Senaste kommentarerna i forumet

Åh, Gros 19, Dearself och även andra i liknande situation. Man kan ju inte "gradera" eller jämföra, men jag känner igen mig jättemycket i det här med det speciella när det handlar om ens barn - även om jag mycket väl förstår att andra situationer kan vara supersvåra. Själv har jag nu under hösten nästan brutit ihop, har fått svåra psykiska problem av vår situation och söker hjälp på olika sätt - lite bra, men inget känns ändå som att det hjälper riktigt och så är det väl bara. Man kan inte "må bra" när man ser sitt barn förstöra, och riskera, sitt liv. En mängd akuta och dramatiska situationer har slagit ner mig gång på gång när jag ibland lyckats uppnå lite mer balans. Jag orkar bara inte längre - men vad ska jag göra? Jag har två barn till som behöver mig och tankarna snurrar. Vill mest av allt just nu bara skicka min medkänsla och mina varmaste önskningar till er att det ska komma en tid då det blir bättre för oss alla.

Släng dig i snön nästa gång suget kommer vet jag - då vaknar nog den nyktra sidan i hjärnan :)
Kram

Jag känner igen det där med att "hoppas" att det inte blir något imorgon - redan där står dörren på glänt i hjärnan och alkoholdjävulen ser ett sätt att ta sig in...Säg bestämt NEJ till honom när han sätter in foten!
Bra att du ska jobba och promenera. Det ska jag med och banne mig också köpa tulpaner :) Håll i och håll ut!
Kram

Så härligt titta in här och se era fina kommentarer - tack! ???

Jag njuter av att vara nykter och mår bra! Jag kanske inte skriver så mycket här för att peppa er tillbaka, men nu när jag börjat jobba igen så springer tiden bara iväg! Vilket är skönt för nykterheten dock ?

Tänker dock på er allihop och klart vi ska klara det - 2021-gänget! ❤️

Du sätter ord på precis hur ambivalent man känner sig. Man både vill och vill inte dricka liksom. Det skiljer från timme till timme nästan. Men du har startat en tråd här och jag hoppas att du fortsätter skriva och läsa mycket här på forumet. Sätter ord på vad du tycker, tänker och känner.

Vi sitter alla i samma sorts båt, men en del av oss har knappt klivit i båten, några har ramlat i vattnet och försöker ta sig upp i båten igen, och ytterligare några andra av oss har den motsatta stranden i blickfånget på vår vindpiskade färd.

Välkommen hit!

Kram ?

Tillåt dig att isolera dig ett tag. Ibland orkar man bara inte. Då tar det sociala mer än det ger. Jag har också behövt göra det i perioder då allt som normalt är roligt bara ger mig mer ångest. Sedan kan det vara bra att ha några kontakter man är trygg med som man kan prata lite med, ta en kaffe eller en promenad. Eller som för mig, då jag får mycket socialt på jobbet där också de flesta vet om min situation.

Jag såg på Reneés brygga igår där Sven Wolter pratade om sin dotter som levde med svår anorexi och gick bort 30 år gammal. Han var fortfarande så förtvivlad så lång tid efteråt. Såg även "Sorgen och jag " där Claes Elfsberg förlorat sin dotter i cancer. Det var en fantastiskt skildring av sorg. " Hon blev snuvad på livet" säger han, och precis så är det ju.
Tänker att oavsett vad våra barn drabbas av så är det en sån djup smärta som man tvingas hantera och leva med .Jag tror det på många sätt är lika oavsett om det är psykisk ohälsa, missbruk , annan svår livshotande sjukdom eller självskadebeteende.

I vårt fall med psykisk ohälsa och missbruk ska vi även hantera samhällets fördomar. Man kämpar hela tiden. Med sjukvård, myndigheter, våra barn och oss själva. Våra barn lider av en dödlig sjukdom.

Jag förstår att leva som anhörig till en man , förälder eller annan nära också är väldigt svårt och smärtsamt men jag tror det är ytterligare en "nivå" ( missförstå mig inte ) när det är ens fantastiska fina lilla barn. Man ser allt de drömt om som små krossas.

