Senaste kommentarerna i forumet

Jag är både förväntansfull och livrädd.

Förväntansfull för att jag verkligen vill ha hjälp att sluta dricka, eftersom jag insett att jag inte klarar det på egen hand. Likt några andra här har jag guppat in och ut ur nyktra perioder, långa som korta. Jag orkar inte hålla på så längre, jag behöver ett stopp. Jag sväljer min stolthet och ber om hjälp.

Jag längtar efter att få vara nykter. Den första månaden brukar vara jobbig (jag har ju gjort det här två gånger tidigare), men sedan kommer två - tre månader av ren eufori. Efter det så kickar vardagen in, och det är då mina problem börjar igen. Jag vill behålla känslan av eufori eller, åtminstone, få fortsätta att må bra.
De tidigare gångerna har jag bara slutat ta Antabus och inte fortsatt med någon uppföljning. Jag kommer inte att göra om det misstaget igen. Jag kommer att be om Naltrexon eller Campral och uppföljande samtal. Jag behöver en lite längre period för att låta det jag lärt mig om alkohol och dess verkan slå rot.
Jag har blivit föreslagen AA och varit på några möter IRL, men blivit besviken. Den senaste veckan har jag följt AA Online anonym, och kan bara konstatera att AA är så "inte mig". En del delningar har varit bra, men det är väldigt mycket Gud. Inget för mig.

Jag är livrädd för att det här kan få negativa konsekvenser för mig. Om den behandlande läkaren väljer att skicka in en anmälan till Transportstyrelsen kommer jag med största säkerhet få körkortet indraget. Det skulle innebära att mitt privatliv "kukar ur" fullständigt, och att jag inte skulle kunna tillgodogöra mig någon behandling.
Att ta sig till mottagningen med kollektiva färdmedel tar en timma enkel resa. Med tid för behandling och väntetider handlar det om cirka tre timmar per tillfälle. Det skulle inte min arbetsgivare godkänna.
Då skulle valet stå mellan att få behandling och att ha ett arbete. Sweet!!

Jag tar risken! På onsdag faller bilan.

Om någon av er till äventyrs skulle ha en gud så får ni gärna be för mig, trots allt (men lämna Bacchus utanför :) ).

Hej!
Jag är en tjej på 17 år som lever med min mamma och hennes man måndag till fredag, och hos min pappa och hans familj ungefär varannan helg. Nu är det så att min mamma och hennes man dricker mycket vin, och då menar jag varje dag. Detta tycker jag är jobbigt då jag inte vill ta hem kompisar, och jag känner inte att jag vill göra aktiviteter tillsammans med de längre så som till exempel gå på konserter, eftersom att de då oftast är väldigt berusade. Jag vill så gärna att detta ska få ett stopp, men jag är jätterädd att jag inte ska få bo hos de längre. Jag trivs jättebra hemma hos mamma men på kvällar och helger vill jag bara sjunka ner i sanden för de dricker alldeles för mycket. Jag är rädd att min pappa ska tvinga mig att bo hos honom igen eller att soc eller något inte tillåter mig att bo hos mamma... Vad ska jag göra?

Jag tror det måste få ta den tid det tar. Och det är olika för alla. Till slut har man fått nog.
Om någon annan säger gå. Det går inte att göra det om man inte själv är mogen.
Det är som med den som dricker, ingen kan säga till den att sluta förrän den själv vill.

Jobbig läsning .. Så glad att du hade styrkan att lämna honom .. Stor kram tillbaka till dig ❤️

Vet ni att jag umgås med tanken att outa min nykterhet på jobbet. Det trodde jag aldrig. Men jag har precis börjat tänka tanken, så jag vet inte var jag landar i detta. Har några veckor på mig att tänka klart. Sannolikt gör jag det bara spontant, eller inte.

Jag ska nämligen i ett digitalt sammanhang inför typ alla på arbetsplatsen bland annat berätta om den policy för riskbruk och missbruk som vi har, och som jag själv sammanställde för några år sedan. I det sammanhanget tänker jag att det kan vara en riktig ögonöppnare för många om jag berättar om mina egna erfarenheter. Jag behöver ju inte berätta detaljerat, utan mer på temat ”kunde jag ha problem så kan du”.

