Senaste kommentarerna i forumet

En skogsrunda med sju incheckade Hitta ut-kontroller och sen fika på ett supermysigt kafé satte guldkant på den här lördagen ?

Lite besviken blir jag för att äldsta dottern inte ska sova här i natt. Hon hade ju tänkt göra det, eftersom hennes pappa skulle resa bort idag. Men när han flyttade fram sin resa en dag så gjorde hon detsamma med sin övernattning hos mig. Utan att okeja det med mig först.

Och det gör mig faktiskt lite ledsen. Jag ligger alltid på minus ändå liksom, eftersom hon har sitt rum kvar i huset och det har hon inte hos mig i lägenheten. Det rummet fick lillasyster ärva, som tidigare delade rum med mig.

Så fort äldsta kommer hem tillbringar hon således 75-80 procent av tiden med sin pappa jämfört med mig. Men det passade dem alla bra att jag betalade fikan för samtliga idag.

Jag vet att det är mest praktiskt, och hennes pojkvän bor där dessutom så de behöver en stor säng och eget rum. Här hos mig sover hon över på soffan.

Jag tillåter mig att vara lite ledsen över hennes ändrade planer, men det går nog snart över.

Att komma till VILL INTE dricka är så viktigt för att nykterheten ska hålla i längden. Då är minsta lilla begär efter alkohol raderat ur hjärnan.

Hur är det med den sociala ångesten? Bättre, sämre, oförändrat?

Kram ?

Välkommen in i värmen

Så glad att det går bra för dig också ? alkodrömmar är så intressanta! Måste vara för att vi tänker så mycket på det just nu. Pustar ut när jag vaknar...

Jag har testat alkoholfri öl en gång, aldrig igen. Det var ju inte smaken jag ville åt, utan fyllan. So what’s the point? Dricker hellre vatten.

Du är både stark och smart..Kanske du ska blicka framåt? Hur vill du ha ditt liv om tex 5 år? Hur ska du nå dit? Har alkoholen för stor del i ditt hem? Kanske plocka bort den helt ur hemmet? Bara du vet svaren, men låt inte beroendehjärnan planera åt dig..Varm kram??

Det finns massor av känslor, och förklaringar på vad medberoende är..Jag är själv lite okunnig på området..Men jag har flera släktingar som har delar eller mycket medberoende..Tycker ändå att man kan tänka så här..När ens eget mående är helt beroende av hur någon anhörig mår, alltså ens egna känslor påverkas hela tiden av någon annans, då är det medberoende..Du lim, har ju lyckats bryta dig loss från snart ex-mannen..Trots hans vilja att ha dig kvar så han har någon att faktiskt ha den känslomässiga makten över..Någon som mår dåligt över hans val, någon som städar upp efter honom, som försörjer och tar hand om hans familj och hem..Osv..Jag kapade av mina känslomässiga band till exet genom att flera kvällar i rad låtsas kapa osynliga band som fanns mellan oss, mentalt..Det tar lite tid att separera..Innan man äger sina känslor och faktiskt låter exet ta hand om sin egen skit och inte låter sig påverkas av hans liv..Du kanske kan tänka att du är kapten på din fina båt, med 2 små kavata matroser ombord..Exet får försöka ro sin egen skraltiga eka, om han inte klarar av att rusta upp den, så är det hans bekymmer..Du har verkligen gjort tillräckligt för honom...Du är stark, du är fin, du är bäst❤️Stor varm Kram..????

Grattis till 38 dagar Wasabi! Härligt att du har fått den där äkta ”vill inte” känslan, att man får avsmak. För egen del gillar jag inte ens smaken av alkoholfri öl numera. Ha-ha! Drömmar om alkohol har jag också haft massor, men dom är ju ofarliga, man kan ju inte bli full av att drömma?

Kram

Skrev ett svar i miss lyckads tråd och tänker jag ska skriva lite om ämnet här också.

Det handlade om hur minnen av en alkoholmissbrukande förälder lever kvar i barnen länge. Även i stora barn.

När jag läste det hos miss lyckad kom jag på några exempel som visar på att mina barn fortfarande har massa minnen kvar av sista tiden när deras pappa bodde här. Det var ju en otroligt turbulent tid och barnen tog verkligen skada i slutet.

