Senaste kommentarerna i forumet

Jag kände mig också så otroligt ensam. Skammen var för stor. Jag har berättat för några få nu.
Men för mig var det så att jag gjorde mig ensam för att få dricka ifred. Jag ville ju inte ha några vittnen till eländet.
Jag hoppas och önskar att du hittar din väg ut ur det. ??

Goldenflower. Varför det inte sägs något undrar du ... ?
Jag kan ju bara prata för mig själv som anhörig och kompis, jag har sett och haft svårt för att ta upp drickande. Hade så många gånger möjlighet... Jag tog som riktigt sats, men det har fallit, var riktigt frustrerad över mig själv över det.

Vet inte riktigt varför jag hade svårt ta upp det, konflikträdd och undrade hur det skulle tas emot? ville inte göra personen ledsen pga att man drar upp en känslig sak? ? Jag vet inte. För sist och slutligen tar man ju upp det av omtanke! Det var bara en verkligt jäkla jobbig spärr måste jag säga. En svårdefinierbar spärr ...
Men jag tog upp det till sist. ?

Tog upp det mesta t ex till en kompis hur jag upplever hennes drickande, vart hon är på väg (mot avgrund), att saker gått rejält på tok på fyllan men poängterat goda sidor som nykter. Att jag finns för henne. Mer har jag inte kunnat göra där ... Att sådana här ord kan vara "spärrat", svåra att ta upp. Fattar inte. Men - nu är de sagda.

Sköt om dig.
?

Tänker så här att alanon, anhöriga till alkoholister, skulle vara bra för dig. Att kunna dela med dig av alla jobbiga känslor och hitta ett förhållningssätt så att du mår bra, trots att din pappa dricker. Att du får hjälp att inse din maktlöshet och att förstå vad du kan påverka, egentligen ingenting, förutom att berätta för din pappa var hjälp finns att få. Det är så mycket plågsamma känslor man som anhörig bär på, skam, sorg, ilska och sedan denna oehört frustrerande maktlöshet. Det finns en möjlighet att må bra trots att situationen ser ut dom den gör.

Det finns också vuxnabarn grupper, kommunen brukar erbjuda anhörigstöd i någon form och givetvis finns det kuratorer. Ta emot all hjälp du kan få och du kan leta på nätet efter alanon och vuxnabarn grupper.❤

Jag önskar dig en god jul med din familj!

För mig tog det ca 10 år att få nog från att jag började smygdricka. Med många försök att begränsa och dricka normalt. Min första tråd här heter ”Kan jag någonsin dricka normalt?” Nej, jag kan nog inte det... vill jag? Vet inte. Ibland vill jag det gärna. Men oftast är jag helst utan alkohol. Hur som, det får ta den tid det tar och man får ta en dag i taget. Skönt ska det bli med en alkoholfri jul iaf.

Kram

Håller med om att man får så mycket tid när man inte dricker. Angående alkoholfritt så har jag börjat ta med mig en korg med goda alternativ när jag är bortbjuden, det blir som du säger tråkigt med kranvatten i längden. Förstår vad du menar med binärt, det uppfattas liksom som ett ställningstagande att inte dricka, och det är inte alltid så det känns, det är liksom bara nödvändigt, och inget man jämt vill förklara och stå upp för.. Ju längre jag varit nykter desto mer kan jag dock trivas med att sticka ut lite med nykterheten. Känner mig lite trotsig och är nöjd med att gå min egen väg.

Tack, det finns inget onödigt råd i denna tråd. Hmm.. hade inte hört om att ketogenkost var bra för ADD o ASD, får kolla in det. Socker är mitt största missbruk, så det skulle jag behöva regler. Så tack så hjärtligt!

Jag menar annars inte på något sätt att Elvanse är rävgift för alla, det var bara det för just mig. De där medicinerna påverkar alla så himla olika. Det är bäst att bara testa sig fram tänker jag. Alla medicinerna har i princip samma biverkningar, och det är inget jag rekommenderar att du läser om du inte vill få ångestpåslag. Man kan tro att man kan må allt annat än bra av medicinen om man kikar där.

