Senaste kommentarerna i forumet

Stort grattis till lägenheten! Ni har en bra plan för flytten så det kommer gå jättebra. Håller nu tummarna för att personalen som anställs är lika bra som chefens ambitioner är.
Kram!

Jag har Annie Graces ljudbok ”The alcohol experiment” som insomningsljudbok. Lyssnar 30 min varje kväll. Är nog inne på femte-sjätte genomlyssningen. Det fastnar nya grejer varje gång.

Igår kväll snackade Annie Grace om hur alkoholen påverkar endorfinerna (må-bra-hormon) positivt. Kruxet är att hjärnan då reagerar med att sända ut anti-endorfiner (minns inte namnet nu) och därför mår man sämre efter en stund och behöver fylla på med mer alkohol, och då sänder hjärnan ut ännu mer anti-endorfiner och så vidare.

För varje gång det sker blir lägstanivån i måendet lägre och lägre. Därför kan en bra utekväll sluta med gråt och tandagnisslan.

Som om inte detta vore nog kan hjärnan efter en längre tids drickande sätta igång endorfinerna redan INNAN man börjar dricka. Av förväntan. Då krävs ännu mer alkohol inledningsvis för att ”må bra” - och det är så tolerans uppstår.

Dessutom krävs det oerhört häftiga saker för att frigöra endorfiner av annat än alkohol. Mat, sex, umgänge och andra vardagsnjutningar blir inte längre tillräckligt.

Det är därför alkoholen tar ifrån oss förmågan att må bra och känna glädje i vardagen. Livet blir endast en enda lång transportsträcka till nästa fylla.

Och det tar lite tid för hjärnans kemi att stabilisera sig när man har blivit nykter. Det finns inga genvägar. Det är bara att hålla i och hålla ut. Träna på sitt tålamod.

Men shit vad det är värt det när man kommer ut på andra sidan ? När grundtillståndet är att man mår bra, och det inte krävs speciellt mycket för att må jättebra!

Kram ?

Superbra och stabilt jobbat!
Kram!

Jag halkade in här på ett bananskal, och det BEROR väl på nåt.... Att jag har börjat fundera.... Är det här normalt? Den situation, den relation jag lever i.... Jag känner väl inte helt att det ÄR normalt (vad nu normalt är ?)
Det som är att jag har börjat TÄNKA är väl att jag plötsligt inser att det har ändrat sig.... Över tid har min mans alkoholintag och sättet han ÄR på när han dricker ändrat sig - till något jag inte tycker om. NÄR det hände vet jag inte riktigt...

Då vi traff varann för 24 år sen drack han sina 16 starköl varje helg. Vi hade många vänner, var ofta bortbjudna och även om inte umgänget var stort så fanns dom där! Ofta drack han ju mera när vi var bortbjudna, och ibland var han bakfull, men aldrig otrevlig!! Han har aldrig druckit i smyg och aldrig druckit annat än helger. Och även om 8 liter öl är mycket i min värld (som inte alls innehåller erfarenhet av alkohol) så har jag aldrig sett det som ett problem eller missbruk. Nån gång efter vägen insåg jag att under ledighet så drack han varje dag... Aldrig dolt, men lite enkelt sådär. En gång för 10 år sen på en 14 dagars "all inclusiv resa" var jag tvungen att be honom lugna sig - annars har det inte stört mig.... Förrän de senaste 5-6 åren.

Dom 16 ölen har förökat sig, och fredag/lördag har även DET förökat sig - fortfarande inte dolt!! Men min älskade själsfrände har ändrat sig.... Från att jag egentligen inte har märkt så mycket till att kasta ut sig otrevligheter och vara deprimerad, klaga på det mesta och dricka mycket mera än tidigare.....

Joda! Jag har pratat med honom, berättat om mina rädslor på ett lugnt och sansat sätt, han förstår och tycker samma som jag - just då... Och han har även hållit tillbaka och låtit bli att dricka - en dag ? Och sen varit tillbaka till samma nivå - som ju kryper uppåt. 16 öl har blivit flak, en tetra vin och lite whisky.

När jag tänker tillbaka ser jag ju nåt annat än det jag såg eftersom åren går.. Vi umgås aldrig med någon - det är flera ÅR sen. Han vill inte hälsa på nån, han vill vara hemma. På helgerna är det ju jag som får köra bilen, så han inte måste blåsa och eventuellt förlora körkortet. Det finns en massa saker som han inte gör för att han antingen måste dricka eller är för trött och inte har lust. Alla ursäkter för att dricka, att sitta hemma, att inte göra, att få vara frustrerad på mig osv gör att jag hela tiden ursäkter, har ont i magen, gruvar för helger, semester, ledigheter - det har växt mig över huvudet och i backspegeln ser jag nu att jag nånstans har svängt in på fel väg...

Jag har ett annat liv, jag är aktiv och sitter INTE hemma - dock är jag ju hemma kvällstid och jag är ju gift med mannen i mitt liv, han som får mig att skratta, han som är klok och trygg ❤️ Men hemma sitter en bitter, alkoholdrickande man som inte vill nåt längre och absolut inte vill låta bli att dricka...