En kväll gick vi till deras pappa för att spendera natten där. Då såg min äldsta son honom dricka en läsk på baksidan. Han sa nervöst till mig "mamma, pappa dricker öl". Men jag visste att det var läsk och jag sa att vi sover bara där om det är läsk.

Vid ett annat tillfälle trodde min son att hans pappa var här och skulle bråka med mig. Och en gång sa han att han trodde att han skulle skada mig.

Minnena bleknar sakta men verkar kunna väckas till liv av detaljer som jag ibland inte ens uppfattar. Det kan vara en min jag gör eller ett ljud i huset... Jag vet inte. Men jag vet ju själv hur mina egna trauman väcks till liv av vissa ljud eller dofter eller liknande.

En gång hade jag en flaska lemonad i kylskåpet. Det såg ut som en vinflaska och min son öppnade kylen och var helt paff. "mamma, har DU vin?!?". Det var så skönt att kunna svara "det skulle jag aldrig ha. Vill du ha ett glas av den här drickan? Jag tror det är rabarbersmak" och så drack vi ett varsitt glas.

Det känns som en stor lättnad i mitt bröst varje gång någon av dem blir orolig och jag alltid kan ha ett lugnande svar.

Men det märks att det är bråken som fortfarande ligger som lättväckta minnen hos mina barn. Bråken som deras pappa alltid startade på nätterna. Med mig i början men tyvärr med oss alla tre i slutet. Jag vill såklart inte att de ska ha läskiga minnen av sin pappa men det är ändå en tröst att veta att i den hemska tiden var jag hela tiden nykter. De har aldrig varit rädda och samtidigt behövt söka tröst hos en mamma som OCKSÅ är berusad.

De undrade en dag om jag nånsin smakat öl och vin. Jag svarade att jag har det för några år sedan. De blev så besvikna och kunde aldrig tro nåt sånt om mig. Det var lite tokigt och lite skönt att de faktiskt inte ens minns att jag nånsin druckit.

Jag har en bekant som lever med en man som dricker för mycket. Han slog henne till och med. Men hon själv hade också druckit då så därför ursäktar hon honom. Tänk vad alkoholen binder fast även henne då. Det är därför jag är helt säker på att utan min nykterhet hade jag aldrig lämnat min man. Han hade kunnat skylla alla bråk på mig då och jag hade trott honom. Men när man själv är spiknykter och pratar lugnt så vet man dagen efter att man var helt maktlös i grälet. Är man själv också full kan man inte komma med så mycket. Man vill bara glömma bråket och skammen. Men en nykter hjärna minns och vet vad som sas och vem som sa det.

Jag och mannen har hörts och setts lite mindre än vanligt nu sista tiden och jag märker att det gör mig lite nervös. För jag gör mig redo för hans missnöje. Men jag känner också att jag har kommit en bit på min egen väg... Jag är inte lika nervös som förr. Förut hade jag krupit ur mitt eget skinn nu. Inte av saknad utan för att jag gör mig redo för bråk. Men nu försöker jag snarare påminna mig själv om hur det varit och vad som är. Varför det är helt okej att jag inte hör av mig hela tiden. Jag är inte skyldig honom det. Inte som fru och inte som flickvän.

Vi har barn ihop. Han vill vänta med skilsmässan. Han har inte hört av sig på flera dagar om inte jag gör det först. Varför vill han inte skiljas men det går bra att inte höras av? Vad är det för sorts förhållande ens? Det är svårt för mig att förstå. Men det var svårt att förstå förr i tiden också. När han inte kom hem på kvällarna ens. Att han inte ens tyckte att det var ett konstigt beteende att försvinna i 20 timmar utan batteri i mobilen. Det är ingen idé att försöka förstå antar jag. Det jag måste öva på är att sluta försöka.

Men det är svårt. Skulle han ringa nu och bjuda på middag så vet jag att jag rusar dit som ett skott och med en känsla av lättnad. Vi är vänner. Han är glad. Det är fortfarande mitt mål...? ☹️ Är det så för alla nyseparerade eller är det medberoendebeteende? Jag har aldrig separerat förut.