Jag fick stark ångest, nedstämdhet/tankar om att vilja skada mig/hopplöshet och ofantlig kroppslig trötthet av Elvanse. Samt att jag inte fick någon effekt på min impulsivitet, koncentration, motivation och att igångsättningsmekanismen i mig funkade lika dåligt som när jag inte äter medicin. Men främst att mitt energiläge sänktes istället för att höjas som jag upplevde av Concertan, där blev jag mer speedad, fast samtidigt mer strukturerad. Jag förklarade att äta Concerta för mig var som att få nya glasögon, konturerna var så klara - fast då de mentala konturerna, inte de rent fysiska.

De flesta brukar tydligen få bäst effekt av Elvanse, men inte för mig. Sen har jag fått minskad aptit och muntorrhet av båda medicinerna, men det kan man ju leva med i mitt fall. Så tänk inte på vad ajg fick för biverkningar, det skiljer sig ju alltid.

Nu ska jag söka på ketogen kost och försöka sova... natti alla!

Ensam1984, tack! Ja, det börjar så smått sjunka in att vi kanske är flera här inne som känner av ensamhet. Det är inget jag önskar någon annan men är otroligt tacksam när du och andra skriver till mig.

Fasen vad ja känner mig upplyft ikväll !! Var på Al-anon o nu fan börjar ja erkänna för mig själv på riktigt att ja vill släppa taget o inser att ja vill tillfriskna själv från mitt medberoende ja haft sen barn. Vem är ja ? Ja vill verkligen veta! Ja vill verkligen plocka fram den person ja är menad att va. Inte den biprodukt ja blivit till följd av en psykiskt sjuk pappa . Känner mig stark !

Vad fint om det kan vara så, att jag kanske inte jämt behöver vara sådär ensam som jag känner mig.
Vad strongt av dig att vara så målmedveten och bestämd med vad du vill! Jag tror på dig!
Och då blir ju idag ’Dag 1’ för oss båda! Lycka till du också!

Hejsan! Vad duktig du är som kämpar. Min pojkvän har adhd och ska testa elvansa för att kunna fokusera bättre på jobbet. När han var ung tog han concerta och fick massor av ångest av det. Varför var elvansa dåligt? Om jag får fråga? Något som kan hjälpa mot add och andra npf diagnoser är ketogen kost. Om man vill testa något som inte är medicin. Sonen får ketogen kost för sin epilepsi och det lugnar ner hans hjärna jättemycket. Kanske gav dig onödiga råd du inte vill ha men kunde inte låta bli. :)

Tack, Torn!
Ja, mitt i allt det jobbiga känns ändå som ett bra steg att vara här lite mer på riktigt. Samtidigt som jag är jätterädd för att inte fixa det ännu en gång. Men jag måste försöka!
Att du varit nykter så länge är otroligt inspirerande! Det inger verkligen mycket respekt. För nog känns det som en kamp men kan vi kämpa tillsammans så kanske kampen blir mindre svår. Det är iallafall det jag hoppas.

Jag känner så igen mig i din berättelse. Skammen och rädslan, för att bli avslöjad, för att inte bli avslöjad. Att inte se någon väg ut, att mista utvägen vinet.
Trodde jag var ensam om att komma på det ”fiffiga” knepet att fylla på dunken med vatten i plastpåsar så min man inte skulle märka att jag nästan druckit slut på den. Detta smygande, planerande och den ständiga ångesten och rädslan.
Nu har jag varit nykter i 19 dagar och mår redan så mycket bättre. Känner mig gladare, klarare i huvudet och ångesten som jag drack bort som kom tillbaka med ränta nästa dag, är alls inte lika stark idag.
Jag fick hjälp av sjukvården, fått ett fantastiskt fint bemötande och hjälp.
Jag är så lättad över det.
Jag blir verkligen så berörd av att läsa din berättelse och hoppas verkligen du finner din väg ut ur det ❤️

Jag förstår din oro och tankar på vad som det kommer att pratas om.
Försök att lägga det är sidan, det pratas alltid om något och det stämmer oftast inte det som sägs.
Och det blir snabbt gårdagens nyhet.
Tro mig, jag har gått igenom det mesta och bor i en liten by och tyckte det var jobbigt att tänka på vad andra sa.
Till slut släppte jag det och det var skönt att göra.
Vi är dom som vet vad som hänt de andra bara gissar en stund.

Det kommer nog inte att hända något eller bli några beslut än på ett tag, sånt där tid, så försök att lägga det åt sidan så länge och ta det när den dagen kommer då ni vet.

Försök att njuta lite tillsammans med barnen över julen istället ?det mår du bättre av.

