Senaste kommentarerna i forumet

Men det där är ett lotteri. Så fort förhandlingen är inledd så är oddsen emot dig tyvärr. Pust, att du fixade det!

Försök att identifiera tidiga tecken på att förhandlingen är på g. Trött, arg, ledsen, uppspelt, hungrig, glad? Alkohol är väldigt förknippat med att fira, så glädje och förväntan kan vara en trigger också. ”Det här är värt att fira”.

Man måste sätta stopp direkt. Inte ge någon som helst prutmån. Bara ryta ”NEJ, NEJ, NEJ” och försöka att distrahera sig samtidigt.

Kram ?

Jättebra gjort, och så skönt att veta att suget går över så fort när du sagt nej till dig själv. Styrka att ha en sån seger i ryggen.

Att göra sådana saker utan att veta om det. Samtidigt förstår jag att det kan bli så. De senaste åren har jag fått minnesluckor, och jag har förstått efteråt att jag då gjort en massa saker utan att jag minns det överhuvud taget. I mitt fall muckade jag gräl med folk digitalt. Sms, fejjan, dejtingsajter. Usch så destruktivt. Vilken ångest och skam dagen efter.

Hösten innan jag slutade dricka var jag på en återträff med mitt gamla högstadium, på en restaurang i Gbg. Kvällen avlöpte väl, tills jag blev rejält provocerad av en närvarande bekant till en av deltagare. Jag muckade gräl med honom, och han var påtänd så det kunde ha slutat i katastrof. Grälet slutade utomhus, med att några av hans kompisar gick emellan och bokstavligt talat bar iväg honom från stället och bar in mig på restaurangen igen.

Jag? En 50-årig tant muckar gräl med en påtänd knarkare. Det är var väl ungefär där och då som jag tänkte att det där drickandet var nog inte bra för mig. Om jag kunde göra sådana saker utan att vara medveten om det under tiden ens. Och var jag medveten om det så gjorde jag det ändå. Grälet med knarkaren minns jag nämligen sporadiskt.

Nä, det lugnaste för alla parter då är att ge fan i drickandet, innan det händer något riktigt allvarligt.

Kram ?

Skriver inte detta för att få en klapp på axeln, den har jag redan gett mig själv, utan mer som en komihåganteckning. I helgen ska jag iväg på lite äventyr och igår, kvällen före allt, så på kvällskvisten så slog suget till. Rejält. Jag ville få avsluta dagen i dimman, men ville inte bli dräpfull då jag måste vara i bra form idag, så mina inre demoner föreslog att bara handla lite. Inte så mycket som jag normalt skulle göra för en kväll i dimman, utan bara handla "minilite". Typ köpa så pass lite så att det tar slut innan jag blir för berusad.

Jag hade en helt SJUK intern konflikt med mig själv då jag befann mig 10 min från ett bolag när detta eskalerade. Försökte vända bilen flera gånger och strunta i det, men det gick inte. Vid varje rondell och korsning så styrde jag åt bolaget fast att hjärnan ville något annat.

Stannade på parkeringen, satt i bilen några sekunder och funderade. Idag ska jag på äventyr, träffa fina människor. Är det inte värt att försöka vara nykter, utvilad och fräsch för det? Klart det är värt. Jag ska även träffa en speciell dam. Vill jag inte vara HELT 100% fräsch inför det? Jo.

Så jag lyckades tamefan stoppa mig själv precis i grevens tid. Startade bilen och körde hem. Ingen ångest eller saknad av A senare på kvällen, jag åt lite skräpmat istället och såg till att ha en bra och pigg kväll hemma. Suget försvann galet fort så fort jag hade tagit beslutet att faktiskt köra hem (och efter skräpmaten kunde jag inte förstå varför jag ens hade varit sugen på A innan?!).

Riktigt go känsla iaf att få stå emot, jag lägger mer vikt på det än på att jag faktiskt var nära att trilla dit.

Grattis! ??