Kram ❤️

Jag tänker på det där med att sörja...mina barn är adopterade. Min man och jag kunde inte få biologiska barn..under ca 1,5 år försökte vi men fick ett ganska konkret svar på detta. Ganska snabbt kom tanken på att adoptera...men fastän jag aldrig hade varit gravid var det då en stor sorg för mig att vara barnlös. Jag hade ju tänkt tankarna att vara gravid, hur barnet skulle kunna komma se ut, hur jag var ute m barnvagnen mm. Det var obeskrivligt jobbigt när man tog på min mage och trodde jag var gravid och då var jag ändå smal! Det tog tre år tills vi fick åka hämta vår son då hade jag bearbetat sorgen att jag inte fått ett biologiskt barn samt diskuterat anknytning, ålder, hudfärg mm mm. Och när jag klev på planet t Colombia har det aldrig någonsin känts mer rätt och jag har aldrig känt en avsaknad av att inte ha fått varit gravid eller ha biologiska barn.

Jag tänker utan att veta...att när man får ett barn med funktionsnedsättning har man inte tänkt under graviditeten att hen kommer ha autism, cerebral pares, en utvecklingsstörning el vad det nu kan vara utan man tänker ett barn utan funktionsnedsättning. Så det finns liksom ingen chans att vara förberedd...det liksom bara rullar på. Jag tror att det är viktigt att låta alla känslor komma upp t ytan...att få sörja det barn som fanns i magen som man trodde att man skulle få...det handlar inget om kärleken t det barn man fick..och kärleken har inga gränser när det gäller ens barn❤️❤️

Igår köpte min man öl till sig själv. Han frågade om det var okej och jag sa ja.

Jag blev lite orolig att det skulle trigga något men det gjorde det inte. Jag vågade knappt titta på ölflaskan på bordet de första 15 minuterna, haha.

Jag kände mig helt neutral faktiskt. Jaha, här sitter han och dricker öl och jag dricker vatten. Så ska det vara nu och det känns helt okej. Jag VILL INTE dricka. Där är skillnaden. Jag får dricka hur mycket som helst men jag vill inte.

Drömde att jag drack inatt också, och var besviken på mig själv. Svepte i mig en massa shot av whisky. Tur att det inte var på riktigt. Bara att tänka på smaken och lukten gör mig äcklad ärlig talkat.

?

Vad bra att du skriver om detta. Det är helt sant. Märker det även på mina barn. Särskilt min äldsta. Han kan plötsligt fråga mig om hans pappa dricker när vi ska dit. Han såg honom dricka en läsk på sin baksida när vi skulle dit och direkt stoppade han mig och sa "mamma, pappa dricker öl". Han som nu lever i ett alkoholfritt hem får fortfarande Flashbacks. För det är inte bara en öl han minns utan det otryggheten när hans pappa blir full.

Det är fint att du fortfarande efter flera år nykter reflekterar kring vad tiden av drickande gjort och fortfarande kan göra med dina barn. Då kan du hjälpa dem att läka sina sår ❤️

Kramar ❤️

Tack för den fina omtanken <3

Jag har satt mina gränser nu och sagt att inga droger får förekomma och jag kommer inte vilja dricka alkohol med honom i fortsättningen. Jag känner ingen större oro för min egen del men jag är självklart medveten om att det är lätt att hamna i ett beroende själv om man inte är uppmärksam.

Jag tror att jag har låtit honom dra in mig i sin skit för att det har varit lättare att fly än att konfrontera det. Så känner jag inte idag och har nu även sökt hjälp för att hantera mitt medberoende.

Jag har sagt till mig själv att jag ger honom en chans nu när han har bestämt sig för att han vill förändras, men att det blir sista chansen. Jag hoppas verkligen att jag tillräcklig stark för att kunna hålla på det.

Jag har öppnat mig för mina vänner och familj så de är medvetna om mina problem och jag får ett enormt stöd därifrån.

Jag känner bara en stor ovisshet för hur jag som partner ska kunna stötta honom nu under hans behandling samtidigt som jag känner att jag vill "konfrontera" det han har gjort mot mig.

Och som du säger; jag känner en jättestor oro inför om det är så att han bara är en skitstövel även utan alkoholen.

