Senaste kommentarerna i forumet

Det är precis så du stärker din självkänsla!

Varje gång du ifrågasätter en automatisk tanke ”vill ha alkohol” med en medveten tanke ”varför då”, och går segrande ur den dusten, så växer du mentalt några centimeter.

Kram ?

...så fint du beskrev den. Låt den gestalta din oro och frustration, ev. känslor av skam, skuld och ånger. Det är svårt att bli arg och besviken på en förvirrad räv.

?

Du kommer att fixa detta - förr eller senare. Det är jag övertygad om! I början var jag också lite "ögontjänare" gentemot forumet. Ville ju göra så som jag skrev att jag skulle göra.... Gösen lät ju dundergod!
Kram!

Skriver igen....

Skrev ju i förra inlägget att min man och son inte var sams och det hela resulterade i att sonen åkte hem....Behöver inte diskutera mer om detta men det här gjorde mig väldigt både ledsen och arg?
Tog hunden ut på promenad men när jag kom hem igen kände jag mig fortfarande irriterad...så jag tog bilen åkte en sväng och därefter in en snabb tur t mataffären.

Hade jag haft alkohol hemma så hade jag druckit det eftersom jobbiga känslor dämpas med alkohol. Tänkte att jag kan köpa öl m 3,5% för det dämpar lite men inte tillräckligt. Samtidigt som jag tänkte detta så tänkte jag..varför? Varför ska du dämpa känslorna överhuvudtaget?? Stå ut...det går över! Å jag tänkte...innan du blev alkoholberoende hur stod du ut då?? Inte tog jag varken alkohol el mat för att dämpa känslorna då... så det blev alkoholfri öl istället. Nu har jag snart landat i mina känslor så det blir nog inte öl överhuvudtaget utan Loka??

Under tiden när jag resonerade m mig själv fanns ni i bakhuvudet...jag ville så gärna klara den här dagen. Även om jag vet att jag kan skriva här både när jag inte lyckas/lyckas så förstår ni ju den där känslan när man fixar det...den känslan går inte att dela m ngn annan.

Tack för att ni finns?

Ikväll blir det tacos och Loka?

Annie Grace formulerar det så bra:

”Alkoholen tar ifrån oss förmågan att känna glädje i det vardagliga.”

Och den tar ifrån oss alla andra äkta känslor också. Allt vi känt har vi känt genom alkoholens dimmiga glasögon.

Otroligt fin betraktelse i ditt inlägg. Det du skriver väcker tankar och känslor hos mig.

Kram ?

Bästa taktiken! Att ge den viskande alkoholdjävulen på käften direkt ??????

Kram ?

Och du betyder jättemycket för mig! Du är en av mina ledstjärnor i det här nykterhetsarbetet ⭐️

Kram ?

....denna tråd.
En ( av många) livlinor. Tycker också att du verkar ha hittat så mkt glädje i livet - fisketuren, sömnen, hänga med ungarna.
Tänker ibland att man söker och letar ( på långt håll). Och så finns så mkt nära.
En ( av hundra anledningar) till att jag inte vill dricka var att jag fattade att ingenting - vad det än är - kommer att bli roligt på riktigt - om jag fortsätter med mina vinglas i tid och otid.
Har en idé om att vara tjänstledig ett år och arbeta med ett projekt som ligger mig varmt om hjärtat.
Så tacksam att jag inte tog det steget...::utan istället det större klivet - att sluta dricka.
Först.
Det viktiga först.
Jag vet att nykterhet är en förutsättning för att annat i livet ska bli bra - det lilla livet...och det lite större.

