Senaste kommentarerna i forumet

Så nu har jag feber och ligger halvt deckad.. Hoppas att mitt immunförsvar klarar av att göra mig frisk snabbt...

Ingen a hemma heller... Så jag får vara nykter och sjuk...

Kram från en krasslig Saskij ?

GRATTIS!
Nu när första månaden är avklarad, kan det få fortsätta rulla på med en till, inte sant..?! Önskar dig lycka till och glädjs med din framgång så här långt ?❤️!
Kram!
/Fibblan ?.

En ynnest att ha dig här på forumet är var det är✨! Små instick då och då i din egen eller andras trådar, gör oss alla gott☺️! Skönt att höra att du känner dig tillräckligt frisk för jobb igen och att du hanterat denna speciella sit. så väl ?! En utmaning på flera plan, kan man ju minst påstå..Men du fixade även detta och nykter dessutom (förstås..?!). Men visst är det närmare till tanken på a, när det mesta känns tungt.. Glad för både din skull och vår andras att du passerade 11-månaders strecket, snart 1 år med andra ord..????! Du visar att det går??!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Hon är diplomatisk din svärmor ?

Svinbra lista! Borde funka enormt bra i avskräckande syfte.

Kram ?

Idag är jag hemma från jobbet...måste få ordning på all oreda i min hjärna...har tagit en promenad med min hund vid vattnet..det är verkligen en lisa för själen:) Här, där jag bor skiner solen idag och det är alldeles ljuvligt!

Även om jag inte lyckades få till fyra dagar i rad så har jag trots allt många fler alkoholfria dagar eller nollor som det blir när man registrerar i loggen vilket känns skönt! Att vara hemma när det är mycket i hjärnan som rör gör det lättare för mig att få till en ny alkoholfri dag. Det är så många saker som jag har tagit itu med så jag måste få lite ordning och struktur på det hela. Jag tänker att jag måste hitta ett nytt förhållningssätt på jobbet eftersom det ser så annorlunda ut för min del och det beror inte endast på Coronan. Det beror ju på att jag är lasad och blivit tillsvidare anställd men har ingen tjänst. Har fått några arbetsuppgifter men som är så ostrukturerade på ngt vis och kan inte heller bli på ngt annat vis. När jag jobbar med patienter och föräldrar så vet jag vad mitt arbete innebär men nu ska jag inte gör det längre. Jag måste därför som jag skrev hitta en annan struktur på mitt arbete för att hålla mig över ytan...för är inte min dag bra på jobbet så triggar den än mer att åka till systembolaget efter jobbet.
Var hos tandläkare i tisdags och har nu fått övningar som jag ska göra pga problem med käkarna vilket är till största del kopplat till oro/dåligt mående. Mitt grundläge är att vara spänd..jag vet inte hur det känns att vara avslappnad...Har bokat in tid på taktil massage eftersom jag svarar bra på det. Har fått tid för digitalt vårdmöte med psykolog och läkare när det gäller internetbehandlingen. Ska även ta två blodprover på vårdcentralen kopplad till denna behandling. Dessa prover är markörer för att kunna se hur hög min alkoholkonsumtion är. I måndags fyllde jag i ..jag tror att det var fem olika formulär..kring hur mycket jag dricker, mående mm mm. Det är verkligen skittuftt att fylla i dessa formulär...för det är liksom bara att blotta sig...och det är även en påminnelse om vart är det jag befinner mig någonstans.. och hur hamnade jag här..och jag blir ledsen. Jag känner mig samtidigt väldigt stark och modig som vågar ta itu med detta..som vill förändra mitt liv. Men, det var ju inte över en natt som jag hamnade här och det kommer även ta sin tid att ta sig ur det. Fast jag längtar till att styra över mitt egna liv...Har berättat för mina barn om behandlingen..min man...och jag förstår för vilken gång i ordningen vet jag inte...men jag förstår att jag måste sätta mig själv i främsta rummet...och jag har egentligen tiden till att göra det. Det handlar bara om att tänka om..att lära mig det.

Har förstått vad detta forum betyder för mig..jag kan ju inte berätta för någon annan om denna resa..om behandlingen..tiderna...blodproverna..men ni finns ju..tack och lov för det!

