Senaste kommentarerna i forumet

Som jag trodde, dagen kunde bara bli bättre. All min planering satt som en smäck. Lite tekniskt haveri hade vi under en kvart, men det redde upp sig. När jag gick hem fick jag till och med beröm av en av utbildarna: ”Tack för idag, det var verkligen ett supersmidigt upplägg idag”.

Det är väldigt sällan jag får beröm i mitt arbete. Alla förväntar sig bara att allt ska lira. Det är sällan jag får skäll heller, eftersom det mesta nästan alltid lirar. Och lyckas jag inte lösa något meddelar jag det till den som berörs i så god tid som möjligt. Ibland löser sig inte saker, och då är det också en lösning.

Men alla mår bra av beröm, och det berömmet jag fick idag värmde verkligen. Det var en bra slutpunkt på den här dagen. Även om morgondagen säkert blir lika intensiv.

Har funderat lite mer på mitt ilskna utbrott i morse. Jag är inte konflikträdd - och det var jag inte i mitt tidigare liv heller. Däremot är typ alla omkring mig på jobbet konflikträdda som fan. De kommer ofta till mig och klagar: ”Ska det vara så här?” Så ibland tar jag andras konflikter, för att jag har samsyn med den som klagar, och för att jag får nog helt enkelt. Då går topplocket.

Personen jag skällde ut i morse är en mellanchef som tror att hen kan glida runt som på en egen måne i vårt solsystem. ”Ska jag? Nä, det har ingen sagt. Det har jag inte hört.” Det är en person som jag har tappat typ all respekt för det senaste året, av olika anledningar. Jag har landat i att jag är inte den personens chef och kan därför inte säga åt hen vad hen ska göra. Så det får vår gemensamma chef göra. Säga till vederbörande alltså.

En enda jävla sak i hela det här paketet skulle min chef göra. Säga till den personen vad hen skulle göra. Hade hon gjort det? Nä, därav ”missförståndet” som renderade i min utskällning. Argast blev jag för att personen ifråga borde begripa att hen givetvis ska hjälpa till i ett läge då alla andra, oavsett tjänsteställningsgrad, hjälper till. Alla andra, men inte hen. Suck.

Jag vann inte striden, men jag fick skrika av mig lite. Inför ett öppet kontorslandskap. Och jag fick en tillsägelse av vår gemensamma chef att jag skulle lugna ner mig. Men en sak kändes viktig för mig. Jag fick tydligt visa för alla närvarande vad jag tycker om vederbörande och hens beteende. Det känns bra. Det får gärna skvallras om vårt bråk överallt i huset, jag bryr mig inte ett jävla dugg. Jag står för vartenda ord jag sa.

Nykterheten har gjort mig ännu mindre konflikträdd. Jag läste någonstans att ens personlighet blir lite extra koncentrerad som nykter. Konflikträdd står verkligen inte på mitt cv, och det kan bara gynna mig tänker jag. Jag är gärna obekväm om det gynnar kollektivet. Mitt rättvisetänk är grundmurat. Ingen ska glida fram i en gräddfil så länge jag har något att säga till om.

En medarbetare tittade på mig efter bråket och hon nickade sakta och hennes ögon sa ”svinbra gjort!” Det väljer jag också att tolka som beröm faktiskt. Så jag har fått beröm från två håll idag ? Både ovanifrån och underifrån.

Det som är så jobbigt är att ilskan blir så intensiv och stannar kvar så länge, det rinner inte av mig helt och hållet på hela arbetsdagen. Det går ut över mina arbetsuppgifter eftersom jag inte kan koncentrera mig.

Jag måste hitta en rutin för att djupandas mig ur det, men inte ens det har jag koncentration och drivkraft till att göra när det behövs. Jag blir så arg att jag känner mig helt tom inombords, medan skallen är nära att sprängas. Det känns som jag ska få hjärnblödning. Det är fan inte sunt att vara så arg.

När jag körde hem idag tänkte jag: ”Den här känslan brukar jag dricka vin på”. Det var länge sedan jag tänkte så senast. Sen körde jag in på en bensinstation och köpte choklad som plåster på såren. Borde cykla ikväll egentligen, men jag har fått ont i knät. Obegripligt. Måste ha varit ”bergsklättringen” under hittaut-letandet igår som satt spår.

Nu känns det i alla fall lite bättre, när jag fått allt på pränt. Skrivande funkar bra som självterapi för mig.

Kram ?

