Senaste kommentarerna i forumet

Vi är många här som aldrig skulle tänka tanken att läsa eller skriva på ett sådant här forum men som ändå hittat hit för att vi insett att vi behöver stöd. Jag delar inte just den specifika erfarenhet du beskriver, men det kommer säkert någon snart som har något klokt att säga om den eller som varit med om liknande.

Ett generellt råd brukar annars vara att hålla upp med alkoholen under en tid. På tre månaders nykterhet hinner man tänka efter ordentligt kring hur man vill ha det i framtiden.

Ville mest bara hälsa dig välkommen och du får säkert klok input snart.

Andrahalvlek - Javisst, menat som: finns det hopp för mig, finns det hopp för alla!
Jullan 65 - Grattis till 8 månader då! Vi följs åt.

Snusfritt i går och detsamma kommer det att vara framöver. Tror jag hade haft nära döden känslor av abstinensen om jag inte hade haft Champixen som dämpar den. TACK medicinen för att du hjälper mig! Är det månne den som samtidigt hjälper mig att inte bli sugen på vin i stället? Trodde nämligen det skulle bli krisigt med vinsuget men det har det inte varit. Nu barnfritt. Röjer i lugn och ro, tänker utan att bli avbruten hela tiden, sitter utan att behöva resa mig fem gånger per minut för att avvärja en kris. SKÖNT!

Kram!

Håller på att trappa ned en annan SSRI, Escitolapram. Något annat än det ni tar Julla och AH men ändå. Har halverat dosen nu under en tid och nu tänker jag att jag står kvar där under min sluta-snusa-period som är under tre månader. Har hittills inte fåt några som helst utsättningsymptom vilket är skönt och en bekräftelse på hjärnans kapacitet att producera signalsubstanser på egen hand tänker jag. Eget påhitt med nedtrappningen men informerat läkare som stöttar.

Kram!

Som verkligen säger ifrån till din man när han beteer sig illa mot barnen..Det är jättebra, men jättesvårt..Just för att mannen inte är vid sina sinnens fulla bruk, och kanske heller inte vet vad han säger eller gör..Jag är själv alkoholberoende, men nykter sedan 5 år..Separerade från en a-beroende man/ pappa..Det är så jobbigt för barnen när vi som dricker inte är oss själva, och tom otrevliga och aggressiva. Det kan göra uppväxten otrygg och oförutsägbar..Våra barn har berättat mycket för mig om deras känslor och hur allt efter en natt med gräl, skulle vara bortsopat nästa dag..Tur att dina barn har en nykter och ansvarstagande mamma..Din mans beteende tyder på för mycket alkohol i hjärnan..Jag har sett anhöriga som fullständigt har blivit personlighetsförändrade när dom dricker..Förändringen kan komma blixtsnabbt..Tänk på dig och barnen..Du kan välja om du vill bo med din man trots hans fyllegrejor, barnen kan inte välja..Hos oss blev det att mina barn tyckte att jag skulle skilja mig. Tycker med facit i hand att jag skulle gjort det mycket tidigare..Kram..?✨

