Senaste kommentarerna i forumet

Nu blir jag också inspirerad att endast snusa ”medvetet”.

Kram ?

Tack för hälsningar FinaLisa och Charlie70:)

Idag är en tung dag...känner mig så ledsen. Min dotter drog ju iväg i fredags och kom hem i söndags. Hennes kusin (34 år) ringde igår och pratade med min man och berättade att hon hade varit i Stockholm. Kusinen bor i Stockholm men var inte hemma så min dotter hade bott ensam på hotell i två nätter. Min dotter hade sagt till kusinen att inte berätta någon för oss. Jag kan förstå att hon hamnar i en knepig situation men jag blev så arg på henne när hon pratade med min man. Jag hade druckit alkohol...jag hade troligtvis blivit lika arg ändå men kanske kunnat tygla mig lite grann. Men den oron som jag hade under helgen...nu skämde jag förmodligen ut mig fast jag står för det. När min dotter drog iväg för drygt tre år sedan till Sthlm och jag bad min dotter kontakta kusinen vilket hon faktiskt gjorde. Jag bad då kusinen sätta min dotter på tåget eftersom hon inte mådde bra (inte så lätt i och för sig att sätta en 18-åring på tåget) men kusinen visste ju bäst. Så det tynger mig lite att jag inte kunde härbärgera min ilska, det gör mig också ledsen att min dotter drog till Stockholm..var drar hon nästa helg?!?! Sov hemma hos oss mellan söndag och måndag tog då sin medicin på kvällen. Igår fm tränade vi tillsammans och hade en härligt förmiddag men inatt kom hon inte hem därmed inte heller någon medicin. Hon kom hem imorse vid 8.30 och när jag hade varit ute med vår hund och kom hem vid 11 var hon borta igen. Nu ringde hon för ca 30 minuter sedan och bad om skjuts från centrum till hennes lägenhet. Jag sa att jag tyckte att hon kunde gå det är ca en kilometer. Då låter hon så sur...och jag får så dåligt samvete...fast banne mig att hon kan gå den kilometern.

Pratade även med min chef igår. Nu när jag har börjat ifrågasätta min arbetsmiljö så är hon inte lika trevlig längre mot mig då blir hon lite vass. Och det gjorde mig ledsen att hon drog upp saker när jag sitter hemma som vi kan prata om på jobbet istället.

Om drygt tio minuter ska jag försöka ringa en kurator på Rådgivningscentrum i min stad. Träffade den kurator som jag hade kontakt med för ca sju år sedan och frågade om samtal, antabus. Sa att jag skulle väl vilja ha kontakt men jag tror att jag känner många av dem som jobbar där. Fick namnet på en person som jag inte tror att jag känner. Man kan få fem samtal utan att de inleder utredning. Tänker att jag ska be om dessa samtal. Ska avsluta internetbehandlingen som bara har varit ett enda tekniskt strul hela tiden. Verkligen besviken på detta!

Att vara mamma till ett bipolärt barn är så tufft men om jag ska kunna överleva i allt detta och inte rivas sönder allt mer inombords så behöver jag återta mitt liv...och att försöka hitta en nivå så att oron inte slukar mig helt och hållet. Lättare sagt en gjort...men jag får börja öva på något vis...

Kram:)

Och än är det inte försent att förstöra denna dag med alkohol, men NEJ till det. En liten kort lunchpromenad blev det idag och det ska bli en mot kvällen också, medans dottern har sin aktivitet.

Grymt trött nu efter lunchen, försöker hålla mig från att somna men det är knepigt då jag sover katastrofalt dåligt på natten. Vilket är bäst egentligen, ta igen förlorad sömn eller tvinga sig vaken och hoppas på bättre nattsömn någon gång...

Tankarna på alkohol kommer och är dryga, just nu försöker jag bara låta de passera. Inte fästa mig vid dem, låta dem lösas upp som dimma lättar.

En bra tisdag till er här på forumet❤️

Varje morgon när jag vaknar tänker jag aldrig mer. Sen framåt em kommer suget igen. Tyvärr är min sambo och jag likadana. Jag vill bara vara normal. Kunna ta 1-2 glas vin på helgen istället för en hel box. Har tappat all livslust. Vill inte hitta på något förutom att sitta i soffan och dricka vin. Jag har blivit en patetisk misslyckad idiot. Hatar mig själv. Känner mig bara värdelös. ?

Föreningsliv? Eller allt sånt är kanske otänkbart om du tillhör riskgrupp?

Såg ett så trevligt initiativ som har gjorts i en grannkommun. Äldre kan anmäla sig och matchas med en ”promenadvän” som de kan promenera med och avsluta med fika. Man hade samarbete med olika kafé som hade rabatt och coronaanpassad servering.