Hur hamnade vi här? Och hur går jag vidare - om han nu har ett beroende så är ju jag medberoende....

Jag ska försöka bena ut detta och se om jag kommer på nån lösning, uppskattar att det faktisk finns flera än mig - jag har ALDRIG berättar om min oro eller hans konsumtion till någon. Och här ser jag att det finns flera med oro för sina nära och kära!!

Backen. Den låten ska jag lyssna på! Eller får man svaret, är jag ditt barn eller? ? Ja...just det...väx upp så vi kan vara vuxna båda två.

Är också lite nyfiken på zoom-möte.
Bor i en lite kommun där alla ansikten är lite bekanta. Jag har också ett sånt jobb där jag träffar mycket människor.
Vill så gärna gå på ett AA-möte men vågar inte. Än så länge. Har förstått att det är viktigt att ta hjälp när man vill bli nykter. I alla poddar jag lyssnar på så säger dom det iallafall ;). Skulle man kunna vara med på ett möte via datorn vore det ju toppen.

Det stod om en zoomträff för forumet den 21/12 kl 12.30 i lucka 15 tror jag, möjligen 14. I forumets adventskalender.

Kram ?

Det är just så det är tycker jag. När man dricker är livet egentligen rätt tråkigt och meningslöst. Särskilt när man dricker fast man har bestämt sig för att låta bli. Och man får inget gjort.
Egentligen tycker jag inte att det är så konstigt att du tycker att du behöver nån kemikalie för att pigga upp dig med just nu. Det har varit en gräsligt mörk och trist period. Så vi som medicinerar med alkohol har det extra tufft just nu. Sen vet man ju heller inte vad drickandet har ställt till med för brister i övrigt.
Eftersom jag var en smygdrickare funderar jag lite på vad som skulle vara en bra strategi för att klara julen. Du hoppas att du inte ska smygdricka. Att hoppas har fått rakt motsatt effekt för mig. Tanken på att det går att smygdricka har varit som en lockande upplyst väg. Nu när jag är lite mer distanserad från det kanske jag förstår att min strategi var dömd att misslyckas. Även mitt smygdrivkande var ju dömt att misslyckas. Det var inte så mycket i smyg, när man börjar bli berusad. Tänker nu att jag borde ha haft en annan strategi. Jag kunde inte ha alkohol i huset. Det gick bra några dagar när jag bestämt mig, men sen när jag blev trött eller nåt kunde jag inte längre låta bli. Det var som en magnet. Så mitt heta tips är att du skapar en strategi innan. Ha en plan för julen med sunda val kanske. Allt kul du ska göra med dina döttrar. Så att inte ditt fokus hamnar på tanken att dricka. Fundera också kanske över vad du medicinerar med alkohol. Kanske finns det något annat du kan ta eller göra istället.

Vad är det för Zoom-träff ni nämner..? Är det för alla härinne?

Fortsatt lycka till önskar jag dig!
Kram ???

Så grym är du!
??????????⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️??????????????????????????????

Kram ?

Håller med Tofu!
Du är superstark. Du har insett att du behöver hjälp och sett till att du får det. Du reflekterar över att du när du är rädd och osäker oftast hamnar på offensiven. Kanske kan du inleda med att berätta just det. Folk visar mer förståelse då.
Lycka till nu! Låt det ta sin tid.

Visst har det eskalerat?
Jag förstår om du är rädd att lämna men det finns nog inga alternativ. Det är en fullständigt orimlig situation ni befinner er i.
Önskar dig styrka nu och titta på
Lägenhet är en bra början.

Hej!
Önskar dig också all styrka och kraft. Jag förstår att det är omöjligt att se klart när man är mitt i ett sånt kaos, jag känner all sympati med er. Men jag vill peppa dig allt jag kan nu, om det har börjat lämna fysiska märken på barnen är det bara en tidsfråga innan någon utomstående med anmälningsplikt får syn på vad som händer. Du har mycket större chans att få en bra process om det är du som anmäler först. Heja heja dig att klara att ta steget nu!!

Jag förstår att det är en omställning och att det såklart också är är svårt att ta in allt och att där finns en sorg. Jag förstår också att det är så enkelt för mig att säga, men försök att fokusera på att bli bra igen så att du kan vara där för och med dina barn och barnbarn.

Jag har haft otaliga diskussioner med människor med cirros och andra leversjukdomar. Rent medicinska frågor får du ju ta med dina läkare, såklart. Jag har ingen medicinsk utbildning. Men har du några funderingar så kanske jag kan hjälpa dig att komma i rätt riktning. Googla kanske inte för mycket på det dock.

Jag blev remitterad till ultraljud av levern, pga höga värden. Där såg som det, men meriterade mig vidare dör en grundligare undersökning nästa vecka. Så då får jag väl veta hur illa det är ställt med mig. Känner också sorg för att det är helt uteslutet med alkohol i framtiden, även om det var mitt mål. Men mitt största mål är ju att leva och vara något piggare än jag är nu förstås.

Tråkigt att du har fått cirros :( Om det inte är för personligt, får jag fråga om du har några symptom på det ännu och vet du hur du har blivit diagnostiserad med cirros? Just trötthet är ett vanligt tidigt symptom på cirros, men den kan ju i nuläget också bero på medicinerna och omställningen.

