Senaste kommentarerna i forumet

Hjärnan försökte lura mig genom att säga ”Lite vin kan du allt dricka...det är ju sista dagen som 57 år”.... men jag vann??ingen alkohol har inhandlats och nu ska jag laga morotssoppa??

Kram ?

Usch, det låter inget vidare att vara sådär bakfull. Det ser ju tyvärr ut som att du inte klarar att dricka kontrollerat. 1 glas blir efter ett tag fler glas, och sedan kommer karatefyllorna. Många här som har upplevt precis samma mönster, så du är inte ensam. Du avgör ju själv hur du vill ha det framöver. Mitt förslag är dock att du kör på nolltolerans med en gång och accepterar att du inte klarar av att dricka bara ett glas.

P.s Det behöver inte vara tråkigt att vara helnykter. Jag lovar.

?

Nästa vecka är det din tur! Hurra för oss ?

Kram ?

Tröttiz BRA att du lyssnade på dig själv o åkte hem ❤ Ja insett att mycket sitter i magen vad som är rätt o fel för en. Lita på din magkänsla! Den är till för att vi ska veta vad vi behöver. Den reagerar före både hjärnan o hjärtat har börjat tänka o känna.

Ja letar efter mina gränser med. En gräns är o var att aldrig mer prata med honom när han druckit. Det leder Inte till något konstruktivt för varken han eller mig . Absolut inte för mig. Ja har slösat klart med min energi på onyktra samtal. Men det har han inte kunnat hantera/ acceptera så då har ja nu fått gå på hårdare gränser för att ja ska må bra. Att inte prata alls i telen är vi nu. Ja bett honom lämna mig ifred så ja kan jobba med mitt medberoende. Han stör mig i det när ja blir orolig osv. Kanske kanske kommer han acceptera det . Ja vet inte än men märker...

Tips på poddavsnitt. ?
Alkispodden:
"från förnekelse till förändring" och
"att prata med en alkis"

Har hjälpt mig en bit på vägen till att förstå.

Jag lämnade blodprov för att kolla om min alkohol konsumtion gjort mig sjuk. Fick svar igår att alla värden låg inom det normala. Jag är alltså på rätt väg men inte helt vit.

Försökt att ta en dag i taget bara och inte tänka för långt framåt om det känns övermäktigt. Alla glas man inte dricker är en vinst

Försök att bara ta en dag i taget, det är det enda som hjälper tycker jag! Inga egentliga förbud för sig själv, tänk idag ska jag inte dricka. Imorgon är en annan dag. Och om det kommer bakslag ich snedsteg betyder inte det att allt är kört eller förstört. Alla glas man inte dricker är en vinst.

Försök att bara ta en dag i taget, det är det enda som hjälper tycker jag! Inga egentliga förbud för sig själv, tänk idag ska jag inte dricka. Imorgon är en annan dag. Och om det kommer bakslag ich snedsteg betyder inte det att allt är kört eller förstört. Alla glas man inte dricker är en vinst.

Oj vilken mardröm att nå botten på det viset! Men du kanske behövde det för att ta tag i problemet? Det kan bara bli bättre nu! Kram

Jag börjar sakna återhämta mig efter alkoholen, två dagar tar det att komma i balans tydligen. Av alla bakissymton är nog tröttheten värst, total initiativlöshet och extrem ångest. Har gått som i en bubbla hela dagen och bara försökt härda ut. Vill inte dricka på det där sättet någonsin igen. Hatar det verkligen

Absolut, tålig upp till en viss gräns! Så är det. Menade inte att förringa alkoholens effekter på levern, menade bara att levervärden oftast återhämtar sig så länge man inte dricker för mycket! Alla glas man inte dricker är en vinst för kroppen!