Och promenaderna var också coronaanpassade. Man möttes utomhus och höll 1,5 meters avstånd.

Den typen av promenader brukar jag ta med min mamma nästan varje helg.

Kram ?

Skrivande funkar som självterapi för mig. När jag skriver tvingas jag sätta ord på vad jag tänker och känner.

Ibland börjar orden nästan resonera med sig själva. Och ibland får jag en aha-upplevelse - just det, det är ju det som skaver!

Kram ?

Befinner mig i en lång seg energiätande svacka. Allt är tungt. Jobbet är tungt. Vardagsrutinerna fungerar inte. En stor mental vägg. Som i det där gränslandet man befinner sig i ibland när man känner att man håller på att bli sjuk, men det bryter inte ut på riktigt. Jag tycker jag är snäll mot mig själv. Känner efter med träningen, håller igen, förenklar, vilar.
Förra helgen fick jag ont i halsen, gick och tog ett convid-test och stannade hemma från jobbet i 3 dagar. Bara vilade. Testet var negativt och halsontet försvann ganska fort, jag kände mig återställd och gick tillbaka till jobbet. Gick och tränade ett mjukt pass. Hela helgen som var vilade jag i stort sett, förutom ett träningspass i söndags förmiddag. Blev fruktansvärt dålig efter passet, illamående, utmattad.
En liten panik växer inom mig för att jag inte kan sätta fingret på vad problemet är. Jag känner mig både kroppsligt och mentalt trött men kan ändå prestera när jag tränar, känner ingen svacka i styrkan.
Min erfarenhet av mig själv säger mig att jag ska fortsätta kriga och inte lägga mig med täcket över huvudet men nu har kriget pågått i flera veckor och energin börjar sina ordentligt.

Tack fina
@kaveldun och @andra halvlek för att mina tankar får ny fart när ni skriver här hos mig. Pappor. Om detta kan man skriva, tänka, försjunka i. Vägrar tro på allt snack om papppas flickor då det inte sällan var mammorna som gjorde grovjobbet (eller snarare alltid) men jag läste härom dagen att pappor av våra fäders generationer ofta öppnade dörren till världen för sina döttrar och det kan jag gå med på eftersom mammornas värld ofta inte var mer än vad som gick att se med blotta ögat, ni fattar vad jag menar ?

@kaveldun, om du hade känt mig som ung så skulle du få en så annan bild av mig, då jag iofs alltid ”funnits” för mina barn, men också jobbat mer än nästan alla jag känner. Jag trodde länge att jobbet var min passion i livet, men det stämmer inte alls. Jag har konstigt nog inte speciellt dåligt samvete, tänker att det var ngt bra med att vara en jobb-mamma apropå att öppna välden och har inte varit särskilt överbeskyddande. MEN när de flyttade hemifrån belägrades jag av sorg jag inte hade kunnat föreställa mig. Tog några år (och några glas..,) terapier och serie-otrohet för att få ordning på mig själv igen. Livskris kallas det väl.
Idag tycker jag att jag kanske finns där onödigt mycket, eller är väldigt mån om kontakt och att kunna hjälpa till, barnvakt eller nån peng, sånt. Jag är alls inte rik men jag kan skämma bort barnen nu på ett sätt jag aldrig kunde göra när de var små, då 97% av allt som tjänades gick till fasta utgifter inkl fotbollsskor och vinterjackor.
Jag älskar att vara med mina barn för de är roliga, smarta och kärleksfulla.
Sedan har några av dem en pappa som ju är en ”skärp dig” - person av stora mått. Det blir inte alltid så bra balans för barnen. Jag blir snäll och han blir dålig. Så är det ju inte i verkligheten och jag uppmanar dem att revoltera mot mig (lagom tack) men görs knappast på beställning...
Angående astro så kan jag berätta att jag gått till spå-kvinnor ett antal gånger. Roligt men knäppt förstås.

@andra halvlek- tror absolut att din pappa är här, kring dig. Och han präglar dig och får dig att välja ett bättre liv. Fint så tänker jag!

Nu är kyckling-rasten över för idag. Startade morgonen tidigt, min dröm är att någon enda dag när jag stänger ner känna att jag är ikapp.
Nu är det oftast som att kasta igen en resväska och sätta sig på den.
Story of my life.
Njuter av septembers första dag, det blommar som om en förvirrad person anlagt denna trädgård och det stämmer ju...
Var rädda om er allihop.
Jag är nykter idag, kan inte tänka mig något värre än eko av baksmälla långt in på eftermiddagen. Usch.
Kram ?

