Senaste kommentarerna i forumet

Så är jag då i denna kamp mellan känsla och förnuft. Förnuftet säger en sak och känslan något helt annat.
Att tappa kontrollen över känslorna och låta de regera och bestämma över mig är inget jag egentligen tillåter.
Men när jag låter det bubbla fram och det undantryckta kommer fram,

Då löper de amok och jag låter de bli hela min verklighet.
Inget annat är sant och inga nyanser finns.

Jag skulle tro att det är mitt vuxna barn som vaknat till och ställer till det för mig rejält.
Att låta ett barn ta kommandot över mitt vuxna jag och ställa sig framför och bråka och skrika.

Men om jag då trycker undan barnet och låter mitt vuxna jag komma till tals,så bortser jag ju också från de behov som uppenbarligen finns där att bejaka,eller åtminstone låta komma till tals.

Hur hitta en balans i detta är för mig en gåta.

Vet inte om du är aktiv i tråden nu... Men så intressant att följa även din resa. Du är så stark som inte ger upp!

Visst smakar morgonkaffet mycket utan att vara bakis..

Kram Saskij

Låter toppen! Skönt med lugnet inombords. Det kan man inte få för mycket av.
Kram!

Visst är det härligt att inte känna sig ensam med kampen. Att ha någonstans att dela med sig om framsteg och misslyckanden.

Visst är det härligt en morgon utan bakfylla, med ett gott kaffe och solen skiner... När du kan se klart, se livet som det är utan att befinna sig i rusets dimma och senare ner i träsket med ångest, illamående, huvudvärk, rastlöshet, självförakt....

Idag är jag trött men så nöjd att vakna nykter, att jag inte tog det där glaset igår..

Så Emmy123, trevlig att ha dig här! Tillsammans blir vi starkare.

Kram Saskij. Idag klok som en ?

Nej jag använder inte mat som medicin, däremot äter jag mycket när jag har tråkigt. Brukar ofta vara så att har jag väl ätit något onyttigt får jag känslan att nu kvittar det om jag äter mer onyttigt. Likaså när jag dricker, tar jag en öl så blir det lite som nu när jag ändå druckit en kan jag lika gärna dricka en till (och en till osv). Jag tror inte detta specifikt gör mig till alkoholist eller bullimiker (eller vad det heter), men det gör mig till en allt eller inget människa. Just nu när jag kör ingenting har jag inga problem, när jag går ur detta vill jag vara så pass omrpogrammerad att jag kan köpa en hamburgare istället för 2 t ex om jag går på McDonalds. Att jag kan öppna en öl i solen utan att det blir 2. Att jag kan öppna en påse chips utan att den tar slut inom 10 minuter. Jag är inte där, inte på långa vägar, men jag ska dit men det kommer kräva en hel del omprogrammering.

Jag tycker det låter som en fantastisk superförmåga att kunna bryta ihop över en bränd pannkaka. Faktiskt. Livet består ju mest av cykler enligt devisen ”bryt ihop och kom igen”. Den vars bägare rinner över och vars psyke tillåter att bryta ihop över de små sakerna når ”kom igen fasen” fan så mycket snabbare än den som biter ihop och befinner sig i en nedåtgående spiral genom katastrof efter katastrof. Jag skulle tippa på att din härligt sprudlande och energiska personlighet är helt avhängig de där sammanbrotten över brända pannkakor. Så fortsätt att bryta ihop istället för att bita ihop, kära du. Hela du är underbar, precis som du är. Kram

Härligt! Grattis till dina samlade dagar?
Då vaknade du riktigt tidigt. Hoppas kaffet smakade mums...
Ja! Fortsätt hålla i dina nyktra dagar så att du kan fortsätta må bra! Kram?

Är också glad och tacksam att just du hänger här. Det har betytt (och betyder ) väldigt mycket för mig.
Jag måste förresten erkänna att jag just nu inte har en aning om hur många dagar vi är på.
Du har inte påmint mig på länge, så att jag måste kolla i almanackan.?

Men jag vet att på onsdag är det en dag värd att fira.

Hoppas du får en fin dag!

Kram

Vi är många här, i samma sits som du och som till det yttre har saker och ting under kontroll. Jag gjorde som du under många år. Drack på fredagarna. Fredagarna var "min" kväll i familjelivet. När jag satt i skäna fåtöljen och drack mitt vin fick jag vara ifred. Det jag gjorde då var att jag drack mig till ett beroende och jag inser nu att jag aldrig kommer att kunna dricka mer. I början var det sorg, men nu efter drygt fyra månader känner jag faktiskt lycka. Vad andra tycker om din alkoholkonsumtion har ingen som helst betydelse. Det är hur du känner som avgör vad som är lagom eller för mycket. Utgå från dig själv! Jag känner mig rakt upp och ner stencool som faktiskt har tagit tag i ett viktigt problem och gjort något åt det.