Under dagen mått oförskämt bra. Jag och mannen åkte iväg till 3 affärer tillsammans och jag har mått så bra. Städat uterummet ordentligt och M står och lagar en fantastisk spahetti bolognese med fond,vin you name it. Tanken slog mig att nu skulle du egentligen druckit vin för du mår så bra. Trodde du ja tänker jag. Nej sitter just nu med en iskall afri öl och lite chips som aptitretare. Jag njuter av att bara få må så här bra? ljuvligt?

utretts för bipoläritet och adhd förra hösten, fick beskedet att jag inte har det, ev en lindrigare form av adhd och jag kunde gå vidare med utredningen om jag ville, men jag stoppade. Vet inte vad jag ska tro om min man, vad jag förstår så ska det även vara maniska perioder, men det har han inte. Och det här var enda gången han har fått det här utbrottet onykter. Ilskan har han oftast nykter, då den kan utlösas av om jag säger något negativt, så som att jag kritiserar. Tror han dras med en skörhet som gör att får dessa utbrott, bättre anfalla. Nu när jag inte bor kvar så hör jag ingenting, och jag tycker att om han vore bipolär så skulle det här trigga honom åt nåt håll. Men hans ilska är inte ok, den här inga gränser förutom att han misshandlar inte ( vet inte vad som skulle hända om jag satte emot, men det vill jag inte utmana) och den där långa promenaderna borde ha gjort att han lugnade ner sig men det eskalerade under 1 dygn. Han söker inte kickarna, de damkontakter han haft som jag vet om har nog varit riktad mot att göra mig illa, sparka uppåt. Jag tror att sjukdomen och uppväxt samt anlag har skapat den han är idag. Hans pappa söp ihjäl sig, och han hade ingen kontakt med honom efter 10 års ålder. Sen har jag mitt, rätt intensiv, driven, jobbar mycket som egen företagare och som han säger får honom att känna sig värdelös... svårt, men just nu känner jag sån ilska mot skiten, jag fick flytta med ungar och ska bära huvudet högt, fast jag är så vingklippt. Själv sitter han i huset som han absolut inte kan lösa ut mig ifrån och inte med ett ord, frågar hur det är? Hur har du det? Hittat styrkan igen, fått bukt med medicinering? Hur upplever du din bipoläritet, förhoppningsvis att du kan känna superhjälte kraften i den ❤ jag kände nog lite så, vet att jag levt mitt liv lite väl busigt och fick rannsaka det rejält under utredningen. Men samtidigt att mitt höga driv givit mig mycket, men även kostat i form av djupa dippar ibland.

Men trött idag. Regnar ute. Blir en vilodag där jag startar om.

Imorgon är en ny dag.

?

Det är jag också. Känner så väl igen mig i "äta hälsosammare, träna mer, sluta med andra ohälsosamma vanor, sova bättre" etc. och såg inte hur höga krav jag hade på mig själv förrän andra fina medlemmar påpekade för mig. Du gör helt rätt att ta tio dagar i taget.
Går du självhjälpsprogrammet här inne på alkoholhjälpen? Det fick mig att fundera mycket kring just "belöningar" och annat. Att lägga ta bort ohälsosamma vanor, lägga till nya, att det tar tid. Vad som är min "akilleshäl" och att det inte var den jag trodde från början.

Jag blev också påmind idag om att man är i "konvalecens", vad det nu kan innebära för sig själv. Var rädd om dig själv, hushåll med din energi!

- - ?
Honungsblomman
Dag 5

...det var ett svar på ditt inlägg även om jag inte refererade till det.
Men precis som du skriver.....tålamodet vi behöver nu.
Och livet som ( för mig långsamt) sticker upp sin lilla nos:-)

Du är en härlig frisk fläkt, en problemlösare. Dig skulle man ha irl.
Ha en trevlig första maj?