Kram till dig och hoppas jag kan stötta dig på något sätt ?Azalea

Skrattade gott åt ”belöning bara för man klev upp ur sängen” Ja precis så ?

I dag har jag mått bra, så bra att jag inte ens tänkt på alkohol.

Var hos sjuksköterskan i dag men fick inga mediciner. Hon skulle prata med en läkare om jag skulle gå tillbaka och ta Concerta eller om jag skulle börja med Strattera. Har hört lite dåliga grejer om Strattera, men väljer att lita på experterna. De skulle återkomma i morgon, så vi får se vad det blir. Elvanse var rävgift för mig i alla fall.

Men i dag har jag mått bra, utan medicin har jag fått mycket gjort, men det har ju inte heller varit stressigt eller energikrävande. Om jag kunde leva så varje dag skulle jag inte behöva medicin, men jag skulle heller inte kunna ha något jobb, eller inte det jobb jag har i dag. Det är knepigt när man tänker på det... välja hälsan eller jobbet. Men jobbet är så förknippat med hälsan för mig, utan jobb blir jag en eremit och mår dåligt pga. det. Pust, en dag i taget. Vet att jag kan få sjukpenning genom min ASD, men det tar emot att gå ner till 75% och erkänna att man inte klarar av allt som alla andra, för jag klarar ju av det.. jag klarar bara inte av att ha ett liv utanför jobbet. Jag orkar inte alltid laga mat, få ihop saker, motionera, äta bra... listan kan göras oändlig. Just nu kör jag bara på och hoppas att jag hittar en medicin som hjälper min ADD. De sammanflätas så mycket och jag vet knappt vilket krångel som tillhör vilken diagnos ibland.

Trots allt krångel, trots att jag funkar så annorlunda mot andra, så känns det okej - just i dag. Vissa dagar känns det hemskt, men i dag är jag glad att få vara annorlunda. Att få sticka ut och vara utvald att få funka annorlunda. Jag har alltid dragits till annorlunda, samtidigt som jag själv alltid velat vara en i mängden. Jag har alltid velat ses som fin, och kallades för "Lady ****" (mitt förnamn) av några vänner under gymnasiet.

I vilket fall, det är lite spännande när jag tänker på detta med att jag ofta föredrar excentriska människor, människor som inte är så mycket yta, utan har specialintressen, är öppna och lätta att få kontakt med. På mitt jobb där jag jobbar med ungdomar så har jag alltid sagt till eleverna med NPF-diagnoser, eller med särdrag därifrån, att de är mer intressanta. För mig är det intressant när en elev blir helt exalterad över exempelvis racingbilar (som jag själv inte kan något om), eller fastnar och hela samtalet tas över om prat kring matlagning eller smink. När det blir för mycket för andra, det är då det blir intressant för mig. Och jag är en bra lyssnare, då det är mitt jobb. Men jag älskar att få ställa lite utmanande frågor, och reflektera.

Väder och vind, prat om ungar och semestrar.. det är det värsta jag vet. Prat där jag kan lära mig något nytt, eller kan få en insikt i hur andra tänker, eller hur de handskas med situationer, vad deras "krångel" är... det är intressant och värt att lägga tid på. Just precis det är jag... och alla mina samtal, vem det än är jag pratar med... går ut på just det. Att jag ska få ut något av det, men även att jag ska kunna få andra att reflektera kring sin situation och vrida och vända för att se det positiva, att se styrkor istället för svagheter. Att ALLTID se saker objektivt utifrån en annan människas situation. (Dock kan jag bara se saker subjektivt utifrån min egen situation och mitt eget agerande).

Detta med att vara subjektiv och objektiv har jag funderat på så fruktansvärt mycket. Det är så tydligt för mig, jag är båda, fast aldrig samtidigt. Jag är objektiv när jag talar med andra om dem själva, exempel. om en vän berättar om sin man som sagt något elakt. Då "måste" jag poängtera och gå till grunden, och "utreda" varför han sa så, jag leker hobbypsykolog och försöker se allas synsätt. De flesta tycker inte särskilt mycket om att få höra sånt här. Det vet jag, men det skiter jag blanka fan i också ;) Gör det inte jämt, och inte med alla såklart.