Hej, Jag är ny här. Jag trodde aldrig att jag någonsin ens skulle tänka tanken att läsa eller skriva på ett sådant här forum... men, så är det.
Jag tycker om vin. Jag dricker gärna vin. Men, inte ensam utan jag tar gärna ett eller två glas gott vin tillsammans med min sambo eller tillsammans med några väninnor. Jag uppskattar gott vin tillsammans med god mat eller en bit ost. Vi tar oss ett eller ett par glas vin på fredagar och lördagar och kanske även på onsdagen. Jag har inga problem med att låta det bli just ett eller två glas.
Det som gör mig OTROLIGT orolig och rädd är det som händer då och då, jag tar gårdagen som exempel.
Vi firade "lillejul" tillsammans med mina vuxna döttrar, min sambo och sambons föräldrar. Supertrevligt. Vi startade med ett glas champagne och jag drack därefter ungefär 2,5 - 3 glas rött vin under middagen. Blev salongsberusad och pratig men inte värre. När döttrarna dragit iväg till sina vänner och sambons föräldrar tackat för sig så satt vi och pratade en stund. Vi dansade och skrattade men plötsligt var det som att det sade "PANG" - jag tappade allt. Blev aggressiv, sprang upp till badrummet och därefter är det SVART! Jag minns absolut ingenting! Jag vaknade i morse ENSAM i vår dubbelsäng. Sambon hade lagt sig i vårt gästrum. Jag minns som sagt inget men känner en enorm ångest och rädsla! Vad händer??? Jag har nu pratat med sambons om berättade att han hittade mig gråtandes och sluddrandes i badrummet . Jag grät och var arg på honom om vartannat. Han bäddade ner mig och gick och lade sig i gästsängen. Det här är ju sjukt! Och, detta har hänt tidigare. Men, helt ärligt! Jag trodde faktiskt inte att man kunde få sk. minnesluckor av 1 glas champagne och 2-3 glas rött. Visst, kan tillägga att jag är rätt liten men, jag har under året "klarat av" att dricka mer....
Jag har även sedan ett par veckor haft röda "nässelutslag" på halsen och det kliar på hela kroppen... Alltså, helt ärligt- kan det vara så att jag faktiskt är överkänslig mot ngt ämne i vin???
Är det någon här som varit med om liknande? Har ni något råd?

Att tänka relativt är en bra idé. För det stämmer ju, för de allra flesta. Saker kunde ju faktiskt vara värre. Mycket värre till och med! Det är bra att kunna lära sig att uppskatta de saker vi faktiskt har. Härligt att det går bra för dig!

Har du funderat på ditt saltintag? Det är ju en sån sak som om du drar ner på den både kan vara gynnsam för svullnader i kroppen samt huvudvärk, plus såklart din lever och hjärta och kärl som säkert uppskattar den minskade belastningen medan du återhämtar dig.

Det är en bra fråga. Det börjar närma sig 5 månader sedan jag slutade och jag vet att det var en fråga jag själv brottades med. Jag vet faktiskt inte exakt när jag insåg att jag måste sluta. Det kändes så skrämmande och jag ville ju dricka bara ett litet tag till. Inte sluta riktigt än. Med facit i hand så skulle jag ju bara slutat med en gång när jag visste.

På något sätt vet man ju. Det blir bättre på andra sidan, när man väl har slutat, men ändå är det så svårt att släppa taget. Det är ju som att säga farväl till en vän som man varit genom så mycket med men som man vet att man nu bara har ett destruktivt förhållande med.

Dock känner jag ingen som har sagt att de tog steget att sluta för tidigt.

Jag har nu pratat med kvinnan vars man jag alltså berättade om igår. Han har inte druckit sedan juldagen i alla fall. Han menar dock att han har kontroll och inte behöver hjälp. Kan ni tänka er det?

Han var alltså nära att stryka med för två år sedan. Han har nu repat sig tillräckligt att en transplantation inte behövs. Han skulle ta en drink, och blev redlös, men han anser ändå att han har kontroll. Han är inte alkoholist. Han har fullständig kontroll men enda anledningen till att han begränsar sitt drickande så mycket är för att han har en sjuk lever. Även om han inte säger det rakt ut så talar han det om i termer som att det är något han olyckligtvis drabbats av och inte något som orsakats av hans beteende.

Tänk att man kan dricka så mycket att man är nära att stryka med men ändå anse sig ha kontroll över sitt drickande.

Nu gick det aldrig så långt för mig, men nog levde jag i förnekelse angående hur mycket kontroll jag hade på min alkoholkonsumtion.