Det är ju bara det att han är så himla underbar när han inte dricker (jag säger det med en blåögd ton :) )

Tack för ditt stöd, jag tar till mig av det du säger.
/Maria

Tackar för intresse Andrahalvlek. Det går på rätt sida om den smala vägen.Jag är en person som är mest verbal i dom fysiska sammanhangen, är imponerad av er som "orkar" hålla ångan uppe i att skriva hela tiden. Känner ett visst mått av avundsjuka i att orka hålla igång skriftens kraft, det kan göra att jag känner mig lite handikappad i dessa bloggar och sociala medier tider. Gör mig mer rättvis i talet och den fysiska närvaron bättre.

Annars har mitt liv i nykterhet varit en hyfsad positiv förändring. Kan däremot inte känna gemenskap i det som många upplever att allt blir så bra. Givetvis känner jag till alla upp och nedgångar gällande att välja bort alkoholen.
Det beslutet är en av mina mest viktiga,positiva och avgörande på många vis. Jag har ett lugn i det beslutet och känner en stor trygghet i att göra slut med alkoholen. Absolut har jag ett sug då och då, men det kommer som någon skrev att alkoholdjävulen och jag håller på att kompromissar. Det är väldigt sant, men i mitt fall så får alkoholgubben en fet pungspark så fort han visar nyllet. Så våra möten blir väldigt korta.

Corona har gjort för min del att både läkarmöten och kuratorer har avbokat vid flera tillfällen så allt hamnar lite i bakvattnet på något vis. Stora förändringar och händelser har ofta gått lite stick i stäv för mig många gånger. Samtidigt som Corona dyker upp i våra medvetanden så väljer jag att lägga alkoholen på sophögen, tillfälligheter? ja givetvis, men så har mitt liv sett ut många gånger, fast detta tillfälle givetvis är det mest utmärkande.
Nä, nu önskar jag att Corona försvinner och den får mer än gärna ta med sig alkoholgubben och försvinna för min del...

Ha det bäst!

Härlig läsning, heja dig?

Även stora barn kan ta skada av vårt drickande..Mina vuxna barn har eller har haft perioder av dåligt mående..Jag är övertygad om att det härrör till mitt och exets supande..Tänk att inte veta vad som händer ens föräldrar som är fulla..Har dom stängt av plattor ordentligt, vilka har dom bjudit hem? Har dom åkt till jobbet på helgen som dom ska? Kör dom bakfulla? Har dom bråkat? Kan jag ta hem min pojkvän eller är dom bakfulla? Osv..Märkte nu på min tonårsson att när jag sov på soffan, med huvudet mot ”fel håll” Så kom han och väckte mig, och frågade varför jag låg där..Med lite orolig och arg röst..Han mindes alla gånger hans pappa däckat på soffan, även mamma några gånger..Allt finns lagrat i barnens hjärnor..Stora eller små..När livet blir svajigt av andra orsaker, kommer kroppen ihåg även all oro och ångest från barndom och andra tillfällen i livet..Ännu fler orsaker till att ge fasen i alkoholen eftersom följderna etsat sig fast i barnens sinnen..Mina barn lever ju fortfarande med oron, ilskan och vanmakten över sin pappa som dricker.. Oavsett om dom har mycket kontakt eller ej..Tråkigt..Och Sorgligt..Kram..?

Kämpa vidare, tillsammans är vi starka.

Vad skönt att ni får rå er själva igen. Även om det innebär merjobb rent praktiskt.

Känner så väl igen det där med bristen på motivation. Man vill, men förmår inte riktigt. Fint att läsa att du ändå är på gång igen.

Håller alla tummar för att du får det lite lättare nu. Dags för medvind.

Kramar till dig, Finaste Lisa ?