Jag mår ypperligt bra de flesta dagar och har fått in bra rutiner för mat, motion och sömn. Det jag behöver nu är glädje. Jag behöver hitta något som jag får skratt och bubbel i hela kroppen. De sista dagarn har jag dansat till afrikans musik, hemma, galet vilt. Härligt men behöver finna ett sammanhang med andra. Lite svårt nu...

Ensam är inte så stark...

De som gjort denna resa vittnar om att återfallen oftast blir värre för varje gång. Kropper reagerar starkare på förgiftningen och återhämtningen tar inte längre en dag utan flera. Läst om de som efter fem dagar fortfarande är sjuka i bakfylla. Även min sista gång jag drack (1 flaska) tog det 3 dagar innan jag kände glädje och ork. Det är inte värt det. Det har även med åldern att göra. Vi orkar helt enkelt inte med fyllor längre.

Du har många dagar i ryggen, så en dikeskörning ska inte förstöra det :)

Kram

Saknar dig här. Jag är inte inne så ofta men tittat alltid efter din inlägg. Jag hoppas att du är på en bra plats i livet och att du får din sömn. jag läste att du har lite svårt med sömnen. Tja, stress och alkohol har den påverkan. Prövat den kombon i allt för många år, så jobbigt. Nykter, motion, bra mat, frisk luft gör under för sömnen. Rutiner is da shit som alla nynyktra tjatar om. Det funkar. Trist, kanske. Bra, ja.

Var rädd om dig raring!

Min man har minskat sin konsumtion av öl och väljer även bort de starkaste ölen (de där Dumihelahuvudetölen), för att inte bli full. Jag bryr mig inte om att han dricker öl, då vin var min grej. Men om han blir larvig/full, går jag ut med hunden och lyssnar på en podd (tex beroende eller alkispodden). Sen tar jag en tidig kväll i sängen med en bra bok. Vaknar tidigt, pigg och glad för jag är inte bakis.

Försök att hitta ditt sätt att hantera dina kvällar, så de blir bra. Kanske följer din man ditt exempel efter en tid när han ser att du mår bra, har lyster i ögonen och har energi.

Om du inte vill gå på AA, kanske du kan börja med att gå på Al-Anon som medberoende, för att få stöd. Det har hjälp mig mycket så jag klarat att släppa tagen om makens alkoholkonsumtion.

Bra att du hittat hit :)

Jag har 10 st snus om dagen som min max gräns just nu. Igår tog jag totalt 10 st "medvetna snusar". Snusdosan fick stanna hemma när jag var till gymmet, det har den aldrig gjort tidigare. Idag har jag tagit 4 st snus och klockan är 11. Jag ska strax iväg till gymmet för ett lunch pass. Dosan får stanna hemma även idag. En dag i taget gäller även för snus! ;)

Jag skriver alla mina ösregnslånga inlägg på mobilen. Enbart med pekfingret ? Och det går undan! Autocorrect är oftast min vän.

Kram ?

Slutat med alkohol för tre dagar sedan. Druckit vin i sommar till helgen och ibland något i veckan.

Har säkert blivit beroende har en väldig muskelvärk nu och huvudvärk.

Känner ni igen det?

Sån jäkla kämparglöd du har, imponerande. Just walk on

Välkommen

Klimakteriet är vidrigt, men det var tio gånger mer vidrigt när jag drack alkohol!

Kram ?

Att du hittat hit är ett bra steg i rätt riktning, välkommen!
Vi är många här i samma situation som peppar och stöttar varandra.

Det är mycket trevligare att träna om man är rätt klädd för det ? Till vintern blir det icebugs och pannlampa!

Bra att du (ofrivilligt) växlar mellan distans och tempo. Just intervaller får dig att utvecklas mest. Att utmana sin komfortzon hela tiden ger utveckling. Tre gånger per vecka är en bra nivå för att nå just utveckling på löpningen.

Du har inte funderat på att gå med i en löpargrupp? Det hade jag tyckt varit svinroligt, om jag hade fixat löpningen förstås ?

Jag löptränade i grupp för några år sedan. Riktigt roligt eftersom träningen blev just varierad när en coach planerar träningen. Nackdelen var att jag alltid var hopplöst sist ? Jag kan bjuda på det, men lite trist var det i längden.

Sen blev jag sambo med hund i fyra år, och han gillade inte att springa. Nu är han död sen två år, men mina ben och fötter är tyvärr inte i form för att springa. Jag väger för mycket. Men jag har inte gett upp hoppet om att komma igång igen!

Det jag gillar med löpning som träningsform är att man kommer ut i ur och skur. Frisk luft, uppleva alla årstider. Hela kroppen får jobba. Bra för bentätheten. Går att göra var som helst och när som helst. Otroligt tidseffektivt.

Kram ?