Jag ska strax ut på promenad igen, trots blåsten. Jag råkar ju ha bosatt mig i en av Sveriges blåsigaste städer, men den är också bland de vackraste. Igår blev det 23000 steg, så idag blir det väl inte fullt så många. Men jag har upptäckt att jag kan uppskatta mitt eget sällskap, utan alkohol. Tidigare blev det väl mycket så att tid för mig själv ofta också innebar alkohol. Jag kunde promenera ett bra tag, efter jobbet kanske, eller en eftermiddag på en helg för att hitta något ställe där förbipasserande var så ofrekventa att man obemärkt kunde njuta av valfri alkoholhaltig dryck. Tyvärr var den väl ofta ganska högoktanig just av den anledningen också.

Jag inbillade väl mig att det var egentid, men det var ju inte det. Det var jag och alkoholen. Nu är det bara jag och jag tycker nog om mig själv mer än alkoholen, trots allt. Annars hade jag väl inte gjort slut med den.

gros19. Du är inne på ett mycket viktigt spår, samsjuklighet. En diagnos som vederbörande självmedicinerar. Med alkohol, droger, mediciner etc. Diagnosen existerar ju oavsett den är definierad eller inte. Håller helt med om att professionellt stöd kan hjälpa. En svår resa. Kanske. Vem sa att livet är enkelt förresten? Kram till alla som inte ger upp utan kämpar på ?

Håller med ovanstående, oavsett vad man kallar det så är alkoholen ett jättestort bekymmer. Kanske finns det mer som är problematiskt med tanke på att din man har en aspergerdiagnos om jag uppfattat det rätt. Ni behöver kanske båda professionell hjälp för stt hantera detta. Det finns dessutom föreningar för personer med denna problematik och även för anhöriga. Måste vara jättesvårt för dig att hantera situationen. ❤

Då har jag en medsyster i den här kampen också ❤️ Som du ser på mitt uttrappningsschema så har jag gjort det otroligt långsamt, och jag ska inte forcera tempot alls. Alternativet är att fortsätta äta samma dos, men då sker ju ingen förändring.

Jag har fått diagnosen kronisk depression. Suck. Jag har testat annan SSRI-medicin, men paraoxetin (som jag tog först) och venlafaxin är verkligen extra bra mot just ångest. Så noradrenalinet ska jag ha lite koll på då, plus serotonin och dopamin. Behöver plugga på lite mer där känner jag.

Kram ?

Tack alla för hejarop!

Glömde lägga till i listan under negativt ovanför - att jobba bakis. Helt galet värdelöst att spendera 10 timmar med chef, kollegor, kunder och bara må illa, kallsvettig, ångest och yrslig. Det får liksom inte hända mer.

Tror också att till en början det kan vara en bra idé att undvika situationer där man kan riskera att bli sugen eller tacka ja av farten. Har dessutom en fru som dricker en halv flaska bubbel per år så det är inte direkt att så att det frodas och frestas hemma heller. Och det är ju hemma jag helst sitter med A

Känner igen känslan av att toleransen har ökat ett rejält snäpp, det var då jag fick nog. När det krävdes att jag drack nästan en hel vinbox för att bli nöjd, men då blev jag samtidigt apkalas och hade enorma minnesluckor. När man passerat en viss gräns är det bara en sak som gäller - noll alkohol.

Kram ?

Jag äter oxå venlafaxin. Började på 75 mg för många år sedan och har varit uppe i 225 mg i perioder. Men 150 mg är den vanligaste dosen jag tar. Gad är mitt problem och den hjälper mycket bra för det. Jag tänker som du, att man kan trappa ur långsamt, men att det är förknippat med obehag. Så mycket långsam uttrappning, sedan tror jag att det tar ett tag för hjärnan att ställa om och producera serotonin och noradrenalin själv. Inte ett helt lätt företag, men inte omöjlig tänker jag. Lycka till o berätta gärna hur du känner och mår. Ska själv klippa till 75 mg är det tänkt. Kram Jullan

Så otroligt häftig att det rullar på med nyktra ettåringar nu på löpande band!