Ha det fint:)

Har definitivt levt det liv jag drömde om som yngre, inget jag ångrar. Har vissa autistiska drag som gör att jag kan vara väldigt social yrkesmässigt, men har svårare för det där vardagliga umgänget som gör att man bjuds in - sannolikt detta som gjort att umgängen ebbat ut och ensamheten måste hanteras.

GW uttryckte det väl som att alkoholen får det att bli tyst i huvudet och man kan sitta och småtrivas med sig själv...

Så fint att du delade med dig av din berättelse!

Å jag blev alldeles rörd när du hade köpt blommor till din fru..och hon grät för din tid som nykter. Styrka och kärlek:)

Jag dämpade har också dämpat sorgen med alkohol...när jag mist mina föräldrar och min syster..när min man blev sjuk (är nu frisk). Det är viktigt att få känna vad man känner även om det är tufft...det är viktigt att få känna alla känslor.

Heja dig! Kram:)

Jag blir så tagen av vad du berättar. Din berättelse..din historia..Du är fantastisk:)
Du kommer klara det här!

Kram:)

Vill bara skicka en kram och säga heja, heja dig vad du är bra:)

Känner att det finns en risk att jag är för rosenskimrande, har ett för lättsinnigt förhållningssätt till mitt missbruk.
Skriver därför ett inlägg här som jag kan gå tillbaka och läsa i när jag börjar fundera på att återgå till att "dricka som alla andra" eller något. (Kommer revidera när jag kommer på nya sammanhang)

- Tullandet av makens fina whiskeysorter, chocken när han upptäckte det
- Spontanbesöket av fina svärisarna. "Du verkar...ehhh...forcerad" (sagt av svärmor)
- Utvecklingssamtalet i åk 1 för dottern, där jag var påverkad av whiskey, inte mycket, men tillräckligt för att det kanske kändes på doften när vi satt där nära och tittade på staplar tillsammans
- Styrelsemötet där jag stärkt mig med tre glas vin innan. Känslan av att det kanske märktes. Inte förrän på slutet av det tretimmarslånga mötet kunde jag känna mig som den de brukar möta
- Bli tagen i tullen med en flaska i handväskan, när vi innan så omsorgsfullt hällt ut sonens linsvätska så "råkade" jag glömma att jag hade just den där
- Kartongvinsgömman i garderoben och att jag en dag såg att sonen varit där inne och hämtat Kalle Anka tidningar precis bredvid den lilla gömman. Såg han?
- Alla gömmor överlag här hemma. Oron så fort någon skulle gå in i det gemensamma arbetsrummet. "Vad ska du göra?"
- Alla utspädda gin- och romflaskor där jag ersatte innehållet med halvflaskor
- Betala kontant på Systembolaget
- Hälla upp mer vin i smyg på fester där jag i övrigt lekt lite avhållssam
- Kartongvin i stora jobbväskan, skamligt skavandes mot mina fötter när maken hämtade mig efter jobbet
- När jag cyklade i panik halvmilen i störtregn till Systembolaget en tisdag lunch under ett lov och blicken som den fina kassörskan gav mig, som skvallrade om att hon nog såg att jag var påverkad
- Alla finter jag gjort med min familj "Vem är det som gick in i vårt trädgårdsland precis, jag tyckte jag såg någon. Alla beordrade rundor till komposttunnan, brevlådan, för att se den fina liljan som slagit ut, allt medans jag klunkat inomhus
- Parfymflaskan som snart tog slut, den jag sprayade mig med efter att jag druckit hemma
- Alla svepskäl till att laga "god middag" "Ja, just ja, vad ska vi ha för fint vin till den?"
- Att kunna lura till mig ett glas rött genom att sucka lite och säga att jag var trött, kände mig nedstämd. Vips ett glas från maken.
- Att jag drack upp svärfars snaps, det som var kvar i stora flaskan och gömde sedan flaskan. Hela släkten letade efter den. Jag hade redan gömt den på ett "säkert" ställe.
- När jag sparkade till flaskan jag gömt vid mina fötter så att maken undrade vad det var och jag hyssjade och kom sedan med en förklaring kring ett av tonårsbarnen som var helt ihopdiktat.
- Restaurangerna jag valde för att mamma då kunde få ta sig ett glas vin
- Sovandet på badrumsgolvet bakom lyckta dörrar efter att ha druckit sprit för snabbt och för mycket.
"Du var inne där så lång tid. Ja-a...jag tog ett långt bad". "Vad skönt för dig!"
- De gånger jag kommit på något vi glömt i huset när vi skulle åka iväg någonstans, t.ex. ett köpcentrum, och jag gick in och drack två kaffekoppar med vin för att orka
- Maken som hällde över överblivet vin från hotellrummet när vi var på Eurovision, på petflaska. "Så kan du ju dricka i bilen utan att barnen behöver märka det. Det är ju synd att slänga"
- Skamsna skallrande rundor till glasåtervinningen
- Drickandet av Blossa Starkvinsglögg, kall, direkt från flaskan
- Att jag var onykter på flera glas vin innan jag ens började smutta på första glaset vin tillsammans med vinprovargänget på slutet
- Sömnsvårigheterna, hjärarytmin jag fick som följd av drickandet. Gikten. Vin-nästäppa. Plufsigheten, den dåliga magen, de missfärgade tänderna
- När jag kände mig besviken på att inte kunna "få mer" på färjesemestern med släkten. När alla gick för att lägga sig, blev jag grinig och gick ut igen för att ta mig några glas till
- Påfyllningar på "All inclusive" hotellen
- Senaste julaftonen då jag rengjorde köket och drack och drack istället för att vara med släkten och se på Kalle Anka.
- Kollapsen vid dotterns konfirmation, det som blev vändpunkten