Fortsätt skriva här så kommer du få klok input från många.

Är inne i en väldigt dålig period nu med alldeles för mycket alkohol.. Har läst i forumet under nästan hela natten och halkade in på din tråd. Så lik min egen historia! Blir såå himla peppad av dig och alla andra fantastiska personer som skriver i din tråd! Livet känns plötsligt inte lika jobbigt :) Inte lika ensamt.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och fortsätta läsa din tråd!

Prestationsprinsessan kom ut på andra sidan karantänen och insåg att om än mycket gått rätt illa under frånvaron så rasade världen inte samman. Det finns mycket att ta tag i, men det går rätt bra att rycka på axlarna och mässa ”Shit happens” också... Det var faktiskt min fina husläkare som hjälpte mig att få litet perspektiv, under ett ångestfyllt videomöte där hen sjukskrev ytterligare en vecka. Hen försäkrade att det är precis samma elände med symtomtombola och lång frånvaro för alla hen behandlar för covid. Hen försäkrade att läget är exceptionellt precis överallt och att varenda kotte i arbetslivet har en hel del kaos att hantera när krisen är över. Ingen har kontroll och ingen förväntas ha kontroll. Att få höra det hjälpte mig att rycka på axlarna.

Vid månadsskiftet klev jag över 11-månaders-strecket vad gäller nykterheten. Jag har tänkt allehanda romantiserande tankar om vinets förlovade dimma på sistens... Men jag behöver bara tänka tillbaka på den där gången efter typ 4 månaders nykterhet då jag föll till föga och drack ett par glas vin. Det plötsliga ångestpåslaget vinet förde med sig var rent vedervärdigt. Bara tanken får mig att rysa av obehag, och jag minns att vinet ger ju inte längre det där utlovade behagliga lullullet som får livets skarpa kanter att sluta skava... Vinet lägger bara sten på börda. Så jag låter bli det.

Kram på er alla forumvänner!

Grattis till tvåbent Ledsen själ!
Kram!

Hoppas du har sovit gott i natt Varafrisk! Då blir det väl en dag tre i dag då när bolaget har stängt? Vilket underbart samtal du hade med din dotter. Och grillning på det. Jag tror jag måste köra igång grillningen här hemma också. I mitt liv som gift var det exmaken som stod vid gillen samtidigt som jag langade ut diverse med olika instruktioner. Jag har själv inte grillat på många år. Får kanske bli sommarens projekt nu när vi kommer att vara hemmavid de flesta av oss. Har försökt svara på dina frågor i min tråd.
Kram!

Så bra att du stod emot suget, det är inte lätt...Men du är så stark som stod emot! Imponerande av dig.

Är inne på min tredje nyktra dag.. Så lätt att ta ett snedsteg när a. suget drar i en.... Bara ett glas... Men sen är det kört.

Jag hejar på dig Vinis!

Kram Saskij

...tycker inte att du tjatar Se Klart.
Behöver påminnas om de där dagarna ( ja, de ligger inte långt borta för mig) som var som en lång dags färd mot glaset...som blev två som blev tre...som blev fyra. Som blev en utsläckt natt och en morgon med munnen full av aska och huvudet fullt av stress och obehag och stränghet ( jag kände alltid att jag behövde kompensera kvällens utsvävningar med extra stränghet och kontroll).
Åh....så fint att få ha en liten 6-åring och föra samtal med. Längtar så efter mina barn ( de bor inte här...och nu var det ett tag sedan vi sågs p g a smittorisken och uppmaningarna att inte resa).
Även jag hade en mittemellandag i går....lite småtråkig ibland. Tar tag i olika ’måsten’ i hemmet...lite motvilligt.
Men att vakna och bara vara trött och inte bakfull ...det finns något snudd på gudomligt i det:-)

Se Klart - och jag är så glad ( och tacksam) att just du hänger här.
Att jag får läsa om din kamp, och dina frön och barnbarn och om hur mörk och hopplös och tung din november var.
Kram
?

Va bra att du berättade för barnen! Jag blev själv påmind av Andrahalvlek om detta. Mina barn vet om att jag har haft problem och att jag har slutat för gott. Det har vi pratat om, men inte riktigt anledning till
varför, och hur illa det varit. Funderar på om dom behöver veta det i nuläget. (dom är 15 och 12 år)

Ha en bra dag!