Kram ?

Så oerhört sorgligt att dina barn ska behöver genomlida det här med sin pappa också. Hoppas det slutar lika bra som det har gjort för dig ❤️

Jag och mina barns pappa var verkligen inte jämställda, förutom på ett plan och det gällde barnen. Det gick och går precis lika bra med pappa som med mamma. Han gör inte som jag, han gör på sitt sätt, men känslan är lika stark och innerlig. Det är så häftigt att se hur yngsta dottern med utvecklingsstörning helt anpassar sig efter de olika ”reglerna” i våra olika hem.

Jag minns hur svårt det var för mig att vänja mig vid att bara ha barnen varannan vecka. Men när jag såg glädjen och kärleken mellan barnen och deras pappa lysa upp ett helt rum, när de återsågs efter en vecka, så blev jag också helt varm inombords. Då körde jag hem till den tomma lägenheten med ett leende på läpparna trots alls.

Våra barn var rätt stora när vi separerade. Äldsta gick första året på gymnasiet och yngsta gick i åttan. På många sätt var det först då vi blev helt jämställda, då blev det 50/50. Även om jag vet att äldsta klev in som en ”extramamma”, vilket hon förstås inte borde ha gjort. Det var nyttigt att hon flyttade 30 mil bort för studier.

Kan du prata med dina barn öppet om pappans missbruk? Det verkar ju onekligen som att förhållandet med den nya kvinnan har gjort att han levlat upp sitt missbruk ett snäpp. Nästa steg är kanske att han förlorar jobbet.

Kram ?

Vad bra att du har klarat 6 månader tidigare.
Det har inte jag gjort.
Du fixar att komma tillbaka till nyktert välmående.
Du måste "bara" bestämma dig.?

Tufft med en sambo som dricker.
Jag bor själv och slipper se Alkoholen hemma.
Hoppas han kan stötta dig.
Ta en dag i taget
Kram⚘

Jag tänker att jag samtidigt med nedtrappningen ska öka på med bättre kost och motion, men jag ska verkligen inte förhasta mig utan trappa ut väldigt långsamt. En enda gång har jag känt utsättningssymptom. Det var några veckor då jag kände ett obehagligt bekant tryck över bröstet, men det andades jag mig ur i princip. Jag tillät inte mig själv att bli livrädd, utan jag sa till mig själv: ”Trycket över bröstet släpper om du djupandas långsamt”. Ingen värdering i övrigt. Bara en påminnelse om att djupandas varje gång jag kände trycket. Det gick över.

Det är så hemskt med ångesten att den är så fysisk kroppsligt samtidigt som den helt utgår från hjärnans kemi och destruktiva tankar. När jag har mått som sämst har jag varit helt sänkt, knappt kunnat gå och stå, men jag har enligt blodprov, blodtryck etc varit helt frisk. Otroligt läskigt. Så läskigt att det är så lätt att bli helt förlamad av rädsla ”Nu börjar det igen”.

Återigen minns jag min pappa. Otaliga gånger vaknade jag av att han låg i sängen och skrek ”Jag dör, jag dör”. Min mamma brukade då ringa ambulans. Ibland fick han inte ens följa med, ibland resulterade det i avgiftning, SSRI-medicinering och antabus. De sista gångerna ringde mamma inte ens ambulansen, utan hon stängde dörren till sovrummet och lät honom skrika sig hes.

Inte förrän jag själv upplevt panikångest kan jag ens ana hur dåligt min pappa mådde då. Och hur dåligt han lyckades ta sig igenom det. Jag tackar mina skyddsänglar för att jag på många sätt är hans totala motsats. Jag lider av samma beroendesjukdom och ökad risk att få ångest och depression, men jag har helt andra förmågor att ta mig ur det.