Ja det går ju inte alltid som man tänkt sig, blev 4 folköl igår idag en.
Jag loggar dock allt och där fins det ju ingen anledning att ljuga...
Imorgon är en ny dag (borttagen länk, admi)

Tror vi var här samtidigt för några år sedan. Jag hade ett annat nic då.Har haft bra och sämre perioder samt blivit sambo med en bra person men med ett eget problem kring alkohol. Känns ändå som han påverkats av min nykterhet. Tack för den vackra diKten. En fantastisk författare.,I det mörka finns också det vackra som en silver lining. Tänkte lite på den låten med First aid kit. Nu är jag på nio dagar plus fyra. Tänker att denna gången ska vi lyckas. Försöker ta fram min egen kraft och energi att hålla ut. Styrkekram från mig

Ang Pethprov. Jag fick reda på av TS att jag måste visa nykterhet i 6 mån innan jag kan få tillbaka mitt körkort. Jag ska ha ett möte med läkaren imorgon, jag tror att man med ett sådant prov kan se tillbaka 1 mån iallafall.

Har under flera år känt att jag dricker alldeles för mycket och nu har jag helt plötsligt hamnat här. Skrämande, men samtidigt skönt på något sätt. Det betyder väl att jag söker en förändring och likasinnade som kan stötta. Har under flera år druckit alldeles för mycket vin. Främst på helgerna men efter en skilsmässa nu även i min ensamhet i veckorna. Jag älskar att gå runt med ett glas vin, röka och lyssna på musik i min ensamhet. Så tragiskt men så skönt. Vad är det som är skönt med det? Jag funderar mycket på varför? Att få vara med sina tankar med ett glas vin och känna ett typ av lugn i kroppen.
Att bara få vara själv... ingen som ser... ingen som vet. Jag vill verkligen ändra på det här beteendet, men ändå inte. Jag är rädd om mig själv och om min kropp, men ändå skadar jag den. Jag har inte haft en vecka utan alkohol på säkert 15år.
Sköter arbete och har för övrigt ett välfungerande liv men något är ju fel! Har en ny relation där alkoholvanorna är annorlundas än vad mina och min ex mans var. Det är positivt och skönt och kan säkert hjälpa. Är ganska öppen med att jag dricker för mycket, men skämtar om det så det blir inte riktigt på allvar. Det är såklart ett skydd. Ingen vet såklart hela sanningen. Att jag ofta går runt här hemma med ett glas vin i handen. Har alltid haft mycket fester runt mig och ett umgänge där vi dricker mycket. Det är såklart inte bra för mig. Nu sitter jag här hemma och skulle gärna vilja hälla upp ett glas vin men det ska jag verkligen inte göra det.
Hur bryter man sina dåliga vanor?
Är så rädd för att jag faktiskt har ett beroende. Kom gärna med lite inputs som kan vara till hjälp.
Kram till er alla där ute ❤️

Eller hur- detta med botten håller många alkisar under armarna... jag är ju inte ”där”.
Det ser så olika ut. Har också lärt mig allt jag kan här, och blivit ödmjuk! ?

Ser fram emot det inte perfekta livet och kanske är det vad som händer i det vidare livet ?
Har inte varit överdrivet euforisk de senaste veckorna men livet är grundat och bra.
Som drinkare har jag haft såna orimliga anspråk, att det alltid ska ”upp”, festas till, firas, tröstas. Så trött på det där begäret. Så skönt att låta livet vara som det är och vänta in eventuella överraskande blomningar. Eller inte.
Nykter idag, tacksam extra allt denna måndag utan stora anspråk.?

Hej Bullret!
Vad fint och ärligt du skriver. Jag är på dag 70 och brottas precis som du med tankar på saker som jag gjort och sagt, människor i min närhet som jag sårat gång på gång. Jag har bett om ursäkt och uppriktigt sökt förlåtelse, försöker gottgöra, pratar med min sambo om mina känslor men skammen försvinner inte. Har till och med skrivit ned mina fyllesynder på ett papper och bränt upp det. Jag tänker kanske att genom att skriva ner dem här så kanske jag kan sätta dem i perspektiv eller få förlåtelse/förståelse eller något. Någonting måste kunna ändra hur det känns.

Vilken resa du är på! Jag får känslan av att vi haft ett liknande studentliv med likadana dryckesmönster. Känner igen mig i mycket. Svårt att få en sund blick över allt som pågår i studentstäder när man är mitt i det, blir liksom normaliserat.

Så underbart att du redan nu väljer dig och ditt välmående! Jag håller på dig!??