Hej Jösses Amalia! Så ledsamt att höra att du har det på liknande sätt. Dessvärre går det inget vidare här. Det har brett ut sig en kyla oss emellan. Min man förnekar att drickandet är ett problem och menar istället att jag är problemet som är ”så negativ”. Om vi har en konflikt säger han alltid att det beror på ”hur jag är” och att om jag bara ”ändrade mig” skulle vi ha det bättre. När jag påtalar hans ansvar så menar han att han inte har nån del i det (ja, det är sant). Eftersom det är helt omöjligt att prata med honom och samtalet alltid går samma väg har jag slutat prata mer än kring nödvändiga praktiska saker. Det är förstås en ohållbar tillvaro. Men att bryta upp kräver kraft- som jag inte har. Det handlar om att byta lägenheten mot två, att hantera fritidshuset, att barnen ska få det bra med avstånd och plats osv. Det känns faktiskt helt omöjligt eftersom det är upp till mig att lösa det. Så går det för mig...? Jag hoppas att det är ljusare för dig! Kram?

Lite extra bitterhet kommer av att både jag och pojkvännen har varit överviktiga. Jag hetsäter och kan inte sluta nu efter psyket brakade. Går upp mer och mer. Killen ser till att jag äter osv osv. Men han själv äter nyttigt. Äter alldeles förlite trots att jag tjatar på honom. Han har rasat i vikt. Ja en liten del av mig är glad för honom att han lyckas gå ner i vikt. Men jag är också sjukt avundsjuk och lite sur att han inte äter ordentligt. Är sur på mig själv att jag byt alkoholen till hetsätning. Mycket för att min kropp inte orkar byta till springa och träna. Sen för att jag behöver ångestdämpning.

Haha, ja, hög igenkänningsfaktor där, men kämpa på! Vi tar oss ur detta!

Ja det är skönt när vi kan skratta tillsammans här på forumet, stärker oss nånstans ❤ jag läste din historia och den går inte att jämföra med min, vi har inga gemensamma barn, ingen lång historia. Ändå var det så svårt att gå, jag låg så många nätter och ville därifrån men kände att jag vågade inte säga dom förlösande orden. Sen kom vi till en punkt, han var påverkad av mediciner och jag sa för vår skull, så att vi kan tillfriskna för oss själva, att jag förstör för dig eftersom jag hela tiden lägger mig i.. och det funkade, minns jag grät av lycka och av sorg av att det blev såhär, för det fanns ju så otroligt mycket förälskelse och kärlek och drömmen om ett bra liv för mig, mina barn och oss och så blev det såhär (igen, levt också med beroendepersoner tidigare) dagen D att flytta bad jag några väninnor om hjälp, dom tog över, fick även hjälp av 2 manliga vänner, jag sa stopp dom sa nu rycker vi plåstret. Då gjorde det ont, jag ville ju inte förlora min dröm och mitt hopp. Idag är jag tacksam ? så det jag vill säga om du lämnar försök att ta hjälp till det praktiska, vi medberoende är många gånger inte dom som tar hjälp i första taget men för barn och A är det bra att se, för barnen att andra stöttar och är på "er sida" och för A så späder det på skammen så dom som ska, kryper under stenen gör det. Och så mitt tjat om högre makt , vad det nu är.... men det har hjälpt mig för att när jag ber om hjälp ut i kosmos, säger att jag fixar inte det här så får jag hjälp, tfn samtal, information, tröst, saker jag gruvat mig för löser sig otroligt smidigt och då kan jag släppa för en stund. För det händer mycket dumma saker nu även efter att jag gått. Och jag vill vara tydligen, min resa är lättare, jag gjorde en minivariant i eländet, så va snäll mot dig själv ❤ det kommer en tid sen, och du har din lägenhet och ditt liv med barnen, det ger förhoppningsvis lite sinnesro. För mig blev det en chock och en enorm besvikelse, att nån jag älskade kunde lura mig så förbannat. Att jag tillät mig att bli så lurad, hus giftermål. Att jag inte såg, men här på forumet så här jag lärt mig att gränser suddas ut, att kärleken förblindar att det är inte vårt fel, aldrig någonsin. ?❤

Hej Vinare. Mitt sug kommer då och då under dagen. Ofta på eftermiddagen när jag ska komma hem. Som impulstankar om att få koppla av och koppla bort. Sen mår jag fortfarande inte bra efter 4 veckor nykter då kommer det för det känns meningslöst. Men jag fortsätter vara nykter.