Läs ditt eget inlägg och låtsas att det är din bästa vän som skrivit det. Vad skulle du tycka då om det hela? Vad skulle du ge henne för råd. Min uppfattning när jag läser ditt inlägg är:
1) Han behandlar dig som skit. Att han var full eller påverkad hör inte till saken. Man tar ansvar för sig själv och sitt beteende nykter som påverkas
2) Du själv är ute i väldigt farligt vatten och simmar. Extacy förekommer, du dricker mer än du brukar, din träning och arbetskapacitet har påverkats negativt, du flyttar gränser och förlåter sånt du troligtvis aldrig skulle förlåtit innan du träffade din pojkvän. Kort sagt det är hög risk för att du ganska snart är en skugga av sitt forna jag.
Har själv haft ett förhållande med en alkoholist. Begriper än idag inte idag hur jag kunde förlåta, ursäkta, göra nystart mm mm.
Rädda dig själv snarast ♥️

...ja djupfryst. Och det finns ju inte ngn mikrovågsugn för själen.så det tar sin tid att tina upp.
Känner igen det där med att vara praktiskt och lösningsfokuserad och låta resten vara.....
Har också en del ganska svåra saker bakom mig - där jag handlade och var rationell ( mest).
Ett litet ( kanske beskäftigt) tips är musik. För mig fungerar musiken sådär ..direkt ut i blodomloppet - som alkohol. Musiken kan på några ögonblick få mig i olika sinnesstämningar ....och hjälper mig ofta - på jobbet - att klara perioder av stress. Jag tar två minuter och lyssnar på ngt ...och det fungerar som en lugnande tablett ( som jag aldrig tar) eller som ngt som ger perspektiv- ganska omedelbart.
I morse lyssnade jag på Göteborgs Kammarkör ( lyssnade mkt på dem som ung) och en låt där May-Day ...var som ett glas vin intravenöst:-)
( har ni Spotify så får man söka på
- May-Day göt - av ngn konstig anledning. Det är Lars Gullin ...en svensk jazzmusiker som jag tror hade en del problem med spriten:-)
Slut på goda råd ?

Jag har varit tillsammans med min pojkvän i ca 1 1/2 år. Redan ganska snart inpå vi träffades märkte jag att hans alkoholvanor var över det normala. Vi blev nykära snabbt inpå och spenderade varenda minut med varandra. I och med lyckan blev det även mycket alkohol och fest och jag blev indragen i hans alkoholvanor. Jag har alltid varit en vältränad person och märkte efter en kort period att träningen började ta stryk och jag var ineffektiv på arbetet. Han sjukskrev sig ofta och skyllde det på stress. Om och om sa vi bägge att vi måste börja lugna ner oss med festandet men det slutade alltid upp med att vi satt på kvarterskrogen eller hamnade på klubb. Efter 2 månader vi sågs åkte han iväg på konferens och blev jättefull. Han hade skickat olämpliga sms den natten om att sjukt många damer hade raggat på honom. När han kommer tillbaka berättar han att han strulade med en kollega och minns inte riktigt vad det var som hände. Han sa att han ångrade det och vill bli seriös med mig. Jag förlät honom och ursäktade det med att vi hade ju inte sagt rakt ut att vi var tillsammans. Två helger efter det var vi på en fest då han blev jättefull och började prata om att han ville ha en trekant med en tjej som var på festen. Jag blev ställd och istället svarade jaja, ok. Han började gå på tjejen och jag tror hon märkte att jag inte ville och hon var inte så intresserad av honom så hon försökte avvisa honom. Jag sa till honom vid ett senare tillfälle att det var ingenting som jag uppskattade att han gjorde, han viftade bort det som att det var ju bara på skämt det där. 1 månad efter det åkte vi till Berlin och en kväll skulle vi ta ecstasy. Han förvarnade mig innan vi gick ut att han kanske skulle göra någonting med någon annan eftersom han blir så kåt på ecstacy. Jag blev helt stum och hamnade i chock och därför sa jag inget. När vi var på klubben märker jag att han blir förändrad och att han börjar titta på andra tjejer och får en kåt blick. En stund senare säger han till mig att jag måste hålla koll på honom för han ser en massa söta tjejer överallt. Jag blev fruktansvärd ledsen och behövde gå därifrån. Då var det som han kom tillbaka ur sitt tillstånd och ansträngde sig för att ge all hans uppmärksamhet på mig så jag skulle sluta vara ledsen.

Efter dess har han inte gjort några sådana utspel men när han blir full kan han dra upp kommentarer om tjejer han tidigare har varit med eller dra nedvärderande skämt om tjejer. Jag har blivit väldigt arg då och lämnat honom. Ibland kan jag tro att han tittar på andra tjejer när vi är ute men jag har svårt att avgöra om det är jag som inbillar mig eller om han faktiskt gör det.