Syftet är ju att folk ska få upp ögonen för både sitt eget och andras tidiga symtom på riskbruk och missbruk. Man behöver inte störta till allra lägsta botten i dyn, man kan faktiskt backa från stupet. Innan det går fullständigt åt helvete. Och man kan få ett mycket bättre liv genom att göra det.

Det finns en väldigt tydlig arbetsordning i policyn också, ”så här ska arbetsgivaren agera”. Skyddet för arbetstagaren är starkt, men det är helt nödvändigt att arbetstagaren deltar aktivt. Mig veterligen har den processen bara drivits till sin spets en enda gång. Men jag kan komma på minst tre andra fall historiskt då frågan borde ha drivits. Och minst två fall som jag tror pågår just nu, på hela företaget.

Jag har helt andra glasögon på mig numer. Jag har slutat förneka mitt eget missbruk, och då slutar jag förneka andras också liksom. Jag inbillar mig att jag skulle kunna möta dessa medarbetare på ett mer ärligt sätt om jag outade mina egna erfarenheter. Precis som jag mer ärligt och naturligt kan prata om psykisk ohälsa, ångest och depression med medarbetare som har drabbats av det. Eftersom jag har personliga erfarenheter av samma problematik.

Vi får se. Var sak har sin tid. Jag behöver inte göra det nu om det inte känns okej, det går alltid fler tåg.

Kram ?

Ångesten var som bortblåst så fort jag skrev på.
Redan 3 timmar efter så ringde sen som hade blivit utsedd av tingsrätten som konkursförvaltare och ställde massa frågor om skulder och tillgångar.
Det gör mig inte ett dugg att de kommer och hämtar bilar, maskiner och verktyg.
Det är bara materiella grejer.
Jag tror att jag kommer att finna en för mig helt ny form av sinnesro efter det här.

Jättestort tack för hälsningen, vad glad jag blir!

Kram ?

Då råkade jag outa din hemstad också TI ? Men det finns ju en del folk i den stan att välja på, och Torn är en snäll och trevlig man som förstås inte skulle utnyttja den vetskapen.

Att du Torn vet mer om mitt liv än din frus liv känns dock lite creepy ? Men jag får skylla mig själv som är tvångsmässigt transparent.

Kram ?

Tack för att du skriver en rad i min tråd ibland. Jag är in och läser din tråd när jag är inloggad här men den går alldeles för fort för att jag ska hinna med i svängarna men den bjuder mig ändå på skratt och leenden så det är härligt ❤

Men ändå så svårt att gå.
Jag stannade i 10 år och kämpade innsn jag lämnade för ett år sedan.
Jag har fortfarande en tung tid framför mig nu med bodelning men måste klara det också.

Jag har tänkt så mycket också på all tid som gått förlorad, alla år som inte går att få tillbaka. Det var all tid oro, ilska, trötthet och en massa drama att hantera.

Men jag försöker tänka att min startsträcka innan jag var färdig till att gå var så lång för att jag skulle bli redo.
Redo att inse att jag inte kunde förändra eller hjälpa honom.

Men nu ångrar jag såå att jag inte vågade ta steget tidigare.

Kram Azalea?

Jag ser det som ringar på vattnet, som sprider sig vidare och vidare och vidare. Att få hjälp och ge hjälp! En för mig helt naturlig ekvation. Och du betyder massor för forumet också! Och om jag har elefant som signatur så känns dina peppiga inlägg igen lika tydligt ??????

Kram ?

Tycker jag knappt hinner upp ur sängen innan det är dags att lägga sig? Det där överkastet dras av och på hela tiden känns det som...
Men dag 5 är snart till ända och det har känts bra idag också??
Inga vintankar bara kilovis med blodapelsiner!????
Så himla goda just nu!♥️

Kram???

Tack för allt pepp ❤ alla goda råd. Snälla ord. ?????

Starkt av dig med ett år som nykter! Du är en förebild ?❤?

Jag känner igen det där med att ta tag i saker. Som att man inte längre har trösklar ??

Så bra vi är ??

Hoppas mötet gick bra och att du får bra hjälp!