Den där Kemiska bakisångesten är fruktansvärd, finns nog på riktigt inget värre! Jag blir i det närmaste paranoid av den ångesten och typ tror att hela världen hatar mig! Så du är inte ensam om den känslan! Du har gjort ett misstag som drack och du är medveten om det! Jättebra! Du vinner inget på att slå mer på dig själv, det som är gjort är gjort och nu kan du endast påverka hur du ska göra framåt, dvs inte dricka. Vi är många som kämpar, fortsätt läs och skriv i forumets det hjälper bra!

nu har jag tagit beslutet att söka hjälp via en beroendemottagning. det känns läskigt men nödvändigt. jag behöver hjälp. jag tror att jag sjuk i detta. och är jag inte det än kommer jag bli det om jag inte ändrar på nåt.

nu får jag ge mig en klapp på axeln och tillåta mig själv vila. detta kommer ta tid. även om jag vill lösa allt på direkten för att bli av med ångesten.

Ja, levern är tålig. Upp till en viss gräns. Slutar man bara dricka så kommer levern att återhämta sig för de allra flesta. Sen finns det såklart många andra saker som påverkar levern som processad mat med mycket socker och tillsatser samt många läkemedel och övervikt, men alkoholen är väl den största boven, i alla fall för oss här.

Dock är väl problemet som du beskriver det att vi ofta stoppar huvudet i sanden och dricker ett tag till, trots att vi känner en oro. Det beteendet funkar ju inte hur länge som helst dock. Då tröttnar till och med levern.

Du är i gott sällskap. Vi är många här på forumet som varit i liknande situationer med liknande tankar men med varierande resultat.

Det vi alla nog har gemensamt dock är att ingen av oss slutade direkt efter att vi fick första funderingen på att vi förmodligen borde ändra på våra alkoholvanor.

Jag hade en vit November förra året och tänkte som du att jag börjar dricka normalt efter det. Men det gick inte så bra. För mig tog det ända fram till augusti i år att förlika mig med tanken att jag inte kan dricka normalt utan måste sluta helt och nu är jag nykter sedan fyra månader.

Härligt att du har framåtanda. Ser du bara upp så blir din resa kanske inte lika guppig som många av oss andras blev. Det finns ett program här du kan gå igenom som i alla fall jag tycker att det hjälper mig. Fortsätt gärna att skriva här också, det tror jag också är bra. Både när det är uppåt och neråt. Det hjälper ju om inte annat dig själv kanske att identifiera vad det är triggers du har som gör att du får sug på alkohol och med tiden kan du hantera dem bättre och bättre.

Lycka till och hoppas vi ses fler gånger härinne!

Hej Frida!
Jag känner igen mig så väl i din text och startade igår min första tråd här på forumet. Förstår så väl känslan med fyllor som ständigt spårar ur och oroliga föräldrar och anhöriga som resultat. Jag har själv haft ett par sådana samtal med anhöriga den senaste tiden och det är så otroligt smärtsamt. Det är tufft att hamna i konflikt med anhöriga och inte minst när man i nyktert tillstånd inte vill dom annat än väl.

Bara att våga skriva ut om sitt problem här och faktiskt sätta ord på känslorna tyckte jag var en stor befrielse. Hoppas det känns så för dig också. Och även om jag är lika ny som dig här så säger jag välkommen :)

Heja dig! En dag i taget, du behöver inte tänka ”för alltid” om det känns övermäktigt, tänk bara att du inte ska dricka idag!

Levern är ju ett tåligt organ! Om du avstår alkohol helt i alla fall 3 månader borde dina värden normaliseras om de är höga! Förstår sin oro, jag känner likadant och vågar inte ens kolla mina värden, försöker minimera intaget sv alkohol och hopppas därmed att levern återhämtar sig om det behövs! En dag i taget! ?

Tack så mycket för svaren Jullan och Andrahalvlek, det värmde i känslostormen, kände mig verkligen så otroligt uppgiven och tom.
Efter det senaste inlägget tog jag mig ner till det lokala ICA och fick i mig blåbärssoppan. Lyckades till och med få en del arbete gjort och beställde hem en riktigt god hamburgare från favorithaket nu till eftermiddagen. Mår mycket bättre och tror nog att jag kommer kunna sova ikväll, vilket är välbehövligt.