Jag har under hela tiden försökt ta upp hans problematik med alkohol och att han blir en annan person när han är berusad. Han har alltid skyllt på mig och att han har aldrig druckit såhär mycket sen han träffade mig och att hans drickande har eskalerat nu. När jag har pratat med hans vänner får jag en annan bild, att han alltid varit en stordrickare, när jag konfronterar honom med detta vill han inte prata om det och börjar prata om något annat istället eller säger att jag hittar på/överdriver.

Han har nu äntligen insett att han inte kan kontrollera sitt drickande och sökt hjälp. Han ska påbörja sin behandling på måndag. Vi har kommit överens om att vi inte ska ses under tiden för att han ska fokusera på behandlingen och att jag ska fokusera på mig själv. Jag har lidit av extrem ångest och utmattning eftersom jag har gått med en konstant oro för att han ska dricka samt att jag saknar tillit till honom för jag tror att han är eller kommer vara otrogen mot mig, Han har varit otrogen 2 gånger i sitt förra förhållande. Han är fortfarande av åsikten att det efter vi träffades han fick problem med alkohol och indirekt skyller på mig.

Under all den här tid när jag har försökt prata med honom har jag inte lyckats komma fram. Jag har velat veta varför han blir som han blir när han är full och varför han pratar eller betraktar tjejer på annorlunda sätt när han blir full. Han kan inte prata om det och viftar bara bort det eller skyller slentrianmässigt på alkohol eller att han inte minns. Jag får aldrig någon chans att bearbeta min tillit till honom eftersom jag känner att jag behöver en förklaring till varför han blir som han blir.

Jag har även fått ta emot mycket skuld från hans sida, t.ex. om en fest spårar ur så är det mitt fel. Det är aldrig hans fel och det är aldrig hans fel till varför vi dricker, När jag konfronterar honom blir han som en liten bebis som bara tycker synd om honom och jag blir den elaka häxan. Det spelar ingen roll hur jag har påbörjat konversationen, oavsett om jag har försökt prata med honom i lugn ton med fokus på jag uttalande eller om jag har varit arg, resultatet blir alltid detsamma.

Kan det vara så att jag aldrig kommer kunna få svar på hans beteende när han är berusad och kommer jag någonsin kunna konfrontera honom för hur han har behandlat mig under den här perioden? Hur förlåter jag hans beteende utan att förstå hur han tänker?

Jag tänker på det Varafrisk skriver om en massa tider och möten. I min yrkesroll ingår det att vara med på en del av dessa samnankomster. I vår kommun har vi sedan många år varit bra på att samordna. Ofta är det både habilitering, specialpedagog, förskola/skola/fritidshem, LSS-handläggare samt vid behov t ex hörselcentralen med vid samma tillfälle. Vet att det inte är så överallt och förvånas över detta. Det underlättar oftast otroligt mycket för föräldrarna.

En annan sak jag kan uppleva är att en del har svårt att sätta sig in i hemmens situation. Minns ett hab.möte i mitten av november för många många år sedan. Det ena barnet i familjen hade autism och han och brodern bråkade och slogs mycket, inte sällan med blodvite som följd. Den ensamstående mamman bönade och bad om extra hjälp. Svaret blev att det var så mycket att göra före jul, men i februari skulle hon nog kunna få en ny tid för att diskutera detta.

Jag höll på att krevera. Det var ju akut, hon behövde hjälp direkt. Tack och lov kunde jag den gången fixa och trixa och de fick hjälp tidigare. Det stavas prioritering.

Vet inte varför jag berättar detta. Antagligen för att du ska veta att jag känner förståelse för er situation. Även om jag inte själv har barn med just de diagnoserna känner jag starkt med er föräldrar som har fått kämpa, många gånger i motvind.

Ni är otroliga. Respekt.

Kram

Tack för listan! Känner igen mkt i den! Och tack för att du delar med dig om hur du tar dig igenom alkoholsug! Känner igen mig själv en hel del!

Så härligt att höra Saskij! Vi kämpar på du och jag! ??