Min sambo beter sig likadant som din bortsett från det dåliga samvetet efteråt (min sambo lovar aldrig att han ska förändras).
Nu känner jag ju inte din sambo, så jag kan förstås ha fel, men om han inte håller vad han lovar verkar det ju som att han är lika nedbrytande att vara tillsammans med som min sambo är.
Jag tror inte att män som beter sig så här alls har någon avsikt att förändras.
Om din sambo vill förändras bör han åtminstone kunna tala om hur han tänker lyckas med det.
Har han till exempel bokat tid för aggressionshanteringsterapi?
Uppenbarligen kan eller vill han ju inte förändras på egen hand.
Om han inte kan så bör han söka någon form av hjälp.
Är det så att han inte vill - ja, då vill han ju inte utan snackar bara skit.
Även jag har barn sedan tidigare.
Min sambo har inte direkt någon positiv inställning till dem.
Om jag hade en chans att lämna min sambo skulle jag definitivt göra det.
Därför är mitt råd till dig att lämna din sambo, både för dina barns skull och för din egen skull.
Du älskar honom, i alla fall vissa sidor hos honom, men han har ju samtidigt de där andra sidorna.
Han känner nog inget behov av att förändras när han märker att du, trots allt, accepterar honom som han är.
Det är nämligen så han tolkar situationen när du kommer tillbaka till honom.
Jag talar av erfarenhet.
I alla fall är det vad jag har kommit fram till angående mina dåliga förhållanden som har sett ut ungefär så där.
Vad du än gör så vill jag råda dig att i alla fall inte skaffa några gemensamma barn med din sambo.
Om han beter sig på det där sättet mot dina "egna" barn och mot dig så skulle han knappast bete sig bättre mot ett gemensamt barn.
Det har jag tyvärr fått erfara.
Du kanske inte kan lämna honom så länge du fortfarande älskar honom.
Det är svårt, jag vet.
Å andra sidan verkar han ju inte riktigt lycklig i relationen.
Om han skulle älska dig skulle han väl inte hålla på så där.
Ni har båda en chans att bli lyckliga på var sitt håll.
När du minst anar det kan det sedan dyka upp någon ny man som behandlar dig bättre.
Tänk inte på honom med andra tjejer.
Det behöver du inte bry dig om.
Bryt bara kontakten den dag du väljer att lämna honom.
Det spelar ingen roll hur fantastisk han är när han är nykter.
Hans fulla personlighet är ju ändå en del av honom, innerst inne.
Det är svårt att förstå hur någon kan bete sig som två olika personer.
Antagligen är det ingen idé att ens försöka förstå.
Man mår ändå bättre utan sådana personer.
Jag har, som sagt, gått igenom samma sak och blivit väldigt bitter.
Sådan vill du inte bli.
Dina barn förtjänar bättre.

Att man vill bli gammal... man tar det för givet. Men alkoholen kan göra livet kort. Och vad är det för liv om det enda du känner är skam, ångest och oro. Jag tycker vi lämnar A bakom oss nu.
?????

Good for you ???❤

Jag får tyvärr inte gå in på systembolaget ?‍♀️ (det är jag som har gjort den regeln så vågar inte trotsa emot) så har inte samma problem. Jobbigt med tjat ?

Är du med i facket? Om inte, bli det nu. Du har mycket att vinna på det.

Njut av nykterhet, du kan känna dig riktigt nöjd ?????

Då vet jag var du bor också TI.? När det gäller fiske i Sverige är jag extremt påläst. Jag lovar att inte avslöja era hemstäder.? Efter att ha hängt här i över ett år, och i princip läst 100 procent av Andrahalvleks inlägg så är det inte konstigt att jag nu vet var hon bor.

Herregud, jag vet mer om hennes liv, än om min frus.?

Ha det bra!

En investering i dig själv. Ja, jag tänker också att det känns väldigt hoppfullt med dina senaste inlägg. Samtal med terapeut och coach. En investering i dig själv och det du mår bra av. Flytta fokus från ”får Inte” till det du vill.
Tvångdrickande skriver FinaLisa, kan det ligga nåt i det? Jag känner igen det i så fall. När det blev en besatthet. Fast man visste bättre.
Hoppas du lyckas nu. Jag är nästan säker på att du faktiskt kommer att få så många positiva effekter av alkoholuppehåll och att du verkligen kommer att må jättebra av det.
Håller tummarna!