::::

Jobbig läsning, men det här ska påminna mig själv om att jag aldrig, aldrig ska lura mig själv att jag skulle kunna "dricka måttligt" eller "normalt" eller "som alla andra" (vad nu det är)

De fortsätter förhandlingarna, så förhoppningsvis är idag sist dagen.
Tänka sig att det blev en sådan stor grej av hans beslut i januari.
Hade jag vetat det jag vet idag då, hade jag tagit kontakt med facket mycket mycket tidigare. Och spelat in alla samtal med honom.

Något annat jag tänker på idag är min självkänsla. Jag söker ju fortfarande jobb nästan dagligen (okej typ var 3e) och när jag väl söker dem så känns det ändå lite som att ”jag kommer ändå inte klara det”. Min självkänsla är helt körd i botten. Jag vet någonstans i bakhuvudet att jag ÄR bra på på mitt jobb. Att detta med chefen är orimligt. Men ändå så har jag någonstans accepterat att jag ”måste ju suga” på det jag gör. Annars hade det ju inte hänt.

Så hur bygger jag upp mitt självförtroende och självkänsla där den en gång var? Det är frågan.
Jag vet faktiskt inte. Har varit utan funktion så länge nu i samhället så jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Det är svårt (men inte omöjligt).
Så jag funderar.
Förhoppningsvis släpper den värsta hjärnskuggan när förhandlingarna är klara. Så jag kan stänga den dörren.

Hade bara velat spola fram tiden och se hur slutet blir. Vart jag hamnar. Ni vet allt händer av en anledning and all that jazz.

Jag behöver skapa mig ett syfte, någon mening med tillvaron.
Bygga upp mig själv.
Men hur?
I donno ?

En dag i taget.
Fridens ☀️

...över det där jag skrev precis om att jag inte räknar dagar för att jag liksom räknar de dagar jag har framför mig istället. Det är alltså min egen reflektion kring mig själv vill jag förtydliga och ingen värdering i av hur andra gör. Jag har ju själv tidigare räknat dagar så det stod härliga till.

Andrahalvlek - jag har fyllt i hela veckan i loggen i förväg och det känns helt rätt. Förstår dig precis.
Jag VILL hålla reda på lite veckor och månader för att kunna fira mig själv på olika sätt.
Tre månader är ju superbra ju...en hel trimester vetja! :-D

jag är inne på Andrahalvleks spår, att faktiskt ta upp detta med honom. Tänker på det du skrev om när det blev övermäktigt med allt hushållsmeck. Att du då kunde få honom att komma hem genom att skriva "Det här triggar mig". Att detta också är en sak som du känner triggar dig.