Jag uppskattar också våra samtal här.
Just nu är de en livlina.
Så fint att en webbsida som heter Alkoholhjälpen kan vara en mötesplats att längta till:-)
Jag läste någonstans - minns inte var - att man stannar i ålder ( eller utveckling kanske är ett bättre ord ) när/om man börjar dricka sent i livet.
Det tror jag gäller mig. Jag har de senaste 10 (? i alla fall fem) åren druckit på glädje och sorg och leda och förväntan och sömnlöshet och trötthet och pigghet och separation och förälskelse och avsked av en förälder och vardaglig frustration...
Alla känslor och situationer har jag velat addera alkohol till ...ibland ett glas, ibland två - ibland en flaska vin i ensamhet. Inte alltid - inte varje dag. Men ofta.
Minst några dagar varje vecka.
Och alkoholen är ju en skön förstärkning av förälskelse och erotik och ’pigghet’
Och en tröst i ledan, en blå ton som gör vemodet lite vackrare, ett snabbspår till andra tider, minnen av människor, en biljett till känslan av samhörighet med ngn. Ett lugn efter mkt jobb och mycket ansvar - och ibland svåra beslut.
Så glider man iväg....men efter några glas har den ursprungliga känslan blivit så utspädd och upplöst och förändrad att man dagen efter kan ha svårt att minnas hur verkligheten - som resan ändå utgick ifrån - egentligen var...
Hur pigg var jag? Hur sorgsen? Hur förälskad? Hur brydd?
Vad är jag i dag...var är mina känslor...mina tankar ( ofta upptagna av att komma över bakfylla eller ånger över ngt jag sa eller gjorde, eller i de flesta fall kanske mest en undran - vad upplevde jag? )
Och ingen riktig förflyttning sker. Ingen verklig i alla fall.
Och hur gör jag nu?
Känslorna kommer och impulsen att dricka på känslan eller aktiviteten ( festen, middagen) kommer...men jag dricker inte.
Vad händer då.
Ibland känner jag mig lite djupfryst...utan alkohol som förstärkning händer inte så mkt. Euforin försvinner, tröttheten blir sömn, vemodet är just bara vemod.
Men så sticker livet upp...lite grann. Kanske som naturen gör just nu när vi inte flyger så mkt och föroreningarna minskar. Våra vatten blir lite klarare.
En liten räv går runt på en gata i en stad och känner sig förvirrad ( såg en sådan bild)’
Förvirrad och lite nyfiken och lite vemodig...så känner jag mig. Som den där räven. Har ett litet guldhalsband med en liten liten räv som j nästan aldrig tar av mig. Ramlade över det i Paris en gång och kunde inte motstå och köpte det som en framtida present.
Sedan kände jag att räven var min.
Den springer ...och är lite halvvild:-)
Jag kan bli så sorgsen över att jag stannat i utvecklingen.
När livet är så kort!

Vårt korta enda ( tror jag..:i alla fall i denna form) liv.
Nu får jag springa runt lite och hoppas på att så småningom komma i kontakt med naturen - och verkligheten.
Och det finns redan stunder när jag gör det....( inte minst hade jag sådan stunder under min förra nyktra perioder).

Så bra du är uppe på nykterhetshästen. Bara att hålla sig kvar, du har gjort det förut.
Var rädd om dig nu och fortsätt krya??

Genom att hans drickande får konsekvenser och det får det ju om barnen inte vill vara hos honom om han dricker.

Prata med honom om det när han är nykter. Han kan ju få hjälp att sluta dricka om han behöver det.

(Har själv druckit för mycket).

Hoppas på det bästa för er!?

Tack! Kommer följa dig med.
Hoppas du mår lite bättre nu och är stark som en björn också??