Jag har fått vila lite nu, trots att min son avvikit 2 ggr från sitt LVM. Under tiden där så har även en vän till honom dött i en överdos. Döden är ständigt närvarande i detta. Tänker att den rädslan finns hos dig också .

Nu kommer han hem om en månad och jag hör på honom att han inte tror han kommer klara det och jag tror tyvärr inte heller att han är där ännu. Jag börjar redan på stresspåslag , ångest och svårt att sova. Bara av tanken.

Kram

Det är ett perfekt sätt att trösta sig i början. Tids nog hinner du skärpa dig med det också. Det är först nu vid 11 nyktra månader som jag infört köpförbud på choklad. Viktigast först - vara nykter!

Kram ?

Det är väl en sån? Känns så i vilket fall. Mina goda intentioner med att försöka känna mig nöjd med mina insatser för dagen har blandad framgång. Irriterad idag över diverse frågor som harvas över tid, blir så otålig.
Här är kallt ”känns som ~19” säger min app. Jag går i endast stickade plagg som inte sticks och det känns helt okej. Köpte en fin kjol på rea för att bevisa för mig själv att det kommer andra tider och har lagt orimligt många tankar på mina hundra tulpanlökar under jorden.
De lever men sover?
Mysterier varenda dag,
Liksom min nya ”avkoppling” att dra igång nåt bak eller mat-projekt efter att jag har jobbat klart för dagen. Det blir lite - rörelse- skönt. Och lite rörigt och stökigt för att så småningom bli ordning och lugnt. Endast glassmaskinen är vaken. Skoja. Min deg till helgens bröd jäser också. Ska rota fram mina skidor imorgon. Här finns inga backar så det passar mig bra.
Ska eventuellt återuppta en närmare kontakt med min man också, vi har haft så mycket att göra att kvällarna inte direkt har drypt av spännande samtal utan mer; ”kan du klämma på min fot under trampdynan... ”
Nästa vecka ska jag hem till stan. Det blir bra det också. På nåt vis är det bra nog så länge jag slipper vara bakis, längta efter att få dricka, tänka på hur mycket eller lite jag ska dricka, bli trött/full fast det inte märks för jag somnar.
Hur mycket jag än vill tro på idén om ett liv fyllt av fester och glam så är det nog helt enkelt ett annat liv som är för mig. Jag är klar med sorgen över det, men lite återstår i självbild, ja ni vet ju.
Glad över forumet, tacksam att vara nykter idag. Kram alla som kämpar.

Hej Hitofude
Vad bra att du också hittat hit.
Jag var in och läste här ofta i början av min resa. Det hjälpte mig mycket. Jag skrev också en del och fick många bra svar från kloka människor här inne.
Så fortsätt läs och skriv du med, så följs vi åt.
Kram

Det började med 1 cider som blev till 2 som blev till en grogg... Det smakar gott, inget farligt med det! Jag väljer om jag ska dricka eller inte och oftast väljer jag att dricka enbart för att det är gott, tror jag i alla fall, jag fattar inte att jag är på väg in i ett beroende! Samtidigt som jag vet att jag är beroende så inbillar jag mig att så är inte läget, jag dricker för att jag vill och beslutar att jag känner för att ta nån grogg ikväll..... Men innerst inne vet jag att jag är beroende men vill inte erkänna det för mig själv, det gör mig ju till en alkoholist och det kan jag ju inte vara!!!
Men det är ju det jag är, om jag är ärlig mot mig själv men det vill jag inte vara! Jag dricker ju enbart för att det är gott och för att jag känner för det! När jag tänker till och är ärlig mot mig själv så vet jag innerst inne att jag är beroende av alkohol. Jag vill inte detta och behöver hjälp med att bryta detta dåliga mönster.

Bra gjort av dig! Jag tog tag i det lite för sent men det kommer bli bra ändå. Får bara visa socialen att jag tar min nykterhet och mitt mående på allvar. Jag är helt säker på att du kommer klara det! ?