Så bra du tänker, råder.
@varafrisk jag vet att du inte kan ta antabus men kanske nalteexon? Kunde det vara något för att bryta rutinen av alkoholkonsumtion kanske?
Jag tänker också på det här att göra något annat istället? Rent konkret. Sticka yoga baka? Såga skriva måla. Varje dag. Kram!

Är första gången jag skriver eller kontaktar någon angående det här.

Jag och min sambo har varit ett par i 5 år. Märkte ganska tidigt att han kunde bli lite väl full när han drack och oftast bli arg på mig, på andra personer, mina ex eller vad som helst av olika anledningar. Alltid med otroligt dåligt samvete dagen efter.

Det eskalerade och var droppen för mig när han en natt berättade hur mycket han hatade och avskydde mina barn (vi har inte gemensamma barn). Så jag lämnade honom efter ett år av "tomma hot".

Han blev förkrossad och i ett halvår kämpade han för att få mig tillbaka, lovade att han gjort förändringar. Han gick bland annat ner väldigt mycket i vikt och jag trodde det var pga mindre öl. Så jag flyttade tillbaka. I 10 månader var det helt bra, han drack på helgerna men aldrig så han blev aggressiv. Tills i maj förra året då problemen återkom. Han blir så arg, en helt annan människa än han annars är. Han lovar VARJE gång att han ska förändras men gör det inte. Nu har jag sagt att jag inte orkar mer och han vädjar efter EN SISTA chans. Jag vill ge honom den, samtidigt känner jag att jag stoppar mitt eget liv eftersom jag vet att det är en tidsfråga bara.

Men jag älskar honom så jävla jävla mycket och bara tanken på honom med en annan tjej krossar mitt hjärta. Min yngsta dotter har vuxit upp med honom och ser både honom och hans två barn som sina syskon. Det krossar mitt hjärta ännu mer att ta isär dom :(

Han ÄR ju en fantastisk och underbar människa när han inte dricker sig så full.

Vad ska jag göra? Kan han förändras? Eller är det jag som är naiv! Snälla hjälp mig!

Så blev kvällen. Hungrig och otålig. Trafik och ärenden. Stressad av jobb och lätt irriterad på min man... Förr hade jag tänkt på vin nu, eller snarare redan för ett par timmar sen. Men det är så mycket förr så jag glömmer att reflektera över det, slog mig när jag gick in här.
Så skönt att fixa jobbiga grejer. Min hjärna har blivit så snäll mot mig. ❣️

av att vara olika kan verkligen bli på vitt skilda sätt. Jag var gift men en nöjd man eller jag vet inte om han var så nöjd men jag nådde inte fram med mina tankar och funderingar som till en början inte var ett ifrågasättande av ”oss” men ju mindre han fixade att mötas i frågor kring viktiga saker. Ju mer kom det att handla om ”oss”. Jag är inte särskilt stolt men min väg ut ur denna ”familjen bra” var att bli vettlöst förälskad i en annan man.
Idag tänker jag många olika saker om det, varav några är skuld men inte bara. Jag kommer för övrigt alltid vara tacksam över den relationen (apropå galenskap och trolleri).
Länge var jag och min exman nån sorts goda vänner, det krävde situationen. Nu, när våra barn är stora känner jag en enorm lättnad att inte behöva ha kontakt. Trots att vi har år och barn ihop så känns han som en främling. Även om det går fint att fira barnbarn och barnens större födelsedagar ihop.
Igår gick jag ett par steg bakom min man sedan 20 år, han sa något... roligt eller förunderlig.
Jag tänkte att han faktiskt fortfarande är något av ett mysterium för mig, så annorlunda och aldrig rädd för mina udda tankar eller frågor. Det bär långt.
Ha inte bråttom med något, livet svänger i de mest oförutsedda kast. Kram!

Vilken styrka att i nykterheten se just nyktert på tillvaron och inte stoppa huvudet i sanden. Allt blir som det blir. Fräsch och nykter omstart låter toppen!

Kram ?