Hej, jag har läst en del av denna tråd igen och jag har en fundering. Jag var på en föreläsning en gång där en psykiater pratade om alkohol och bipolaritet. Det är vanligt att alkoholister som självmedicinerar har en outredd bipolär sjukdom. Mikael Persbrandt berättade i en podcast I AM i 2015 om hans utredning och hur han fick diagnosen. Jag har googlat och hittar den inte direkt, men de avsnitten borde finnas någonstans.
Jag läser "Han kommer till hotellet, har gått 2 mil på 2,5 timme, helt galen. Skriker att jag ska var glad att han inte slår mig på käften, väcker våra 4 vänner. jag försöker lugna och ger honom inte spriten som han kräver av mig. Sen tar han motorcykeln hem och kör hela vägen, tydligen hemma på 08 på morgonen. Han skriver att jag är inte välkommen hem, sen på söndagen far han på älgjakt och är borta hela veckan. Jag försöker allt, ringer, sms. Och så är man så himla ledsen!! Han kommer hem till slut som en trasa, jag finns där." i ditt första inlägg och jag tänker, kan han vara hypomanisk? Jag insjuknade i en bipolaritet pga antidepressiv medicin för 20 år sedan. Det var inte känt då, att antidepressiv kan göra människor hypomaniska och maniska (ifall det finns en bakomliggande bipolär sjukdom, som en inte behöver veta om och om det skulle vara så, så är det förstås väldigt svårt att veta).

Jag vet massor som lever med bipolära sjukdomar och inte inser det själva. Vänners män, kollegor, grannar osv.

Det är en diagnos som kan "gömmas" i alkoholmissbruk och jag tänker, att det kan vara värt att utforska vidare. Det är mycket du berättar som jag direkt kan relatera till från mitt eget liv och många andras (med bipolaritet) där tvära kast och irritation är vanliga symtom.

För mer info läs här:

https://www.bipolarguiden.se

Jag säger inte alls att det är så, jag vill bara rekommendera dig att utforska det lite mer. Det är väldigt vanligt att det missas i vården och det är enkelt att utreda. Då finns det bra hjälp att få.

För min del tog jag först en paus..Upptäckte efter hand att det kändes lättare att sluta dribbla med mängder, sorter, dagar Osv..Betydligt enklare för mig att sluta helt..Tror när vi kommer till ett visst beroende i våra hjärnor, så kan det vara svårt/ omöjligt att hjärnan någonsin kan återgå till någon normalkonsumtion..Detta är såklart individuellt..Vissa blir ju snabbt beroende, för andra tar det massor med år..Vill bara säga att mitt liv idag är enklare, ärligare och friskare än vad det varit på många år..???

Jag tror inte jag tänker på vår eventuella storhet som något som driver rubriker i tidningarna men har en stark känsla, kanske intuition och har haft kanske omedvetet under en tid, att det finns något ”mer än dethär” och med dethär är det eventuellt tankarna på hur alkoholen tagit kraft och energi från mig. Dem nyktra vägen, som jag i alla delar instämmer, är en sorgeprocess. Men det är inte så enkelt att ”då får man lära sig njuta av skog och mark” utan jag är rätt säker på att det finns förhöjningar av slag som iaf inte jag ännu har någon aning om.
Härom dagen tänkte jag på en period som var väldigt sorglig och pågick rätt länge, när barnen flyttade hemifrån. I efterhand händer det att jag blir arg på min dåvarande psykoterapeut som inte skickade mig till husläkaren, då jag var så genomledsen under flera år. (I efter-efterhand tänker jag att det kanske var bra att gråta sig igenom de där åren.) Ibland påminner det mig om nuet, att känna att livet aldrig kommer bli bra igen. Men precis som då, överraskar livet genom sin egen kraft, visar vägen, håller mitt mod uppe. Som att någon smugit bakom och när jag känner att näää nu är det för tråkigt, ledsamt eller grått. Så finns små glimrande punkter, fantasier eller att sinnet lyfter. Det är ett nytt sorts tålamod jag får öva på. Och kanske tjatar jag, men att ändå få uppleva att det finns mer liv i livet än dessa stunder med vin på sängbordet, vin för att sova, döva, vin för att glädjas eller hålla emot.
Det är inte mer än så, även om vi har tagit för vana att tillskriva det där glaset långt mer än det är värt.
Här regnar det, men har små barnen på besök så det känns som solsken.
Kram Kavrldun, blir glad att ta del av dina tankar och våra samtal här.