Vilka bra frågor, jag funderar precis som ni. Jag tror att admin-personerna här (riktigs bra människor alltså inte några AI-dito) kan ha koll, annars går det kanske att ringa till Riddargatan 1 och fråga? Tror det kan vara smart att träffa någon och rekapitulera. Jag ska själv fundera på det. Hoppas ni ändå kan läsa/skriva här med behållning. ?

Det rullar fortfarande på ganska bra. Har varit ganska sugen några kvällar, men lyckats stå emot. Äter dock en väldig massa choklad. Måste skärpa mig där.

Det hände mig i julas. Vaknade upp en dag med sprängvärk i huvudet och insåg att det var kombinationen sovel (fläsk, kött, fet fisk) samt godis, sirspsbröd och Bregott samt några smaskiga ostar på det som tog knäcken (hehe) på mig.
Nu åter i vanliga spår, pasta och bröd ibland, även choklad och glass slinker ner. Men inte såna mängder.
Just det- jag klämde i mig en croissant varje morgon också!
Idag blev det torsk, potatis och grönsaker. Såg lite ut som sjukhusköket hade lagat, men det var himla gott. Och ingen baksmälla imorgon! ?

Tack för att du berättar så fint! Min dotters bästa väns mamma dog i förrgår av en massiv hjärtinfakt och utan förvarning. Det har präglat min dag. Och jag försöker att den där ödmjukheten över att vi får finnas- att den ska vara närvarande oavsett begravningar eller dödsfall.
Vi hjälps åt rätt bra här tycker jag, iaf jag blir påmind av dig och många, kring de små men ändå mirakulösa vägskäl vi ställts inför och valt att leva livet, med lite mod och viss resning. Och rätt så mycket roligt. Kram, snart chill fredag! ?

Tack Ullabulla för att du tagit dig tid att skriva ett långt inlägg. Det värmer när jag kommer hem sent och är frusen och hungrig, vilka bagateller. Förstår vad du skriver och att min son inte blir hjälpt av min smärta, men det är väldigt lätt när det blir för mycket att tänka - om du bara tog din medicin så var alla problem lösta. Min son bär inte skulden för min smärta, men jag tror det är ganska stor skillnad när det gäller ens barn och när det handlar om en partner. Jag tror att man lider när ens barn inte har det bra och det kommer man inte ifrån. Givetvis beror inte all min smärta på hur han mår eller vad han gör, man att se honom plågas berör mig väldigt djupt. Sedan finns det mycket sorg och saknad efter den friska personen. Jag kan påverka mitt mående, men jag behöver känna hopp om att det ska bli bra för min son. Svårt när jag får höra att man inte blir frisk från att höra röster, man kan dämpa med medicin, men man får lära sig leva med det. Det är svårt att känna hopp då, men tror jag förstår vad du menar och gör mitt bästa för att han inte ska känna skuld för mitt dåliga mående. Har givetvis många problem själv och så länge fokus är på min son behöver jag inte titta på dom eller orkar inte. Man lär sig mycket av svårigheter som man går igenom men just nu vill jag inte lära mig mer, bara vara. Tack för erbjudandet Ullabulla.

Nordäng jag tror också att det är ett klumpigt sätt att försöka trösta, men inte mig utan sig själv. När jag en gång ifrågasatte det fick jag till svar - att så hemskt kan livet inte vara. Jag isolerar mig nu och det stämmer jag är rädd att någon säger "fel" saker. Skör helt enkelt. Det finns personer som jag kan prata med och som kan hantera mina plågsamma känslor och det är väldigt tryggt att veta. Min son bär ju på mycket plågsamma känslor och hans sätt att hantera det har varit att gå in i känslan och att stanna där till den ebbar ut, men just nu är det i alla fall för mycket för honom.

Mycket text försvann Självomhändertagande men det är fullt tillräckligt med ett vanligt år.

Tack Backen och Malm Mia blir så glad att någon läser det jag skriver och bryr sig. Det finns trots allt hopp.

Andrahalvlek, i så fall får du göra en väggbonad till mig också.?