Jag är extremt subjektiv vad gäller mig själv. Jag har så svårt att se och förstå vad andra tänker om mig. Hur ser andra människor mig. Jag kan inte sätta mig själv utanför mig själv och observera, det går inte. Jag har ingen aning hur jag uppfattas vara, jag kan gissa... man jag kan lika gärna ha totalt fel. Jag kan inte lite på mig själv där liksom. Jag har väl frågat lite vänner ibland, typ när man fått någon uppgift om att fråga sina vänner vad de tycker om än, men då har jag mest fått svar att jag är snäll.. och det känns så meningslöst. Snäll är ett sånt där ord som beskriver en person utan personlighet, som är meh. Visst det är väl kul att inte uppfattas osm en elak djävul, men tänker att mina vänner inte hade varit just mina vänner om de såg mig så. Det andra ordet som nästan alla beskriver mig som är smart. Detta är ett ord som är lite svårt för mig. Jag är smart, jag var duktig i skolan. Men inte bäst. Jag är sjukt ambitiös och har ett ofantligt bekräftelsebehov (men jag visar det inte utåt). Det är bara genom mina prestationer som jag värderar mig själv. Samtidigt tänker jag att jag inte är så smart, jag blev inte något speciellt, ett någorlunda "vanligt" jobb. Jag blev inte läkare, ingenjör eller psykolog, inte heller apotekare eller landskapsarkitekt som jag funderade på i mina unga dagar. Prestigeyrken i min värld. Jag vet inte vad jag är smart på längre. Jag tror mest jag har ett korrekt språk, att jag låter smart och påläst. Jag är inte särskilt allmänbildad, jag är inte född i farstun såklart men historia och saker jag lärde mig i skolan är som bortblåsta. Jag använder ganska mycket "fina ord", fackord och akademisk formalia även i tal. Jag talar som jag skriver, och skriver som jag talar. Jag är väl kanske även ganska bra på att se mönster, nästa steg och finna smarta lösningar som tydligen ingen annan ser (fast det ter sig logiskt i min värld)

Nu kom jag och tänka på min mamma. Vi funkar inte på samma sätt. Jag vet inte vem som funkar som mig, men det är nog mer min far, fast han har väl inte lika enkelt för sig som jag ändå har det. I vilket fall, min mamma säger alltid att jag ska sluta tänka så mycket. Om just detta - att vara objektiv eller subjektiv. Då skulle hon bara säga - vad spelar det för roll? (För mig spelar det all roll) Hon säger det i all välmening, och hon är verkligen väldens bästa men hon är kanske inte alltid så lågaffektiv som jag skulle önska, och hon kan inte förstå att jag inte kan stänga av det där, och faktiskt inte vill det. Så länge det är något konstruktivt så finns det inget bättre än att grubbla, analysera beteenden och personlighetsdrag - vare sig det är mitt eller andras. Sen kanske hon ibland bara är trött att höra mig babbla om sånt, hon pratar ju hellre om ungar och väder och sånt... haha...

Hmm... skulle inte jag skriva om min dag!?

Jag har varit hos min gamla mormor i dag och jag har tagit en promenad på 45 minuter genom den mörka staden. Jag har handlat billigt kaffe (trots att jag själv inte dricker kaffe), köpt mig den stora apan av Kay Bojesen som jag kikat på ett tag samt julpyntat det sista i min lägenhet.

Det är en bra dag. I morgon ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Jag brukar ju inte gilla nya saker, och detta innefattar ett moment som jag avskyr... men det ska bli spännande. Har inte berättat för någon vad det är... om det går som det ska skriver jag om det här i morgon :)

Chipp!

Starkt och vad skönt att du kan hålla så låg nivå redan nu! Du behöver - om jag förstår det rätt inte alls försöka vara superduktig på nå noll de första två veckorna. Men om du nästan är där redan nu så kommer det gå geschwint! Minus lite abstinens o annat du kommer upptäcka på vägen ;-)

Det går bättre idag än igår, som jag hoppades på, förmodligen var värsta dagen igår, och jag vill inte addera på något nu, det skulle verkligen vara att gå tillbaka. Jag har haft slängar av trötthet o huvudvärk - det har varit lättare mota bort dem med promenader & sömn, än igår.

Efter mötet mår jag mycket bättre. Var till och med en tjej där som var i nästan precis samma sits som mig. Alla där är så glada med när jag kommer tillbaka fast jag druckit. Så ska gå några gånger i veckan nu.

Du är inte ensam.. det är ju jag ;)

Skämt åsido, Välkommen.. här är man aldrig ensam.