Kram

Tack för era kommentarer! Jag satt och skrev på ett inlägg till er. Men, så kom jag på att jag skulle redigera mitt förra inlägg och vips - så var det jag höll på med borta... Börjar om.

Flickan fick sin ADHD-diagnos när hon var fyra. Vid nio års ålder fick sin autismdiagnos och även mental marginell retardation som innebär att man ligger på 70-75 i IQ. Hon betraktas alltså som normalbegåvad och är därför inte kvalificerad för särskolan. Å andra sidan har hon inte en chans att nå målen inom ramen för den normala läroplanen. Detta är en historia för sig så jag lämnar den.

Jag vet att habiliteringen fungerar väldigt olika inom olika landsting. I Stockholm behöver man ha minst en autismdiagnos eller annat allvarligare funktionshinder för att höra dit och jag vet i ärlighetens namn inte vad de kan hjälpa till med som inte samtidigt innebär en oändligt massa merarbete för oss föräldrar. Till exempel förhörde jag mig om möjligheten om att få ett sömntäcke utskrivet. Jo, det kan man få - efter ett möte med arbetsterapeut, därefter ska man skriva sömndagbok under en period, därefter är det en utbildning (kvällstid, det var ju positivt i alla fall) och sedan kan man få en remiss för utprovning. Alltså, jag orkar inte! I stället cyklade jag till Clas Ohlsson och köpte ett till flickan i födelsedagspresent. 2000 kr. Mycket pengar men också väldigt lite pengar i förhållande till den energi som jag sparade. Näringsdrycker, samma visa. Då ska man ha remiss till dietist, möte där, sedan ska det skrivas, sedan ska det följas upp. Möten, möten, möten. Orkar. Inte. Går till apoteket och handlar själv vid behov. Dyrt, ja. Finns samordning? Nej, har inte sett en susning av samordning. Ta tyngdtäcket som exempel. Om arbetsterapeuten skulle gå in och läsa om flickan sömnproblem i journalen från BUP skulle man ju direkt se att hon skulle kunna vara ett barn som skulle må bra av att få ett. I stället ska liksom allting göras om och bevisas inför nya personer. Gång på gång.

Iom med autismdiagnosen tillhör flickan nu LSS. Genom LSS-handläggaren har vi fått avlösare i hemmet och färdtjänst. Detta är två åtgärder som det ligger mycket arbete bakom från min sida (framförallt avlösningen), men som nu när vi fått dem verkligen ger oss båda ökad livskvalitet! Flickan är inte så förtjust i avlösningen, men jag får en stund utanför hemmet då jag lägger ansvaret för hennes överlevnad (det vet jag ju nu, varför det känns så skönt) i avlösarens händer och går och simmar eller tar en pizza. Färdtjänsten gör att vi kommer utanför hemmets fyra väggar. Fantastiskt båda två. VÄL investerade skattepengar skulle jag säga.

Att vara gravid är ett annat kapitel. När jag tog upp frågan om ett barn nr två med exmaken sa jag att jag gärna skulle adoptera. Jag hade gått igenom en graviditet så nu visste jag vad det var. SKITjobbigt. Hade inte lust att genomgå en till. Däremot ville jag ha ett barn till. Och fast att jag hade burit flickan så hade jag oerhört svårt att knyta ann till henne den första tiden. Jag tycket hon var ful och kändes främmande. Kändes inte som mitt barn. Så var det under hela min föräldraledighet. När vi sedan fick en skarv i föräldraledigheterna innan dagis så menade exmaken att det nog var bra om jag tog den månaden. Det gjorde jag. Och först då, kände jag att jag äntligen kunde njuta av min flicka och känna att hon var min. Så även om man bär barnen är anknytningen inte någon självklarhet. Jag har heller inget som helst problem att föreställa mig att jag skulle kunna knyta ann till ett barn jag inte burit. Det var ju liksom omständigheterna kring flickans födsel och förmodligen ett bristande stöd i det som gjorde att det blev svårt för oss.

Du berättar att din flicka som hos dig till hon var 17, Andrahalvlek. Min flicka sover hos mig också och kommer förmodligen att fortsätta göra det en bra tid till. De första fyra åren behövde jag henne hos mig för att ta igen de där fem första dagarna då jag inte fick hålla henne på sjukhuset. Sedan har det bara fortsatt. Och så kom epilepsin och jag kände att det var ju toppen att hon sover hos mig redan så jag kan hålla koll på henne.

