför skulle jag hjälpa någon som inte är intresserad av att få hjälp?
Att vi fortfarande bor under samma tak har helt andra orsaker.
Däremot vill jag gärna förstå hur saker och ting - exempelvis den mänskliga hjärnan - fungerar.

Välkommen hit till forumet.
Alla de tankar man har till varför ens partner gör si eller så.
Beter sig ditt eller datt.
Och själv står man där som en fågelholk och undrar hu det är möjligt då de normalt sett är vettiga personer som man en gång valde.

Det jag blev tvungen att förstå efter att ha brutit med mitt alkoholiserade ex var just det.
All vår möda att förstå,anklaga berömma stötta idiotförklara osv har ingen som helst effekt.
Utom möjligen att spä på den drickandes självförakt.

Som miss lyckad skriver,det är alkoholen som tar över människan och inget får till slut stå i deras väg.
varken fruar husdjur eller barn.
Mitt ex som var en fantastisk människa och som gjorde allt för alla runt sig kunde inte heller avstå.

Till slut blev vi tvungen att bryta då varken jag eller han orkade längre.

Då började mitt eget jobb på allvar med att försöka förstå varför jag stannar så länge och varför jag oftast haft detta mönster i mina relationer.
Dvs välja män som på något sätt var lite "svagare" än mig.
Jag såg mina egna ofullkomligheter och kunde börja jobba med dom istället för med hans.

Min skam var enorm när jag förstod vidden av hans sjukdom och hur han verkligen kämpat för att hålla sig ifrån och också för att skydda mig och de i mitt liv som for illa.
Men han förmådde helt enkelt inte avstå trots hjälp och övertalningsförsök utifrån.
Till slut skjutsade jag honom till behandlingshem så han hann vara nykter i 2,5 år innan han dog.

Men alkoholism slår hårt på alla människor och i alla sociala skikt.

Det vi som anhöriga kan göra för att hjälpa är att helt enkelt strunta i deras resa och fokusera på vår egen.
Fullkomligt omöjligt i mitt fall och även om det nu gått snart 7 år sen vi bröt så lider jag fortfarande av sviterna av medberoende.
MITT medberoende som alltid funnits där och som jag blev tvungen att granska under lupp i flera år.
Hoppas att du kan finna reda i dina tankar och låter bollen landa hos dig istället för hos honom.
Han kan nog inte i dagsläget ta emot den hur hårt du än kastar.

Som liten extraknorr på hur hårt törsten sitter för en del så fick jag läsa vad en beroende beskrivit:
"jag valde att inte ta självmord fast jag ville.För då kunde jag ju inte dricka mer"

Det får man ju höra lite då och då.? (Mina barn är 13 och 16) Men det uppvägs lätt av Åh Tack! när jag kan hämta någon av dem med bilen en kväll , när bussen är missad. Att aldrig mer få höra: Fan, varför måste du jämt dricka! är guld värt. ?

Bra jobbat Sattva, ha tålamod och ta inte det första glaset. Det här blir bra, jättebra!

Kram

Väldigt ledsam sorti. Men det är du som bestämmer, det är din resa. Det är bara du som kan göra jobbet. Vi vill hjälpa dig, men då måste du låta oss göra det, och inte radera dig ur våra liv.

Kram ?

Visst är det skönt att slippa smyga! Tack för påminnelsen. Och vad bra att dina första dagar är fyllda av aktivitet. Träning motverkar ångest ???

Lycka till med resan! ???

Det är en befrielse, det tycker jag med. Inget mer dricka men försöka verka nykter och hålla stilen. Det är så mycket lättare att bara släppa alkoholen, så mycket mindre jobb... Allt har ju sina sidor, men det positiva med nykterheten överväger helt klart för mig i alla fall.

Ha ha, gud vad befriande med tanken att det är lika meningslöst att jämföra sig med någon som dricker ett glas och är nöjd, som att jämföra sig med någon som är 180cm lång o har hår till midjan!!! Vi har olika förutsättningar helt enkelt. Live with it! Tack för avdramatiseringen!
Tänker också att jag ju kanske missat mycket i min utveckling som tonårsförälder. Haft ett ständigt gnagande dåligt samvete pga alkoholen. Det är slut med det nu!! Jag kommer säkert göra 100 fel till, men då är jag iaf nykter o hänger med i vad som händer.

Jag menar, det är ju så att kvinnor föredrar olika typer av partners i olika faser av menstruationscykeln.
När man är som mest fertil dras man till manliga män, medan man föredrar lite mindre manliga män (snällare och mer förstående) när man har PMS.
Det ultimata, rent biologiskt, sägs vara att "para sig" (vara otrogen) med en riktigt manlig man (sett till hormonstatus) för att bo tillsammans med och låta barnet/barnen tas om hand av en mjukare, snällare man, som har mer tålamod med exempelvis barn i trotsåldern.
Inte så romantiskt, kanske, men jag läste det i någon vetenskaplig artikel ...
Även hormonella preventivmedel påverkar vilken typ av män man attraheras av.
Därför undrar jag just vad det är som gör att vissa av oss gång på gång råkar välja män med alkoholproblem, om det också är hormonellt betingat.
Det är i alla fall inte lukten av gammal öl som lockar ...
Usch!

Det sistnämnda har jag också funderat på.
Kanske söker vi undermedvetet någon att ta hand om, som ett barn eller ett husdjur.
Det är säkert hormonellt.
Oxytocin, amningshormonet som även frisätts vid kramar, spelar säkert in.
På tal om hormoner hämmar ju alkohol produktionen av vasopressin, vilket är det hormon som bland annat ger män faderskapskänslor och gör så att de fokuserar på sitt förhållande i stället för att bara vilja ha tillfälliga sexuella förbindelser.
Antagligen är det därför som fyllon kan strunta i sina egna barn.
Samma hormon, eller rättare sagt brist på hormonet, är det förresten som gör att man lättare kissar ner sig när man har druckit alkohol.
Varför väljer vi då varandra, alkoholisterna och deras partners?
Jag börjar tro att det handlar om feromoner.
Djur använder sig ju av feromoner för att träffa rätt partner.
Är det helt enkelt så att omhändertagande kvinnor (i detta exempel) sprider speciella feromoner som attraherar alkoholiserade män och vice versa?
Tydligt är det ju att många kvinnor drabbas av det ena alkisförhållandet efter det andra, det även utan någon som helst barndomshistoria involverande alkohol.
Enligt många psykologer söker vi oss till samma typ av relationer som vi har upplevt i barndomen, men jag tycker inte att det stämmer in på människorna i min bekantskapskrets med dessa problem.

Det är lite snopet när det man skriver i en annans tråd försvinner helt, och hela tråden är borta, och hela användaren.

Jag har skapat nya konton här några gånger, så du kan göra det om du vill när du vill senare. Eller hitta en annan klok väg framåt. Det är bara hopplöst om du själv vill det ska vara så. Jag har inte svaret på vägen, men att den finns vet jag.

Kram.

... och dessutom hör jag numera sämre, så det blir många ”va” men eftersom inga barn längre bor hemma har de överseende och betraktar mig numera med ömhet istället för sträng blick.
Förstår att det är lätt att hamna i tycka synd om-fällan ibland. Men det kommer att gå över. Jag vågar lova att ingen med längre tids nykterhet tycker synd om sig själv utan man landar i acceptans av läget- och så småningom tycker man (jag) endast synd om de som dricker för mycket. Att jämföra mig med någon som tar ett glas och sedan är nöjd är lika meningsfullt som att jämföra mig med någon som är 180 cm och har tjockt hår till midjan.
Heja dig!