Nu har det gått 8 dagar sedan mitt sista återfall. Känner redan en lättnad även fast det är helg. Det är inte samma tydliga ångest som de var i december, men den gnager ändå där och gör sig påmind. Dock är min hälsa i botten och den känslan är mycket starkare just nu. Mitt hälsotillstånd motiverar mig att hålla mig undan A. Inte meningen att gnälla eller söka er sympati för att jag mår dåligt, utan det är mer en betraktelse av att det är en stark motivation för mig att hålla mig undan A. A är inte lösningen nu. Min hud håller på ge upp, jag är utmattad och har svårt att få mitt arbete gjort. Jag håller mig just nu flytande så att jag kan klara mina åtagande. Hur ska jag nu tar mig ur detta är den fråga som jag ställer mig. En dag i taget och börja göra rätt saker. Har bestämt mig för att var 10dag införa en ny vana som gör att jag mår bättre. Nu har det gått 8 dagar av nykterhet, nästa blir att börja träna.

Kram på er.

Tack för alla fina kommentarer, de hjälper mig att komma tillbaka hit och skriva. Jag vet inte hur det här gick till från att pendla till sthlm 15 mil med tåg varje dag till att jobba hemma och inte längre känna att jag någon tid över. Min styrka försvann i och med att jag drog på mig förmodad Covid19. 6 veckor har nu gått och jag har varit förkyld fram och till baka, andfådd för minsta lilla och varje gång som jag har mått lite bättre och försökt träna så har jag blivit sämre igen. Jag har ingen ork och känner mig sjukt frustrerad över att jag inte mår bra. I omgångar har jag kastat in handduken och tagit A som flykt då jag ände tycker att jag mår så dåligt att det inte gör någon skillnad. Men det vet vi alla här att det inte blir bättre.

Hur är det att vara tillbaka här frågar Se Klart. Ja jag skäms en aning, känner mig som en hycklare, men är ändå glad att detta forum finns att påminna och stötta en i tanken att hitta en sund livsstil utan A. Jag har inte lika mycket tid att skriva och läsa här då jag jobbar för fullt och behöver fokusera på vardag och jobb till skillnad mot hur det var här under dec och jan då jag inte hade något uppdrag.

Vad hände? Det är som Santorini skriver, att man ger sig in en kamp. När är det ok att dricka och hur mycket ska en dricka för att inte gå över gränsen. Att hålla undan begäret som ständigt gör sig påmint. Det är så mycket enklare att aldrig mer börja. Har inte lust att ge mig in perioder av att ha ångest och sug bara för att få några tillfällen av flykt.

Charlie70, tack.. Saknar er med även fast jag har en aningen begränsad tid att läsa alla trådar. Det är skönt ändå att vet att ni finns här.

Vinäger – haha, ja det är lite underligt att säga välkommen tillbaka. Det är som det är och jag är glad att jag är välkommen tillbaka. Jag vet att det inte är så ovanligt med återfall, och jag förlåter mig själv så länge jag har viljan och drivet att hitta nya vägar till nykterhet.

Torn - ”livet är för mig så galet mycket bättre utan A” – Fullständigt instämmer med mig själv! Tack för påminnelsen.

....dina inlägg är fria från Svammel!
De är starka och ärliga och jag känner igen mkt.
Fint att du kunde stå emot och det är också starkt att läsa om din relation med din man.
Jag funderar också en hel del på vad mitt drickande står för och hur jag ska kunna stå emot.
Det är en märklig psykologisk kidnappning ....
Och så får man försöka kidnappa sig själv tillbaka!
Ibland känns även nykterheten som en fångenskap.
Men oftare ändå som den frihet den faktiskt är...

Och säger hej!

Fint att läsa om din resa fram tills idag. Tack för att du delar!

Från en lite klokare ?