Kan du prata med tonåringarna enskilt? Honom enskilt?
"Hur tycker ni det fungerar, hur ÖNSKAR ni att det ska fungera". Ett litet familjeråd där ni kommer fram till vissa guidelinjer för hur ni ska förhålla er när det blir konflikt?

Tänker också på hushållsysslor. Vet inte om du känner att det är skönt att ha något att pyssla med, något som får tankarna att gå, eller om det känns betungande ibland.
Vi har familjeråd här hemma med tonåringarna och då är "städschemat" en punkt. Där har vi gemensamt skrivit upp vad som bör göras när och av vem.
T.ex. så gör dottern och jag middag mån-ons, maken och sonen tor-fre...
Den som inte lagat maten gör rent efteråt. Ungdomarna tvättar varsin gång i veckan...den som tvättar, hänger tvätten. Den som inte tvättade viker och lägger tillbaka. Jag och maken tvättar det som behövs utöver det. Jag har alltid med mig någon av tonåringarna när jag åker och handlar för att de ska få insyn i kostnader, ta egna initiativ, bära etc. Det brukar vara så mysigt att göra det tillsammans. Mina barn är så "tätt födda" att de kan hjälpa varandra med läxläsning också (osäker på hur gamla dina barn är tyvärr).
Dotter är ett år yngre än sonen. Han förhör henne på tyskaläxan (=repetition för hans del). Hon förhör honom på hans tyskaläxa (=förförståelse inför det som komma skall). Likadant med många av de andra läxorna eller inlämningsuppgifterna - att de kan ta stöd ifrån varandra då ungefär samma områden kommer år efter år och de får till fina diskussioner (och får en möjlighet att faktiskt få skratta lite tillsammans och umgås, trots att de är tonåringar och har "sitt" på olika håll annars).

Allt är liksom små "projekt" i livet, men så även ett fungerande hushållsarbete (det här man ju på namnet om inte annat...hushållsARBETE...suck och pust om man är själv om det...det skulle ta knäcken på mig i alla fall.)

Nu har jag skrivit på för fullt här...dina inlägg väcker en hel massa tankar.

Hoppas du är i färd med att tanka full tank med endorfiner just nu! :-)

Kram

- - ?

Du är en kämpe, tro inget annat. Kram Jullan

Jag har noterat antal veckor på min väggkalender för hela maj. Det gjorde jag för två veckor sedan. Kändes lite obekvämt att liksom ”ta ut det i förskott”, men det kändes samtidigt helt rätt. Min nykterhet känns stabil - och jag har ingen bortre gräns. Jag FÅR dricka, men jag VILL inte.

Jag håller därför ordning på antal veckor och månader. På lördag blir det tre månader, tjoho!

Du beskriver dilemmat väldigt klarsynt! Tror du att du skulle kunna prata med din man om detta när det inte är ”stridens hetta”? Berätta för honom hur du upplever det, att du mår väldigt dåligt av konflikterna.

Och sen kan du prata med dina barn om samma sak under lugnare former. Barn vill vara sina föräldrar till lags egentligen, de vet bara inte hur de ska göra och de har inget konsekvenstänk. Den förmågan är färdig först vid 20-21 års ålder.

Man kan ha ”husregler” för hur man pratar med varandra. Att man alltid utgår från ”jag vill/gör/känner...” när man diskuterar och att man inte får kalla varandra idiot tex.

Alla i familjen vill förstås helst ha lugn och ro. Men din man har ett större ansvar än dina barn har för situationen som accelererar, och det måste han förstå. Han är vuxen.

Kram ?

Så fruktansvärt jobbigt för dig, men så befriande att ni kunde ha det samtalet. Att du blottade ditt innersta och sa att du önskar att du kunde radera allt historiskt.

Men det kan du förstås inte. Och du har ingen anledning att skämmas i efterskott. Tvärtom ska du vara enbart stolt över att du har gjort något åt grundproblemet, dvs slutat dricka.

Precis det som din kloka tonåring sa. Var glad att han vågade ta upp det, öppna upp för det svåra samtalet.

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Och genom att först gå i försvar och sen bryta ihop visade du honom att det är helt okej. Mer än okej, det är till och med önskvärt.