Detta forum har verkligen lärt mig att som du säger backa bakåt från stupet..Jag brukar säga, klättra tillbaka uppåt från rutschkanan. Jag hörde alltid orden, ”man måste nå sin botten”Lite synd med den meningen tycker jag, för det trodde jag handlade om just att bli av med barn, hus och jobb..Tyckte alltså lite som du i förnekelsen ibland, att jag inte satt på parkbänken iaf..Skötte jobbet okey, och även hus och hem..Förstod sen mer och mer hur alkoholen tar över våra hjärnor, och att det är därför vi blir beroende av olika substanser t ex..Men nu är jag jätteglad för allas skull som kan lämna supandet och det dåliga måendet bakom sig..Kram..???

Tack för ditt svar. Just leverprov har jag tagit några stycken, men inte det som visar att man inte dricker alkohol. I det prov som kostar 495 så ingår en del värden som förvisso blir förhöjda av att man dricker alkohol, men även av andra orsaker. De kan också hålla sig hyfsat låga om man dricker måttligt och lever sunt i övrigt.

Just PEth är det test jag inte har tagit och visar endast på att man inte har druckit alkohol. Det kostar dock 995:-

Tack för ditt svar! Jag har nu börjat programmet här på alkoholhjälpen och börjat logga nollor, efter ditt tips. Egentligen känns det ju som att jag har kontroll på detta och att jag inte kommer att dricka igen. Men jag har ju absolut varit en problemdrickare av rang och det känns ändå bra att ha ett stöd.

Jag har vid flera tillfällen funderat på att ringa någon slags stödlinje eller beroendemottagning. Det hela känns dock så ambivalent på något sätt. Jag känner egentligen inget sug efter alkohol längre. Inte på det sättet i alla fall. Av den anledningen känns det så konstigt att ta upp tid på en mottagning då jag väl egentligen inte behöver hjälp. Eller gör jag det? Det känns bra i alla fall att vara en del av programmet här och att vara här.

Att samla nollor känns ju också bra. Jag har fyllt i mina nu. Men de är ändå självrapporterade.

Jo, därför att du har svikits så många gånger och inte blivit bemött med kärlek och respekt!
????❤?

Viktigt också att komma ihåg.
Det är samma person ändå, nykter eller onykter.
Att inte ta ansvar för sitt beteende som onykter kan aldrig accepteras. Det kommer dessutom att eskalera.
Jag avskydde tidigare när nån sa eller skrev nåt liknande till mej.
Men en dag insåg jag. Då finns ingen väg tillbaka.
Var rädd om dej ????

Har man fått konsekvenser av drickandet som är jobbiga, så är det jättebra att ta tag i det så tidigt som möjligt..Läs och lär dig om alkoholens verkan på våra hjärnor, så förStår man bättre vad det är som sker..Våra hjärnor är också olika sårbara beroende på genetik och andra saker..Vissa får snefyllor ofta..Andra dricker och somnar..Inte så kul något av det..Det är bra att ha aktiviteter som inte innefattar alkohol första tiden, om man vill hålla sig nykter..Att skriva på Forumet är smart, så man kan skriva ner sina funderingar..??

Kommer råd.
Jag var särbo i 3.5 år i min nuvarande relation innan vi flyttade ihop.
Om du som jag i grunden är en medberoendetyp så behövde iaf jag all den tiden för att hitta tillbaka till jaget inom mig.
Jag ville ta en massa genvägar och slippa att göra jobbet.

Men jag gjorde det och nu har vi varit sambo i snart två år.

Hej igen,

Igår kväll pratade jag med en vän i över två timmar om allt som hänt mig den senaste tiden. Direkt i början av vårt samtal så började jag gråta över att det är jobbigt med mitt ex. Helt otänkbart för några månader sedan att visa såna känslor. Jag har betydligt lättare till starka känslor nu än vad jag haft tidigare. I alla fall till positiva sådana känslor. Jag är så jävla ledsen över att jag låtit det gå så långt att jag förstört mitt senaste förhållande med alkohol. Att jag varit en person som man inte kan lita på att man kommer hem över huvud taget när man "bara ska ta en öl". Jag har ju vetat om mina problem och jag kallar till och med min tråd "dags innan det är för sent". Nu är det för sent och jag lärde mig inte ett skit av det. Jag känner mig stundtals helt jävla värdelös som inte kunde inse mitt problem förrän det var för sent. Jag ska aldrig dricka mer och vill bara må bra. Jag hatar det här. Det är det värsta jag har varit med om på ett sätt - just för att jag hanterar mina känslor och problem nyktert. Jag kan inte döva mig som jag inser att jag gjort de senaste 10 åren. Det fungerar inte längre.

Jag och min vän pratade också om min alkoholkonsumtion. Hon sa att jag har ju brottats med den här problematiken ganska länge nu och att det är ett väldigt sunt beslut från min sida. Jag kan inte förstå varför jag inte pratade ordentligt med mina vänner tidigare. Jag känner att min problematik verkligen eskalerade efter att jag skadade kroppen i vintras. Men det här har fan hållt på länge, det vore ett svepskäl att säga så.