Varför klimakterium?
Naturen brukar ju ha en mening med tingens ordning.
Men detta?
Själv äter jag medicin mot vallningar och annat....jag orkade inte bli så sjöblöt hela tiden...och ha dålig sömn ( en hel del var ju alkoholen...det såg jag inte först).
Men en sak är dock klar - klimakterium plus alkohol är väldigt mycket värre än ’bara’ ett klimakterium ...
Det betyder inte att det är roligt.

Har läst igenom din tråd och igenkänningen är total. Så sunt att du reflekterar så mycket. Jag tror att det är en del av bearbetningen. Man behöver behandla det man gjort och det man står inför. Alkohol är och har varit en så stor del av ens liv. Många av de vänner som alltid håller sig på mattan tänker nog inte ens en promille på alkohol som vi gör.

Grattis till dag 73! Vilken bedrift av dig. Jag hoppas du är stolt om än fortsatt trött. Jag har själv varit nykter i åtta månader (det har hunnit bli ett antal år sen nu) och det tog sin tid innan man blev pigg och upplevde den här skärpan som flera vittnar om. Men oj vad det är belönande. Så håll i och håll ut. Det kommer vara värt det, den övertygelsen måste man ha. För vad är alternativet, egentligen?

Du skrev tidigare i din tråd att du har haft änglavakt och ja det kan jag verkligen skriva under på. Sen vill jag faktiskt inte tänka på vad som faktiskt har hänt vid de tillfällen som jag haft blackouts. Men det känner ju inget till att spekulera i. Jag brukar fundera på mina änglavakter som ett timglas där turen börjar sina mot sina sista sandkorn. Det skrämmer ärligt talat skiten ur mig.

Känner igen mig i det du skriver. Jag har under lite mer än ett år försökt trappa ner och kämpat med att få maken med mig. Istället har har han föreslagit ett gott rött till maten fast vi tidigare sagt att det inte ska bli något den kvällen. Svag som jag är så har jag hängt på. Han har inte samma beroende som jag men är rädd att han håller på att utveckla det. Så här har vi hållit på länge. Förändringen kom för 22 dagar sedan när jag bestämde mig för att sluta dricka helt. I början var han inte alls stöttande, snarare "men ta ett glas" och liknande inställning och kommentarer. Men efter att dagarna gick så började han förstå seriositeten och allvaret. Det slutade med att vi bestämde noll konsumtion för mig och för honom en begränsad mängd endast på fredag och lördag. Motivationen för honom var en båt han vill köpa ;-) Vi har nu gjort en tvåårsplan för honom där vi sätter undan den mängd pengar han sparar och om två år ska han kunna köpa den båt han vill ha.
Det var hans trigger och drivkraft - en båt :-) Man kunde ju önska att det varit att hjälpa mig och stötta i att bli nykter, men icke. En båt. Nu vet vi ju inte hur utfallet blir, är ju bara några veckor än men han säger att han ser fördelarna med att konsumera mindre så kanske är det annat än båten som blir viktigt framåt.
Vet inte vad som kan fungera för er men tänkte i alla fall försöka dela med mig av vad som fungerat för oss (hit tills, en dag i taget).
Ett stort lycka till!

Klok strategi

Jag tror det är en klok strategi, för lyckas du bryta med ”automatiken” så måste ju mängden gå ner rejält.

?

Tack alla ni som tagit er tid att höra av er. Vi är sannerligen inte ensamma någon av oss.

@emmy123 du har ju helt rätt att det inte hjälper att älta. Men det är så svårt när kroppen fortfarande är mör av helgen. Det är som att man blir påmind om allt eftersom jag fortfarande är trött och sliten. Men jag vet att jag en dag, ganska snart dessutom, kommer se allt klarare och förhoppningsvis framåt.

@Ångestmoln "men glöm inte bort att något ändå får dig att dricka hämningslöst och tappa kontrollen ibland, tänk att det kommer att komma en dag när du vill dricka/ rättfärdigar för dig själv att du får eller vill dricka." SÅ sant! Jag funderar en del på det men du formulerade det på ett nytt sätt, tack! Jag träffade en vän igår ikväll och utan att gå in på detaljer med henne så sa jag att jag verkligen vill ge mig en chans att bli sund under hösten. Själsligt såväl som i kroppen. Det ska få ta sin tid.

@Kennie tack! Så fina ord, jag hoppas att det finns ett värde i att alla fall försöka gång på gång. Även att det fallerar. För ett par år sedan, nu har det hunnit bli kanske 8-9 år (hjälp!) så slutade jag dricka i åtta månader. Mådde prima, kände mig stolt, tog hand om mig och blev mer närvarande. Men så lockade festerna igen. Jag är väldigt sugen på att komma tillbaka till den tillfredsställande känslan jag hade.

Nu ska jag sätta mig och läsa era trådar!