Det positiva du kan ta med dig är att det är många som har utvecklat symptom till och med men sedan genom hälsosamt leverne blivit av med dem. Jag har bland annat en vän jag träffade på facebook som hamnade på sjukhus för 17 år sen för komplikationer av cirros. Innan det visste han inte om det men i och med sjukhusvistelsen blev han diagnostiserad. Han tog dock tag i det och slutade med alkohol och började äta det han kallar för clean eating. Nu är han pensionär och går på återbesök var 6e månad för att kolla läget men mår generellt bättre än han gjorde vid diagnos.

Ta hand om dig! Se också till att du får träffa en dietist som kan hjälpa dig med vad du ska äta. Det finns såklart alltid lite olika idéer om vad som är bäst, men för Cirros finns det vissa generella råd som gäller. Alkohol i framtiden, förstår du ju redan att det är uteslutet.

Men jag tror på dig! Lever du bara hälsosamt och tar dig tid att vila när din kropp behöver det så ska nog tröttheten släppa till slut den också.

10 månaders nykterhet! ?

Jag var också fruktansvärt trött i början, det blir bättre. Kroppen behöver mycket vila för att läka. Tråkigt att höra om din lever, men nu är det extra viktigt att du håller i och håller ut.

Kram ?

Man balanserar mellan att dom rår inte för det och vilken idioti dom utsatt en för... ikväll är en sån kväll, vilken j... idioti dom utsätter dom som dom älskar mest. Jag skickade ett sms ikväll vad han tänkt sig, skiljas och lösa ut mig eller sälja huset. Fick till svar skiljas får du stå för, jag svarade att vi lever ju inte ens tillsammans. Skicka efter papperna då. Enkelt, vilken feghet istället för att vara vuxen och hålla med, det här blev inge bra. Nä jag hänvisar till Lena Philipssons låt ikväll " jag är ingen älskling" sov gott ?

Hej.

Delar också med mig av hur jag har det med en vuxen pappa som är alkolist.

´Är också ett vuxet barn till en pappa som är alkolist. Tyvärr har han senaste 1,5 året tagit många återfall och börjat om med antabus AA möten mm men jämt och ständigt kommer bakslagen och man hittar honom berusad i hemmet hos mamma. Känner varje dag stor oro över att han dricker, så pass stor att jag emellanåt bara lägger mig i sängen och skakar. Har börjat få lite rådgivning via kommunen och fått råd att tänka att de är vuxna människor och de ska klara sig själva, att tänka på mig mer själv. Min syster säger också att jag ska prioritera mig själv mera och inte analysera hans sms för mycket osv, fel stavningar etc. ´`

Någon som har mer bra råd hur man kan bota denna rädslan? Att man slutar tänka på det hela tiden?

Somnar fortfarande flera gånger om dagen. Skulle bara vila 15 min på jobbet, sov i 2 timmar och visste inte var jag var när jag vaknade. Åkte hem och fortsatte sova på soffan. Känns inte värt det om jag ska vara så här trött orkar inte ens prata i telefon.
Men idag fick jag veta att jag har cirros och hur hårt drabbad min lever är kommer undersökas ytterligare, så jag har ju egentligen inget val än att fortsätta vara nykter.
Men att leva trött som en zombie är ju inte kul.

Det känns som att ha vunnit högsta vinsten på lotto nästan. Det kommer att bli SÅ bra!

Kram ?

Tack för grattis ❤️

För fem år sedan flyttade jag min mamma från Gbg till min hemstad, 30 mil. Hon bodde visserligen inte i hus, men lägenheten var inte utrensad på 47 år. Shit vad vi slet. Den långa resan gjorde allt ännu värre. Vi rensade och slängde under en massa helger den våren och slutligen gick flyttlasset veckan efter midsommar.

Samma dag som vi skulle resa ner med flyttlasset insåg vi att vi inte fick plats med allt i det täckta släpet, som vi hade trott. Äldsta dottern och hennes pappa körde tur och retur totalt 60 mil under kvällen/natten och var tillbaka i Gbg kl 5 på morgon. Efter några timmars sömn kunde vi packa det sista och köra. Pust.

Det var en prövning, men gud så skönt det var för oss alla når det var klart. Min mamma stortrivs i sin lägenhet, och hon är så tacksam över alla saker hon slipper. (Vi slängde massor, och 14 flyttkartonger körde jag till Röda Korset.) Nu kan jag promenera till henne på 3 min och kan hjälpa henne med allt hon behöver. Kan stanna en timme och sen gå hem. Flytten av min dotter blir bara rolig i jämförelse ?

Min mammas ständiga oro över allting är helt hysterisk. Det tillhör kanske åldern?

Kram ?

Att du kommer tillbaka till att vara den du vill vara och stå stadig i din fulla kraft.,Vägar är ofta knöliga och gudarna ska veta att även min väg varit sådan. Försök att inte döma dig själv för hårt. Ha det nu så fint med dina barn. Förstår din längtan, mina kommer nästa vecka.
Stor kram ?