Jag vill bara må bra, jag tror att jag har en del att bearbeta och måste nog prata med senaste tjejen förr eller senare, det här är ohållbart.

Bullret

Hej,

Tycker att du börjar komma till insikt med dina problem, det kan ta ett tag. Jag är i ungefär samma ålder och jag insåg alldeles för sent att jag aldrig kan vara säker när jag väl börjat dricka. Vet aldrig när, var eller hur det slutar.

Så för mig finns det inget alternativ, det är allt eller inget som gäller.

Sen har jag också tagit hjälp genom att läsa här, hört av mig till psykolog och berättat för min familj och mina vänner hur jag mår. Det gör att jag inte kan gå tillbaka känner jag, vilket stärker mig :)

Du är den enda som vet din väg, men mitt råd till dig är att du känner efter.

Bullret

blev visst två inlägg sorry

Jag har också varit här från o till och inser också att när alkoholen tappar sin plats då kommer fas, att jobba mig igenom svåra känslor. Håller alla tummar för dig och tror att du får bra hjälp atthantera panikångesten. En passus, min son fick panikångest och fick till sig att kaffe kan trigga igång det. Så han slutade med koffein. Sen är det klart att det krävs många delar för att bemästra ångesten. Men du är ju påväg när du tagit hjälp. Kram

Nu 21 dagar utan alkohol
Lite mindre tomhet men ändå en saknad.

Sköt om er där ute

Hej Berra! Jag blir så glad när det är måndag och jag får läsa ditt senaste inlägg! Jag registrerade mig idag men jag har läst på forumet i några månader och noggrant och med behållning och respekt läst hela din tråd. Du är som en trygg klippa i detta förvirrade liv. Så imponerad att du gjort denna förändring i ditt liv och att du gränslöst delar med dig om vad du känner, dina framgångar, snedsteg och pinsamheter. Du är helt underbar! Varje gång jag läst om att du funderar på att sluta skriva här på forumet så hoppar hjärtat upp i halsgropen. Givetvis ska du göra som det känns bäst för dig men det betyder mycket för mig att du finns här! Haha jag inser att jag låter som en knäpp groupie eller nåt men du är min nykterhetsidol och ville bara tacka dig (nu när jag krupit ut ur mörkret och startat en tråd) för den styrka du gett mig. Varit nykter i 70 dagar nu. Tack!

En sak som tidigt kom upp med min särbo var en önskan om att relationen ska vara en guldkant i livet. Den tanken dök upp i mig idag igen.

Hur kan man göra en relation till en guldkant? Till viss del är en relation ett ständigt pågående arbete. Något man förtjänar och underhåller, något som innefattar både krav och ansvar. Men att vara en guldkant för varandra. Det är något utöver jag älskar dig där jag tidigare funnit att det finns någon slags rättmätighet för att bara vara. Bara för att det finns kärlek.

Jag kan välja vad mer tydligt ett sätt att agera på om jag tänker så. Främjar det här sättet eller den här handlingen mer guldkant i tillvaron för honom och mig. Eller gör det saker svårare. Att vara särbo är en märklig upplevelse. När man levt i sammanboende tvåsamhet mellan i 16 år. Det här med närheten och känna varandra på djupet kommer inte lika snabbt. Men man får längta och man får frihet till sitt eget.

Vet inte riktigt vart jag ville komma. Men iallafall.

Lider så med dig o dina panikattacker! Jag led av dom som en del av förlossningsdepression när jag fick min första son. Förstod verkligen inte vad som hände först (när man har astma är det samma känsla man kippar efter luft o får panik...) Jag fick antidepressiva o tog dessa ett knappt år - då fanns inte heller vin eller annat i mitt liv skulle inte blanda tabletter o vin. Sen började jag med (låter kanske som en löjlig självhjälp) men tänkte ala Lasse Åberg i sällskapsresan Jag är inte rädd jag kommer inte dö det är bara min hjärna som spelar mig ett spratt. O upprepade det där ofta under dagarna (tyst för mig själv såklart ?? annars hade man nog klassats som idiot ?
Sakta fasades dom ut o försvann till slut. Vet inte vad som hjälpte mest tabletterna eller självhjälpen eller kombon...? Skickar massa styrkekramar till dig ?? du kämpar så otroligt starkt! Svag stark skriver du - jag tycker du verkar oerhört stark o fokuserad o blicken framåt ?? kram kram o ta hand om dig!!

När jag säger glas så menar jag ett vinglas som är fyllt en mm från brädden.