Jag är verbal och transparent och kan både prata och skriva om det svåraste svåra. Till min omgivnings förfäran ibland, eller de är åtminstone väldigt ovana vid det. Det brukar dock falla i god jord till slut, när de förstår mitt uppenbart goda syfte. Jag är svinbra på att kallprata, men jag är svinbra på att skippa kallpratet helt också.

Jag är nyfiken och vetgirig och älskar att inhämta ny kunskap, om vad som helst i princip. Jag har en enorm drivkraft att ”göra själv” på mitt sätt, och jag har stor tillit till min egen förmåga. Samtidigt är jag ödmjuk nog att lyssna på andra, och har inga som helst problem att ändra mig om någon kommer med ny kunskap. Ibland förvånar jag mig själv över hur snabbt jag kan ändra åsikt, bara någon annan har tillräckligt goda argument. Prestige kan jag knappt stava till. Nu försökte jag felstava ordet för att lätta upp stämningen lite, men det stred mot mitt språkjag ?

Kram ?

För min del är det för att min kropp och själ ska må bra, alkoholen gör bara skit med mig. Ångest och sömnlös osv. Tycker verkligen du ska sätta upp en mål med en ny resa eller varför inte några nyktra dagar? Jag ska belöna mig med någon snygg tröja efter 15 dagar osv. Är bara på dag 3 och 15 dagar känns ju inte så långt bort. Kram och kämpa på ?

Har egentligen ingen lust och vill bara dra täckte över huvudet men jag ska köra en stund alla fall. Vet ju att jag mår bättre av det. Dag 3 idag och just nu känns nykter hela nästa år helt omöjligt. Men ska alla fall försöka få de nyktra dagarna och ticka på. Ha en fin söndag alla kämpar!

Igår klarade jag att vara utan alkohol och det är jag så stolt och lättad över. Idag kommer jag också välja att vara nykter. Dock känner jag mig lite ledsen och nere, Julen är en svår högtid på så vis att den är så full av förväntningar och föreställningar om hur det ska vara för att bli sådär perfekt. Som vuxen hanterar jag det ganska bra för egen del, men jag vill så gärna att barnen ska bli nöjda. Sonen är nöjd, men dottern klagar på allt. Granen är för liten, maten äcklig trots att jag ansträngt mig och lagat det hon önskat, inget firande med släkten pga Corona med mera, med mera. Det är inte roligt när man anstränger sig till max och bara får höra en massa negativa kommentarer.
Usch så negativt det här inlägget blev, men jag måste bara få skriva av mig lite.

Nej, inte konstigt att du är utmattad tänker jag också. Kanske det borde bli ditt nyårslöfte. Ledig tid?
Nu vet jag inte anledningen till att du inte varit ledig men i det jag har läst verkar du finnas så mycket för andra. Jag känner igen det men ibland tror jag att jag tar för stort ansvar och att det egentligen inte gagnar någon. Men det är svårt att tänka om för man är så inne i det och inte ser några alternativ.
Sköt om dig nu och ta hand om dig själv. Tror det börjar där.

Kan du inte sätta upp en resa som ett mål tex i juli ska jag resa till x land?

Har läst dina inlägg och fastnar vid det du skriver om separationsångest. Det är något som har varit en stor del av mig i hela mitt liv. Därför har jag haft svårt att lämna dåliga relationer bakom mig. Du kanske kan fundera lite runt din separationsångest. Har den bara koppling till din man eller finns den med dig i annat också. Överhuvudtaget börja fundera och fokusera på dig själv mer än på din man och hans supande. När det är ännu en kväll när han raglar runt, sätt dig ner och tänk på hur detta känns i dig, vad dyker det upp för tankar och varför. Då tar man små steg i en annan riktning. Ofta tänker man lämna eller inte lämna. Det blir så stort och tungt och precis som du skriver så får man den där hemska separationsångesten. Många små steg blir tillsammans stora steg och till slut är man närmare något man kanske vet att man måste göra. Många kramar