Har läst mycket gott om mindfullnes här på forumet och ska läsa på lite mer om det, låter som en dröm att hitta ro.

Helt ny här men legat och läst en stund och bestämde mig för att skriva eget.
Har haft problem med alkoholen i stort sett från start... men senaste året har det börja eskalera, dricker så att jag får extrema minnesluckor.. hamnar i konflikter med familj och vänner. Skjuter på saker som anses viktiga, slutat ha energi till såsom längre promenader med vovven på kvällar och helger för att jag valt att dricka vin ist. Bestämde mig för att ha en vit månad i november! Det gick bra. Men trodde självklart att jag skulle kunna dricka normalt efter. Men nej, 2 fyllor redan varav 1 lett till 4 timmars telefonsamtal med min stackars mamma som är orolig och inte vet vad hon ska göra eller hur hon kan få mig att ta tag i livet!
Det tänker jag göra nu! Blir ingen ”vit månad” de blir en vit period och kanske till å med ett vitt liv!
Med vänlig hälsning, Frida

det är helt logiskt att jag har börjat dricka igen. jag har sett, känt och hanterat varningssignalerna. jag har varit duktig. och nu sitter jag ändå här, sjukskriven från jobb pga att jag drack fram till 08 imorse med en vän. det hände inte bara, jag valde det. fy fan vad jag förstör för mig själv. jag ville ju till jobbet? jag trivs ju sjukt bra och jag är stolt över det jag gör? så himla onödigt. livet skulle ju vara lättare om jag slutade fälla krokben för mig själv.

nu sitter jag här, bakfull och extrem kemisk ångest. jag vet att den går över. jag ska andas mig igenom det. inte fastna i självömkan och självhat. för det är så motsägelsefullt egentligen, att tycka synd om sig själv och avsky sig själv samtidigt. det är ångestens svar på att ha kakan och äta den också. och den hjälper ingen. men vad fan hjälper då? jag vill bara försvinna ur min kropp och begrava den här dagen under en sten. radera allt från första glaset fram tills nu. jag behöver inte fler sånna här dagar. jag vill inte ha fler sånna här dagar. jag ska inte ha fler sånna här dagar.

så vad hjälper? jo att faktiskt ändra mitt beteende. inget kommer ändras om jag inte ändrar mitt beteende. ångest eller inte, jag ändrar mitt beteende nu.

nu klättrar jag upp ur hålet bit för bit.

Varmt Grattis till 10 månaders nykterhet! En Dag i Taget... ?

?️?️?️?️?️ ?????

Visst har jag tänkt på det, men samtidigt är det inget jag har behov av att rota i. Det som varit har varit, och nuet och framtiden är viktigast. Bitterhet är inget som ligger för mig.

Mycket har säkert sitt upphov i min barndom. Ensambarn i dysfunktionell familj med alkoholiserad pappa. Började festa rejält redan på högstadiet, och sen höll det på. När jag drack blev jag festens medelpunkt.

Att få ett svårt sjukt och handikappat barn var nästa smäll. Lägg till det ett inlärt medberoende som gör att alla andras behov går före mina behov. Jag anpassar mig så mycket att jag begår våld på mig själv.

Jag behöver prioritera mig själv och mitt eget mående, och inte anpassa ihjäl mig i nästa kärleksrelation. Jag måste stå upp för mig själv och mina behov, och inte bara ta andras strider.

I samtalet med min chef häromdagen blev jag hjärtinnerligt glad, att jag faktiskt upplevs på jobbet så som jag vill vara. Empatisk, lyhörd, noga med att förankra, inkluderande, tydlig, tillitsfull, pedagogisk och peppande. Jag har fan kommit långt i min personliga utveckling ?

Kram ?