Något som jag ofta tänker på är "varför får alla andra så mycket positiva effekter av att sluta?" Självklart är jag glad för er men varför får inte jag dem. Varför fortsätter jag ha massvis med ångest efter 4 veckor nykter? Varför är jag helt slut och orkar fortfarande inte ta tag i något? Varför snurrar det i huvudet när jag reser mig. Osv osv. Detta är varför jag började dricka sist jag höll upp i 3 månader. Jag vet ju att det beror på att jag har problem med psyket. Som jag medicinerat med alkohol. Men det är så tråkigt att inte få något tillbaka för att vara nykter? Att fortfarande känna sig bakis på morgonen. Att inte orka träna. Att hetsäta. 4 veckor nykter idag och jag känner mig mest värdelös och låg. ?

Så idag åker vi och köper en likadan till dottern så att jag får tillbaka min. Köpt på Mio för 499 kr på rea, väger 5 kg och är sydd i mjuk plysch i en snygg beige färg. Den blir perfekt både på natten och slängd över sängen dagtid som ett överkast. Vi har beställt en ny säng på Möbelmästarna till henne, 160 cm bred. Hon valde svart stoppad gavel. Beige överkast blir snyggt till det.

Idag lämnar vi också in hyrgranen Julius till blomsteraffären, allt annat juligt här hemma har ju redan flyttat ut. Vi får se om det blir en tredje jul ihop för oss nästa år. Han lever än i alla fall. Hoppas att kontrasten mellan värmen inomhus och kylan utomhus inte får honom att tappa alla barr i rena förskräckelsen.

Annars blir det lite flyttdag idag. Dotterns möbler har kommit till Jysk så vi ska möta hennes pappa där och lasta släpet med möbler och åka för att mellanförvara möblerna. Har vi tur har sängen levererats också. Det känns mer konkret för varje dag, att hon faktiskt ska flytta. I slutet på nästa vecka har jag fått besked om att vi kan skriva kontrakt, och sen ska jag direkt ansöka om bostadstillägg till henne hos FK.

Vi har också fått en tid för studiebesök på boendet i slutet av februari. Dottern behöver konkret se vart hon faktiskt ska bo. Hon behöver se hur det ser ut just nu, och vi behöver prata om var säng och soffa ska stå. Jag har också börjat prata med henne om att hennes bästis ska bli granne med henne, men det känns inte som hon förstått det riktigt. Vi har hela tiden trott att det ska bli så, men har inte vågat prata om det förrän nu när det är bestämt att de båda två har sökt och fått lägenhet på samma boende.

Miljonvinsten blev plötsligt en mångmiljonvinst ? Av sex boende vet vi tre andra säkra, som vi känner sen dotterns skoltid och en av dem är dotterns bästis som sagt. De andra är precis som dottern sociala och pigga på alla möjliga hyss och upptåg. De kommer att ha så roligt ihop att hon aldrig vill komma hem till mig och sin pappa igen, ens över en helg.

Mammahjärtat spricker nästan av tacksamhet. Tacksamhet över att min yngsta dotter genom boendet kommer att få förutsättningar att få ett fortsatt riktigt bra liv ❤️

Kram ?

????

Hej!
Vill bara höra hur det är med dig.
❤Pixie

Hej och välkommen, vad bra att du börjat fundera på ditt drickande. Jag känner väl igen mig i din berättelse. Jag har vad man kallar dåligt ölsinne, det har betytt att redan i min ungdom kunde saker gå snett under a rus. Jag har bla, dömts för våld mot tjänsteman och varit i slagsmål otaliga ggr. Detta hände när jag var ung, men jag har ofta blivit både elak och våldsam även under mitt vuxna liv. Jag ser det som att spela rysk roulette, ibland går det bra, andra gånger inte... vad det beror på vet jag inte, men jag tror att jag i min personlighet är extra känslig och därför egentligen inte tål a. Hursom är min tanke att det aldrig blir bättre, utan man måste på något sätt lära sig hantera a, alltså dricka väldigt små mängder eller sluta helt. Det har tagit mig många år att komma hit men jag ångrar inte en nykter dag. Hoppas verkligen du kan och orkar ta uti med dina problem och vi finns här som stöd. Jullan

Wow! Grattis till 11 månader! ??