Det är mycket med de där barnen. I morgon ska jag på terapi igen. Får se om det blir knockout då också eller om samtalet blir lite lugnare för mig Föredrar nog det senare just nu. Klarar inte för mycket bergochdalbana i mitt tillstånd :D

Så bra du tänker på att det inte slutar vid ett glas om du dricker?
Ha en fin dag o kram?

Jaa, ni har båda så rätt. Torn, tack för dina ord. Kanske är jag lite stark ändå.. L

VaknaVacker
Jag ska verkligen skriva en lista på alla nackdelar med vinet i glaset och vad det betyder att inte fylla glaset..

Mitt förnuft och min stränga soldat vet mycket väl vilket elände a. ? dra med mig i...

Men så kommer suget lockande och pockande... Måste stå emot.

Strategier idag...
Baka bröd
Plantera om på balkongen
Promenad eller cykeltur med matsäck..

Ge mig mod att stå emot suget om det kommer!

Kram Saskij ?

Dag 7

...ja-a...inte hela den fula, vindrypande sanningen inte. Hua!

Maken serverade mig igår en ljus dryck ur ett större drinkglas.
"Här", sade han och ställde ner den hos mig.
"Vad är det?" frågade jag.
"Cloudy Lemonade".
Eftersom han tidigare serverat mig mycket av den alkohol jag konsumerat så blev jag liiite misstänksam, även fast jag hade svårt att tro att han skulle servera mig något med alkohol efter mitt avslöjande om mitt beroende.
"Och vad är det i den?"
"Bara Cloudy Lemonade. Alltså....drinkmix för Soda Streamern".
Puh!

Det kändes som att jag satt och sippade på en drink ändå på något vis. Att det såg ut som det bekräftade tonåringarna sedan.
"Här, smaka" sade maken och sträckte fram ett liknande glas till dem.
"Nääääeee......det får vi inte" svarade 14-åringen.
"Jooo...det är Soda Streams mix" svarade maken.
"Jaha....jag trodde det var vuxendricka" svarade 14-åringen då.

När vi sedan skulle äta så tänkte jag på just det. Om huvudsyftet med att sluta dricka är att vara en god förebild för barnen, så ger det ju ingenting om de utgår från att allt jag har i mina glas är alkohol.
Så jag bestämde mig för att berätta vid middagsbordet när dottern sade att hon tyckte att jag verkligen gjort många förändringar den senaste veckan.
"Ja-a...du har färgat håret, börjat använda dina glasögon för att se bättre, slappna av i mysbyxor här hemma."
...
Ett djupt andetag.
...
Log sedan.
"Ja-a....och det är inte den enda förändringen. Jag har beslutat mig för att aldrig någonsin, i hela mitt liv, dricka alkohol".

Maken stelnade till bredvid mig.
15-åringens ögon vidgades och ett stort, tveksamt leende spred sig över hans ansikte.
14-åringen såg nästan förskräckt ut.

"Ja-a...." fortsatte jag. "Det här med hjärtat ni vet, blodtrycket, arytmin, klaffen och det....näe....jag måste börja leva hälsosammare och att sluta med alkoholen helt är ett första steg"

Maken slappnade av. "Ja-a...av hälsoskäl är det ju det bästa".
Sonen sade fortfarande ingenting, så bara så otroligt lycklig ut.
Dottern...fortfarande med förskräckt min:
"Men MAMMA...hur ska du ÖVERLEVA vintern, du kommer ju att frysa ihjäl".

(Min mamma rökte under tiden jag låg i hennes mage. Jag föddes två veckor över tiden, men vägde bara 2300 gram. Mina blodkärl är underutvecklade vilket gör att jag nästan konstant, förutom när det är värmebölja ute, är iskall om händer, fötter, näsa, ben, armar etc. På vintern blir det förstås extremt, men familjen kallar det då "magi" när jag först har känt på dem med ishänder, för att sedan, med 10 minuter efter en mun med Blossa Starkvinsglögg är jättevarm om händerna...haha.....men jag får hitta mig andra "värmefiltar" de kargaste månaderna.)

"Det blir inget problem, gumman"
Men hon såg inte övertygad ut.
"Men....nääääääeeeee" och så låtsades hon se helt förstörd ut.
"Vad då?"
"Ingen CHAMPAGNE till Nyår, mamma!!!???"
"???...men....jag kan ju dricka Pommac som ni"

Genom hennes reaktion så förstod jag verkligen hur jag romantiserat alkoholen kring dem.

Men....snart började tonåringarna att prata om olika favoritdrycker de själva har och sedan gled samtalet iväg på annat.