Eftermiddagen har varit jobbig. Sugen på snus, godis och till slut också alkohol. Vet inte varför det kom ett så starkt sug idag. Kanske för klen lunch och sedan börjar blodsockret dippa på eftermiddagen. Nåväl, kom hem och käkade ordentligt samt stoppade i mig lite choklad för säkerhets skull. I sådana här tillfällen så är det otroligt lätt att ta ett glas istället, eftersom hjärnan har lärt sig att det är det snabbaste sättet att komma ur dippen.

Ingen höjdardag idag men bättre än många andra eftersom jag somnar nykter.
Hoppas att ni andra har det bra.

Bra jobbat!

Om du känner att du är bestämd över att minska ditt drickande alternativ hålla dig ren under en längre period skulle jag rekommendera att du tar hjälp via din husläkare/vårdcentral. De kan hjälpa dig vidare till rätt instans.
Huvudvärk, oro, svettningar, sömnsvårigheter och lättare hjärtklappning är vanligt när man slutar dricka. Det är, som du skriver, kroppen som rensas från gifter och är vanliga symtom vid abstinens. Men vid minsta oro över att det är allvarligare så bör man kontakta läkare.
Jag hoppas att du hittar rätt i ditt kämpande. Stort lycka till.

Kaffetanten88 : min orosanmälan som de gjorde är avklarad, blir ingen sådan sak då jag tog tag i mitt problem på en gång. Och nu får jag bra hjälp från beroendecentrumet och jag får kurator hjälp med, kommer att träffa kuratorn minst två gånger i veckan nu i början för att kunna bearbeta min sorg.. det är snart 7 månader sedan min man dog., och det är så smärtsamt fortfarande. Jag tog hjälp med alkoholen för att döva min smärta och sorg, något som man inte alls ska göra men det blev så. Och jag tog tag i det problemet på en gång. Just nu känner jag mig stark och vet att jag kommer klarar av första svängen datumet som jag satt : att vara alkoholfri till den 2 feb, sen får vi se ! Kram alla !

Det blev ingen nolla idag men hoppas på morgondagen ??

Tycker att livet är lite tungt nu...min terapeut frågade mig ” vad behöver du??”..Å jag vet ganska väl vad jag behöver...å den resan är ganska lång...så då blir liksom allt lite lättare med lite quick fix...som att dricka lite vin och öl...men definitivt ingen lösning ? Har bokat in några samtal??

Men har bestämt mig för att jobba imorgon...gå 1,6 km...köpa tulpaner...ringa sömnmedicin..även om jag har druckit alkohol så har jag fått en del insikter...??

Kram ?

Min äldsta dotter messade mig i morse och önskade mig en ”trevlig begravning, eller hur man nu säger”. Jag svarade henne efteråt att det var en fin begravning, och att ”fin” är ordet som används i de sammanhangen. Och det var verkligen en fin begravning, och en lång begravning. Tre timmar totalt med kyrkan och samkväm efteråt.

Prästen kände min kollega privat, och hans prat var så otroligt fint. På pricken fångade han hennes personlighet i vartenda ord. Talet som hennes man höll i kyrkan var ännu finare. Ett tal fyllt med sorg, smärta, humor och kärlek. Jag gillar verkligen begravningar. Man samlas från alla håll och kanter och de flesta har inte ens träffats tidigare. Det man har gemensamt är fina minnen av den döda.

När vi kom dit hoppade en domherre fram framför våra fötter. Vi höll på att köra på den först på parkeringen. Den hoppade med oss in på kyrkogården, ända fram till kyrkan. Så nära oss hela tiden, med sitt vackra röda bröst. Jag matar ju fåglar utanför mitt köksfönster men domherre har jag aldrig tidigare sett IRL. När ceremonin i kyrkan var slut satt vi och lyssnade på en sista låt, och just då sken solen in genom ett kyrkfönster, rakt i ansiktet på oss.

Jag tror inte på Gud och jag tror inte på ett liv efter detta, men ibland undrar jag ändå om vetenskapen har sin överman någonstans. Lite tröstande kändes det ändå att min kollega på något sätt tog emot oss vid kyrkan i en domherres skepnad. Det var precis rätt fågel i så fall, för hon var väldigt färgstark. På slutet använde hon färgstarka lite barnsliga mössor för att slippa frysa när hennes vackra lockiga hår var ett minne blott.