Ser fram mot en härlig lördag med fina promenader med ett klart huvud och utan ångest ??

Ska framöver skriva ner en lista om varför jag mår så mycket bättre en den falska tillflykten jag tog tidigare så jag fortsätter på den här banan.

Ha en trevlig helg alla! ??

Tack för din ärliga input. Det är precis det jag är här för, för att ta reda på om jag har ett alkoholproblem, vilken typ av hjälp jag eventuellt och om jag kan göra det själv.

För när man hör ”Alkoholist” tänker man mest på de där som dräller på stan, alltid fulla och smutsiga, sorgliga fattiga liv, oftast arbetslösa och ibland hemlösa och sover på stationen eller i parken. Eller han som dricker varje dag efter jobbet och extra på helgerna, ofta sjukanmäler dig för att dricka eller vara bakis, och kommer till jobbet stinkandes av alkohol.
Jag har ett fint hem, god ekonomi och jobb. Jag dricker inte varje dag, inte ens varje helg, aldrig arbetsdagar. Ibland lyckas jag dricka måttligt om jag planerar väl och har något viktigt dagen efter. Men ofta blir det lite för mycket och jag är grovt bakfull i 1-2 dagar och får ställa in allt, har på senare tid lärt mig att inte planera in nåt dagen efter en fest, så jag inte behöver ställa in nåt.
Sen ibland, ett par gånger om året, så spårar jag ur fullständigt, helt oprovocerad (Senast nyårsafton).

Ångesten äter upp mig inifrån och jag är livrädd att det ska gå riktigt illa nån av gångerna.
Nyår var ett riktigt wakeup call. Det var bara svart, och jag vaknade till en make med blodig bula och ett trashat ”mysrum” som vällde ut med glassplitter och annat söndrigt i hallen.

Så även om jag inte dricker hela tiden, och inte är beroende av alkoholen, och det inte påverkar mitt jobb, så tror jag att jag har ett alkoholproblem.

Soffi, du är en sådan sprudlande inspirationskälla här på forumet! Alltid redo att peppa oss andra och dina inlägg ser jag alltid fram emot att läsa - ja, trots att du börjar om på 0 idag!! Det kunde hänt vem som helst av oss. Det är så skört. Jag skrev precis i min tråd att jag, trots att jag inte är sugen, ändå måste tänka på och planera för att se till att jag inte handlar hem något. För OM A börjar argumentera, då är det min själ icke lätt argumentera tillbaka!

Starkt av dig att knalla rakt in här. Vi finns här. Vi kommer finnas här. Och jag känner mig iaf stärkt av att veta att om jag trillar dit, då finns ni där. Med värme och icke-dömande. Precis som det ska vara.

Kramar till dig ??

(Och ja, häll ut whiskeyn)

Över två veckor nu och det känns så bra ☺️

Nu är det helg och den har jag bävat lite för. Mycket lättare på kvällarna när jag jobbar. Men jag handlade inget igår och idag har jag planerat att göra saker så det finns ingen tid att åka till något SB innan de stänger. Inte för att jag är så sugen, utan mer för att jag är lite rädd att jag ska få nåt infall - typ: ”nu har du varit så duktig, så du kan unna dig...” eller ”det här var ju lätt, du har nog inga alkoholproblem, så lite vin på helgen klarar du!”

Nej! Jag vill inte. Inte just nu iaf. Det är skönt att vara nykter. Mycket skönare än jag trodde. Mindes det inte så. Men har iofs inte haft så här många nyktra dagar på flera år. Har lurat mig själv att jag behöver A, men det gör jag inte.

Med det önskar jag er alla en härlig lördag! ???