Lägger ännu en gång upp min "Skönt att slippa-lista" från december 2017. Den har legat under Från rådgivarna ett par gånger och jag har känt mig så falsk då jag inte kunnat leva upp till den. Nu behöver jag lite extra pepp, så jag kopierar in den som en affirmation. Hoppas att det funkar.

Tack som f-n för alla kommentarer. Om ni bara visste hur mycket de betyder just nu. Ångesten rider mig rätt hårt för tillfället. Men jag är i alla fall nykter.

-----

"Skönt att slippa!

Slippa all skit som följer i alkoholens spår:

*Ågren-ånger-ångest (varje dag)
*Smusslande och pusslande (livrädd att bli upptäckt)
*Förnedrande planerande (när är det minst med folk på Systemet?)
*Gömmande för tömmande (olika flaskor under sängen och i garderoben)
*Sölande ölande (fläckar på vita koftan mer regel än undantag)
* Hattande slattande (en klunk whiskey, en klunk rom, en klunk OP, en klunk Baileys. Bläää...)
*Flängande slängande (varenda kommunal papperskorg har haft besök)
*Slött slappande och sovande (få, eller helt försvunna, helgaktiviteter)

Men nu, kära ni, nu är det slut på detta.
Nu är känslan av att vilja må bra starkare.
Nu är jag absolut värd något bättre.
Nu vaknar jag pigg och utan minnesluckor.

Jag mår så himla bra!"

-----

Vet inte hur mycket jag orkar engagera mig i forumet just nu. Men ni ska veta att jag tänker på er alla.

Kram kram

Min krasch efter att yngsta dottern föddes svårt sjuk och handikappad kom först när hon var 8 år.

Då var hon så gott hon kunde vara ”på banan” och hade andra vuxna som kunde hjälpa henne. Då kunde jag ”tillåta mig” att krascha.

Allt kan man inte bearbeta. Vissa saker finns kvar som ärr, som sårbarheter som kan komma till uttryck i olika situationer.

Men det är viktigt att man lär sig läsa av symtomen och hittar strategier för att dra i handbromsen. Och sen måste man få sörja också ?

När dottern var en månad gammal och vi precis hade kommit tillbaka till vårt hemsjukhus efter flera veckors intensivvård i Lund så fick jag träffa en terapeut på sjukhuset.

Hon sa: ”Har du sörjt det friska barnet som du trodde att du hade i magen?” Va? Så kan man inte tänka. Det vore ju som att förneka min dotter. Så kände jag.

Jag hade då som först nyorienterat mig i vår nya annorlunda tillvaro - och sen kom hon och petade bort skorporna på såren så att blodet började rinna igen.

Jag stod på mig en lång stund. Hon stod också på sig. Jag sa att jag inte vågade börja gråta igen, att jag hade gråtit tillräckligt, att jag var rädd för att aldrig sluta gråta om jag började igen.

Hon stod på sig lite till, och till slut förstod jag. Att jag givetvis var tvungen att sörja det friska barnet och livet som tvåbarnsmamma som jag hade sett framför mig.

Jag var tvungen att sörja det för att gå vidare - och att gråta är alltid det bästa sättet att lätta på trycket.

Under de åren lärde mig hur jag reagerar akut på ett trauma: Handlingsförlamad, tunnelseende, hjärnan checkar ut, kan inte ens prata. Så jag måste ha ett skriftligt intyg från läkare tex att lämna fram.

Men väldigt snabbt, inom några timmar, reser jag mig och nyorienterar mig - och då agerar jag.

Jag vet idag att jag aldrig skulle fixa att göra HRL på en närstående, jag måste direkt skaffa hjälp för det.

Jag och barnens pappa reagerade tack och lov olika. Han var handlingskraftig initialt, jag först senare - och då rasade han ihop i en liten hög.

Yngsta dottern var 17 år innan hon fick sova i eget rum. Så länge behövde jag ha henne nära mig - alltid överhörande hennes ”status”. Den skräcken lämnar en aldrig helt och hållet tror jag, den är inetsad i benmärgen.

Men man kan ha ett bra liv ändå! Annorlunda kanske, men bra. Och terapeuten hjälper dig på vägen.

Kram ?