Nästa gång är det kanske ombytta roller, fast i en helt annan fråga. Om vi visar våra tonåringar att vi är sårbara vågar de förhoppningsvis vara detsamma mot oss.

Kram ?

Känner samma klump i min magen...fasen va ont det gör när man hör "kommer du ihåg". Jag vill inte komma ihåg, jag vill inte påminnas, jag vill inte att någon annan heller ska komma ihåg..
Lägg det bakom dig nu JoYo, släpp och begrav det. Vi får blicka framåt men med vetskap om det som nu är begravt! Kram på dig!/Rosa

Bra jobbat, behåll den känslan du har nu på morgonen, nu blir det bättre! När det flyger på känslor av att vilja dricka, släng på en serie på tv, skingra dina tankar! Kram!!

Fina Vinäger... ville mest skicka en kram.. jag tycker du är otroligt stark och att läsa dina tankar här inne gör mig inspirerad att tro att allt är möjligt och att ärlighet och ödmjukhet inför sitt. " problem" är en stor del av lösningen. KRAM till dig.

Igår frågade min tonåring ”minns du förra sommaren då mina kompisar var här och du svor typ fuck you”...

Skam.

Först blev jag generad. Sen arg. Försökte lägga känslan på honom och hans kompisar ”va, varför har ni pratat om det? Är ni så dramatiska av er? Dina vänners mammor har betett sig värre...”

Sen kom den råa sorgen fram. Jag grät. Erkände min skam. Över hur jag varit.
Tonåringen blev chockad...sa att ”det inte var negativt menat, att han bara undrade om jag var full då...”
Jag kom så nära mina inre känslor, det kändes overkligt, att så öppet och sårbart berätta att jag önskar bort allt drickande jag orsakat mina barn. Att jag inte är perfekt. Att jag går hos terapeut och jobbar med mina egna knutar från min barndom. Att jag är ledsen för allt drickande. Att jag skäms.

Han sa att det inte var så farligt. Att jag inte ska vara ledsen eftersom jag är en som valt att vara nykter nu och framöver. Att folk dricker utan att skämmas och utan en tanke på att sluta.

Denna skam. Den är tung att bära. Mycket lättare att ta fram i ljuset.

?

men det behöver ju inte bara handla om att dricka eller inte dricka. Man känner sig nere och livet känns grått. Inget är jättekul men heller inte jättetråkigt. Det kan väl få vara så, tänker jag...Du vännen..det späds i alla fall inte på med ångest för att man har druckit också..Skickar en varm kram! Rosa

Tack för ditt fina inlägg i min tråd igår.... VÄNNEN... jag lider med dig.... jag riktigt känner hur ont du har i själen.. och jag förstår dig.. önskar så jag kunde fånga upp dig och hjälp dig på nått sätt.... vad som helst... har du nån som kan stötta dig på nått sätt i din närhet? Jag vet också hur lockande det blir med det där glaset.. som initialt släcker den brinnande facklan i ens huvud.... det är ju just det... de första klunkarna gör detta mirakel.. men det är också tändstickan som nuddar tomteblosset... första minuterna e fina.. men sen som du vet går det rätt utför.... jag önskar så innerligt att du inte tänder den stickan... Finns det något vi / jag kan göra för att lätta på ångesten för dig? Vill så att du ska få må bra :( .STOR STOR KRAM från Odette.

Jag är gift med en alkoholist. Vi har varit tillsammans 7 år varav 3 som gifta. Hemma har vi en son på 15 månader.
För ett par år sedan erkände han framför mig det jag redan misstänkte och visst. Att han hade problem. Sedan dess har det varit massa vändor med inget drickande, lite drickande, mer drickande och varje gång slutar det i en händelse som är för mig fruktansvärd. När jag var höggravid söp han sig helt redlös på en fest, jag får samtal från hans bror som säger att han inte kommer hem. Då slutade han dricka men sen tror han att han kan kontrollera det.
I helgen vaknade jag mitt i natten av hulkande och klampande i lägenheten. Stiger upp och hittar honom utanför toaletten liggandes i sina egna spyor. Först tror jag han är död för han har kräk runt munnen och ögonen stirrar livlöst rakt fram. Städar, tvättar, tar hand om honom, lägger honom i sidoläge livrädd för att han ska ramla eller kvävas.