När vi gemensamt plockade undan i köket efteråt så kramade sonen mig hårt flera gånger, han tittade på mig med kärleksfull blick och jag på honom. "Du är fin du, mamma" och jag förstod att han var tacksam över mitt beslut. Älskade barn! Detta vara inte en dag för tidigt, men för hoppningsvis inte för sent!

- - ?

Instämmer till 100 procent Charlie! Det är så gött att leva nu.?
Nu blev jag om möjligt på ännu bättre humör efter ditt härliga inlägg!

Ha en underbar dag!

Kram

Stort GRATTIS till dig???
Inte bara till tiden utan din känsla i nykterheten?
Kan verkligen skriva under på allt i ditt inlägg. Så skönt!
Kram

....finns!
Andrahalvlek - detta att frossa ( i sorg eller glädje) till musik ...och sätta en låt på repeat - det är förlösande. Förstår att du blev ledsen av er låt. För mig är musik en frizon ( som alkohol i ngn mån också är/var) i meningen att intellektet får vila och känslorna flöda, stämningen råda. Musiken går rakt ut i blodet och alla hindrande tankar och resonemang och reservationer och teorier - tystnar. Eller tvingas i alla fall hålla truten en stund ...och lyssna ?
Jag älskar också ’dålig musik’ ...eller det en gammal kompis brukade kalla för ’bra skitlåtar’.
Musik som utifrån genre .. funkar - gör något med kroppen och själen.
Vad gäller text så kan jag ha svårt att koppla bort huvudet/bedömningen/den stränga blicken.
Men musik ...där finns en frihet.
Alkohol var/är ju också en slags genväg till känslor och ett sätt att täppa till det där kritiska tänkandet ...resonerande intellektet ( som inte alltid är så himla smart...utan tvärtom hakar upp sig på detaljer och drar onödigt skarpa och långtgående dystra slutsatser av ngt som - om det balanserades med lite mer hjärta - kanske inte skulle vara så farligt).

Kanske ska jag sätta ihop Kavelduns spellista. Istället för fördrink blir det den här låten ( som passar till förrätten) och direkt efter jobb med svåra beslut blir det lite av den här spelmannen..,
Och Bowie-låtar...de finns så många fantastiska ...som förgyller och förhöjer och får en att tänka ( på ett bra sätt).
Eller bara bli glad.
När jag var ung var jag under några år vokalissa i ett band och vi inledde nästan alltid våra gig med Dancing in The Street!
På den tiden drack jag bekymmerslöst och sällan mycket. Och aldrig en droppe när jag skulle sjunga ...Musikerna i bandet hade inte riktigt samma linje. Och ju fler öl de hade innanför västen desto sämre lät det ? Faktiskt en - sv flera - anledningar till att jag la av.
Men Dancing in the street ...den satt ofta fint:-)
En solig söndag med fin music önskar jag er ?

Så skönt att vakna utan att vara bakis. Ha hela dagen framför sig och må bra?

Sist du drack gick det ju inte så bra så jag skulle inte dricka alls om jag vore du.
Du hamnar i en karusell av dikeskörningar. Jobbigt. Lättare att sluta en hel period?

Skriv en lista på vad som händer när du dricker. Detaljerad, hur du mår osv. Hur det smakar i munnen. Ångesten osv. Vad som hänt i livet mm.

Skriv en lista på alla fördelar du kan komma på varför du vill sluta dricka.

Googla på vad alkoholen gör med kroppen och hjärnan. På hur den är ett gift och vilka konsekvenser det blir för dig att dricka.

Tänk noga igenom om du verkligen vill dricka innan du lyfter det glaset.
Vore jag du skulle jag ge nykterheten en chans. Tre veckor, sedan kan du utvärdera! De säger att man har störst möjlighet att bli nykter om man klarar tre veckor.

Kan bara säga att jag för min egen del vill inte vara den människan jag blir när jag dricker. Både hon och alkoholen har fått en stor fet spark därbak och hejdå? Den här björnen vill inte dricka mer. Inte mata ? i alkoholträsket.

Hejar på dig! Kram??

Haha....ja-a...du har HELT rätt. Jag måste vänta in honom, jag kände det efter samtalet.
Men...ändå så var det något som ändå lättade hos hela honom efter vårt samtal. Det får ta den tid det tar.

Det är ju så lätt att nu vilja ta nästa och nästa steg...ja-a....nästan göra "hoppsansa-skutt" framåt, men det går ju inte förstås.

Tålamod ja! Tack för påminnelsen.

Ha en riktigt fin söndag!
Kram

- - ?