Och så bra att du startat din egen tråd, det visar på en vilja att få till en förändring. Det är grymt!

Ja. Det är ju det jag tänker men sen inte gör. Men det kanske behöver ett krafttag och det är nog dags. Tack för push ❤

Jag har också fått besök av liknande tankar den sista tiden. Tar till mig ditt sätt att hantera dem.

Kram!

... har jag promenerat 5,5 km, tittat på julkalendern, ätit lakrits och chattat med en vän. Vad mycket man får gjort när man inte dricker...

Ingen huvudvärk, hurra för det! Låg och lite dåligt humör däremot. Kämpar för att inget humör ska gå ut över barnen. Trappar upp Champix nu. Hur är det med dig VJLO?

Kram!

Det är ovant att man inte får belöning i form av vin i början. Mot slutet i det onyktra livet ville man ju ha en belöning i form av vin bara för att man klev ur sängen typ.

I början kan man hitta andra sätt att belöna sig, choklad tex. Men rätt snabbt inser man att man behöver inte belöna sig för allt. Att det är välstädat är tex nog belöning i sig. Man blir genuint glad för att det blivit så rent och fint, och den belöningen är fullt tillräcklig. Du är inte där än - men det har du att se fram emot!

Kram ?

Dels hade jag glömt att en vikarie skulle komma idag, så jag fick kasta mig in till jobbet i morse för att hjälpa henne in i alla system och se till att hon kände sig på banan. Hon har inte jobbat hos oss sen i somras. Givetvis skulle tekniken strula, och allt tar längre tid än man tänkt sig.

Sen började arbetsdagen med en tyst minut och lite prat om vår döda kollega. Det var riktigt fint, men jobbigt. Skriva minnesord, skicka kondoleansblommor, ta kontakt med anhöriga. Och hela tiden med tårarna brännande innanför ögonlocken.

Min kollega som dog hade ett sällsynt sätt att vara väldigt närvarande och delaktig samtidigt som hon inte tog någon plats, hon förhävde sig aldrig. Hon var så stark, jordnära och tydligen in i det sista så ville hon inte tro att hon skulle dö. In i det sista hoppades hon på att det skulle vända, att hon skulle pigga på sig.

Inte en enda gång under dessa år har hon visat eller yttrat att det är orättvist att just hon skulle drabbas av cancer, och slutligen dö vid 56 års ålder. Tvärtom har hon flera gånger sagt att cancer är demokratiskt, det kan drabba vem som helst. Hon var hur bekväm som helst med att prata om sin cancer, men hon respekterade att andra kunde tycka att det var obehagligt att prata om det med henne. Det bekymrade henne att folk kände ett obehag inför att ens prata med henne av den anledningen, men hon var inte arg och ledsen för egen del utan hon var genuint bekymrad över hur omgivningen upplevde det.

Som jag önskar att jag hade vetat att det var så nära för henne. Som jag önskar att jag hade fått prata med henne en sista gång. Vid hade flera fina samtal, sådana samtal som man nästan tror att det är omöjligt att få ha över en lunch. Jag kände henne inte jätteväl på något sätt, men den del av henne som jag fick möjlighet att lära känna var genuint äkta och hundra procent närvarande.

Kram ?

Hörde Annie Grace prata om just det. När man förbereder sig mentalt på en fest ska man se framför sig hur man kommer dit, avstår välkomstdrinken, ber om alkoholfritt vin, fokuserar på närvaro i samtalen, hur kul man har och hur hjärtligt man skrattar. Då är sannolikheten stor att det blir precis så.

Det misstaget många gör är att tänka på allt man INTE ska göra, ”jag ska INTE dricka välkomstdrinken eller stor stark till maten” osv. Men hjärnan förstår inte ordet INTE i de sammanhangen - hjärnan förstår bara ”bilderna” som man skickar till den.

För mig är det grundläggande barnuppfostran. Säg hellre till ett barn vad det får göra istället för vad det INTE får göra. Det är treåringen i skallen vi ska uppfostra ? Min yngsta men vuxna dotter har dessutom svårt med negationer, så jag har verbalt i alla sammanhang vant mig av med ovanan att använda negationer.

Att tänka på det som en funktionsvariation är också klokt. Att inte tåla alkohol är ärligt talat ett mycket litet funktionshinder i det stora hela.

Önskar dig en strålande fin och lugn jul tillsammans med dina nära och kära ❤️

Kram ?