Nästa dag är han skamfull och han får en rejäl utskällning från mig. Jag är livrädd för att det där ska hända när vår son är så pass gammal att han själv stiger upp ur sängen och kan mötas av sin pappa liggandes ner i spyor okontaktbar. Det får absolut aldrig aldrig hända.
Han säger att han ska sluta och hällde ut alla flaskor hemma. Men jag tror såklart inte på honom. Var detta sista gången? Han har misslyckats varje gång innan.
Ljuger för honom och säger att jag är säker på att han klarar det denna gången.

Men nu till det som gnager mest för tillfället. Detta hände i lördagsnatt. Nu är det torsdag. Jag har varit rätt sur och arg efter det här. Inte velat prata så mycket.
Han är deppad och nere för han säger att han han alltid blir det när han slutat dricka. Det är jag helt fine med att han blir men det jag inte klarar av är att han är otrevlig mot mig. Efter allt jag behövde göra i helgen. Han har ju bara sig själv att skylla. Men han säger att jag är ett skitdåligt stöd och att jag inte ska vara sur. Det finns alltså inget utrymme för mig att visa min besvikelse. Allt handlar om honom.

Lång text och jag vet inte om jag har någon fråga egentligen.
Funkar det att visa sitt missnöje eller ska jag ta masken på och låtsas vara trevliga frun?

Känner igen mig själv i dig Vinäger. Jag har ofta fått höra av andra missbrukare att jag är "känslig" men ändå okey accepterad på nått sätt eftersom jag i djupet av min egen själ är snäll. Så snäll att jag fått höra av min son (jag har tre barn och haft delad vårdnad om dom i 13 år) "pappa du gör ingenting illa mot oss men jag blir rädd för dig nått". Vilket jag då lätt skakade av mig och sa övertygande "du behöver inte vara rädd, jag har koll och det ska inte hända mig nånting". Så lätt lurar jag mig själv.

Snällheten som jag har gör att jag tror allt gott om alla och blir godtrogen. Det slår hårt tillbaks mot mig själv för det finns personer som utnyttjar min snällhet och rör om det i min förvirrade hjärna.

Värsta panikångesten som jag haft gjorde så att jag sa till vårdarna "jaha, släpper ni inte ut mig härifrån (Maria ungdoms låsta avdelning) så hoppar jag ut genom fönstret". Jag var halvvägs på väg ut (paniken var så stark, ville bara bort därifrån) när vårdarna grep tag i mig och drog ner mig på golvet. Det var inget självmordsförsök (jag vill leva inte dö) och jag har trillat ur fönster tidigare i fyllan och villan, det värsta som har hänt är att jag brutit benet, men who cares om ett brutet ben egentligen?

Jag såg gatan det var inte högt (typ första våningen) men inte så inbjudande för det var asfalt. När jag trillade ut från fönstret (för att luta mig ut och ta ett djup andetag och få en nypa frisk luft) för vi hade rökt på ordentlig innan och då landade jag i gräset som var nedanför och rullade ner för en grässluttning.

Läkarna frågade efteråt (hade du verkligen tänkt hopp ut från fönstret?) och ja svarade JA, så stark var min ångest då.

Nuförtiden har jag "bara" vanlig ångest. Sprit kickar igång min hjärna och jag har fått bekräftat av en narkos och smärt doktor att sprit är ett lika starkt bedövningsmedel för hjärnan som morfin. Jag använder sprit för att bedöva min ångest, vin för att känna mig "lite lullig" och öl för att det är gott som en törstsläckare ungefär.

Jag tror på sprängkraften i dom egna orden som vi här producerar tillsammans. Vi interagerar med varandra, känner igen oss i oss själva och det är bra. Det gäller som sagt om det du sagt till dig själv och andra. Ge aldrig upp, kämpa vidare.

Ta hand om dig själv Vinäger (Jag äger vinet) och tro på människor. Det är när man som jag lätt blir misstänksam mot allt och alla (noja) som tilliten till sig själv och andra försvinner. Panikångest går att mildra men alkoholen förvärrar den och gör den större och starkare. Jag vet vad jag snackar om, varit där.