✨???????????????????????✨
Tänk, nu är det nästan precis ett år sen vi sågs i Katarina. Ett fint år. Jag gläds med dig i ❤️ / mt

Då var man mer än halvvägs på de 30 dagarna. Inget speciellt hände igår. Det serverades en god middag när jag kom hem. Sonen var hemma och vinflaskan öppnad. Jag blev tillfrågad meddetsamma om jag ville ha ett glas men tackade nej. Jag tycker att det är ganska lätt att säga nej just då, men kan ha lite förhandlingar med mig själv vid andra tillfällen då jag är ensam.
Idag ska vi iväg till en kompis stuga. Detta ställe förknippar jag med långa promenader, god mat men också med mycket alkohol. Här bjuds det på whisky vid ankomsten och sedan brukar det fortsätta på det spåret under hela vistelsen där. Jag tycker faktiskt att det ska bli spännande att se hur upplevelsen blir utan alkohol.
Ha en skön helg.

Sattva, grattis till dag 15! Det är bra att veta sina triggers. I en film, Enemy of the state, med Gene Hackman dök det plötsligt upp en diskussion om just detta (Hypoglycemia) vilket jag kände igen mig i mycket. Det var första gången som jag ifrågasatte varför jag fick sånt sug efter a. Sevärd film för övrigt också.

Skrattar lite i eländet fastän jag egentligen vill gråta.
" Det enda är att det blir svårare här att skriva 30 dagar och få jubelrop". Nej, jubelropen kan jag få först i mitten av februari som det ser ut nu. De är viktiga men inte viktigast.
Det viktigaste är att jag inte fastnar i "jag kan lika gärna dricka idag också.." Nej fy för den lede, jag vill inte må såhär imorgon igen.
Tänker också att om jag inte hade gjort någon förändring alls så hade jag haft 31 dryckesdagar i januari. Nu har jag 1 - hittills.. Bara jag kan se till att det inte blir fler. Lite jävlaranamma tack!
Analysen är klar. Det var den tillgängliga whiskeyn i kombination med trötthet och outhärdligt surr i skallen, jag var för trött för att stoppa autopiloten.
Jag visste ju att den där whiskeyn skulle bli ett problem. Men jag är för FEG för att göra mig av med den eftersom jag fått den av gubben. Måtte jag hitta styrkan att svälja skammen och stå upp för mig själv. Resterande whisky måste bort. Punkt. Om gubben undrar vart den tagit vägen är den "bara" att berätta. Lite lustigt (??) att det sitter så långt inne att berätta. Jag är 200% säker på att han kommer att stötta mig. Kanske just därför...

2021-gänget: Det blev jag som föll i januari. Så nu slipper ni övriga!! Jag kan intyga att det gör ont att falla så prova inte. Håll er på benen!

Håller helt med! Exakt så har det varit för mig varje gång. Jag kanske inte riktigt kände en saknad, men något fattades som jag ersätte med godis och läsk.

Bra jobbat ????
Även jag är mycket nyfiken på framtiden. Kan det verkligen bli ännu bättre ??❤

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: många av oss verkar ha samma man för mönstret är så bekant, detdär med fotot av mannen med t-skjortan en bit upp över magen är sååå bekant för mig också. Tack för det skrattet, även om det egntligen är rätt sorgligt. Jag har också provat filma honom men han vägrar titta på det och säger att klart han vet hur han ser ut, han fattar bara inte vad som händer med honom när han druckit. Jag har också ”turen” att ha både ett ex och min man som för närvarande har en aktiv, eskalerande period så det är dubbelvinst för mig att försöka hitta balans i mitt liv just nu. Vissa dagar vill man bara ge upp, lägga sig under en sten och aldrig komma tillbaka medan jag andra dagar mår bra och kan skratta åt eländet, som ju inte egentligen är mitt men det påverkar barnen så det ger ju massor med bekymmer i vardagen med deras försök att ändå umgås med sina pappor som ibland går åt skogen. Ni är ett härligt gäng damer här på forumet och jag får mycket glädje och styrka av att följa er liv ”på andra sidan”, tänk vad annorlunda allt kan vara efter det första steget är taget och fokus riktas på ens eget mående! Ha det gott alla grymma! ?