Hennes man var otroligt handlingskraftig och styrde samkvämet efteråt med järnhand och stort hjärta. Han var så oerhört tacksam för att så många hade kommit, även om jag tror att 20 är max på begravningar. Begravningen live-sändes också. Smörgåstårta, bakelse, mer tal och inte mindre än fyra minnesfilmer hade familj och nära vänner satt ihop, med musik och bilder på kollegan, utlagt på youtube. Bruce Springsteen var tydligen en följeslagare.

Att hennes man var så samlad och handlingskraftig beror nog på att han har förberett sig länge. Nu i februari är det fyra år sedan min kollega åkte in akut med misstänkt hjärtinfarkt. Som efter en veckas undersökningar visade sig vara cancer i mynningen till bukspottskörteln. Sen dess har hon opererats och cellbehandlats nästan konstant. Nya tumörer har hittats, mer cellgifter har hon fått. Tappat håret minst två gånger.

I november 2019 mådde hon bättre, trots att hon fick cellgifter varje månad, och hon började då jobba två dagar per vecka á 6 timmar. Hon gjorde inte jättemycket nytta, hon jobbade utöver, men för henne var det roligt att jobba och hon ville verkligen vara en del av gemenskapen. Från mars 2020 fick hon börja jobba hemifrån pga coronarisken, men hon fortsatte jobba sina två dagar per vecka. I somras övertalade jag henne att inte jobba alls, så då var hon helt ledig i åtta veckor. Så glad är jag över att jag lyckades övertala henne till det, så att hon då fick vara mycket med sina barn och barnbarn som bor i Stockholm.

I oktober 2020 dog hennes mamma, och veckan innan jul var det hennes tur. Hennes pappa satt i kyrkan och även vid samkvämet helt avskild, sannolikt pga Corona men det såg ändå så sorgligt ut. Fyra barn och två barnbarn har mist sin mamma och mormor, en man har mist sin dotter, och en man har mist sin livskamrat sen 30 år tillbaka.

Men det var verkligen ett fint avsked, helt i hennes smak tror jag. Hon var väldigt anspråkslös, men jag tror att hon ville att så många som möjligt ändå skulle delta och minnas henne. Jag tror att den begravning hon fick var precis sådana begravningar hon själv uppskattade.

Ja, livet kan vara kort. Min kollega var född 1962, hon var endast sju år äldre än jag. En annan kollega till mig har en fru som precis fått diagnos bröstcancer, 46 år gammal. Hon har opererats en gång och ska opereras igen nästa vecka, tydligen inget bra tecken alls. En tredje kollegas pappa dog i tisdags, också pga cancer.

Vi vet ingenting om framtiden, när som helst kan vem som helst drabbas. Ikväll känner jag mig ödmjuk inför livet.

Kram ?

Har druckit alkohol i olika stora mängder sedan 30 år tillbaka. Har en anhörig som fick delirium tremens och är livrädd för att utveckla det själv! Är det någon här som har erfarenhet av detta och vet vilken typ av behandling som är bäst för att eventuellt lindra sjukdomsförloppet? Efter en dags uppehåll fick jag huvudvärk vilket jag inte haft sedan jag var tonåring.
Huvudvärk kanske är en helt normalt reaktion då kroppen och hjärnan försöker rentvå kroppen från gifterna som alkohol innebär?
Jag har kikat på youtube om sjukdoms förloppet och det är inget trevligt alls kan jag meddela de personer som inte råkat ut för detta.
Snälla, hjälp mig med information, vill iallafall minska mitt drickande!!

Kort och gott, Nu är det 12 dagar sen jag drack alkohol och jag känner mig nöjd. Kram på er därute .

24 tim utan a och det känns ganska bra, lite yr just nu , men det ger sig nog . Ska strax iväg och jobba det känns sådär då det är svinkallt ute -21 eller så vaknar jag upp ordentligt.
Ha det bäst alla kämpar ?